Yeah! Yeah! Yeah! – Från Yesterday till Tomorrow Never Knows En konsertföreställning baserad på Beatles-musik
Manus: Ensemblen och Sisela Lindblom under ledning av Per Umaerus
Scenografi: Föreställning och scenrum är framtagna i ett nära samarbete mellan Pepperland och Göteborgs Stadsteater. Regihjälp och idéer Robert W Ljung
Ljuddesign: Daniel Johansson, Tommy Carlsson, Jesper Lindell
Ljusdesign: Anders Johansson
Kostymdesign: Hélène Otterbeck
På scen: Karin De Frumerie, Micke Isacson, Benny Karlsson, Mathias ”Gian” Kündig, Stephen Sahlin, Stefan Sporsén och Per Umaerus
Premiär 9/10 2021 på Stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 30/12 2021
Haft så pass fulltecknat schema att jag bevittnade denna välbehövliga dos eskapism först 20 oktober. Beatlesinterpreterna Pepperland med rötter i Lenny Pane, har utsetts till världens främsta av sir George Martin. Bara ett sådant förpliktigande faktum gör en nyfiken på deras produktioner. Och till Yeah! Yeah! Yeah! , förmodligen deras mest ambitiösa projekt värvades självaste Stefan Sporsén, kapellmästare i Augustifamiljen kända från På Spåret, tiden som husband på Liseberg och förstås som förmedlare av Håkan Hellströms musik. Har sett Pepperland i Mölndal, på Nef och när de under ledning av Adde Malmberg plus gäster avverkade hela klassiska albumet Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Clib Band plus ett par tillägg. Bedriften belönades med uppskattande recension i Kulturbloggen 2017. Pepperland fixar nota bene att utföra live vad the Beatles inte förmådde, på grund av tekniska begränsningar på 60-talet.
Brukar hävda att jag är minst fem år för ung för Beatlemania, den sanslösa hysteri som bröt ut så där ett halvår efter att ynglingarna gästat Sverige. Då i Drop In oktober 1963 utan att ens vara huvudakt. Min första singel överhuvudtaget var Hello Goodbye (finns kvar) vars utflippade baksida (ni får googla om ni inte vet) blivit en kult-cover. Släpade med mamma när jag ville se den tämligen oorganiserade, dokumentären Let It Be på bio, ånyo högst aktuell. När första skolterminen inföll försökte vi smågrabbar att på låtsasengelska ta ut den extatiska refrängen i She Loves You. Minns dessutom att man undervisades av äldre syskon/ kompisar genom att de spelade lp-plattor, särskilt Rubber Soul, A Hard Days Night och mer avancerade Revolver.
Har nöjt mig med fem av deras vinyl, varav två samlingar. De två medlemmar som förlänats ett långt och aktivt liv har jag sett i Göteborg. Paul McCartney och Wings redan 1972 när min morbror presenterade band på Scandinavium. Ringo Starr med ett imponerande all star-band på Heden 1990. Första studieterminen i Brighton påbörjades en dryg månad efter att John Lennon skjutits ihjäl. Köpte då en minispegel med vers från Imagine jämte profilbild på upphovsmannen. Vidare finns i min ägo den sista längre intervjun med honom (genomförd två dygn före mordet) utgiven av BBC.
Apropå att inte ha åldern inne har Anna Charlotta Gunnarsson skrivit essän som ingår i programhäftet. Relationen till Fab Four från Liverpool behandlas av en skribent vars ålder vid tidpunkten för Beatles splittring var ett år. Slår mig nu att musikerna i Pepperland inte förtäljer egna hågkomster. Tippar att de är i min ålder, några yngre (Sporsén född-65) och några lite äldre. Publiken i en jublande fullsatt salong togs tillbaka till sin ungdom, njöt ohämmat av resan bakåt. Kan tänka mig att många av de i högsta grad närvarande 65+människorna av manligt kön, inte tillhör kategorin trogna teaterbesökare. Som kuriosa kan nämnas att jag råkade sitta intill en före detta teaterchef.
Förvisso angenäm problematik uppstår då och då, när jag upplevt något som snuddar vid omdömen som ”episkt” och ”världsklass”. Hur kan man i skrift bäst återge, känslan av att vara nästan fånigt upprymd? Blir så lätt klyschigt. Låtarnas framföranden i all ära. Visste på förhand att den betydelsefulla beståndsdelen skulle behärskas fullkomligt, ännu mer givet efter införlivandet av Stefan Sporséns kunnande. Han bidrar förtjänstfullt med spel på trumpet, klaviatur och stämsång.
Inramning i form av manus från Per Umaerus, Sisela Lindblom med flera är den avgörande pusselbiten. Musikerna, Karin De Frumerie och till och med statisterna (föreställer i sina grå arbetsrockar personal i inspelningsstudion) synes utan antydan till nervositet, helt bottna i sina repliker. Musikerna förvandlar sig obehindrat till drivna aktörer med exakt tajming. De många komiska dialogerna kryddas med dräpande ironi, vilket förstås utgör ett otvetydigt framgångsrecept. Istället för torra fakta och mellansnack, får vi vad som stundtals liknar en musikal, fast utan gängse narrativ.
Berättelsens röda tråd är skildringen av arbetet i studio 2 i Abbey Road. Vi blir itutade att utrustningen som trängs med Pepperlands instrument är en kopia av interiören. Anekdoter – retoriska frågor och påståenden – haglar över oss under föreställningen. Knappologiskt redogör de för varandra mer eller mindre relevanta data. Hade nöje av exempelvis referenserna till Pink Floyd (läste bok om dem i somras). Samtidigt agerar männen och De Frumerie mot publiken, medvetna om att somliga har järnkoll.
Nästan ogörligt att lyfta fram somliga trogna tolkningar framför andra, eftersom inget faller ur ramen. Ska också erkänna att minst en stämsång kunde jag inte placera. Fastnade återigen för den berömda singeln med två A-sidor. Andra höjdare: avslutande sviten på Abbey Road, Long And Winding Road, allsången i Paul McCartneys tidiga mästerverk Yesterday, glödheta energin i I Saw Here Standing There plus Eight Days A Week, lyriska anslaget i Here, There And Everywhere samt euforiska kärleksbudskapet All You Need Is Love. I ett planerat förlängt appendix, får Karin de Frumerie förtroendet att avsluta hela föreställningen på innerlig sång och piano. Ett självklart låtval, även om vi med denna naiva idealism hamnar ett snäpp utanför Beatles zon.
På scen framförs på ett makalöst vis ett radband av poplåtar med evigt värde, låtar som sedan applicerats och tolkats inom många genrer. Pepperlands sound är så slipat, så fulländat, att man stundom misstänker att bakgrunder fått fylla i. Spelglädjen verkar alltid infinna sig i ett minst sagt högpresterande coverband som nu tagit in nytt blod. Givetvis lirar ”Gian” Kündig på en Höfner-bas, medan multimusikanten Umaerus demonstrerar hur ukulele kunde låta i händerna på George Harrison. På slutet river Micke Isacson av ett fräsigt gitarrsolo.
Ur det storartade kollektivet träder växelvis individerna fram. Släntrar fram till en av scenkantens mikrofoner för att ge oss nyttig trivia, förklara vad viss rekvisita symboliserar eller charmigt presentera soloinslag. Undrar om inte Stephen Sahlin med sitt naturliga tilltal i röd manchesterkostym har mest att göra Utan att göra anspråk på att matcha Crosby, Stills, Nash & Young är man förbluffande duktiga vokalt, var för sig samt på stämsång. Något som verkligen ska understrykas. Rankar Umaerus förmåga allra högst. Trevligt för öronen att ljudet var föredömligt.
En god idé att Yeah! Yeah! Yeah! tillförs ett kvinnligt perspektiv. Har haft behållning av Karin De Frumerie i åtskilliga dramatiska roller på olika scener, flera gånger i funktionen recensent. Här excellerar hon i att förstone agera vimsigt, rent av ängsligt. Hennes komiska ådra exploateras genom underhållande förändring av beteende. Rollfiguren blir kaxig, iscensätter både dialektskola och påläggstävling. Växlingen fiktion – verklighet införlivas i manus. Inget krångel med påhittade namn.. Alla på scen tilltalas med sina riktiga förnamn.
Ha överseende med en möjligen långrandig utläggning. Kontentan är att föreställningen får inte missas. Förmedlar parallellt throwback längs minnenas allé och nya insikter. Olika behållning för olika sorts publik, förstås. Och man har kul, faktiskt jättekul! Lämnar Stadsteatern pånyttfödd med energipåslag i hela kroppen.