Under dagtid anordnades under YSJF evenemang utomhus med rubriken NEXT GENERATION. Sympatiskt nog konserter med fri entré där nyfikna kunde droppa in på Morten Café. Först till kvarn gällde. Lyckligtvis lagom soligt väder, så gott som fullsatt flera gånger och oklanderligt ljud. Egentligen orättvist att ta sig an projektet med sedvanligt kritikeröra Dels hann jag bara vid ett tillfälle höra alla toner ( behövde tajma snabb cykelfärd till konsert på Ystad Saltsjöbad), dels rör det sig om unga löften som går eller nyss gått på musiklinjer på folkhögskolor (Fridhem och Skurup mest förekommande). och i några fall utbildats på musikhögskolor. Vill ändå i välvillig anda förmedla mina reflektioner från drygt tre halvtimmars exponering på innergården. Kan tilläggas att den generösa festivalen arrangerade flera program riktade mot specifika målgrupper såsom barn och fyra äldreboenden Utgår från att detta var uppskattade inslag.
Trion TRE ÖAR kände jag till redan på förhand då jag recenserat deras skissartade, intressanta skivdebut tidigare i år. De består av Sebastian Persson på gitarr, basisten Erik Grönnesby och bakom trummorna sitter Arild Wahl. Persson komponerar och färgar följaktligen trions särpräglade sound. Man sticker ut genom sin passion för atmosfäriska landskap utan pulserande rytm. Sålunda heter debuten Tone Poem. Spelningen begynner på ett djärvt sätt med vinande ton, drömskt ackordspel och soft komp. Tidvis registreras doser av olika grad av intensitet i titlar som All About My Love och Be Silent. Överlag hörs eftertänksam mollbetonad musik. I längden tämligen stillastående sound, även om det glimtar till emellanåt med uppiggande harmonier. Hade önskat mer nerv i vad som liknar ett pågående utforskande av klanger och stämningsmättade bilder. Gitarristen vars främsta förebild är Jakon Bro, ser till att Tre Öar utmanar lyssnarens sensitivitet. Risktagandet och den okonventionella inriktningen hedrar dem, även om framförandet blev relativt introvert. Att skapa, meditativa, alternativt expanderande tillstånd är deras grej; snarare än ett tilltal baserat på slagkraftiga låtar.
Medlemmarna i KRISTOFFER SJÖSTRÖM TRIO är bandledaren på elbas, Tilda Björnberg på keyboard samt Hampus Petersson på trummor. Man bildades i höstas på Musikhögskolan i Malmö. Visar sig att Sjöström kommer från en musicerande familj. Trion bejakar ett öppet tonspråk där behaglig klang prioriteras. Fann lovande ansatser hos duktiga musiker i vad jag förmodar är original, men de unga musikerna verkar inte ha hittat sin nisch. Än så länge saknas önskvärd musikalisk utstrålning och melodier att ta med sig hem. Sjöström hade vunnit på att försöka skapa kontakt med åhörarna genom att presentera musiken. Var överhuvudtaget slående att Next Generation-akter jag bevistade, inte bemödade sig mer om att kommunicera med oss lyssnare. Om jag lite förmätet får utdela ett råd: berörda borde åtgärda denna brist.
Tredje låten har ett suggestivt tema som känns bekant. Frambringas på klaviaturen av Tilda Björnberg från Laholm. Foto på henne frontar mitt svep eftersom hon röjer sin uppenbara talang i åtskilliga fina soloinpass. I viss mån utseendemässigt och absolut på konstnärliga grunder kan likheter spåras till Anna Gréta Sigurardottir . Vad månde bliva?
WALLANDER KVINTETT bildades ifjol på S.T Sigfrids folkhögskola. Sättningen är Erik Adner Wallander (keyboard/ piano), Axel Schubert (gitarr), Mauritz Lindström (altsaxofon), Alice Castell (elbas), samt William Hector Friman (trummor). De pendlar mellan lugna och ösiga originallåtar. Man börjar soft och försiktigt i en slags cool jazz-attityd. Altsaxen banar väg i melodin. Alster från ep:n Villovägar levereras, alster skrivna av bandledaren. Volym- och tempomässigt kännetecknas deras fullsatta gig av dess behärskade, nedtonade profil. Ett sympatiskt drag!
I mina anteckningar har jag undrat om musiken gör tillräckligt avtryck. Uppstår tillräckligt lockande konturer? Mitt svar landar i att ibland hakar melodierna tag i mig, fast hade standards inkluderats hade det gynnat repertoaren. Måste vara knepigt att utveckla låtskrivarådran, hitta fram till sådant som urskiljer från andra aspirerande grupper i samma sits. Helt plötsligt händer något oförutsägbart i form av ett skrynkligt utfall med trumslagaren i centrum. Vidare märks trevliga slingor och en lyriskt svävande, lång sista låt. Bortom utmärks också av distinkta solon på gitarr och trummor.
Missade konserten med Alicia Lindberg Kvintett (skivaktuella i höst med en mix av jazz och vispop). Hon får illustrera mina avslutande rader om sista kvällens JAM, ett jam ämnat för de hårt slitande volontärerna. Hade fått inbjudan av en artist som aldrig dök upp. På jammet uppstod som sig bör ett gemensamt givande och tagande mellan potentiella framtidsnamn och etablerade stjärnor. Alltid en pirrande känsla att på ett par meters avstånd bevittna en oplanerad jamsession när vokalister och musiker enas spontant kring tonarter och val av låt (vanligtvis standards).
Två stjärnor som var rejält uppvärmda efter att ha konserterat tidigare under aftonen var Rosalia De Souza och röstakrobaten Andreas Schaerer. Antagligen utmattade Jan Lundgren bidrog förnämligt innan krafterna tröt. Greg Earle(?) från Kanada tog hand om i princip alla basgångar. Två försigkomna ynglingar, särskilt den som tog plats först, skötte trummandet med ackuratess. Inspirerade solon levererades på tenorsax och av ovan nämnde Sebastian Persson på elgitarr, vars spel nu förändrats till öppnare, licks-baserad stil. Stimulerande att höra! Vi fick därtill njuta av triss i skönsjungande tjejer, varav en (för att knyta ihop säcken) var just Alicia Lindberg. Hon tolkade Honeysuckle Rose med bravur. Väninnan Stella Gustin (sjungit med Magnus Lindgren) visade också framfötterna vokalt. Gavs eminenta prov på charmerande säkerhet, vilket innebär att ni gör klokt i att framledes ha uppsikt över dessa talangfulla representanter ur en kommande generation.