Supernova
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2021
Regi och manus Harry Macqueen
I rollerna Colin Firth, Stanley Tucci, Pippa Haywood, Peter MacQueen, James Dreyfus, Ian Drysdale, Sarah Woodward
Colin Firth och Stanley Tucci, två av mina absoluta favoritskådespelare i en roadmovie med många närbilder där dessa två får använda sin starka utstrålning. Det är en högtidsstund att få njuta av dessa två skådespelare och fantastiska lantliga vilande vildmarksmiljöer i en film som är en timme och 35 minuter. Men det är ändå en berättelse som skulle fungera mycket bättre som teater.
Filmens största behållning är dialogen och samspelet mellan Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci). De spelar ett medelålders par som hållit ihop i tjugo år. Sam är musiker och Tusker är författare. Nu vet de båda att de är på väg mot slutet av sin relation då Tusker drabbats av en demenssjukdom, trots att han inte är så gammal.
De har gett sig av på en slags sista semester tillsammans i en husbil och med deras fina trogna hund. Tusker pendlar, som demenssjuka gör mellan stunder av förvirring och stunder av klarhet. När han är klar är han slagfärdig och skarp, helt underbar.
Tusker har medvetet glömt att ta med sin medicin. Ganska snart förstår vi att Tusker är mer medveten om vad han drabbats av och hur illa det är än vad Sam förstår. Sam intalar sig själv att det är bättre än det är.
Det är en stark film. Men att den inte får lika högt betyg av mig som The Father med Anthony Hopkins som precis gått upp på svenska biografer beror bland annat på att Supernova är mer teater än film och den lämnar inte utrymme för några stora överraskningar. Den är mer enbart tung.
Ett pressmeddelande berättar att regissören och manusförfattaren Harry Macqueen inspirerades till Supernova när han själv fick uppleva hur en närstående person drabbades av demens. Han berättar också att anledningen till att han valde att låta det medelålders paret vara två män säger han:
– Jag tecknar ett porträtt av ett moget förhållande mellan två personer som nått en viss ålder i livet. Det ser man inte ofta på film, oavsett personernas kön. Och att båda är män påverkar inte handlingen på något sätt, vilket kändes originellt. LGBTQ+filmer tenderar ju att handla om de tidigare åren, som är mer intensiva och dramatiska. Det här är en helt annan berättelse.
Ja, det är precis som regissören säger. Nu utspelar sig handlingen om två män men det kunde lika gärna varit en man och en kvinna eller två kvinnor. Det är ett steg framåt när det gäller synen på vad relationer är. Det är en av filmens styrkor att den skildrar deras förhållande så naturligt som vilket par som helst, oavsett kön.