Scenkonstgalan 18/2 2019
Stora Teatern Göteborg
Foton AnnaCarin Isaksson
Tror det är fjärde gången jag är med och bevakar ”en kärleksförklaring till scenkonsten”, en gala som delar ut nio priser plus ett hederspris. Geografiskt indelade jurygrupper hade nominerat tre produktioner inom varje kategori, bortsett från kategorin Publikens röst. I år hade arrangörerna Scenkonstguiden förlagt evenemanget till en måndag, eftersom teatrar av hävd brukar ha spelledigt då. De allra flesta i en publik på uppskattningsvis 500 personer hade rest från olika delar av landet, för att träffa kollegor och samtidigt hoppas kunna stå på scen som vinnare. Galan stöds av bland andra Kulturrådet, Västra Götalandsregionen och Sensus. Bubblor var årets tema, vilket framgår bokstavligt av bilden ovan. Ett möjligen illavarslande meddelande kom, strax innan en yster publik styrde stegen mot efterfesten på Scandic Rubinen. Initiativtagarna Teater NU meddelade att de lämnar över stafettpinnen till någon annan. ”Skeppet kommer segla i hamn i annan famn”.
Det är som med de tevesända motsvarigheterna viktigt med en duktig konferencier. Tilltänkte Robert Fux hade dubbelbokat sig och valde att prioritera Expressens kulturfest. I rollen som charmerande och ironisk vikarie glänste Nina Zanjani, med ett otal huvudroller både på Dramaten och Göteborgs Stadsteater i bagaget. (Föga förvånande har jag recenserat hennes minnesvärda prestationer åtskilliga gånger.) Varje prisutdelning blev som en ny scen med klädombyte och nytt ämne för Zanjani. När jag läser det finstilta i programmet, framgår det att hennes punchlines hade utformats av fler kreatörer. Många spetsfundigheter och kul upptåg blev det, inte minst när forna arbetskamraten Emilie Strandberg utmanade på verbal duell. Zanjani försökte dreja, fixade allsång till Oh Yoko och avrundade fint genom att sjunga Hasse & Tages Ljuva drömmar. Roligt och lite oväntat att se hur en vanligtvis tillbakadragen scen- och filmräv bjussade på sig själv.
Under tre timmar inklusive paus hinner mycket hända. I vad som kallades mellanakt beundrade vi Linn Holm i solouppvisning. Holm är luftakrobat och Cyr wheel-artist som jobbat mycket i Tyskland, hos Cirkus Cirkör samt med egna projekt. En sådan här manifesterande tillställning behöver livemusiker, vars uppgift bland annat är att förstärka den festliga prägeln när vinnarna avslöjas. Varje gång jag varit med har kvinnor stått för de musikaliska inslagen. Att överhuvudtaget puffa för feminism, normbrytare och kvinnliga konstnärer är kutym, ett mer eller mindre uttalat syfte. Inget undantag i år.
Fick njuta av hajpade stjärnskottet Amanda Andréas och hennes band. Hon är en jazzig vokalist, pianist och låtskrivare. Amanda som jag känner jag till från Unga Folkteatern och deras projekt RÖST arbetar på Alfons Åberg-museet. I höstas ägde releasen på debutalbumet rum på Fasching. Hon omgav sig på Stora Teatern, med etablerade instrumentalister som Finn Björnulfson (slagverk), Jenny Kristoffersson (kontrabas) och Lisen Rylander Löve (tenorsax). Blev cirka fyra låtar, till exempel första singeln Var är ni nu? , en smäktande ballad och en Jobim-komposition vars svenska titel (text Tage Danielsson) lyder Siv Larssons dagbok. Förekom inga introduktioner. Genomgående bitterljuvt sound tryfferades av några strålande solon från en saxofonist jag ofta sett i aktion. Talangen hos Andréas var uppenbar, gav mersmak. Anmärkningsvärt att Lisen Rylander hade skrivit musiken till Skirtpower, som belönades för Årets sinnesorgasm.
Utdelarna av priset (en sten) hade uppmanats att göra en presentation eller mini-performance i samband med ceremonin. Somliga gjorde något spektakulärt medan andra var mer återhållsamma. Susanne Hägglund hade mycket spexig framtoning som narcissistisk dragartist. På spåret finalisten Eric Ericson fick förhinder, varför oannonserade ovan nämnde Emelie Strandberg gavs tillfälle att gnabbas med aftonens ”programledare”. Skådespelaren som häromåret gjorde Ibsens Nora (Gizem Erdogan) på teatern vid Götaplatsen, delade ut pris till den enda belönade som inte kunde vara på plats. Dramatikern Carolina Frände fanns med på länk, eftersom hon snart har premiär i Stockholm. En prisutdelare suktade efter pris för egen del, önskade få den bekräftelsen. Han ville att teaterns skrik skulle nå utanför dess väggar. Om kategorin Katharsis gavs några vettiga tankar. Tillståndet beskrevs som en rensning: ”Publiken lever igenom mig, på så vis slipper de lida” (ung. citat). Två kvinnor levererade ett politiskt statement om amnesti till ensamkommande. Några andra tyckte det var ”fucking fett att teatern sprider bubblor”.
Av de nominerade uppsättningarna hade jag endast sett och recenserat två: DNA -dansa nära anhörig på Backa Teatern och All min kärlek på Teater Tamauer. Från mitt västsvenska perspektiv stöttade jag filmaktuella Tofta Teater med säte utanför Kungälv, en grupp jag råkade i samspråk med på efterfesten. I kategorin Årets sinnesorgasm fick de tre kandidaterna mycket jubel när motiveringarna lästes upp. Här fanns det mest supportrar! En av de få männen som prisades uppmärksammade nöjt, det faktum att norra Sverige var rikligt representerat.
Hederspriset brukar benämnas överraskningspriset. Det delas ut av galageneralen Matilda Johansson från Scenkonstguiden. Stolt mottagare blev Martha Vestin, vars karriär började på Atelierteatern i Göteborg redan 1963. I motiveringen framgår att hon skrivit bok om regi som studerats ingående av många, att hon drivit sommarteater i Krapperup (norra Skåne) i ett par decennier samt att hon utvecklat vandringsteatern. I sitt tacktal sa Vestin att hon var förtjust i att de som förflyttar gränser har premierats. Vidare att den scenkonst som utmanar är hotad, i ett samhälle som föredrar det trygga.
PRISTAGARE:
Årets magi: Dissekering av ett snöfall – Norrbottensteatern
Årets Spot On: Mödrars manifest – Konstgruppen Ful
Årets Katharsis; Labyrint – Malmö Stadsteater
Årets brott; Fem musor – Potato Potato
Årets sinnesorgasm: Skirtpower – danskompaniet Spinn
Publikens röst: Bernardas hus – Teater norra
Årets Slow Food: Lule Stassteater
Årets politiska: Carolina Frände -för Krilon och Laramie project
Årets formförnyare: The most human – Robert Jonsson
Hederspris: Marta Vestin
obs för juryns motiveringar och förklaringar till varje kategori rekommenderas www.scenkonstguiden.se
