4/10 2023
Bunkern (f.d Musikhögskolan) i Vasastan i Göteborg
Bunkern bokar är ett bokningsbolag med några år på nacken vars drift finansieras som ett Arvfondsprojekt för funktionsvarierade personer. Om jag har rätt information leds verksamheten av musikerna Ebba Westerberg och Malin Almgren. Har tidigare varit på flera Bunker-festivaler och ibland skrivit. Vidare kan meddelas att jag rapporterade från senaste Utbuds-sammankomsten i fjol. Närvarade också på minikonserterna i Kronhuset ingående i Musikhjälpen, som arrangerades runt Lucia.
Den så kallade Bunkern består av ett antal replokaler, hemvist för musiker inom jazz, world, impro, blues, sväng, konstmusik och dylikt. Det är oftast musik som lockar mig, konstellationer jag i olika utsträckning känner till. Syftet med denna Utbudsdag som gick av stapeln under en eftermiddag mitt i veckan, är att förmå inköpare att bestämma sig för en extraordinär upplevelse, livemusik till en skola eller motsvarande. Uppemot ett tiotal beslutsfattare/ ansvarspersoner fanns på plats. Jag var inbjuden i egenskap av skribent, någon som kunde dokumentera. Att ljudet lät fördelaktigt ska tillskrivas musikern Olli Rantala och hans förmåga. Vi blev bjudna på go fika med kanelbullar. Evenemanget var organiserat enligt tidigare praxis. Fyra akter presenterar sig i cirka 2o minuter va. I mitten av programmet fanns en fikapaus inlagd.
Först ut är slagverksduon RHYTHM ART DUO vars huvudinstrument är marimba respektive vibrafon. Definitivt en udda kombination! Daniel Berg och Fredrik Duvling började sitt samarbete redan 1992 och har turnerat både inom landet och i Europa. Tonsättare har skrivit musik specialdesignad för dem som separat anlitas av stadens förnämsta orkestrar. Duvling ör för närvarande stämledare för slagverkarna i GöteborgsOperans orkester. Deras framträdanden genomsyras av naturliga skäl av en pedagogisk ådra, vilket gavs prov på också under den knappa tid som man förfogade över. Ett böljande fascinerande stycke nyskrivet av en student inleder. Förklaras efteråt vara klurigt att spela då det, får vi veta, går i sjutakt.
Med oerhörd ackuratess avverkas klassiker av Chick Corea/ Gary Burton ( berömd duo jag för övrigt hörde live på Skeppsholmen för cirka tjugo år sedan.) Rhythm Art Duo talar om att de beundrar världsledande jazzvibrafonisten Gary Burton som de fått nöjet att träffa. Därav kan slutsatsen dras att de totalsynkade instrumentalisterna är mer än förfarna kammarmusiker. I den underbart rogivande Utskärgård (B. Ericsson) om obekymrad och solig tillvaro från tidigt 60-tal byter man instrument med varandra. En låt 50-talister och äldre årgångar känner igen på dess magnetiska dragningskraft, också från pausmusik i SVT. Finalen brister ut i afrikanskt (om det nu finns en sådan term) pulserande beat i väsentligt högre volym med ostinat (?) tema. En komposition av amerikansk tonsättare framförd på sedvanliga perkussiva instrument. Uppfriskande, lätt omskakande kontrast!
BECKA & FUNKY FLAKES hade sitt senaste gig 2016 i i Indien. Hörde och skrev om dem i den vevan. Gruppen frontas av grundaren Rebecka Lindstedt som utgör deras vokala lok. Ett svängigt band nästan uteslutande bestående av kvinnor utgår från egna låtar och covers med fokus på kvinnlig representation. Viss koncentration finns på att lyfta doldisar. Detta souliga gäng saknade denna gång två medlemmar, gitarrist och saxofonisten Frida Thurfjell. Man inleder via sin kaxiga, egentillverkade nysläppta singel Stanna. Feta basrytmer från Annika Törnkvists elbas och Malin Almgrens pådrivande beat är nästan mer än vad lokalen klarar av. Musiken känns i kroppen. Låt av Patrice Rushen levereras med frän call and response-teknik. Kan skjuta in att jag äger albumet som innehåller hennes största hit. Blåset svarar riffande på pumpande bas och offensivt trumspel. Som bonus får vi ett snyggt solo från Olimpia Dynarek på keyboard. Svängigt så det förslår!
Man avslutar genom att lira egen låt av sin ledare. Placerad i centrum vid sångmikrofonen sjöngs det övertygande med passion. Fäster mig vid ett sugande beat färgat av inspirerat groove från elbasist. Givetvis ska framhållas att Paulina Moberg tar hand om trombonstämman medan Klara Lannsjö (ingår i Göteborg Jazz Orchestra som hon också komponerat till) trakterar trumpet.
Efter paus klev Erik Björksten ut på scen. Har ett antal gånger senaste åren hört gitarristen och dragspelaren live, vilket resulterat i några recensioner. Härom debuterade han i eget namn, fast på minikonserten är det premiär för min del, vad beträffar att höra honom i huvudrollen. Oftast har jag lyssnat på Björksten tillsammans med Amanda Arnborg, ett par gånger i musikteaterföreställningar. Nu intar hon istället en ackompanjerande position vid flygeln. Ny kontrabasist behövde blixtinkallas. På samma gata bor Björn Petersson som kunde ställa upp med kort varsel (en av hans senaste alster råkar jag ha recenserat). Den långe mannen har jag lärt känna som en utomordentlig färgläggare av låtar, vars texter framförts av det motsatta könet.
Tar till mig klatschiga och ömsinta popvisor på svenska med bärande refränger. Inleder otroligt taktilt och återvänder till samma stämning i sitt utdragna outro. I vacker visa övergår han till dragspel varvid kompet accentuerar melodin. En duett med Arnborg präglas av söt, vemodig refräng. Efter Hjärtat och Alla dom döda blir det up tempo i klämmig distinkt låt betitlad Stora havet. Genomgående märks en lyriskt skör anstrykning. Finns en varsamhet och omsorg om detaljer som lockar lyssnaren. Man uppfattar Björksten som genuint ärlig och genommusikalisk. Kommer kanske gå igång på hans isolerade röst än mer när jag blivit mer van.
KBK3 hade jag bara hört en gång tidigare, också då i en minikonsert jämte andra akter. Den jazziga pianotrion som menar att deras rotsystem förgrenar sig till folkmusik och pop, sammanstrålade på Musikhögskolan 2018. Oklart om skiva finns att tillgå, vilket det borde med tanke på den höga standarden. Trion består av Kristin Rosendahl på pianopallen, Maria Dahlin bakom trumsetet och för dagen en manlig vikarie greppandes kontrabasen. Pianisten står för merparten av det egenskrivna materialet. Dahlin och ordinarie basisten Boel Mogensen har kunnat höras i flera spännande konstellationer. Rosendahl som tydligen hållit låg profil fick efteråt ta emot mitt oreserverade beröm. Anders Ljungberg harangerades för hur smidigt han gled in i nytt sammanhang.
Man börjar med vad som brukar vara finalen. En makalöst trollbindande melodi som kännetecknas av skönhet som griper tag i en. Vispspelet är förträffligt. Shai Maestro (som jag intervjuat och recenserat) och Jan Johansson anges som influenser. Bill Evans och Abdullah Ibrahim bör adderas utifrån detta betagande mästerverk. Låten sägs spegla kompositörens tillvaro. Följs upp med nästan lika kvalitativt alster i cirklande jazzharmonik, Fantastisk dynamik uppstår! Kristin och Marias stämmor hörs ljuvt i ett otro. Porlande framåtrörelse bryts stundtals upp i mer intrikata tongångar. Tre strålande sångbara låtar serveras. Avslutningen har en varierande intensitet, från attack till reflektion. En karismatisk estetik som fångar in. Även om jag inte var helt tagen på sängen, knockades jag av denna utsökta pianotrio.