• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Tomboy – ärligt, avskalat och äkta

30 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Tomboy
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 mars

10-åriga Laure(Zoé Héran) är precis som titeln antyder en pojkflicka, med kortklippt frisyr, stora tröjor och pojkaktigt beteende. Tillsammans med familjen flyttar hon under sommarlovet in till en ny stad, en förort utanför Paris. Där lär hon känna jämngamla Lisa, men presenterar sig för både henne och resten av grannskapet som pojken Michaël, vilket leder till en hets kring att dölja sitt biologiska kön; hon efterapar beteendet hos det nyfunna pojkgänget, byter färg på nyckelsnöret som omger hennes hals och klipper om den röda baddräkten till ett par badshorts istället.

Laure märker snabbt effekten av hennes sociala experiment, hur hennes nya roll för med sig vissa fördelar, och tillskillnad från kärleksintresset Lisa, bjuds hon till exempel in till att spela fotboll med de andra. Däremot har hon har försatt sig i en svårhanterbar situation och dubbellivet för med sig att hon måste smyga med sin hemliga identitet för familjen. Men snart är det dags för skolstart och Laure tvingas då konfronteras med sina handlingar.

I Céline Sciammas andra långfilm görs vi medvetna om samhällets fostring in i manligt respektive kvinnligt och regissören fokuserar återigen på ungas livsöden. Här är det oundvikligt att tala om genus och sexuell förvirring och filmen för tankarna till ”Boy’s don’t cry”. ”Tomboy” är en fin historia om att växa upp och att skilja sig från andra men det som utmärker detta franska drama är barnskådespelarnas prestationer. Zoé Héran gör rollen som Laure så ärligt, avskalat och äkta som det bara går och med en blyg och oskyldig blick som hänför.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Tomboy, fransk film, genus, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, fransk film, genus, Scen, Tomboy

Wrath of the Titans – Fantasypubliken är värda mer än så

28 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Wrath of the Titans
Betyg 1
Sverigepremiär 30 mars 2012

Nöjesparker som Liseberg brukar ha en attraktion med 3D-film där vi som åskådare skruvas fast på stolen som skakar samtidigt som vi ser filmen som brukar vissa värsta bergochdal-banorna som far fram över svindlande djup och smala passager. Jag förmodar att sådana filmer har inspirerat regissören Jonathan Liebesman för det är många scener med höga höjder och oändliga djup. Ändå är nöjesparks-filmerna bättre. Liebesman lyckas inte ens få till spänningen när hjältarna tar sig igenom hemska passager medan eld och otäcka monster försöker hindra dem.

Gudarna har problem, eftersom allt färre människor ber till dem bli gudarna allt kraftlösa. Gudarna i det här fallet handlar om de grekiska gudarna som Zeus, Poseidon och dödsrikets gud Hades. Den onde titanernas ledare Kronos lyckas liera sig med Hades och alla onda Titaner är på väg upp på jorden för att förstöra den. De enda som kan rädda jorden är halvgudar, alltså personer som har en gud till far och en människa till mor. Som tur för jorden finns det just två sådana, som tar på sig uppdraget att rädda världen, även om de gör det lite motvilligt i början.

Jag hade inte väntat mig världens konstnärligaste film när jag satte mig med 3D-glasöogonen – men jag har svårt att ens de allra största fantasy-fansen går ut från biografen nöjda.

Först och främst undrar jag varför regissören inte utnyttjar 3D-effekterna mer och bättre, när hjältarna ändå ska springa omkring i labyrinten och ska jagas av cykloper, varför inte göra det mer rafflande och låta oss som åskådare känna djupet i bergen och den hemska underjorden hos Hades.

Jag tror att det roligaste med filmen var att se Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades, de såg ut som två gamla, utlevade, pensionerade hårdrockgubbar som vägrar klippa sitt långa hår.

En varningslampa lyste förstår för mig när jag insåg att det var en film av regissören som också ligger bakom en av de sämsta filmer jag sett: ”Battle: Los Angeles”. Han följer samma koncept här, ett överflöd av stora stridsscener, eld, explosioner, monster, slagsmål och ljud som av bomber, våld och våld och åter våld. Dessutom är ingenting någonsin spännande. Från första stund insåg jag vad som skulle hända.

Vem riktar sig filmen till? Vem vill se dessa löjliga figurer agera helt förutsägbart? Jag tycker Fantasy-publiken är värda mer än så. Av de grekiska mytologiska karaktärerna borde det gå att skapa större äventyrsfilmer än något om mest är som ett enda stort tv-spel där det gäller att skapa så många explosioner som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Titaner, film, filmrecension, Fantasy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: fantasy, Filmrecension, Scen, Titaner

Facing Genocide – skickligt genomförd dokumentär om röda khmerernas statschef

27 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Facing Genocide
Betyg 4
En film av David Aronowitsch och Staffan Lindberg
Slöppt på dvd 15 februari 2012

Khieu Samphan var statschef i Kambodja under röda khemernas välde. Under de röda khemernas styre dödades 1,7 miljoner människor på fyra år. Både vuxna, barn och gamla dödades, torterades och svalt ihjäl och fängslades.

Pol Pot som var de röda khemernas ledare dog 1998. Men Khieu Samphan om var statschef under skräckväldet lever i Kambodja. Han sitter nu inspärrad, anklagad för brott mot mänskligheten och för folkmord. Men rättegången fördröjs hela tiden. Han har en skicklig advokat som bland annat krävs att hela förundersökningen på 16.000 sidor ska översättas till både franska och engelska innan rättegången kan starta.

Khieu Samphan hävdar att han bara var en galjonsfigur och att han inte hade en aning om att människor fängslades, torterades och dödades.

Filmarna David Aronowitsch och Staffan Lindberg träffade Khieu Samphan ett år innan han greps. De får flera längre intervjuer med honom, får träffa hans familj. Han säger om och om igen att han inte visste något och han tror inte på att Pol Pot stod bakom morden heller. Khieu Samphan säger också att vad Pol Pot gjorde var rätt, annars hade de nordvietnamesiska kommunisterna tagit över Kambodja. Fascinerande, skrämmande och lärorikt att höra hans försvar. Pol Pot drömde om att göra om hela befolkningen till bönder och att få bort all svält och göra Kambodja oberoende av omgivningen. Många av de unga soldaterna var barn, gatubarn som plötsligt fick vapen i sina händer.

Filmen är välgjord både bildmässigt med vyer från dagens Kambodja, både landsbygd och stad och från rättegången – och med ett stort utval av bilder från tiden för skräckväldet. Organisationer som arbetar för att de som drabbades, de som har anhöriga som mördades, ska få upprättelse eller åtminstone en ursäkt, har samlat in bilder på många av de som dog.

Ja det är svårt att förstå, svårt att ta in att detta folkmord skedde under 1970-talet. Att de flesta av oss som är medelålders idag faktiskt var vuxna när detta skedde. Det var inte helt tyst i medierna, men ändå tänker jag: Varför skrek världen inte mer? Varför ingrep inte FN, varför ingrep inte världspolisen USA, som så gärna annars lägger sig i det mesta? Jag gissar att det inte finns några stora naturtillgångar som olja i Kambodja.

Hur kan en människa vara statschef och inte ha en aning om massmorden på befolkningen? Nej, det är svårt att tro att han var så aningslös. Facing Genocide är välgjord, både filmiskt och i berättandet och i intervjuer. De kommer så nära Khieu Samphan och hans familj att det känns som vi också sitter där och hör dem ljuga, kanske ljuger de också för sig själva.

Fast filmarna tar inte ställning, det ställer obekväma frågor och de låter Khieu Samphans fru och dotter träffa en kvinna som förlorade sina föräldrar under skräckväldet. De låter oss förstå vilka mekanismer som låg bakom, hur unga människor utan utbildning med vapen i hand släpptes in i städerna för att rensa upp och skipa social rättvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om Facing Genocide, dokumentär, film, filmrecension, Pol Pot, Kambodja, röda khmererna, folkmord

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Facing Genocide, Filmrecension, folkmord, Kambodja, Pol Pot, röda khmererna, Scen

Filmrecension: Nausicaä från Vindarnas dal

27 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Nausicaä från Vindarnas dal
Betyg: 4

Hayao Miyazaki släpper aldrig något som inte är 100% träffsäkert, och jag skulle våga påstå att resan började här i vindarnas dal.

Vi kastas in i en post-apokalyptisk värld 1000 år efter att jordens ekosystem och den mänskliga civilisationen slagits i spillror. Människorna lever i små byar isolerade ifrån varandra, för mellan dem så finns förfallets hav, en djungel fylld av gigantiska insekter och dödliga giftsporer.

Nausicaä är en prinsessa ifrån vindarnas dal som har förmågan att kommunicera med insekterna i förfallets hav. Med hjälp av denna egenskap och en jet-driven glidflygare så utforskar hon ofta förfallets hav att försöka ta reda på varför det ser ut som det gör.

En dag så kraschar ett fraktflygskepp i dalen och Nausicaä försöker rädda prisessan Lastelle av Pejite som var passagerare på skeppet. Hon ber Nausicaä att förstöra frakten som visar sig vara ett embryo med en gyllene krigare, en av varelserna som sägs ha orsakat apokalypsen som fick namnet de sju dagarna av eld..

Hayao Miyazakis verk är mer än bara film. Det är konst, och varje scen, varje bakgrund är en fröjd för ögat, något som visar sig speciellt i den här blu-rayutgåvan. Detaljrikedomen och texturerna ger inget utrymme för tristess.

Man kan ju dock inte bygga en film på enbart det grafiska, men du behöver knappast oroa dig för någon blasé och halvtaskig berättelse i Nausicaä från Vindarnas dal. Tvärtom så bjuder Miyazaki in till en magisk värld utan klyschor där ingenting är förutsägbart.
Filmen har även ett flertal lager med frågor om miljö och människans påverkan på världen.

Även om jag tror att filmen underhåller både stora som små så tror jag att unga vuxna är de som kan uppskatta filmen mest av alla i sin helhet. Samtidigt så är det ett verk som jag skulle rekommendera för alla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Slutstation: Frihet – en angelägen film

26 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Slutstation: Frihet
Betyg 3
Svensk premiär 31 mars 2012

Slutstation: Frihet är en turkisk skruvad, absurd komedi om några kvinnor som gemensamt försöker ta itu med mäns förtryck av kvinnor. Filmen ingår i Folkets Hus och Parkers satsning World Wide Cinema.

Förra året hade 240 filmer premiär i Sverige. Av dessa var bara 18 från länder utanför USA och Europa. Dessa filmer
stod endast för en procent av biobesöken i Sverige förra året. Det vill Folkets Hus och Parker ändra på genom sitt nystartade filmprojektet World Wide Cinema. World Wide Cinema vill öppna upp biograferna för den film som idag inte visas på svenska biografer. Den stora men ganska osynliga publik som vill se dessa filmer idag är hänvisade till internet, slutna medlemsvisningar eller nischade festivaler.

Slutstation: Frihet tål absolut att visas för en större biopublik även om jag kan tänka mig att den är klockren för en turkisk publik.

Filmen börjat snyggt med vyer över den turkiska storstan och vi får följa Eylem, en  snygg ung kvinna som flyttar in i ett hyreshus. Övriga kvinnor i huset är nyfikna på henne och söker kontakt på olika sätt, men Eylem håller distansen. Hon vill inte ha med de andra kvinnonar att göra, hon är deprimerad, sur och arg, hennes pojkvän har dumpat henne.

När hennes närmaste grannkvinna blir misshandlad och skriker högt kväll efter kväll står Eylem till slut inte ut, hon går ner och säger till mannen på skarpen och det slutar med att hon polisanmäler den misshandlande maken. Det hjälper inte alls, snarare förvärrar det situationen. Mannen som tidigare bara misshandlat frun och låtit barnen vara ifred börjar misshandla sin tonårsdotter och polisen som kommer är bästa vän med mannen.

Kvinnorna i huset har alla på något sätt en misslyckad relation till någon man. Det lustiga är att de enda män som inte är hot mot kvinnor är antingen den riktigt gamle mannen som sitter i rullstol, en småpojke, en gravt alkoholiserad man och den mesigaste tjockisen av alla. Jag funderar lite på det dubbeltydiga i det budskapet.

Kvinnorna försöker bemöta männens förtryck med fredliga metoder – men det verkar lönlöst. Kampen triggas upp och våld verkar inte gå att undvika. Kvinnornas kamp utspelar sig i skuggan av den arabiska våren, som vi får följa i tv-bilder från nyhetssändningar som fladdrar förbi.

Filmen är oftast rätt oförutsägbar och handlingen överraskar och skruvas till med jämna mellanrum. Jag skulle inte bli förvånad om filmens regissör inspirerats av den spanske regissören Pedro Almodovar.

Ibland blir det dock för mycket och för många olika spår, jag har svårt att köpa riktigt allt. Det finns en rätt stor ologisk tankekullebytta i några av situationerna. Kvinnorna säger sig vilja stå upp för kvinnors rätt till självständighet, ändå finns det inget som de vill hämnas så mycket som att män inte vill gifta sig med dem.

Filmens turkiska titel är ”Kurtulus Son Durak”, vilket lär betyda Slutstation: Frihet. Jag kan inse att den är angelägen för den turkiska publiken, eller för publik i länder där kvinnoförtrycket är grovt. Men hur angelägen den än är tycker jag den tappade i slutet, där allt blev för mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmrecensioner, Scen, turkisk, World wide cinema

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in