Premiär på Göteborgsoperans stora scen 25/11 2016
Dirigent: Karen Kamensek
Regi nyuppsättning: Marie Lambert
Scenografi: Michael Vale
Kostymdesign: Susan Blane
Koreografi nyuppsättning: Sirena Tocco
Ljusdesign nyuppsättning: Clare O´Donoghue
Carmen: Katarina Giotas
Don José: Joachim Bäckström
Escamillo: Daniel Hällström
Micaéla: Julia Sporsén
Zuniga: Anders Lorentzsson
Göteborgsoperans orkester och kör, dansare, barnkör samt statister.
OBS: Flera av de medverkande har ersättare angivna i programmet
Finns mycket anmärkningsvärt med operavärldens mest spelade verk. Ta bara en sådan sak som att de hundratals flinka fingrarna i tobaksfabriken tillhör arbetande kvinnor, måste ha varit revolutionerande när operan uruppfördes 1875. Och att romer och deras livsstil finns med som ett spår. Vidare har vi Bizet, en aktad kompositör, fast han näppeligen skrev annat som på allvar matchade Carmen. Ännu mer one-hit-wonder måste Prosper Mérimée vara, författaren till den långnovell som librettot bygger på. Definitivt en doldis i litteraturhistorien! Musiken blev jag förtrollad av redan i tonåren. Växlingarna i styrka, ett otroligt förföriskt tema, rik instrumentering och inte minst underbar rytmik var ingredienser jag gick igång på. Såg en stor uppsättning med svenska stjärnor i Scandinavium 1988. Annars är det två filmade versioner jag bär med mig, vars närbilder säkerligen bidragit till att de etsat sig fast De råkar ha flamencodansande instruktören Christina Hoyos som gemensam nämnare. Syftar på en spansk film av Carlos Saura och isdansversionen med sensuella Katarina Witt i huvudrollen.
Göteborgsoperan framför en uppsättning hämtad från Glyndebourne Festival Opera, vilket innebär att ansvariga för engelska originaluppsättningen finns listade i programmet. Ska också noteras att föreställningen jag såg innehåller ursprungliga talade dialogen. Märkligt nog kallas Carmen för komisk opera i fyra akter, varav två av det ljusare slaget. Ett ödesmättat triangeldrama där våldsamma erotiska krafter styr, där svartsjukan ideligen riskerar att brisera; kan givetvis aldrig sluta lyckligt. Utvecklade min tes till en kvinna vid garderoben innan föreställning: Trist att vi beträffande kvinnosyn får Strindbergs uppfattning serverad, inte Ibsens. Efter andra pausen fick vi reda på att Julia Sporsén hade tappat rösten. Ingen inhoppare fanns tillhanda. Beslutades då i all hast att dirigenten skulle framföra kvarstående aria. Hade föredragit att de strukit helt, eftersom hennes röst var i tunnaste laget. Men det olyckliga intermezzot påverkade inte lystern, av en älskad opera gjord i Göteborg senast för sjutton år sedan.
I likhet med HAIR i samma byggnad, är det i stjärnors frånvaro orkestern och kollektivets insatser som gör störst avtryck. Göteborgsoperan har mutat in en framgångsrik fåra, kramar ur toppklassiga prestationer från ett samstämmigt kollektiv. Formidabel teknik gifter sig med känsligt handlag, vilket regissören bör ta åt sig en del av äran för. Ett hänförande handlag! Framstår som om Västsveriges stolthet har haft obegränsade resurser. Vi kan bara häpna över prakten, registrera otroligt vackra, alternativt kongenialt utformade kostymeringar. Läcker ljussättning och omsorgsfulla scenerier – militärförläggning / torg i Sevilla, turbulent krogmiljö, resande romer med gigantisk vagn av varor samt område utanför tjurfäktningsarena – gör sitt till för att dra in oss i vibrerande musikteater av yppersta kvalitet. Har sett ett antal operor här tidigare, men inte recenserat. Vill understryka att masscenerna är fantastiskt koreograferade.
Både gemensamt och uppdelat på kön är körinslagen genomförda med bravur, precis vad man förväntat. Roligast är den uppstudsiga gosskören, en av mina favoritsekvenser. Genom skratt och skrik, enskilda gester och flockbeteende, accentuerar körmedlemmarna därtill själva framåtrörelsen. Stolta självgoda Escamillo, är en ståtlig uppenbarelse som dignar av flärd. Daniel Hällström är mer än godkänd i de faktiskt ganska få scener han har till sitt förfogande. Vad beträffar sång och distinkt agerande vill jag slå på den större trumman för en oldtimer ur ensemblen. Anders Lorentzsson gör på ett lysande sätt ortens högsta officer, ytterligare en kärlekskrank försmådd man. Micaélas uttolkare har duktigt handlag med repliker, förutom en minnesvärd aria där hennes kollaratur firar triumfer. Läser mig till att Joachim Bäckström hunnit med mycket sedan han examinerades i Köpenhamn för drygt sex år sedan. För en novis som undertecknad var han okänd. Har antagligen gestaltat tillräckligt många roller och framträtt som konsertsolist tillräckligt ofta, för att ha kunnat inkassera ett ordentligt genombrott. Genom sin vokala förmåga och sitt emotionella patos når han ut i hela salongen. Utan tillgång till jämförelser, påstår jag därför att han med sin plågade, destruktiva – typiskt nog mammafixerade karaktär – gör sitt livs roll. Bäckström överträffar till och med sin kvinnliga motpart, vilket märks på trycket i applåder. Katarina Giotas slutligen har, vad jag kunde bedöma, tonträffen och det passionerade sinnelag som krävs för att beröra.
Varje akts inleddes som en ouvertyr med ridån nere. Lät lite klent var allra första tanken. Justerade omgående till en ståndpunkt som motsvarade mitt totala omdöme. Stråksektionen, spröda uttrycksfulla blåsinstrument, slagverk och övrig sättning, dominerade i processen mot konstnärlig obestridlig framgång. Allsköns varianter på operans musikaliska teman var en sällsam fröjd att lyssna på. (En utvikning: när storyn förtätas och det hintas upprepade gånger om ond bråd död, då associerade jag till hur Hitchcock använde sig av musik.) Hur som helst, under ledning av sin mångsidiga dirigent gjorde dessa anonyma proffs ett lysande jobb.