Patti Smith på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen, fredag 29 juli, lördag 30 juli och söndag 31 juli 2016
Årets upplaga av Stockholm Music & Arts var en resa i tiden. Varje årtionde, sedan 60-talet, var representerat av någon stor artist. Av dessa var det en som satte extra färg på denna musikfest: Patti Smith.
Med tre konserter och ett gästspel på Joan Baez spelning, regerande hon på Skeppsholmen. Hon hade full kontroll på allt. Till och med vädret. Oavsett hur himlen såg ut när de 1500 personerna samlade sig en timme innan konserternas början så sprack det alltid upp när hon äntrade scenen. Solen gav lika mycket kärlek och värme till henne som den fullsatta publiken på Trädgårdsscenen också gav henne.
Fredagens konsert inleddes med att hon läste upp Allen Ginsbergs klassiska dikt ”Howl” från 1955. Därefter följde ett pärlband av musikaliska mästerverk från hennes mer än 40 år långa artistkarriär.
Hon kramar ur det allra innersta ur varje text hon framför. Det oavsett om de är skapade av hennes egen penna eller om hon ger äkta känslor till texter som andra har skrivit. När hon förmedlar Princes ”When Doves Cry” känns den som den är specialskriven för henne.
Lite som ”Because the Night” som hon skapade tillsammans med Bruce Springsteen.
Redan 1975 kändes hon som en färdigslipad diamant på debutalbumet ”Horses”. Ett album som innehöll en mästerlig cover på The Whos klassiska ”My Generation”. Där markerade hon att hon tänkte göra precis vad som skulle falla henne in och att hon tänkte göra det bra. Det har hon också gjort sedan slutet av förra årtusendet.
Men som den diamant hon är så har hon aldrig hamnat i något smycke i någon högt uppsatt tiara. Nej, hon har varit mer som en diamant i ett stenbrott. En diamant redo att pulvrisera varenda sten, oavsett storlek, som försökt hindra henne och hennes budskap att tränga igenom.
Lika vackert som hon framför ”My Blakean Year” från albumet Trampin. Lika brutalt kör hon ner sitt diamantbeströdda järnspett till röst i världens alla stenbrott, när hon bränner av ”People Have the Power” som avslutningsnummer och med det får alla i publiken att sträcka sina händer i luften och ta emot hennes budskap och kärlek.
Att hon är en mycket färgstark artist som ofta porträtteras i svartvita bilder är en perfekt paradox. Hennes upproriska sätt att kämpa för alla människors grundläggande rättigheter är påtaglig, fortfarande efter 40 års kamp.
Hon har gjort det i sångtexter, i lyrik och i bilder där det ofta är knivskarpa kontraster mellan svart och vitt. Färgspektret i hennes svartvita alster är den kärlek som genomsyras i allt hon gör och har gjort.
Kärleken till den enskilda människan.
Under helgen var hon ett enda stort leende.
Ibland syntes det tydlig utanpå.
Ibland anade man det inuti henne även när hon hade det plågade ansiktet under delar av hennes konserter.
Framträdandena inramades musikaliskt av sonen Jackson Smith på gitarr, Tony Shanahan som backat med sin bas sedan 1996 samt Rob Rochford med förflutet i, bland annat, Polar Bear.
Att betygsätta Patti Smith och hennes tre dagar på Skeppsholmen, känns inte helt rätt. Det blev tre konserter där hon hade fullständig kontroll över sig själv, sitt band och sin publik… och vädret.
Patricia Lee Smith gav ett litet axplock av allt hon gjort under de 40 år som vi känt henne som Patti Smith.
Men det finns två saker som hamnar på minussidan.
Det ena är att inte fler bereddes möjligheterna att se henne då Trädgårdsscenen bara kunde ta emot 1500 per konsert på den sluttande gräsmattan. (Hon hade kunna fylla Globen, minst en gång…)
Det andra är att hon redan har fått Polarpriset (2011).
Men eftersom recensioner ofta kompletteras av någon sorts ”betyg” på en femgradig skala så skall väl Patti Smith också få ett sådant av mig också. Hon får betyg 15 (femton).
Om jag räknar rätt så blir det väl det om hon får betyg 5 av mig för var och en av de 3 konserterna hon genomförde.
Mer objektiv än så tänker jag inte bli.
Foto: BeA Nilsson