En hyllning till Magnus Lindberg
Dom som aldrig ger upp
5
Olika ljudtekniker och producenter i förmodligen olika studios
Producerad av Kjell Andersson
Sammanställd av Kjell Andersson, Dan Hylander, Basse Wickman och Larissa Aggerborg Lindberg
Formgivning: Kjell Andersson, Pär Wickholm
Smilodon (distr Border Music)
63:09
Releasedatum: 20/5 2022
Magnus Lindberg (1952-2019) förnekades det erkännande han förtjänade under sin levnad. Ändå ingick han i både Landslaget och Grymlings och släppte drygt tio egna plattor, varav åtskilliga rosats. Jag äger två av hans milstolpar, Röda läppar och I en hand. Minns att jag hörde Lindberg live ensam med sin akustiska gitarr en söndagskväll för cirka femton år sedan, på ett ställe vid Avenyn som hette Diamod Dogs. SVT (förmodligen K-special) gjorde ett varmt minnesporträtt för några år sedan av en rockpoet som i långa perioder försörjde sig som lärare.
Drabbad av cancer fick han på dödsbädden ett löfte från en av sina beundrare, imposante Kjell Andersson på EMI som var hans A&R och mångårige producent, om att göra vad han förmådde för att sprida sin ”skyddslings” musik. För över trettio år sedan gjorde memoarskrivande Andersson succé med sina antologier på Cornelis respektive Evert Taube-tolkningar. Denna gång annorlunda förutsättningar. För att ro projektet i hamn krävdes en omfattande kampanj i form av crowdfunding, vars initiativ togs av gemensamme vännen Ulf Nyström. På uppmaning tillhörde jag de som spred PR om kampanjen här i K-bloggen. Fysiska och digitala releasen timar med vad som skulle varit dagen före 70-års dagen,
Nära vännen Basse Wickman (samarbetade 2010 med Lindberg med andras texter, Vita lögner + Svarta ballader) ges utrymme att ta hand om två tolkningar, vilket i och med en tidigare utgiven livecover också är fallet för Lars Winnerbäck. Och i ordinarie finalen sammanstrålar Wickman med Mauro Scocco och Dan Hylander ackompanjerade av RMB (Raj Montana Band), varför det är korrekt att säga att samtliga uppräknade är med på flera hörn. Vi får hela arton låtar, samtliga signerade Magnus Lindberg. Sju av dem har hämtats från de vinyl jag äger.
Kjell Andersson visar fingertoppskänsla på flera sätt. Noggrant utvalda artister och musiker gör sitt yttersta för att lyfta fram essensen i text och melodi. Och låtordningen med sin spännvidd av uttryck är förnuftigt genomförd, rent av fabulös. Sammansättning och inramning hedrar verkligen hantverket hos den nasalt sjungande kompositören. Dom som aldrig ger upp har resulterat i en exceptionellt näringsrik mix av rättfram rock och mer djupverkande material. Så gott som samtliga vokala prestationer förtjänar överbetyg, ett par av bidragen måste betraktas som fenomenala då de känslobombar blödiga lyssnare. Lägstanivån på den handplockade elitmönstringen är som väntat hög.
Mauro Scocco ges förtroendet att leda oss in i Lindbergs låtskatt. Ackompanjerar sig själv på akustiska gitarrer i Ljusterö, ursprungligen en duett med en viss Anni-Frid Lyngstad. Blir en riktigt lyckad, naken ingång utan manér där Scoccos stämma uppvisar likheter med hyllningsobjektet. Basse Wickmans röst driver två Rickenbacker-gitarrer (den ena trakterad av Carla Jonsson) framför sig i nästa låt som saknar något för att omgående fastna, kanske sätter sig vid fler lyssningar i hörlurar. Betydligt större framgång nås genom I en hand, vars original-ös stöpts om till visformel invirad i folkton. Andreas Dahlbäck och inte minst Per ”Ruskträsk” Johansson på flöjt färgar fint. Basse Wickman karaktäristiska stämma bottnar i texten.
Sedvanligt lågmälda Sophie Zelmani och kompanjonen Lars Halapi – som spelar akustiska gitarrer, vibrafon, pedal steel samt piano – uträttar stordåd i Tänker jag lite på dej. Helt underbart utförande! Avlöses av Lars Winnerbäck som normalt sett inte har samma kapacitet att gå på djupet. Lyckligtvis fixar han Månsken Peggie genom att låta melodin träda fram i avskalad form. Och i vad som kallas extranummer från konsert 2001 (tidigare utgiven liveskiva) river han och bandet av en suverän version av Röda läppar. Fröjdas åt duellerande gitarrister och ”Norpan” Erikssons trumspel i värsta Ramones-stil. En värdig hommage som går på knock. Jagande sång befinner sig i samma härad som originalet.
Plura som er recenserat uppskattat lika mycket som Kjell Andersson, gör en trovärdig tolkning av Ingen ska få se mig när jag går. Harmonierna utvinns snyggt av Marcus Arborelius på piano. Kuriöst nog sammanfaller de i stora stycken med Sakta lägger båten ut från land, som ju Dylans alster heter i Mikael Wiehes översättning. Oldtimern Lasse Lindboms var med redan för närmare femtio år sedan i Landslaget. Tillsammans med Janne Bark och Maj-Britt Niklasson (också medlem i samma band) på fiol exekveras en mästerlig urladdning. I Hårda år trampas i ungefär samma attackvilliga fotspår som upphovsmannen gjort. Kompromisslös sång jämte speedat fiolspel sticker ut extra. Titellåten anförtros Peter LeMarc. Och den går rätt in. Bekräftar att det skenbart enkelt utförda kan glimma som guld. Vill också rikta strålkastarna på tidigare nämnda ”Ruskträsk”, Goran Kajfes samt Andreas Dahlbäck. Utmärkt fraserande sångare förhöjer atmosfären genom munspelande.
Fångas av ännu en extatisk stänkare, denna gång med Dan Hylander och ett återuppståndet Raj Montana Band där Ola Johansson på elbas ska kreddas särskilt. I Sanningen är det energistinn stå-på-gasen- rock som gäller. Häftig kontrast uppstår i vad som är skribent Tore S Börjessons höjdpunkt på samlingen. Syftar på countrydoftande Jag har aldrig varit i Memphis i Louise Hoffstens och Richard Krantz (pedal steel med mera) tappning. Hoffsten sjunger lysande och Krantz bedrifter måste framhållas i samma andetag. Toni Holgersson och Lars Halapis prestation i den ballad de tilldelats (eller har artisterna själva fått önska?) är magisk. Resulterar i nära nog tår i ögat och definitivt klump i halsen. Halapi på diverse instrument bevisar att han stundom är en genialisk konstnär. Famlande formuleringar från min sida känns i sammanhanget futtiga.
Två duetter ligger efter varandra. Först Carla Jonsson i par med Cecilia Thorngren (ofantligt bred repertoar som kombineras med skådespeleri). Fin duett av dem vars kulmination är Jesper Lindbergs raffinerade konversation på mandolin med Carlas gura. Följs av Då känns det lite lugnare från plattan Röda läppar (-81) vars uttolkare är två kvinnor. När den finstilta infon studeras upptäcks att Anna Stadling & Idde Schultz cover utgavs 2006. Guldstjärna utfärdas till Staffan Johansson på slide. Över till en larmig rockrökare det slår gnistor om, nämligen Ljudet av oss två framsjungen av föredömligt textande Anne-Lie Rydé. Gungar oemotståndligt tack vare bland andra Clarence Öfwerman, Tommy Cassemar och en sologitarrist som influerats av pionjären Thurston Moore. Tveksamt om jag lyssnat på Staffan Hellstrand under 2000-talet. Visar sig vara i gott slag i Springsteen-påverkade, mäktiga Tårar över city. Det distade, skönt skramliga och suggestiva soundet kan associeras till Anders F Rönnblom och hans Bravado Bravado.
Nykomlingen Erik Palmqwist har inte riktigt samma självklara pondus som övriga. Hans sprödhet och en stämma i närheten av Lindbergs utmynnar ändå i ett fungerande koncept. Tillåter mig att ha smärre invändningar mot kompilationens ståtligt hopsnickrade finalnummer, featuring Hasse Olsson på hammond. I medryckande Sista versen med sitt lunkande beat, uteblir den förväntade dynamiken och därmed också euforin. I en magnifik helhet överses absolut med denna lilla besvikelse. Kunde inte undvika ymnigt ordflöde, eftersom extravagansen på totalen är sällsynt. Den gjorde mig faktiskt euforisk, med andra ord lyrisk.