Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Arkiv för oktober 2008

Att det är så farligt att ha olika åsikter inom ett parti (angående s ras i väljarundersökningen)

by



Socialdemokraterna har tappat kraftigt i den senaste väljarundersökningen. I september hade de 45,7 procent i Synovates mätning nu har det rasat till 39,5 procent. Samtidigt har moderaterna och vänsterpartiet gått framåt: Vänsterpartiet ökar från 5,1 procent i september till 7,4 och moderaterna har gått framåt från 21,6 procent i september till 26,1 procent.

Andelen osäkra uppgår till 19,6 procent.

Vad är det med svenskarna? Har s tappat så mycket i förtroende för att partiet vågar visa att det finns olika inriktningar inom partiet?

För det finns slitningar inom folkpartiet också, till exempel. Och inom moderaterna. Men de hålls på mattan och vågar inte diskutera det öppet.

Att det är så varligt att våga visa diskussionen öppet? Är det inte dags för svenska folket att bli vuxet och inse att politik betyder diskussion och debatt, en ständigt pågående sådan och att partierna växer och utvecklas?

Stockholm enligt Ankersjö skriver:

Som jag ser det återstår två möjligheter för Sahlin: antingen storstädning där både vänsterfalangen och Sahlinmotståndarna åker ut på ett mycket brutalt sätt för att statuera exempel – eller att överväga att lämna över till någon annan.

Måste det vara så? Måste alla tycka exakt likadant för att det ska fungera? Om det är så, då är det väldigt sorgligt. Att människor inte inser att det är för att vi ser saken på olika sätt vi kan hitta bra lösningar. Att det är i debatten dynamiken och skapandet finns.

I kultur likaväl som i politik, där det handlar om att skapa samhället.

Men notera också att de borgerligt styrda tidningarba är snabbt framme att vinkla på det här:
Historiskt ras för s, skriver DN.
Nja, det har rasat förr, på båda sidor.

Artiklar kring senaste väljarundersökningen.
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Dagens Nyheter
Sydsvenskan

Andra bloggar om: , , , , ,

"Ge Ulf Lundell Ivar Lo-stipendiet"

by

Daniel Suhonen skriver på Aftonbladet Kultur att Ulf Lundell borde få Ivarl Lo-stipendiet.

Kontrasten mot både högeralliansen och sahlinisterna blir obeveklig. När politiken förlorat nästan all energi, är det förlösande att lyssna till Lundell. Han låter som en sosse från tiden innan utgiftstaken. Med en rad avtecknar han tidsandan, får oss att se människan. Beror arbetarrörelsens brist på erkänsla på att han vågar skriva om dem som slutat tro men minns drömmen de en gång haft?

I och för sig fick Mikael Wiehe fått kulturpris från LO-sidan och jag föredrar musiker och poeter som inte skriver allt rent ut.

Men det som får mig att undra är: det här är skriver av Daniel Suhonen som bland annat drev ett diskussions forum för LO Idedebatt för åtta-nio år sedan och där det inte var tillåtet att ha andra åsikter än forumets moderator, Suhonen. Så fort man vågade skriva ett inlägg som såg saken ur en annan synvinkel fick man snabbt på nöten.

Min andra erfarenhet av Daniel Suhonen var att när vi sökte lokal för att ta hit Joe Trippi från USA för ett seminarium dit vi bjöd landets bloggare fick vi inte ens svar på mailet. Det var får några år sedan och då hade bloggexplosionen inte kommit än.

Det är lustigt, om då Suhonen för mig inte representerar nytänkande, då blir jag genast misstänksam mot hans förslag.

En bok jag bara måste läsa nu snart är ”Kan du säga Schibbolet?” av Marjaneh Bakhtiari. Aftonbladet skriver om den:

Marjaneh Bakhtiari punkterar enfaldiga mångfaldsargument och visar på ihåligheten i förenklade sanningar om makt, kultur och identitet. Det är träffande och skarpt, på gränsen till kallt i sin skoningslösa drift med all denna dumhet. Men kylan övervinns med romanfigurer som fördjupas bortom karikatyrens klyschor och blir levande. Jag hinner bli rätt förtjust i trulige Baran, i osäkra Shahryar som söker styrka i ”blatte och stolt”-attityden och i arga Sara med en revolution bubblande under slöjan. Hos dem finns en mänsklig oförutsägbarhet som i sig blir ett politiskt ställningstagande mot färdigsnickrade förklaringsmodeller.

Där blir jag verkligen nyfiken. Om den är så bra som det verkar har vi väl en verklig Ivar Lo-pristagare i Marjaneh Bakhtiari. Eller varför inte en Augustpristagare?

Här är recension i DN.
Och intervju.

Det känns mycket mer intressant när kultur inte är politiskt korrekt utan målar verkligheten med dess olika schatteringar.

Mellan hägg och syren har också bloggat om Ulf Lundell. och Alliansupproret och Virvla.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Eniro-bluffen har jag inte råkat ut för, men PayPal och domänregistreringsbluffen

by

Det florerar tydligen fakturor, märkta med Eniro, men som är bluff-fakturor.

Jag har inte sett till några sådana. Däremot får jag med jämna mellanrum post från ett bluffställe i USA som låtsas att de har hand om mina domännamn och vill lura mig att betala för dem.

Och så har jag förstås med jämna mellanrum fått bluffmail som låtsat att de är från PayPal och vill att jag ska in och lämna mitt lösenord för att kolla något.

Aftonbladet berättar om Eniro-bluffen:

Rapport rapporterar i dag att fakturan – som är på närmare 3 000 kronor och uppges komma från ett företag vid namn E-Niro – drabbat åtskilliga företagare över hela landet, men att den inte har något med ”det seriösa katalog- och sök företaget” att göra.

– Den var utformad så att den såg ut att komma från Eniro och katalogen från Eniro hade precis kommit, så det stämde bra överens. Det var först när ekonomiavdelningen kollade postgironumret som vi inså att den var falsk, säger Jonas Almqvist, företagare i Sävsjö till SVT.

I en kommentar under artikeln läste jag att det finns kunder som tycker Eniro är lite bluffande själva:

Eniro är inte så hederliga själva. Deras företagssäljare frågar snällt om att bekräfta befintliga adressuppgifter. Efter att de fått dem ska det skickas en bekräftelse som i själva verket är en faktura. Mycket irriterande och oärligt

Andra bloggar om: , , ,

.

De första recensionerna av nya Bond-filmen är lite oroväckande

by

I morgon vet Kulturbloggen vad vi tycker om Quantum of Solace – den nya Bondfilmen.

Men vi har med viss oro läst sammanställningarna av recensionerna utomlands.

De engelska kritikerna är skeptiska till den nya Bondfilmen Quantum of Solace. Men skådespelaren Daniel Craig får beröm för hur han gestaltar den hårdkokte agenten. Summerar Svenska Dagbladet.

Och Svenska Dagbladets Jan Söderqvist ger bara betyget 2:

Besvikelse. Med Daniel Craig har agent 007:s originalitet gått förlorad. Den kvicktänkte livsnjutaren har förvandlats till en kallhamrad revolverman.


Aftonbladet och Expressen gav både betyget 3. Liksom Sundsvalls Tidning.

Men det pendlar verkligen i betygsättningen, MovieZine ger högst med betyg 4 medan Kommunalarbetaren gav betyg 2.

Aftonbladet konstaterar dessutom att Judi Dench stal showen under finpremiären.

Bondmuseet skriver:

I min recension av Quantum of Solace (en gnutta tröst) blir det inte mer än godkänt om det ska vara någon tröst i framtiden att se fram emot bondfilmerna så hoppas jag att historien tar fart på allvar i bond23 år 2010 som förmodligen får en ny agent 007 igen annars vet vi inte hur det ska sluta …

By the way: En trevlig intervju med Daniel Craig, iförd mitella för skadade armen.

Andra bloggar om: , , , , ,

Max Lundqvist: Systemet med Kulturrådet har inte bara stelnat i sin form, det har totalt kalkat igen

by

Enligt dagens system kan Kulturrådets referenspersoner ta vilka beslut som helst utan repressalier. Motiven bakom besluten hålls hemliga, frågor besvaras inte och debatten uteblir.
Systemet har inte bara stelnat i sin form, det har totalt kalkat igen. Sverige har idag inte någon
fri teater, utan ”fria institutioner”. Vill vi ha en dynamisk, vital och fri svensk teater, så krävs
det en rejäl bypassoperation av hela bidragssystemet.


Det säger Max Lundqvist, teaterregissör, skådespelare och teaterentreprenör. I 25 år har han jobbat med teater, med fria teatrar.

– Många börjar där, som en språngbräda för att ta sig in till institutionsteatrar. Men jag har stannat och tyckt om möjligheten att utforska teaterns möjligheter, säger Max Lundqvist då Kulturbloggen får sitta ner under en långlunch och prata om teater, kulturpolitik och kulturrådet.

Max Lundqvist är inne i slutfasen av projektet med föreställningen Mor Pegg, som spelats i ett år med Teater Kaos, som ska spela den på några platser runt om i landet. Mor Pegg är en experimentell föreställning som blivit omtalat och omdiskuterad. Den tycks inte lämna någon oberörd.

– Mor Pegg kommer ur en längtan från mig att göra Samuel Beckets ”Slutspel”, berättar Max Lundqvist. ”Slutspel” är en slags syskon till Beckets pjäs ”I väntan på Godot”.

Men att sätta upp ”Slutspel” skulle kosta en del ekonomiskt och för att kunna förverkliga den drömmen skulle Max behöva få stöd av Kulturrådet. Han sökte stöd från Kulturrådet till Slutspel men fick avslag. Kulturrådet har även tackat nej till en mycket genomarbetad ansökan för Mor Pegg.

– Detta tvingade mig till att tänka om och Mor Pegg växte fram istället.

– Under hela 2000-talet har Kulturrådet inte beviljat mig ett enda öre för något enda av mina projekt, hur väl ansökningarna är varit eller hur väl projektet passat in i de kriterier som de har.

Max bestämde då att göra en egen version av ”Slutspel”, att skriva en egen text som fångar den känslan av mörker och hopplöshet som Becket-pjäsen gör. Tanken var först att det skulle bli en monolog. Men när han jobbat ett tag med projektet kände han att det behövde en skådespelare till i föreställningen, Isabel Wåland.

De två repeterade i fem månader innan de närmade sig det som blev föreställningen Mor Pegg.

– Mor Pegg handlar bland annat om att gå fel och då måste man ha tid att gå fel under repetitionerna, säger Max Lundqvist.

Nu har de spelat Mor Pegg av och till under ett år. Några föreställningar är bokade ute i landet och det kan bli någon föreställning till i Stockholm. Fast det beror på. Eftersom Teater Kaos inte har någon egen teaterlokal måste de i så fall hyra in sig någonstans.

Vad det ska bli för projekt efter Mor Pegg är ännu väldigt oklart. Efter att ha jobbat i 25 år med projekt inom fria teatrar söker Max just nu andra vägar. Han känner sig trött på att söka stöd från Kulturrådet för att kunna genomföra projekt.

– Ta mitt projekt ”Till Damaskus 1, 2 och 3” som ett exempel, säger Max.

– Där skrev jag en oerhört detaljerad och noggrann ansökan och projektet var experimentellt och mycket intressant. Kulturrådet beviljade inget anslag, men Konstnärsnämnden tyckte det var en mycket bra ansökan och vi beviljades största delen av deras anslag.

Under 1990-talet fick Max Lundqvist vid några tillfällen smärre anslag beviljade för projekt av Kulturrådet, men under 2000-talet har han fått avslag varenda gång. Han tycker det är väldigt konstigt att Kulturrådet får sitta och avgöra så mycket inom kulturen utan att behöva redovisa varför de tar sina beslut. Det blir ju omöjligt för en teater att kunna förbättra sig om de inte vet vad som inte passade.

När han för några år sedan åter hade fått nej bestämde han sig för att ta tjuren vid hornet ordentligt-

-Jag bestämde mig för att ringa dem, en efter en, för att få någon slags klarhet.

Efter mycket nedlagd tid på telefonsamtal fick han en klar bild av vad som var orsaken till att Teater Kaos alltid fick avslag.

– Det jag fick reda på och lyckades lista ur var: Att dom inte sett Teater Kaos.

Max slutsats är: ”Det spelar ingen roll om jag sitter i fyra år och gör en ansökan.

Han har analyserat hur Kulturrådet jobbar och är säker på att makten sitter i referensgruppen. Styrelsen i Kulturrådet tar alla beslut efter referensgruppens anvisningar. Och inga motiveringar finns.

– Det måste bli en förändring. Här krävs krafttag. Annars är jag övertygad om att feghetens kulturpolitik kommer att fortsätta.

Text och bild:
Rosemari Södergren

Max Lundqvist har skrivit en debattartikel hos Arvid Falk där han också presenterar förslag på hur Kulturrådet skulle kunna förändras för att göra ett bättre arbete:

Här är debattartikeln om Kulturrådet: Det som pågår på Kulturrådet är en kulturpolitisk katastrof

Om du blev nyfiken på Mor Pegg så kan du höra en journalist prata om Mor Pegg i programmet K1, som sänds i P1 torsdag den 6 november vid 14.00. Journalisten som sett en föreställning av Mor Pegg ska prata om den som en del i ett filosofiskt samtal.

Du kan också de filmklipp och bilder från föreställningen på Teater Kaos hemsida.

Andra bloggar om: , , , , , , ,