Var? Vauxhall på Contrast Public House på Tredje Långgatan 16 i Göteborg
När? Sista måndagen varje månad /entré:150:-
Vad? Nybildade Gothenburg Jazz Orchestra med gäster
Krogar och klubbar behöver event för att locka gäster på vardagar. Tisdagar har det blivit kutym att köra quizz, framför allt på pubar. Uteätare är svårflirtade även måndagar. Monday Night Big Band fanns under många år i Malmö (osäker på om företeelsen finns kvar). Förlagan hittas i New York på Village Vanguard, där storbandssväng varit en 50-årig tradition ända sedan klassiska orkestern Thad Jones/ Mel Lewis i begynnelsen.
Under en skivinspelning fann Johnny Olsson och Johan Borgström varandra. Johnnys namn har varit synonymt med storband, tevegalor och prominenta sångare i decennier, medan Johan har ett rikt förflutet i framgångsrika Bohuslän Big Band, förutom att han ett tag hade igång egen karriär. När de träffades kom de fram till att de var sugna på att bilda ett ny jazzorkester, vars ändamål skulle vara glädjefyllda krogkonserter med en varierad repertoar. I och med en ägare beredd att satsa långsiktigt kunde man förverkliga sin idé. Jag hade fått inbjudan av Mats Eklund i orkestern. Hade möjlighet att närvara på denna deras tredje spelning. Får en pratstund med herrarna i god tid före musikerna äntrar scen. Repat och riggat hade de redan gjort under söndagen, vilket gjorde att eventuell stress kunde undvikas.
Johnny som senaste åren uträttat storverk med Mölnlycke Storband, önskade att ha med Johan som bollplank och idégivare. En förutsättning var att hitta ett ställe som låg centralt plus en krögare som var intresserad av sådan här verksamhet, en krögare som hade en vilja att bygga upp en publik på lång sikt. Kan flika in att jag för ett antal år sedan varit med jobbet i dessa lokaler när artister sjöng för matgäster vid långbord.
Är förstås nyfiken på hur duon gick till väga för att sätta samman sin nybildade konstellation. Svaret blir att det gäller att se sig omkring. Vilka favoriter – musikaliskt och socialt – finns att tillgå. Grundarna tycker att man ska våga sikta högt, inte vara rädd för att fråga. Borgström påpekar att det egentligen bara finns ett storband som håller riktigt hög klass i regionen, nämligen Bohuslän Big Band (som jag uppskattningsvis hört minst ett tjugotal gånger sedan slutet på 80-talet). Samtidigt framhåller de att publiken är glad för att det finns fler duktiga band. Åtskilliga i orkestern spelar också i BBB eller West Coast Big Band eller har ingått i Janne Ersons Monster Big Band. Musikerna vill ta chansen och få fler gig. Beträffande de föregående framträdandena på Contrast, har orkestern fått ta emot fina reaktioner. Responsen sägs ha varit väldigt bra, folk har inte upplevt vad de gör som spretigt. ”Vi vill ha extremt hög nivå i kombination med att folk har roligt”, kommenterar Johan.
Varje låt behöver inte vara upplagd som en symfoni. Det ska vara kul att höra dem. Man strävar inte efter att låta skrynkliga. Vidare anser Johan att man inte får vara rädd för att spela enkelt. Vi vill göra vår grej, inte jämföra oss med andra etablerade storband. ”Vi jobbar brett, vill ge utrymme för musikerna, hos oss ska det inte vara som att lösa korsord.”
Hans stilideal är Dizzy Gillespie och Sonny Rollins (två giganter jag råkar ha hört live). Både Johnny och Johan vittnar om en påtaglig spelglädje hos GJO. Den är helt sensationell, vilket smittar av sig. Johnny befinner sig i trumpetsektionen, medan Johan sitter bland träblåsarna, fast vid detta gig hade det halvkrassliga bollplanket förhinder. Apropå vart det kommer leda, säger duon att det får ge sig själv. De är inställda på att det kommer ta tid att etablera sig, men tror absolut att det finns underlag för ytterligare ett storband i trakten. Handlar mer om vad man gör, vi tillåter oss att skämta. Sammanhanget är viktigt. Ett uttalat krav enligt initiativtagarna är att det ska vara trivsamt. Miljön och maten har därför betydelse.
Aftonens event har delvis annorlunda inriktning och annan målgrupp. Magikern Stefan Odenhall presenterar sin vän Markus Barske, vars lena stämma tolkar ett knippe svenska hits i crooner-anda. Rubriken löd Pop swings. De fräcka arrangemangen är skrivna av Andreas Hall, vilket han förtjänar stor eloge för. Han har tagit fasta på klatschiga refränger och melodislingor, genom att frimodigt skala bort sådant som gitarrsolon, låtarnas beat och därtill ofta avlägsnat det tempo vi förknippar dessa hits med. Vilka låtar talar vi om? Jo, alster vi associerar med Björn Skifs, Europe, the Cardigans, Niklas Strömstedt/ Christer Björkman, Roxette, Ulf Lundell, Mikael Rickfors samt Håkan Hellström. Liknande koncept genomförde den reslige vokalisten (har sjungit i krogshow hos Björn Skifs) på AW i somras.
Det var upplyftande att bara svepas med i en medryckande virvel. Ett par gånger uppmanades till allsång. Flera låtar var enormt omarbetade, hade bara kvar sitt skal. De var inte lätta att omgående identifiera, vilket förhöjde lyssnandet. Vokalisten antydde att somliga egentligen simpla låtar hade filtrerats och förädlats i denna tappning. Kan tänka mig att han syftade på titlar som (Oh la la) jag vill ha dig, The Final Countdown och Vingar. Det fina i kråksången är i alla fall att musikerna aldrig tummar på kvaliteten. Med nedtonad bas, exponerades tydligt såväl symmetrin och tryckvågorna, som nyanserna och ”grymma” tekniken hos blåssektionerna.
I andra set blev det instrumentalt för hela slanten, bortsett från några skojiga kollektiva utrop. Noterbart att GJO klarade sig utan dirigent. När det behövdes höll istället Axel Mårdsjö ordning på takter och inräkning. Han tillhör liksom Borgström och tidigare nämnde Hall den exklusiva skara som skriver arr. Två pärlor i andra set var Angel featuring Erik Weissglas med Wes Montgomery- ackord jämte ett nummer med latin-stuk där Michael Andersson på slagverk hade en central position.
Ska inte idka namedropping, bara nämna några viktiga kuggar. Två kvinnor syntes, varav Kat Hermans på kontrabas hade avgörande positiv inverkan. Vikarierna på klaviatur respektive trummor hette David Eckerstein respektive Pauls Pokratnieks. Trumpetaren Mats Eklund och nämnde Mårdsjö stod vid några tillfällen i centrum genom fina solon. Den som för aftonen imponerade allra mest med flera berörande inpass var Orfeas Wärdig. Tror alla i lokalen absorberades av hans ljuvliga lir. Hans gärning väckte beundran, liksom kunnandet och attityden hos unga Gothenburg Jazz Orchestra. Man hade fullt fokus trots att få i publiken fanns kvar till slutet. En entusiastisk person bredvid mig (en kvinna som sjungit i storband), hade åkt ända från Skåne för denna tilldragelse, något hon definitivt inte ångrade.
Gillar ni att se och höra bra, sitta ordentligt, spendera på renommerad restaurang och ”utsätta” er för livemusik med drag och djup? Då ska ni ta er till Linnéstaden i Göteborg sista måndagen varje månad. Spelningen börjar cirka 19:30. Hoppas nästa konsert blir fullbokad. Måndagar och storband hör intimt ihop. Åtminstone en måndag i månaden kan i regi av Gothenburg Jazz Orchestra bli som ett naturligt lyckopiller.