Det är något speciellt med antikvariat och det finns bara ett enda ord att beskriva detta fenomen med: ålderdom. I samma ögonblick som du stiger in i den söndervittrande lokalen träder du in i en låtsasvärld som med dammiga böcker är skyddad från omvärlden. Du välkomnas alltid på samma rituella, något monotona sätt av en äldre herre som varit med ända sedan redan före Jesus korsfästes och han har troligtvis läst varenda bok antikvariet har att skryta med. Denna man vägleder dig nedför knarrande trappor till rum redo att falla ihop där ingen, förutom möjligtvis spindlarna med sin väv, har vistats i på århundraden.
Kanske är det just denna magi som trollbinder människan. Denna kvarleva från dina förfäders förfäder som biter sig fast likt hyenor om natten när du träder in i böckernas fantastiska värld.
Själva ordet ”antikvariat” kommer ju från latinets ”antiquarius” och betyder ”älskare av forntiden”. Då ställer jag mig frågan: Vad händer med litteraturen i takt med att teknologin utvecklas och allt mer datoriseras. Ta det ambitiösa projektet ”World Digital Library” som exempel. Ska det leda till att all världens litteratur finns tillgänglig på en dator? Vad händer då med alla antikvariat där dessa gråa män som älskar forntiden håller fast vid sina låtsasvärldar? Bidrar det verkligen till litteraturens frammarsch, eller blir det snarare dess död?
Musikbranschen har redan gått samma öde till mötes och det enda vi kan göra är att hålla andan och se på när den digitala revolutionen äger rum mitt framför våra näsor.
