Felisia Westberg (FW5)
The Magic We Make
4
Inspelad december 2018 av Daniel Bengtsson i Studio Rymden Stockholm
Mixning: Anton Sundell
Producent: Felisia Westberg
Havtorn Records
54:29
Release: 16/10 2020
Först nu kommer skivdebuten från basisten, låtskrivaren och bandledaren Felisia Westbergs grupp. Redan 2017 hörde jag FW5 på Gmlstn Jazzfestival, vilket resulterade i upprymda omdömen publicerade i jazzmagasinet OJ. Westberg växte upp i Gävle, bor numera i Malmö och studerade vid Fridhem fhs och Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt pressutskicket rör sig 27-åringen obehindrat mellan reggaefestivaler, spelmansstämmor och jazzklubbar. Har belönats med Hasselgårds-stipendiet och spelat med kända namn som Ale Möller och Ane Brun (vilka jag förstås sett live, fast då utan hennes medverkan). Även Mariam The Believer och duon Siri Karlsson finns på meritlistan. Westberg har sannerligen haft huvudansvaret för albumets tillkomst. Står för all text, musik och arrangemang, dessutom de vokala inslagen. Magic We Make “kantas av vemodig folkton och är en hyllning till människans potential…”.
I den pianolösa kvintetten ingår förutom idégivaren själv: Andreas Pettersson på trummor, Johan Ekeberg på elgitarr, saxofonisten Oskar Sundbaum samt violinisten Terese Lien Evenstad. Den senast uppräknade har skivdebuterat med egen kvartett och erhållit flera stipendium. Både Evenstad och Westberg har nominerats till Jazzkatten i kategorin årets nykomling.
Låtarna bottnar sällan i enhetlig struktur. Präglas snarare av infallsrika övergångar och utskott som utvecklas i olika riktning. Påfallande duktiga och drivande musiker fungerar ypperligt ihop, likt en elastisk enhet där åren tillsammans stärkt självförtroendet. Musiken är ljusår ifrån att vara tillrättalagd, istället uppfattar jag frekvent löst sammanfogade kompositioner. Somliga sekvenser utmanar, eftersom de framstår som utan kontur. Hör luftigt jambetonade delar som mer påminner om skisser, vilka varvas med genomkomponerade alster. Westberg prioriterar ett bitvis knöligt sound, vars tonspråk hon följaktligen låter bukta ut, enstaka gånger svämma över. Hur man reagerar beror ganska mycket på ens mottaglighet just i stunden. Märker faktiskt att musiken växer efter ett antal genomlysningar, kvaliteterna blottläggs, framstår som mer självklara.
Mollanstruken inledning glider iväg mot en behaglig plats, drömskt och paradoxalt nog med vidhängande ljus atmosfär.. Divergerande klanger kommer och går. Lockas av en öppensinnad lager på lager – teknik. Visuellt är bara förnamnet. Guld och gröna skogar sträcker ut, förgrenar sig i olika ritningar och ser till att sången gifter sig med fiolen. Följs av en spräcklig sak med impressionistiska förtecken. I förgrunden sång på högvarv. Gruppens medlemmar verkar ha uppmuntrats till att stöka runt. Fordrar skärpt uppmärksamhet för att inte repellera. I den suggestiva titellåten dominerar det i jazzsammanhang udda instrumentet violin. Med Terese Lien Evenstads skickliga spel och åtskilliga solon (även effektfulla pizzicaton), ligger FW5 ibland nära folkmusik och klezmer-sväng.
. Doldisen Andreas Petterssons avsevärda begåvning måste framhävs. Han förblir en storslagen behållning genom sina polyrytmiska finesser. Konstigt nog begås inga solon, från en man som har förutsättningar att bli nästa Konrad Agnas, utan att för den skull framstå som imitatör.
Bandledaren har fått till flera medryckande melodier och eggande stämningar. Lika mycket fokus läggs på elaborerade solon som på ensemblespel. I snirkliga figurer tas den påbjudna friheten till vara på ett excellent sätt av exempelvis saxofonisten Oskar Sundbaum och i lika hög grad av den Frisell-doftande gitarristen. Tycker mig vidare höra influenser från en improvisatör som Terje Rypdal. Utdelar extra guldstjärna till Ekeberg för att han med sina avvägda, flödande klanger får sagt väsentligheter. Borde vara en efterfrågad instrumentalist.
I en spännande anda av okuvlighet tar musikerna gemensamt, eller i växelverkan, fram sin imponerande kapacitet. Ankaret Westberg styr med fast hand över takthållningen genom pådrivande fingrar. I egenskap av bandledare har hon rättmätigt tillskansat sig påtagligt genomslag, för ett instrument som vanligtvis håller till i de bakre regionerna. Närvaron etableras på ett intelligent, smakfullt sätt.
I Dvala fascinerar en drömsk, svävande slinga på tenorsax, vars huvudroll understöds av gitarr för att därpå avlösas av gitarrens uttrycksfulla ackord. En ösig framåt låt som komponisten ändå lyckats krydda med lite knixiga takter har döpts till Ture i oturen. Live en given hit! I Letters From The Sawmill händer mycket. Till sin karaktär är den filmisk. Avslutande Hymn är en uppstigande hymn, vars sammanhållna struktur visar FW5 från sin mest tillgängliga och tilltalande sida.
Måste erkänna att jag ibland har svårt för Westbergs röst när den drar iväg mot höga höjder med anspänt tonläge. I och med att hon då ägnar sig åt något annat än traditionell vokaljazz behöver jag vänja mig. Sammanfattningsvis spännande, ombytliga och vackra låtar, i vilka gruppens medlemmar får generöst med utrymme. Felisia Westberg sällar sig till en prominent skara av kvinnliga basister i Norden som har egna framgångsrika band. Tänker på exempelvis Kristin Korb, Ellen Andrea Wang, Stina Andersdotter, Eva Kruse och Elsa Bergman.