Ystad Saltsjöbad
28-29/12 2022
Arrangör: Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad (med stöd från Kulturrådet, Musik i Syd, regionen, kommunen och diverse sponsorer)
Självskrivne konstnärlige ledaren Jan Lundgren hade satt samman ett spännande program bestående av sex konserter uppdelade på två dagar. I fjol under covid-restriktioner genomfördes utifrån samma koncept premiären, vars skeende undertecknad var ensam om att täcka fullt ut. Naturligtvis centreras konserterna kring Steinway-flygeln, som forslats till det lyxiga spahotellet naturskönt beläget vid havet.
Exklusivt att heta musikernamn flugit från New York eller Aten för att prägla festivalen, inte minst för att den av svårförklarliga skäl inte alls blev utsåld. Trots på förhand säkra kort varvade med firade talanger uppstår en märklig publikflopp. Konstnärligt siktades högt och i omgångar bejakades olika nivåer av tuggmotstånd. Utbudet kan betecknas som lika omväxlande som vädret, dessa två berikande dygn mellan årets festligaste högtider. Somligt i viss utsträckning välbekant, fast ändå fräscht. Mycket av livemusiken var dock ny för mina öron, vilket innebar att förrådet av erfarenheter vidgades.
Som en med tåg nedrest skribent vars uppdrag består i att subjektivt dokumentära, såväl stämning som sound, innesluts man i en händelserik bubbla där fokus ligger på klangen från pianot. Vidare anordnades två minikonserter under rubriken Jazzkidzz på Ystad Stadsbibliotek. Från dessa tillställningar saknas underrättelser. Förutsätter att de två duos som uppträdde fick fin respons från aktivt lyssnande barn.
Festivalens mycket omtyckte och djupt respekterade initiativtagare kallar sig melodiker. Att han placerar sig själv och sitt illustra sällskap som första akt fungerar förträffligt. Vi hör sålunda JAN LUNDGREN/ HARRY ALLEN QUARTET i ”A Tribute to Bengt Hallberg (1932-2013)”. När pionjären sensationellt gjorde comeback fanns Lundgren på plats i Berwaldhallen. Kontakt togs och resulterade i ett givande samarbete under Hallbergs sista år, något publiken i nästan fullsatta salen informeras om. Från gemensamma skivprojekt Back 2 Back får vi ett par utmärkta exempel.
Otroligt produktive tenorsaxofonisten Allen har gjort över sjuttio album i eget namn utan att ha förekommit i mitt jazzlyssnande kretslopp. För att generalisera rör han sig inom en smeksamt traditionell stil påminnande om instrumentkollegan Scott Hamilton (som Lundgrens pianotrio för övrigt samarbetat med). Den närmast osannolikt lyhörda rytmsektionen utgörs av Hans Backenroth (gjorde duoplatta med Hallberg redan 1997) på basfiol jämte Kristian Leth från Århus bakom trummorna. Har oräkneliga gång blivit hänryckt av pianotrion live, fast som sagt inte tidigare med Harry Allen.
”Vi ska som vanligt göra vårt bästa” påpekar huvudrollsinnehavaren i samband med första låten Schoolways, där udda tonarter sömlöst fusioneras. I upptakten låg Allens stilfullt inbäddade ton lite högt, vilket lyckligtvis korrigeras. Waltz-A-Nova blandar fantasifullt jazz med bossa, exekveras elegant genom total kontroll av kvartetten. Detta frihetliga tillstånd, äntras till synes helt utan anspänning, är vad som utmärker en lyckad konsert då Lundgren följsamt håller i rodret. Förberedda medmusiker slappnar av, tillför vibrerande livekänsla kring Bengt Hallbergs underfundiga melodier. Verkar enbart vara ett nöje, inte ansträngande alls. Tillståndet fortplantas till publiken. I en kongenial tribut renons på transportsträckor nås en första toppnotering i Autumn Walk., ett av de sista stycken Hallberg skrev. Förmedlas med speciell laddning på solopiano, dess betydelse för interpreten vid flygeln framgår tydligt.
Sättningen varieras således. Lundgren framför på egen hand också musik ur Den vita stenen, äventyrsserien på teve från 1973 baserad på känd barnbok. Pianist och kontrabasist Hans Backenroth spelar kammarjazz á la Madicken alldeles gudomligt. Jämngamla ”parhästarna” vet exakt vad de har varandra efter all tid tillsammans, har nyligen släppt ypperlig skiva på ACT. Vidare görs några låtar utan saxofon. I dramatiskt uppbyggda Mulen bjuds på avancerad, suggestiv rytmik. Kvartetten stretchar ystert utan att landa på huvudet, trots åtskilliga kreativa infall. Rafflande vig konversationen emellan gruppledare och danske batteristen formar sig till snillrik feature. Som ”seden” föreskriver inom livejazz vandrar fokus emellan musikerna.
Ideligen upplyftande händelser inträffar under närmare halvannan timmes tribut till musikern, kompositören och arrangören född i Göteborg. Han som väckte internationell uppmärksamhet redan i tonåren och som jag såg på 70-talet, 80-talet och för cirka tio år sedan två gånger med Karin Krog. Givetvis görs pionjärens första hit, det vill säga Stan Getz berömda inspelning av den landskapsvisa som lustigt nog kom att heta Dear Old Stockholm. Hör välfunna kommentarer från kvartetten, skiljer sig delvis från lyriskt hållna originalet. En annan bedårande ballad ur en enormt diger katalog är Valsette, en inte så spridd komposition med rörande stråk av Mr. Bojangles i sig (slump eller medvetet?).
Fjäriln vingad bör ses som kulmen för arrangören Hallberg. Arret ursprungligen tillverkat för ”Dompans” sound kännetecknas av Leths subtila vispspel och amerikanens varmt ulliga ton. Remarkabelt att Bellmans visa kan omvandlas till en glad blues. Kan flika in att detta arr jämte konsertens öppningslåt har jag också kunnat höra i storbandsformat med Göteborg Jazz Orchestra.
En hyllning till Bengt Hallbergs gärning utan Dinah skulle vara rumphuggen. Dennes paradnummer utvinns lustfyllt i upphottad version där hela pianotrion kastar loss i omgångar, vilket omnämns med uttalandet: ”sådan här moderniserad swing är inget man ger sig på alltför ofta”. Som innerlig motvikt ges The Unexcpected Return, hommage av Jan Lundgren inspelad på duoalbumet Jazz Poetry (The Gallery Concerts II). Med signaturmelodin till matprogram i dansk tv, lättsamt kallad för Trudelutt, nås nya krön. Associerar till Jan Johansson, Lars Gullin och Stan Getz 70-tal. Intrikat boppigt sväng hänför i vilket shufflelirande Kristian Leth fräckt tar täten. I extranumret triumferas i fullkomligt avspänd anda genom Luck Corner, komponerad under sista åren av en storhet vars omfattande biografi gavs ut härom året. Framförandet understryker vilken osviklig ryggrad rytmsektionen utgör.
Publiken fick garanterat vad den önskade sig och mer därtill. Exposén över Bengt Hallbergs konstnärskap blev som väntat helgjuten. Dynamiken, anslaget, precisionen i detaljer, programmets upplägg, avspända förhållningssättet och energin i samspelet borgar för att pianofesten invigs på bästa tänkbara sätt.
Nästa konsert har radikalt annorlunda karaktär, dess experimentella natur inramas av minimalism, udda sättning och orientaliska stråk. TANIA GIANNOULI TRIO blir för mitt vidkommande en premiär. Prisade grekiska pianisten och kompositören har släppt fyra skivor, varav den senaste Fading In The Light (2020) är med trion som framträder i Ystad. Efter att par lyssningar konstateras att den både fängslar och utmanar. Klassiskt skolade pianisten omger sig av Kyriakos Tapakis trakterandes den arabiska luta som kallas oud (hörde instrumentet på YSJF 2922 och för några år sedan i Trollhättan) och Andreas Polyzogopoulos på trumpet och flygelhorn. Musikern med svåruttalade efternamnet har släppt egna hörvärda album får jag veta efteråt.
Det är deras första besök i Sverige. Allt material kommer från Giannouli, vars spektrum av rytmiskt fundament och introspektivt utforskande, knyter an till ECM-estetik. Att starkt sfäriska Labyrinth inleder känns logiskt då låten också är första spår på nämnda skiva. Distinkta trumpettoner präglar ljudbilden omgående. Snyggt med mycket reverb, fast periodvis brottas ljudteknikern med rundgång i känsliga mikrofoner.
Skönjer stundtals ett visuellt flöde, vilket uppskattas. Läggningen har pianisten övat upp genom att skriva musik till teaterproduktioner, dokumentärer och kortfilmer. Märker dock efter ett tag att musiken skiftar rejält i så väl intensitet som andel harmonik, eller frånvaro av struktur. Ibland laboreras så pass ihärdigt med dissonanser att strukturer upplöses. Vill definiera inslagen som undersökande avantgardism, en alltför esoterisk inriktning för mina öron. Efter att ha företagit sig stökiga strapatser återvänder trion till intressanta solopartier, uttrycksfullt samspel och kluster av meditativa tongångar. Genomgående avviker tonspråket från det gängse västerländska.
Ackorden från lutan bildar lågmäld stomme som blåsinstrument och pianoklanger broderar över. I tredje låten fångas jag av ett fint modulerat solo på trumpet. Polyzogopoulos ton får mig att referera till främst Jon Hassel och dennes ambient-utforskande. Vårdade passager avlöses av vildvuxna. Aparta infall varvas med attraktiva avdelningar likt ett kärvt flöde med oregelbunden kontur. I somliga stycken saknas bärande balkar och då spelar trumpetaren skissartat medan trions ledare ”rotar” i flygelns innandöme, utvinner klanger med särskilda föremål. Bortsett från de repetitiva mönster som förekommer, fattas i dessa sekvenser något att haka tag i.
Giannouli väljer att presentera några av sina kompositioner, exempelvis titellåten från ovan nämnda cd och Bela´s Dance som syftar på Béla Bartók. Stycket är en fullträff och kopplingen till ungerske tonsättaren exponeras slagkraftigt. Keith Jarrett och hans berömda dubbel-live The Köln Concert tycks också ha påverkat, eftersom tema därifrån dyker upp hos mig. Somliga av kompositörens teman lät närbesläktade med sångbara standards. Slump eller medvetet?
Oudspelaren Tapakis har som antytts en överraskande försynt approach, något som delvis kan ha berott på ljudteknikerns inställningar. Jämfört med skivan skiljer sig nämligen balansen åt. Ett längre intro tar han ändå elegant hand om själv, utan att leverera eldfängd virtuositet. Dominant trumpet å andra sidan, som vid ett par tillfällen byts ut mot flygelhorn, ger upphov till massvis av associationer. Kom att tänka på bland andra Don Cherry, Lester Bowie, i viss mån Paolo Fresu och givetvis Miles. I skissartat sound relaterar jag till Bitches Brew trots att trion inte använde sig av elektronik. Efter cirka 70 minuter blir det extranummer, porlande meditativa Night Flight vars ljuvliga framåtskridande bör benämnas instrumental hit.
Inser att inte tillräckligt sagts om 45-årige pianisten. Tyckte om när hon ägnade sig åt reflekterande och repetitivt spel tillsammans med sina manliga musiker. Drogs då in i fascinerande faser. Samlade bilden är däremot som framgått tämligen splittrad på grund av vissa improvisationers abstraktionsnivå.
Enda soloakt under Ystad Winter Piano Fest är JAMES FRANCIES, som redan uppnått framskjuten position. Releasen för debutplattan inträffade för ungefär fyra år sedan. Han har signats av legendariska Blue Note, erhållit priser och samarbetet med celebriteter som Robert Glasper, Lauryn Hill, Marcus Miller, The Roots, Joe Lovano samt Drake. Har därutöver handplockats av storheter som Chris Potter respektive Pat Metheny. Finns således all anledning att bli starstruck av att vistas i imposante mannens omedelbara närhet. Vid analys av hans anmärkningsvärda solokonsert förundras man över att uppräknade samarbeten inte i högre grad kan spåras. Hade gärna hört hur han hade kombinerar flygelns klang med keyboard.
”Nebulosor av toner frambesvärjs” skrev recensent i Down Beat. Möjligen lite tillspetsat kan påstås att publiken får lära känna två avantgardistiska akter i rad. Huruvida Francies akustiska stil ska anses fladdrig eller yvig är en smaksak. Imponerande teknik hade mer gemensamt med konsertpianister inriktade på repertoar med Rachmaninov och Chopin än jazzhistoriens bebop-hjältar. I första anförandet meddelas hur inspirerande det är att befinna sig alldeles intill havet. Första låt har titeln Wide Open.
. Francies är mån om att använda hela spelytan (för att använda en sportterm) i vad som framstår som impulsiva löpningar i allegro. Ger intryck av att vilja pröva de obegränsade variabler som står till buds. Attityden understöds av en sammanhängande, om än rapsodisk tillika ekvilibristisk stil.
Standardballad gavs avsevärt ansiktslyft. Kan ha rört sig om Lush Life. Enormt flyhänt och böljande musicerande får en att häpna. Francies originalitet sticker ut. Noterar inte någon explicit jazzig approach, fast viss påverkan från en banbrytare som Robert Glasper gör sig gällande emellanåt. På YouTube finns en ganska färsk liveinspelning med Francies och band plus stråkar i serien Tiny Desk (Home) Concert. Och den etiketteras Black Music. Fast på Ystad Saltsjöbad hörs andra influenser. Polyfona stämmor vilka befruktar varandra á la kontrapunkt överraskar. Stundtals framställs eruptioner av en magnitud jag inte förmår absorbera. När musiken väller fram i svindlande intervaller fäster den sällan.
Pianisten presenterar vad som framförs vid ett par tillfällen. Uppfattar att Andie (?) handlar om ett sprucket förhållande, julsång stöps om, Con Alma (D. Gillespie) tolkas liksom My Favorite Things (inkluderad på senaste albumet). Sist nämnda standardmelodi tillhör konsertens krön. I ett segment refereras, enligt mina öron, till Chick Corea och dennes virtuosa latin-genre. Konserten avrundas genom att sjok av framrusande ackordföljder samsas med stillsamma fraser. Lika remarkabelt som omtumlande! Blev definitivt en erfarenhet rikare av denna egensinniga uppvisning.