Trädgårdsföreningen i Göteborg
19/7 2024
Har inte tidigare recenserat Eldkvarn trots att de varit mina favoriter bland svenska band. Däremot levererat texter från konsert med Plura & Carla, med Plura i ny omgivning på Storan och från Pluras krogshow där sonen Axels band återigen kompade honom. Jag vet varför fascinationen uppstod hos mig omkring 1980 redan för att sedermera utvecklas. Handlar bland annat om kasten emellan vemod och extas, hur man influerats och skiftat stil, de berättande texterna (tänk på innebörden i ”Att göra en Plura”.) likväl som de klatschigt infallsrika refrängerna samt att kärntruppen sedan decennier utgörs av fem olika individer; vilka samtliga bidrar med olika viktiga egenskaper. (Tre av dem är jag för övrigt facebook-vän med.) Betraktar dessutom oförutsägbarheten live som en kittlande styrka .
Jag har en hel del av vad som utgivets i bokform (somligt signerat), jämte hyllningar i böcker av bland andra Kjell Andersson och Lars Lilliestam. En skribent som i sociala medier ofta lyfter fram gruppen och Pluras storhet är Tore S Börjesson, ett bejakande jag gillar att ta del av. Äger uppskattningsvis 80 % av deras rikhaltiga skivutgivning inklusive den stora samlingen Den goda skörden och har sett dem minst femton gånger. Att långlivade bandet är beroende av Plura Jonssons låtskrivarådra blev tydligt när han tröttnade och lade ner deras verksamhet 2015. Övriga lyckades inte få till det som Stadshuset när Carla skulle fronta. Hur turerna gick när de ville återförenas igen skildras insiktsfullt i Håkan Lahgers Dö med stövlarna på där alla berörda kommer till tals. Av två bejublade konserter i hemstaden Norrköping i fjol, har reunion-projektet nu växt ut till en omfattande avskedsturné under titeln Det är aldrig försent att lägga av.
Vädret är gynnsamt för konsert utomhus, lagom varmt och obefintlig vind. Enligt Claes von Heijne är vi 2 800 i publiken. Biljettförsäljningen har dock gått så pass trögt att de till slut reades ut. Märkligt nog saknas backdrop. På sådan borde borde ju en bildkavalkad ha exponerat bandets anmärkningsvärda historik. Vi får heller inte, tråkigt nog, några sammanfattande anekdoter från huvudpersonen, bortsett från Mauro Scoccos klassiska förkastelsedom över hitten Fulla för kärleks skull. Konserten varar inklusive tre extranummer i cirka en timma och fyrtiofem minuter. Ljudet är periodvis förvånansvärt murrigt, kan liknas vid smutsigt.
På scen huserar Plura sittandes med gitarr i famnen som en trygg accessoar i en specialdesignad kontorsstol för att lindra smärtan i ryggen. Bredvid honom står på ena sidan i vit keps brodern Carla vars födelsedag uppmärksammas allra sist. På andra sidan står Pluras son Axel Jonsson-Stridsbeck med akustisk gitarr på magen. Ett par meter bort i jämnhöjd sitter Tony Thorén med sin elbas på en förstärkare. Eftersom jag recenserade hans senaste bok och därmed fått vetskap om operationer och sviktande funktioner som följd, förtjänar dennes insats hjältestatus. Skymda för mig där jag bortsett från extranumren sitter i dungen vid serveringsborden, sitter i hatt och vit kostym Eldkvarns ”professor” Claes von Heijne på piano/ klaviatur och bakom trumsetet Werner Modiggård. Kompletterar gör hans son Adrian på congas och sång och mångsidige Marcus Olsson på hammondorgel plus tenorsaxofon och tvärflöjt.
Några oannonserade gäster dyker inte upp och Plura struntar genomgående i presentationer, nämner kortfattat vad som komma skall.. Jag fick känslan av att han halvt om halvt ångrat att projektet antagit närmast grandiosa proportioner. En säregen känsla uppstår. Är uppdraget att ta sig igenom ett antal omtyckta och variationsrika låtar med hedern i behåll? Vacklande övertygelsen smittade av sig en smula på övriga. När jag blir besviken brukar jag ofta avstå från att skriva. I det här fallet är jag i bakhuvudet medveten om att jag nog begär för mycket, även om bandet rimligen haft tid att repa in sin repertoar och spela ihop sig. GP:s smakdomare menade att endast inbitna kunde vara nöjda. Går inte att låta bli att jämföra med alla de stunderna jag ryst av välbehag av deras sound från utomhusscener, rockklubbar, mässorna i Annedalskyrkan etc. Och skillnaden är påtaglig. Avskedsturnén låter stundtals närmast hafsig, vilket bär mig emot att skriva.
Jag träffade ett inbitet fan som hade införskaffat turnéns t-shirt. Efteråt sa han till mig att Plura var deras svaga kort. Jag måste vara uppriktig även om det gör arrangör och utpekade ledsna. När jag jämför hur det optimalt låter är skillnaden anmärkningsvärd. Rytmiska intonationen går oftast förlorad. Istället för ursprungliga betoningar reciteras mycket. Ibland blir sången sluddrig. Och det förefaller några gånger som om han läspar. Som sagt bär det mig emot att formulera mig så här. Synd att inte Adrian Modiggård fick kliva fram mer vokalt. Han lyckades, tog verkligen för sig i Jag har gjort det igen. Carla håller precis den skapliga standard jag föreställt mig i publikfriande glädjekicken Kungsholmskopplet jämte snärtiga rariteten Ingen lätt match, Bobo. Två av hans kompositioner.
Repertoaren kan inte klagas på, tvärtom. Visst finns andra favoriter att efterlysa som hyllningen till modern i Huvudet högt, Vår lilla stad, Skrik som ett barn eller rörande Någonting måste gå sönder. Titlar och låtordning behålls tämligen intakt under turnén. Men givetvis ges utrymme för förändringar, vilket också sker. En trevlig nyhet är att melankoliskt finstämda fullträffen Blues för Bodil Malmsten stuvats in i Göteborg. Att Plura så sällan kommunicerar med publiken och därtill undviker att kommentera världen utanför låtarna var å andra sidan trist. Besvärades han extra mycket av värk?
På nästan exakt utsatt tid börjar man suggestivt i Jag är bättre än dig. En talande, lätt uppgiven text som på sätt och vis sätter tonen för detta event.. Och därpå växlas upp. Ansenlig tempoökning tar vid i Mörkret knackar på din dörr.. Generellt sett lyckas man bäst i de poppigt snärtiga låtarna. Tidigt in i Eldkvarns uppgjorda schema får vi en värdemätare. Syftar på min absoluta live-favvo Älskaren från det öde landet följd av Scoccos ovan nämnda rådiss och framsvepande ordberusningen i innehållsrika Alice. Trippeln funkar nöjaktigt, men skärpan och nerven jag räknat med uteblir. Männen vars aktioner styrs av en nyckfullt textande centralgestalt kommer bara undantagsvis in i den åtråvärda zonen, för att prata sportterminologi. Och det sker längre in i konserten. En annan noterbar brist är att features förekommer i för liten utsträckning.. Carlas insatser förtjänar självfallet beröm, fast han borde fått tid för minst ett längre solo. Flest features kommer istället oväntat från nyttige Marcus Olsson på tenorsax, som också färgar snyggt med framvällande toner på hammondorgel och i Blues för Bodil Malmsten på tvärflöjt. Förutom i vad som aviseras som finalen – rusiga Pojkar pojkar pojkar med sedvanligt inslag av reggae jämte Dag Vag-fragment, positionerar sig rytmsektionen sällan längst fram. Detta uppbrutna sjok borde därför ha kommit tidigare, inte minst för att samtliga skulle få uttrycka sig spontant med passande infall.
Tenorsaxen gör entré i smäktande, böljande Alice vars intro på piano sitter snyggt. Kunde ha fått pågå något längre. Kanske är jag orättvis, kanske begär jag för mycket. Har alltid passionerat älskat I skydd av mörkret, en av ett drygt tjog låtar, vilka bevisar varför Eldkvarn har en sådan upphöjd status hos en krävande och närmast legendarisk smakdomare som Kjell Andersson. Tyvärr slarvas det i utförandet och låten går för snabbt. Ett tydligt exempel på hur ojämna Eldkvarn är denna afton.
Men när enheten på scen kämpar med att få till dynamik och övergångar i flera av de viktigaste kompositionerna i det risiga ljud som står till buds, hittas lyckligtvis ändå en vägvinnande formel i melodier med ett rakt, enklare beat. Utdelar höga betyg till fantastiska hooken i Ett hus på stranden, den glatt okomplicerade Ett fall av kärlek, bagatellartade drivet i Carlas alster Ingen lätt match, Bobo samt för Adrian Modiggårds fräscha energi i Jag har gjort det igen. Konsertens definitiva höjdpunkt infaller i läckert uppbyggda Jag är det hjärta. Här broderas harmonier ut genom spännande dramatiska bågar. Orsakar berättigad respons. Att man denna kväll väljer att avstå från att brodera ut Kärlekens tunga med trumslagar-Werners karaktäristiska taktförskjutningar framstår däremot som en gåta. Övriga två låtar i extra-avdelningen var tillbakablickandet eposet Ner för floden och Du älskar inte mig som garneras med härligt häng i melodin toppat av Carlas licks.
Blev kanske för långrandig när min kluvenhet inför vad som ägde rum under närmare två timmar motiveras. Förvisso innehöll repertoaren ett antal ljuspunkter. Men ytterst tveksam till om jag anser att de slutar med flaggan i topp. Hur som helst, TACK för all underbar musik under årens lopp. Minnena, skivorna och de från olika håll nedtecknade berättelserna har jag ju kvar.