Skivrecension: Maini Sorri & Magneto Dayo – When Two World Meet

Artist Maini Sorri och Magneto Dayo
Titel When Two Worlds Meet
Betyg 3
Svensk release 22 maj

Uppsala och Brooklyn. Synth och storstadsrap. Två världar möts när finlandsvenska Maini Sorri och amerikanske Magneto Dayo slår sina påsar ihop.

Med 20 singlar och 5 album bakom sig var Uppsala-baserade Maini Sorri, 57 år gammal, sugen på något nytt. Samtidigt på andra sidan jordklotet i hipster-kvarteren i Brooklyn lyssnar en entusiasmerad Magneto Dayo på Maini. Han älskar musiken och hör genast av sig. Maini och Dayo  bestämmer träff. Och fyra år senare har duon färdigställt sitt första gemensamma album.

 “When Two Worlds Meet”? är inte ett dåligt album, men är väl nostalgisk i sin utformning. Dayo är känd rapare och producent som skrivit och producerat för många stora artister inom hiphop-scenen. Med sin rappa käft och stora vokabulär ger han tyngd åt produktionen. Och Maini med sin unika röst tillför en elegans. Magnetos rap och Mainis synth skapar spännande dynamik.  

Det svårt att missa Maini Sorris förkärlek till 90-talet. “When Two Worlds Meet” är 90-tals-frustande dancehall och electropop med hiphop-rhymes och Daft Punk-aktiga beats. Influenser finns från såväl då- som nutid från Daft Punk till The Human League. Det är spretigt värre, ändå hålls bygget ihop med starkaste tapetklister. Nostalgin väger ibland över och det moderna soundet blir ett minneblott.

Blue Song kom ut redan 2014 och klättrade snabbt upp på National Airplay Top Charts lista. Det är en dansant bit där släpig reggae blandas med dancehall och electro. “Second Chance” lägger ett snyggt synth-raster över beatet.
Med ”An Echo” bjuds på lugn akustisk pop där plågsamma ekon från det förflutna gör sig påminda. ”When Two Worlds Meet”, albumets stora höjdpunkt, är modern Kendrik Lamar som träffar helt rätt. 

Texterna med få undantag är skrivna av Maini själv och kretsar kring kärlekskramp och identitetskris. Men den stora behållningen är inte narrativet – utan kompositionen. Det är en snygg produktion med detaljer som ekon, brus och LP-knaster som födjupar ljudbilden. Genrerna blandas med mixat resultat.
Flera bitar känns  synt-dränkta eller på annat sätt övermättade.
Hybriden mellan melodisk metal och ultrarapid electropop i ”Lost Love” tillhör inte favoriterna men jag gillar modet. Att faktiskt våga testa. Tillsammans utforskar de konventioner och klampar med bestämda kliv över nedpissade revir. “When Two Worlds Meet” är ett album med ett stort mod. När två världar möts kan vackra saker ske. I dessa tider av åtstramad migrationspolitik och främlingsfientlighet är det ett budskap vi inte kan höra nog många gånger.

Petter Stjernstedt