MARE NOSTRUM (”Vårt hav”) har gjort tre hyllade skivor, varav nummer III smeker våra öron denna afton. Liksom flera andra medverkande tillhör de skaran som gästat festivalen flera gånger. Trion som elegant varvar folktoner med blues och flera original, musikalmelodi med en strimma konstmusik; består av triumviratet Jan Lundgren vid flygeln, fransmannen Richard Galliano på dragspel och Paolo Fresu på trumpet/ flygelhorn från Italien. Förvisso ovanligt att skapa kammarjazz utifrån tre melodiinstrument. Kontentan är att konstellationen funkar förträffligt, framstår som en av festivalens definitiva höjdare. Man förmedlar stämningar som tagna ur ett vemodigt soundtrack, genom absolut samstämmighet, skimrande solon och otroligt sofistikerade nyanser. Letter To My Mother framförs extremt långsamt, sänder i instrumental form iväg ett humanistiskt budskap. Vill påstå att de övervägande spelar stycken, inte låtar. Uppstår under konserten en hisnande nerv och seriositet, dynamik, och interaktion samt paradoxalt nog sprudlande lust mitt ibland det mollanstrukna. Via fjäderlätt anslag tar sig Lundgren konsekvent in till kompositionernas kärna. Motsvarande kan sägas om hans mästerligt spelande vänner. Galliano demonstrerar finkänsligt sin grandiosa teknik och Fresu levererar magi genom hela konserten. Befriande att publiken inte klappar händer efter features. Ett fulländat artisteri avrundas med Monteverdi, en ofantligt gripande slutpunkt.
MOZDZER -DANIELSSON -FRESCU verkar inom liknande koncept som Mare Nostrum, fast med annorlunda sättning. Deras excentriske talesperson Leszek Mozdzer från Polen (accent ovanpå z) finns bakom flygeln, medan basisten Lars Danielsson står närmast och i ytterposition israeliske Zohar Frescu på slagverk. Den sistnämnde en pionjär på tretusenåriga trumman tof miriam. I ett synnerligen framgångsrikt samarbete som startade 2004 kombinerar man sin kunskap om klassisk musik med halsbrytande world music vibbar och lyrist inriktad ECM-jazz. Deras oefterhärmliga mix letar sig in i publikens innersta vrår, genom sin hypnotiska påverkan. Vi njuter av innehållet i titlar som Easy Money, Enjoy The Silence, Polska och Suffering. I sist nämnda låt byter Danielsson effektfullt till basfiol. Trion kreerar ett fridfullt meditativt tillstånd,vilket bryts av i några mellanrum av en sprallig ”filosof” sittandes barfota vid pianot. Ypperlig akustik gör rättvisa åt deras ekvilibristiska handlag, ändå förmår de bibehålla det melodiska fundamentet. Vid ett par tillfällen hörs Frescu sjunga ordlöst. Klanger koordineras på ett svindlande sätt med matchande rytmer. Uppseendeväckande spännande livemusik avrundas enligt uppgift av ljuvlig två ackords -låt samt en mycket uppskattad hymn. Vet inte vilka influenser de haft. Själv tänker jag på exempelvis E.S:T Charlie Haden och Trilok Gurtu. Otroligt begåvat och oförglömligt!
4 WHEEL DRIVE kan kallas en svensk-tysk supergrupp, med musiker knutna till ACT, bildad på initiativ av Nils Landgren. Debutskivan recenserade jag för OJ tidigare i år, en skiva där fenomenala original av medlemmarna samsas med romantiska eller svängiga poplåtar. Publiken får frossa i spelglädje från makalöse trombonisten Landgren, kraftfulle basisten Lars Danielsson, trumfantomen Wolfgang Haffner samt Michael Wollny vid pianot. Den yngste i gänget var så vitt jag kan erinra mig en ny bekantskap, vars charmanta pianolirande var till stor belåtenhet. Alla i kvartetten har skrivit var sin lysande låt. Variation är ett utmärkande drag, från spröd nedtonad stil för att på upploppet vräka på kopiöst. När samtliga trampar gasen i botten, skapas ett härligt gung genom bländande skicklighet. Man showar friskt. ger energi åt varandra, knådar fram essensen i melodierna. I bagatellartade Lady Madonna blir det mycket trombon. Fokus vandrar runt raffinerat , inbringar smattrande applåder. Sprudlande Haffner – gör ett intro genom att slå plasthammare mot sitt ena knä – kommer i extas i några bejublade moment..Antar att det är tacksamt att improvisera fram twist på de covers de gör på Sting, Billy Joel, Phil Collins med flera. Finns trist nog ett aber när insatsen ska summeras. Landgren sjunger inte på den nivå där instrumentalisterna befinner sig. I Shadows In The Rain går det skapligt, fast i flera andra covers låter sången tämligen svag, saknar stringens och valörer. Övrig verksamhet på scen bedrivs i världsklass med fenomenal lyhördhet.
En överlag timid pärla i utbudet levereras av portugisiska CHRISTINA BRANCO och hennes trio ute på Saltsjöbad. Hon sjunger fado med samtidigt passionerad och kontrollerad övertygelse, omgiven av landsmännen Bernardo Couto på gitarr, pianisten Luis Figueiredo och Bernardo Moreira på bas. Rytmer tillhandahålls på olika sätt, bland annat genom att musikerna trampar igång en takt som loopas och några gånger används cajón. 70-talisten har gjort hela femton plattor och influenser kan anas från Billie Holiday och klezmer. Främsta förebilden givetvis Amália Rodrigues! Musikerna tolkar med imponerande precision melodiers komplexitet. Sticker ut mest bland garvade musiker gör eminente ”strängbändaren” på inhemsk gitarr. Branco förtäljer hur underligt det känns att framföra fados mitt på dagen och att materialet huvudsakligen hämtas från senaste alstret Branco, producerad av trion på scen. Konserten har karismatisk prägel, inlevelsen och kunnandet är påtagligt. Mjukt sound skiftar ibland till spetsigt, många känslor är i omlopp. I ett tangodoftande stycke garnerat med schwung växlar Figueiredo mellan minisynt och flygel. Hade faktiskt önskat något fler instrumentala stick. Kan bero på bristande kännedom om genren, att jag skönjer en viss konformism. Dock, efter att gett oss en anekdot utan tillräcklig mikrofonteknik, sker omslag till en snärtig låt. Med vädjande tonfall, stolt närvaro, pricksäker intonation och glimten i ögat, betvingar Branco åhörarna, vilka svarar med stående ovationer.
Under vinjetten ECM 50 ( banbrytande skivbolag) arrangeras ett knippe konserter. En sådan av experimentell natur äger rum i S:ta Maria kyrka. JAKOB BRO feat PALLE MIKKELBORG & JORGE ROSSY från Spanien spelar som stomme liveversioner ur kritikerrosade skivan Returnings. Gitarristen Bro och trumslagaren Rossy har musicerat med flera stora namn. Åldermannen Mikkelborg måste anses vara en sådan storhet, hyllad av Miles. Minst tre tillfällen har jag ryst av välbehag av hans trumpetspel, senaste i Trollhättan i fjol. Trots att trettiosex år yngre Bro redan åstadkommit femton egna plattor, har jag bara haft diffus kunskap om honom. Han lanseras som en dominerande figur inom progressiv jazz, vilket innebär mycket elektronik och en fäbless för dissonanser och distortion. Öppningen är andaktsfull, luftiga universum av klangliga passager övergår sedermera i eruptiva slingor. Tack vare högt i tak underlättas efterklangkonturer. Ljudmattan breder ut sig och i ett kompromisslöst, utdraget crescendo rumsterar trion om med stormstyrka. De är inte främmande för att ruska om med noise.Rossy understödjer och toppar med ett expanderande, metodiskt solo. I sina stökiga excesser till utflykter påminner Broo mest om en gitarrguru som Adrian Belew. Utforskandet när omväxlande stämningar accentueras är sällan av tillgänglig karaktär, vilket är en smula oväntat. Den eftertraktade skönheten lockas fram på allvar först i extranumret, då visar Mikkelborg på flygelhorn hur oöverträffad han är inom sitt fält, då uppstår svåruppnåelig magi.
Ett program man omöjligen kan ha invändningar mot har rubriken Jazz på svenskt vis. Ånyo är festivalens konstnärlige ledare i elden. En ynnest att få njuta av JAN LUNDGREN TRIO , liktydigt med kompanjonerna Mattias Svensson (bas) och Zoltan Csörsz Jr (trummor), i samverkan med GOTHENBURG WIND ORCHESTRA, en professionell blåsorkester på 22 personer. Som deras förste framstående solist utför Robin Rydqvist (ingår också i BBB) hjärtknipande spel på flygelhorn. Från en otroligt intressant repertoar kan framhållas kompositioner av Nils Lindberg, Jan Johansson, Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Evert Taube; till och med Lasse Dahlquist och Alice Tegnér. Det mycket fruktbara samarbetet inleddes närmare två år tillbaka. Det vibrerar i så hög grad av fusionen, att idén har omvandlats till ett genialt resultat. Rikhaltiga schatteringar frammanas av fullödiga arr, av bland andra Martin Berggren, Ann- Sofi Söderqvist och Anders Ekdahl. Ömsom ystert lekfullt när svängar tas ut, ömsom ljuvt djupdykande ner i folkkära toner. Orkestern jag ofta hört live på hemmaplan, skrider till verket taggade och rutinerade. Fantasifull underhållning förenas med obestridliga konstnärliga värden. Den vitklädde trumslagaren får feeling, kastar eventuell försynthet överbord, drar igång ett lika minnesvärt som spektakulärt solo. Och därefter vistas han på en annan planet resten av konserten. Stort att få vara med om. Hur Jan Lundgren kan koppla bort allt runtomkring och lägga urtjusiga ackord i exakt rätt ögonblick förblir ett mysterium. Tajmingen från honom och övriga musiker var fantastisk hela vägen, fram till och med roliga extranumret Bä bä vita lamm.