Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Under sin USA-turné tillsammans med Happy Mondays överraskade Psychedelic Furs genom att framföra Pretty in Pink med The Killers. Förutom att Brandon Flowers slarvade lite med sången så var det en rätt så bra version av 80-talklassikern. [Läs mer…] om Psychedelic Furs, The Killers och osläppta U2-låtar…
Om notan för att dämpa vibrationerna från Gamla Ullevi hamnar hos IFK Göteborg överväger klubben att bygga en ny, egen arena, berättar Göteborgsposten.
Ja, det är nog tyvärr dags att skrota Gamla Ullevi. Arenan håller inte måttet på flera sätt.
Tyvärr.
Eller skrota, den går väl att använda till annat än stora arrangemang.
Tänk bara på U2-konserterna i somras. Det finns knappt några toaletter på arenan. På det område där jag hade plats på första dagens konsert med U2 fanns en enda toalett – dit alltså både män och kvinnor fick köa. Javisst, för en gång skulle fick män lida lika mycket som vi kvinnor nästan alltid får göra på stora arrangemang. Av någon anledning är kön alltid kortare till mäns toaletter.
Kön till den enda toaletten på hela avdelningen under U2-konserten ringlade sig lång, lång och den som var nödig fick räkna med att köa en timme för att få göra vad han/hon måste.
Det är helt sjukt. Det är farligt och för en person med hjärtfel måste det vara högrisk att gå på något arrangemang på Gamla Ullevi.
Det är konstigt i Sverige överlag när det gäller toalettbesök. I de flesta städer och i centrala Stockholm i synnerhet, är det svårt att hitta en toalett som är anständigt ren. Om du inte är gäst på ett fik eller en restaurang får du inte använda deras toaletter och de flesta toaletter är så grisiga att det är en stor skam.
Det är som om svenskar tycker att det är fult att gå på toaletten. Att en människa som behöver gå på toaletten är en skum, misstänkt person. Ändå är det fullkomligt naturligt och något som alla måste då och då.
I USA till exempel finns det alltid rena toaletter tillgängliga, överallt.
Ikväll var jag på Victoria för att se In the Loop med fru Jonsson. Jag hade glömt att jag sett den tidigare (men det är en annan historia).
Vi var ute i god tid och tog en kaffe på hyllan inne på biografen. Plötsligt pekar fru Jonsson ut P O Enquist och sedan kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth.
Jag blev imponerad eftersom jag aldrig känner igen kändisar. Enquist var en lång herre med vitt hår som stod pratade med några vänner. Kulturministern pratade i sin mobiltelefon utanför. Jag fick inte gå och tjyvlyssna. Fru Jonsson har inget tålamod med mina journalistiska böjelser och tycker alltid att det är pinsmat när jag ger mig på folk (i alla fall när hon är med). Jag fick alltså inga kommentarer eller annat skvaller.
Filmen är fantastiskt och för en gångs skull hade jag nytta av mitt taskiga minne. Jag fick ju se den två gånger med lika stor behållning.
Filmen handlar om hur England och USA drar världen vid näsan och går ut i krig med FNs hjälp. Det är en mycket svart komedi med massor av fula ord, översitteri, sexistiska angrepp på kvinnliga medarbetare och politiker som beter sig ungefär som vi tänker oss i våra svartaste stunder. Den drar tankarna till FRA-dramat där Centerpartisten Federley vek sig för partipiskan för och inte orkade stå emot trycket. Han röstade ja fast han sagt att han skulle säga nej och bytte sålunda hedern mot en fortsatt politisk karriär. In the Loop ger en bild av hur det skulle ha kunnat gå till.
James Gandolfino, från Sopranos är med. Han spelar pacifistisk general. Peter Capaldi (skotsk galning) är också med som någon slags politisk torped. Han är kolerisk och stöddig men rätar förstås in sig i ledet. Partilinjen är lag.
Övriga skådisar är en blandning av amerikaner och britter. Duktiga hela bunten, måste jag säga.
Filmen har fler poänger än vad jag kan räkna upp, gå och se den själva. Jag ger den fem, öh ja, fem av vad vi nu delar ut här på Kulturbloggen. Fem av fem sådana ger jag.
Undrar föresten vad kultuministern tyckte. Regeringen verkar ju fast besluten att dra oss djupare in i USAs krigsprojekt. Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte vad hon skulle se. Hon kanske skulle se Coco. Oavsett vad hon skulle se tycker jag om att politiker är ute och delar samma verklighet som vi andra.
Andra filmer som är aktuella den här veckan.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Recension, P O Enquist, Lena Adelsohn Liljeroth, recension, politik, FRA
Den ökände spammaren Sanford Wallace har återigen dömts till dryga skadestånd. Den här gången skall han betala närmare 5 miljarder kronor till Facebook. Sist han dömdes i ett sådant här mål var det My Space som tillerkändes 1,5 miljarder i skadstånd. Wallace betalade inte då och det är inte troligt att han kommer att betala nu.
Ärendet kommer nu att överlämnas till åklagaren så det finns en chans att Wallace får fängelse för allsköns internet-bedrägerier. Inte för att jag tror på fängelsernas förmåga att göra någon bättre men jag är beredd att göra ett undantag för sådana som Wallace. I alla fall i avvaktan på att dör en naturlig död och hamnar i den nivån i helvetet som är reserverat för spammare och internet-bedragare.
Kuriosa: Enligt en version skickdes det första första riktiga spamet 1978. Ett mail gick ut till samtliga ARPA-nets epostmottagare på den amerikanska västkusten. Här finns meddelandet.
De finns inget som tyder på att vi kommer att slippa skräpet. Det mesta kommer från USA, hela 28 procent. Tvåa är korea med bara drygt fem procent. Orsaken att USA ligger i topp är att det finns en stor mängd internetlevernatörer i USA som inte har koll på sina mailservrar.
Wikipedia har en mer fullständig artikel om spam.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om spam, skräppost, internet, e-post, internet-bedrägerier