Var Jazzbaren Unity i Göteborg
När: 11/8 2021
Med stöd av italienska institutet för kulturella studier
Ibland finns sannerligen fog för att tala om slumpens skördar. För en veckan sedan (5/8) blev jag förtjust i det metodiskt genomtänkta och dynamiska trumspelet av Cecilia Sanchietti under jazzfestivalen i Ystad. Hemkommen ser jag info om att kvinnan från Italien ska lira med sitt svenska band på hetaste jazzklubben i min närhet. Visar sig att kvintetten repat två dagar, spelat in två dagar i studio och som avslutande grädde på moset kommer leverera två konserter, varav jag bevistar nummer två. Personerna på bilden ovan är de som spelat in Poscards From Gamla Stan, Sanchiettis tredje album i eget namn. Hon har gått på konservatorium i Rom och på Berklee, erhållit pris för sin talang, undervisar och är konstnärlig ledare för festival.
Gör gott för att minska obalansen inom jazz att kvinnor, tillika bandledare, skapar sig kreativa plattformar. Senaste åren har jag hört bland andra Anna Lund, Michaela Östergaard-Nielsen, Cornelia Nilsson, mor och dotter Almgren samt ypperliga trumslagare från Polen respektive Danmark vilka ingått i ACT-projektet Sisters In Jazz som drivs av Caecilie Norby.
De renommerade personer Sanchietti rekryterat är Linus Lindblom på tenorsax och klarinett, basisten Josef Kallerdahl, pianisten Simon Westman samt sångerskan Anna Lundqvist. Av dem är jag minst förtrogen med Lindbloms musicerande (hört honom ett par gånger på Unity), trots att han släppt tre lovordade plattor och hyllats av Peter Asplund. Övriga har jag lyssnat på en hel del och recenserat både live och på skiva. Vill flika in att Josef Kallerdahl kommer man i kontakt med lite överallt om man är utrustad med nyfikna öron, en otroligt mångsidig och produktiv toppmusiker. Här utgör han ett solitt fundament.
Ljudet i det förhållandevis lilla rummet är anmärkningsvärt förstklassigt, mixas i exakt rätt inställd volym. Återger vad som utförs på varje instrument, instrument som fint urskiljs och får generöst med utrymme. ”Projektledaren” inleder med filtklubbor, har genomgående en eftertänksam approach. Styr skeendet beslutsamt genom att utvinna ett sound som attraherar. Förstod jag rätt är merparten låtar signerade henne, resterande skrivna av Linus Lindblom och Anna Lundqvist. Musiken hämtar näring från europeiskt njutbara klanger, skandinavisk folkmusik á la Nils Lindberg och några vitala klickar bebop. Tyckte mycket om kompositionerna vilka infriar mina förhoppningar. Åtminstone ett original var en ballad från en av Sanchiettis tidigare utgivna skivor. Kommande skivas titelmelodi var en av flera höjdpunkter. Präglad av markerad rytmik var det en låt man vill tillägna sig, kliva in i. Samtliga följde naturligt nog med i sina notpapper utan att musiken kändes alltför bunden.
Anna Lundqvist sjunger ordlöst, nästan som ytterligare ett instrument färgar hon på ett delikat vis musiken, förstärker dess bejakande atmosfär. Missvisande att kalla vad hon gör scat. En referens som poppar upp hos mig är Alice Babs och hennes gudomligt drillande silkesstrupe i Sacred Concerts. En mer närliggande referens utgår från Gunilla Törnfeldt.
Nu slår det mig att ”the woman in charge” inte fördelar något utförligare solo till sig själv. Det behövs inte. Hon framstår ändå som ett powerhouse. Istället står Josef Kallerdahl för ett par vitala inpass jämte uttrycksfulla intron. Simon Westmans högst njutbara anslag kan iakttas vid upprepade tillfällen. Han framför lyriskt präglade harmonier med ackuratess. Hans eleganta spel är en inte obetydlig del av behållningen. Undrar om Linus Lindblom någonsin tidigare varit lika återhållsam, lika cool? Med undantag av ett par kvicka injektioner gör han avsevärt avtryck, genom inriktning motsatt till vad jag hört på Unity i sommar från Martin Svanström, Björn Cedergren och Axel Mårdsjö.
Som antytts är inte alla låtar insvepta i samma estetik. Under konsertens cirka sjuttio minuter ändras inriktning ett par gånger. Innebär hetsigare tempo, höjd intensitet och att särskilt Lindblom får ur sig besjälade, innehållsrika improvisationer. Why Not kan beskrivas som en suggestiv sak med rent himmelsk dimension som vänder sig inåt. Lundqvist reciterar. En låt, halvstökig omväxlande bop, kännetecknas av uppluckrad rytm. Tilltalas också av finlir på trio med Westman vid rodret. Den samspelta gruppen avslutar med påfallande bångstyrigt sound, varvid Sanchietti ökar pulsen.
Summasummarum en konsert med enastående fräschör och förnämliga musiker. Ömsom ett stillsamt äventyr, ömsom svindlande. Och de nyskrivna originalen är värda extra applåder.