
Anders Teglund
Björkris I + II
4
Inspelning hemma hos Anders Teglund i Kungsbacka och i Svenska Grammofonstudion, Göteborg
Inspelad, mixad och mastrad av Hans Olsson Brookes
Producent: Hans Olsson Brookes
Teg Publishing (med stöd av Kulturrådet)
47:56 / 45:46
Release: I = juni 2019 / II = 25/10 2019
Blev nyfiken av en förfrågan före sommaren. Då fanns Björkris I bara tillgänglig på digitala kanaler. Vid releasekonsert i Litteraturhuset fanns den som vinylskiva. Minns en rikedom av oftast stillsamma variationer och att han blev intervjuad efteråt. Men det är först nu när även en andra del är tillverkad, som jag fått tillgång till Anders Teglunds egenkomponerade pianomusik i form av en dubbel-cd. För närvarande genomför han spelningar runt om i landet, ibland till och med hemma hos människor med piano. Han har fått flera uppskattande omdömen, exempelvis från auktoriteten Jan Gradvall. Inte undra på, då det finns goda skäl att puffa för detta anmärkningsvärda projekt.
Anders Teglund är en 80-talist från Luleå, numera bosatt i utkanten av Kungsbacka. Som liten övade han mycket på piano och han har haft en karriär på klaviaturinstrument i bland annat metalbandet Cult of Luna och hos Mattias Alkberg BD (poet, låtskrivare och tidigare frontfigur i Bear Quartet). 2010 startade Teglund tillsammans med sin bror Teg Publishing, vars spännvidd imponerar: från Thåströms samlade texter till Bruno K Öijer och Augustnominerade Marit Kapla. Man är inte bara förlag utan också som framgått skivbolag, därtill producent av film och poddar.
Pianisten slutade spela i band, flyttade, separerade, blev ensamstående pappa. Köpte till radhuset en piano på Erikshjälpen. Tvingades omvärdera sin syn på musicerande. Satte igång att spela kvällstid efter att dottern somnat. Såg stunderna fram till 22:00 som en frizon, ett alternativ till promenader. I hyresrätten begränsades förutsättningarna. En medvetenhet om grannar som ofrivillig publik uppstod. Ville därför inte upprepa sig eller traggla skalor. Istället mycket improvisationer under fem år, vilket fick offentlighet genom ett instagramklipp. Hans vän Hans Olsson Brookes fick nys om verksamheten. Bestämde sig för att vid ett par tillfällen besöka Anders i hemmet för att spela in.
I studio kompletteras Anders kompositioner med stråkarrangemang av Martin Schaub. Stråkkvartetten som har mer eller mindre framträdande roll på olika spår består av Pierre Guis, Daina Mateikaite, Märta Eriksson samt Jungen B Linderholm. Dessutom hörs på trumpet, flygelhorn och kornett Robin Rydqvist från GWO och Axel Mårdsjö på klarinett, flöjt och basklarinett. Kompositören själv, anger att han spelar på skevt skolpiano plus celeste och cymbal.

En allusion på Teglunds metafor om promenader får inleda. Pianisten trampar inte särskilt ofta i identiska fotspår. Det genreupplösta soundet har genom tillsatsen av stråkkvartett en del gemensamt med kammarmusik. I superlånga stycket Hede station – Göteborg Central – Göteborg Central – Hede station associerar jag till Satie. Ibland passar att referera till Michael Nyman, Keith Jarretts The Köln Concert eller Brian Eno. Det är öppensinnat och visuellt, ofta filmiskt. Bilder uppstår i huvudet. Högst rimligt att anta att kompositören också utgått från händelser och funderingar, inte minst eftersom varje melodi heter något fantasifullt vardagsnära.
Han kan paradoxalt nog spela trevande och stadigt samtidigt. Med sitt genomgående ömsinta handlag, blir Teglund expert på att få fram värmande feel good – känslor. Efter cirka tre minuter i andra stycket på Björkris I, smyger sig stråkkvartetten fram för första gången. Kompletterar då varsamt. De gör sig mer gällande på andra spår. Ett tag håller min teori om mjuk minimalistisk inriktning. Den kullkastas delvis efterhand, vilket gör Anders Teglund till en spännande musikant omöjlig att etikettera.
Trötta barn i trapphus har ett eftertänksamt, otroligt vackert tema. Uppfattar ett idylliskt tillstånd. Efter att sista tonen klingat ut, verkar det som om titeln realiseras på autentiskt sätt. I fjorton minuter långa En standardhöjande åtgärd ligger stråkarna i framkant i ett mollanstruket stycke. Melodin slingrar sig förhållandevis mer uppskruvat, rent av distinkt och beslutsamt. Ett fascinerande stycke fyllt av dramatisk laddning där stråkkvartetten och Robin Rydqvist interagerar med pianots linjer. Det sfäriska á la Brian Eno förvandlas till ett omskakande kraftigt slutackord. Avlöses av melodi med motsatt struktur. Sökande till sin karaktär, som om olika uttryck prövades. Hämtning lämning är en kul prosaisk titel som avrundar första skivan. En bedårande melodi vars innerlighet förstärks av smeksamma trumpettoner. Skulle kunna kallas vaggvisa.

På Björkris II har fler uppslag förverkligats. Upphovsmannen förklarar att han kronologiskt velat skildra en dag i sitt liv, vilket enligt honom resulterat i ett kärvare, mer monotont sound. Börjar med en expanderande och komplex komposition uppbyggd i faser. Jag förknippar den med i tur och ordning dröjande impressionism hos Satie, gravallvar som Chopin´s begravningsmarsch och en eldfängd Iiro Rantala. Blåsinstrument interfolierar snyggt, medan stråkarna tillför ett brett spektrum. Teglund tar styckets framvällande toner, vars styrka maximalt anstränger pianots akustik, så långt det bara går, till bristningsgränsen. Man ser framför sig hur vänster respektive höger hand febrilt tar sig an sina uppgifter. Det är ett renodlat, underbart flöde som har en hypnotisk påverkan. Fem minuter läggdags är så lyriskt långsam att rekord tangeras. Koncentrerade mottagare belönas med existentiell magi.
I en kuriositet får Axel Mårdsjös basklarinett symbolisera Överföringarna har inte gått iväg. Experimenterandet fortsätter i nästa låt där Teglund fokuserar på att kontrastera diskant och basljud när han spelar på celeste. Tillfälligt överger han tyvärr sin attraktiva ljudvärld. Lyckligtvis finns två ytterligare fullträffar. Först ett arpeggio, huvudsakligen i två ackord, en låt kompositören spelat i uppemot femton år, fast den innehåller en knepig övergång. En ljuvligt suggestiv låt där stråkarna är aktiva. Diskret hörs blåsinstrument. Finalnumret Hej då för nu gör en på gott humör, rymmer till och med en pampig sekvens. Utkristalliseras till ett vemodigt och magnifikt farväl som borrar sig in i hjärteroten.