Teaterkritik: Seek and Hide på Teater De Vill sätter igång många viktiga tankar

Seek and Hide
Regi Johan Bössman
Målgrupp: åk 7-9, gymnasium
Teater De Vill
Premiär 20 november 2017, föreställning som recenseras: 24 november

Tonårstiden är en tid full av blandade känslor. Vi går från glada till ledsna, och från att vara stora till att känna oss som väldigt små. Föreställningens två ungdomar kastas in i denna hormonella spiral och de har knappast koll på vem de själva är. Uppsättningens Hanna och Pontus råkar ut för allt som hör åldern till och vi får inblick i hur fel det kan bli utan att de kanske inte var menat så. ’Ups och ojsan’ håller dock inte även om man inte medvetet går över gränser och kränker någons integritet.

Skådespelarnas förmåga att leva sig in i en ung tonårings kroppsspråk och resonerande mönster är genomgående mycket genomtänkta och man minns sig själv i den åldern. Ibland blir dock de snabba byten lite för snabba och de upplevs nästan som animerade figurer utan ett riktigt tonårssjäl bakom. Kanske var man mer ute efter ett lättsamt skratt från publikens tonåringar, snarare än att lyfta karaktären till en djupare nivå.

I föreställningen uppskattade jag mest de faktum att man vid ett tillfälle skapade en scen där båda karaktärerna kunde vara förgripare och/eller offer. Därmed fanns det inte ett strängt facit som ville stämpla sanningen i pannan på oss. Man kunde se båda alternativen, men också välja den sida man trodde verkade mest trovärdigt i detta sammanhang. Alla har ju rätt att säga stopp och ”jag vill inte det går lite för fort” i närkontakter.

Jag tror att regivalet att göra föreställningen så fysisk och rörlig, var ett rätt val. Att se skådespelare dansa, digga och leva sig in i sångtexter som en del av karaktärens känsloutveckling är inte väl förekommande. Att det dessutom blev en känsla av parkour och akrobatik på så liten yta gav de yngre i publikens bänkar en kraft och energi som behövdes. Dock gjorde detta flackande att handlingen inte direkt följde en röd tråd utan varje scen var senare sin egen historia.

När man ser föreställningen som vuxen förundras man över hur hotbilden för ungas utveckling hela tiden förändras. Dagens teknik har stor inverkan och är både en gåva och en stor komplikation. Vi skriver saker i sms som vi sedan får ångra och man lägger upp bilder på internet som aldrig kan raderas. Falska nyheter haglar och populistisk propaganda råder. Samtidigt blir kommunikationen mellan människor mittemot varandra ”in real life” sämre. Jag frågar mig om det är image, prestige eller dåligt ordförråd som gör samtalen svårare. Samhällets sexualisering av kroppar är dock en psykologisk terror för barn och det kan bli förfärliga konsekvenser för de barn som inte har vuxna i sin närhet att vägleda dem. Föräldraskapet ställer stora krav. Därför fyller en föreställning av detta slag en stor uppgift när unga människors vardag gestaltas för de ungas skull.

Skådespelare
Cecilia Säverman, Tobias Andersson