
Efter en bok av Karin Johannisson
Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson
Regi: Anna Ulén (i samarbete med ensemblen)
Koreografi: Soledad Howe (i samarbete med ensemblen)
Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Mask: Jessica Cederholm
Musik: Anna Von Hauswolff
Ljusdesign: William Sjöberg
Ljudddesign: Isak Eldh
I rollerna: Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke
Premiär: 14/10 2023 hos Göteborgs Dramatiska teater i Stigbergsliden
Spelas till och med 3/12
Pjäsen bygger på en uppmärksammad bok av professor Karin Johannisson (1944-2016) med samma titel vars underrubrik lyder ”om psykets estetik”. Har tyvärr inte läst, däremot hört talas om boken från 2015 som behandlar tre fallstudier. Om hur tre samtida, berömda konstnärer – Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén, Nelly Sachs – begränsas av patriarkala strukturer och lider av mental ohälsa. Med den tidens språkbruk klassificeras de i perioder som galna hysterikor, blir samtliga intagna på Beckomberga som jag exempelvis läst om i romanen Beckomberga, ode till min familj av Sara Stridsberg. Utan att veta hur det förhöll sig förmodar jag att de aldrig möttes.
I likhet med med formidabla Förfesten på Hagateatern låter emellertid manusförfattarna trion konfronteras, skenbart umgås och framför allt avbryta varandras redogörelser. Johannisson funderar på varför dessa framgångsrika målare, författare respektive poet hamnade på Sveriges största institution för sinnessjuka patienter. Otåligt stoltserande Agnes, späda och frustrerat viljestarka Sigrid samt den sköra kropp som konstituerade judinnan Nelly som diktade sig till Nobelpris i exil. Dramaturgiskt firar konceptet triumfer, gör dessa stundom oerhört intensiva gestaltningar fängslande att bevittna. Dramatiken vistas i en kombination av obehagliga överslag och skarpsinnigt kåserande andningshål. Smärtsam ångest förenas med dräpande humor och stundtals okuvlig kreativitet. Respektive konstnärskap verkar ha utgått från en manodepressiv läggning. Med tanke på deras umbäranden är verkshöjd och omfattning närmast ofattbar.

Med undantag för ljus- och ljudansvariga och den välkomnande producenten är samtliga i teamet kvinnor. Och om teorier kring intersektionell representation och identitetspolitik strikt tillämpas, är jag diskvalificerad från att ge min syn på helt igenom feminina, sammantaget tragiska öden. Motsvarande exkluderande tankegods uppstod för ett par år sedan inför gedigen dramatisering av Karin Boyes disharmoniska tillvaro efter vistelsen i Berlin. Skulle jag bli ende man som recenserade? Skulle jag få höra att rätt kompetens saknas?
Genus-dogmen till trots skrevs en handfull presentationer på raken av verk med arbetarlitterär inriktning författade av kvinnor för facklig tidskrift (något som inhöstade beröm från Ebba Witt-Brattström personligen). Och den lika skandalomsusade som epokgörande omfattande romanserien Fröknarna von Pahlen har lästs med behållning. Vidare relevant att nämna Amorosa av Mai Zetterling (filmatiserade också nämnda romansvit) och Anna Jörgensdotters biografiska roman Drömmen om Ester. Saknar dock diktsamling av Nelly Sachs (nyutgåva av samlade dikter kom för några år sedan), vars minnesplakett vid port på Södermalm jag sett på guidad vandring.

I Den sårade divan förekommer ingen dekor som signalerar att Nelly (Karin Lycke), Sigrid (Mia Eriksson) samt självutnämnda divan Agnes (Hanna Ullerstam) befinner sig på Beckomberga. Heltäckningsmattan i orange, tavlan med skogsdungemotiv, vita väggarna med dörrar samt de utplacerade antika stolarna antyder istället uppväxt i högre stånds miljö, att de rörde sig i en borgerlig offentlighet. Agnes von Krusenstjerna var ju adlig. Man kan absolut anse att teamet borde vara företagsamma avseende scenografin. Å andra sidan har maskör, kostymör och koreograf lagt desto mer resurser på att spegla tre egensinniga personligheter. För dem har produktionen blivit en fröjdefull process, vilket förstås gynnat mottagarna.

Under halvannan timme exponeras med fabulös frenesi tre livsresor, omtumlande strapatser där destruktiva krafter förhindrar konstnärliga förmågan att blomstra. Agnes von Krusenstjerna vill prata om begångna övergrepp medan en annan av dem undrar hur ångest bäst botas. Och ändå omgärdas deras samlade gärning av ikonstatus. Att de nästan går i clinch med varandras berättelser är ett genialt grepp regissör Anna Ulén ska harangeras för. Går dessutom i vitaliserande närkamp med sina motståndare, männen med makt och män som svikit. I episoder som skaver för subjekten betonas att ”moderna kvinnor inte ska gå under”.
På ett sätt som sällan skett tidigare hos GDT används en kompositörs musik, anmärkningsvärda artisten Anna von Hauswolff vars gotiska elektroniska ljudlandskap och indierock jag utsatt mig för vid några tillfällen. Organisten och sångerskan som genomfört flera spektakulära kyrkokonserter på sistone, bidrar högst väsentligt till att accentuera de porträtterades nojor och starka frihetsbegär. Välkomponerade musiken passar perfekt för ändamålet. Och den är hörvärd i sig.

Oerhört sammansvetsade och rutinerade aktörer spelar mot varandra, mot publiken i olika riktningar på den komprimerade gradängen och mot sina rollfigurers inre demoner och utpekade kritiker. Det rebelliska draget hos kvinnor som vägrar vara kuvade, framställs med psykologisk skärpa av sällan skådat slag. Somliga moment av psykos, eller sammanbrott framstår som otäcka. Torde vara påfrestande att tömma sig så här som skådespelare. Stämband ansträngs maximalt när vi blir varse omfattningen av tre huvudrollers plågor. Passionen i utlevelsen är exceptionell. Mitt bland verbala utläggningar lurar okontrollerad vanmakt, ett otyglat ursinne. Omsorgsfullt framtaget kroppsspråk har samma dignitet som repliker fällda med upprorisk hetta.
Ska understrykas att regissören fått till en exakt avpassad kongenial rytm, likt en turbulent färd i berg och dalbana. Tre beklagansvärda öden pendlar emellan att bete sig kaxigt eller desperat, självmedvetet sturskt eller uppgivet. Sammanbindande väsensskilda slutscenerna är magnifika. Koreografen excellerar när ensemblens kroppar tvinnas samman. Ullerstam, Eriksson och Lycke känns fullkomligt hemmastadda i sina historiska karaktärer. Åstadkommer något alldeles extra som tar publiken i besittning!