Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

DVD-recension: CAMP ROCK 2: The Final Jam

by


Okey, en uppföljare är sällan lika bra som ettan. Men när det gäller Camp Rock handlar det om att de som älskade ettan också vill se tvåan. Det bara är så. De är lika bra eller lika dåliga, beroende på vad du gillar för filmer.

Camp Rock 2 fick sammanlagt 8 miljoner tittare under premiärvisningen fredagen den 3 september, 2010, i USA. Den blir då rankad som den 7 mest sedda Disney Channel Original Movie genom tiderna.

Mitchie (Demi Lovato), Shane, Nate och Jason (Jonas Brothers) är samt några nya lägerdeltagare. Det handlar om rockmusikläger. Självklart är det mycket musik och coola danssteg. Att Jonas Brothers är med är inte fel heller, för den som gillar dem.

Lite ur handlingen:
Mitchie har verkligen längtat efter att få återvända till Camp Rock och spendera sommaren med att skapa ny musik med sina vänner och superstjärnan Shane Gray. Men de får ordentlig konkurrens när det nya coola lägret Camp Star öppnar på andra sidan sjön, med de nya begåvningarna Luke (Matthew ”Mdot” Finley) och Dana (Chloe Bridges). I en spännande tävling mellan de olika lägren, där Camp Rocks framtid står på spel, kommer Camp Stars häftiga produktioner och något överdrivna upptåg vinna, eller kommer Camp Rock bevisa att musik, samarbete och känsla är det som verkligen räknas?

I rollerna syns: Demi Lovato som Mitchie Torres, Joe Jonas som Shane Gray, Nick Jonas som Nate, Kevin Jonas som Jason, Alyson Stoner som Caitlyn Geller, Meaghan Martin som Tess Tyler, Jasmine Richards som Peggy, Anna Maria Perez de Tagle som Ella, Matthew ”M-dot” Finley som Luke, Chloe Bridges som Dana Turner, Roshon Fegan som Sander, Jordan Francis som Barron, Maria Canals-Barrera som Connie Torres, Daniel Fathers som Brown och Daniel Kash som Axel Turner.

Och, tja: du vet väl vad du får. Berättelsen är inte så mycket att hänga i julgran. Det handlar om musik och dans. Thats it.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Solomon Kane

by


En av 1930-talets mest produktiva pulpförfattare var Robert E. Howard, idag mest känd för Conan Barbaren, skrev fram till sin tragiska bortgång 1936 många typer av berättelser.

Howard, jämte Tolkien, lade grunden till den moderna fantasyberättelsen med en rad andra hjältar som kung Kull, Bran Mak Morn och Solomon Kane. Solomon Kane är nog en av fantasylitteraturens intressantaste hjältar, en engelsk puritan som lever under tudortiden.

Den forne buckanjären och legosoldaten Solomon Kane (utmärkt spelat av James Purefoy) har efter en misslyckad räd vid berberkusten, har tagit sig tillbaka hem till
England för att sona sina synder. Över Solomon Kane vilaren förbannelse: hans själ kommer att hamna i helvetet

För den forne kaptenen är det inte lätt, och efter att ha blivit mer eller mindre förvisad från sin trygga tillvaro i ett engelskt kloster bestämmer han sig att ta sig hem till sina gamla hemtrakter.

Föga anar han att den mäktige magikern Malachai har tagit över landsändan, och utrustat en här som härjar och sprider skräck i trakten. Solomon slår följe med en grupp puritaner som är på väg till kusten, ledda av familjefadern William Crowthorn (Pete Postlethwaite)

Under färden blir det de överfallna av Malachais hejdukar och dottern till Crowthorn blir tillfångatagen. Solomon vars förbannelse fortfarande hotar honom, ger löfte om att rädda dottern från hennes hemska öde.

Solomon Kane är en i många stycken välspelad och intressant adaption av Howards material. En numera bekant gestalt i den här genren är förstås Max von Sydow, som spelar Solomons far.

I det stora hela ger Solomon Kane en god filmupplevelse tack vare det stora detaljarbetet med allt från kläder till vapen. Ett extra plus ges till de många bra biroller som höjer filmen över det mesta i fantasygenren som har gjorts de senaste åren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

"Hämnden" måste betyda Mikael Persbrandts internationella genombrott

by


Susanne Biers film ”Hämnden” med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna har fått enormt mottagande av filmrecensenter. DN:s ­Johan Croneman skriver till exempel att han golvas av två spännande timmar av oavbrutet engagemang.

Mikael Persbrandt spelar en svensk läkare, Anton, som jobbar i ett afrikanskt land för Läkare utan gränser. Där får han ta hand om unga flickor som väntat barn och de ofödda barnen skurits ur magen för att en grym banditledare slår vad om barnet är en pojke eller flicka. Barnen dör förstås och ganska ofta flickorna också.

Samtidigt har Anton två söner och en fru han separerat ifrån i Danmark. Den äldste sonen, Elias, har det jobbigt och mobbas i skolan, eftersom han är vek och inte slår tillbaka och för att han är svensk.

Elias får en ny klasskamrat, Christian, som bott i London där hans mamma dött i cancer. Nu bor han med sin pappa hos sin farmor. Christian är en självsäker ung man som ingen sätter sig på. När han hjälper Elias som blivit mobbad och mobbaren ger sig på Christian blir hämnden grym.

Filmen handlar om våld och hur vi ska förhålla oss till det. När ska vi slå tillbaka och när ska vi inte slå tillbaka?

När en film får allra högsta betyg av filmrecensenter lyser det en varningens lampa hos mig. En del filmer som får betyg 5 är väldigt pretentiösa, det kan vara filmer som filmkritiker som ser oändligt många filmer förstår att uppskatta men som inte talar till den som inte har samma bagage av filmkunskap. Så är inte faller med ”Hämnden”. Den kryper nära och tar upp frågor om mobbning och våld och ansvar. Parallellen mellan våldet i den afrikanska byn och våldet i det danska samhället visar på mänsklighetens skröplighet oavsett ålder, nationalitet och kultur.

De två unga pojkarna Elias och Christian spelar mycket bra. Elias så skör och Christian så ensam i sin sorg efter mamman och samtidigt stark och ett ämne för en sådan psykopat som en dag blir VD för storföretag.

När det gäller Persbrandt har han i och med den här rollen tagit ett rejält kliv från de roller han tidigare mest spelat. Det finns inget kvar av Gunvald Larsson i den läkaren Anton. Jag tror att Perbrandt i och med den här rollen tar klivet ut på den internationella filmarenan.

Croneman är förresten lika imponerad av Persbrandt som jag:

Jag tror inte att jag har sett Mikael Persbrandt mer övertygande någonsin – och jag är rätt ofta lite tveksam till hans machospel, eller det spel som regissörer ofta vill plocka ur honom. Han har lite för bra koll på var kameran står – Susanne Bier distraherar honom i exakt rätt moment, han har några fantastiska scener med Kim Bodnia där han visar vart det Persbrandts­ka skåpet skall stå. Och det är tyvärr inte alltid där man väljer att ställa honom.
Han får en femma också.

Aftonbladet gav också betyg 5 och skriver: Fullträff för Bier och Persbrandt.

Eftersom Danmark nominerat ”Hämnden” till Oscar kan Persbrandt få en Oscar.
Persbrandts officiella hemsida.

Relaterat: Recension i Kulturnytt, Intervju med Persbrandt i SVD, recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Recension av Tusen gånger starkare

by

Betyg: 3

Tusen gånger starkare engagerar och riktar bitande kritik mot den svenska skolans brist på jämlikhet. Filmen bygger på den kritikerrosade boken med samma namn av Christina Herrström som handlar om en niondeklass där gränserna mellan de olika sociala grupperingarna luckras upp i och med ankomsten av en ny elev – Saga. Vi ser allt utifrån den tystlåtna tjejen Signes perspektiv och Saga är den katalysator som ger just tjejer som Signe mod att ta plats i klassrummet.

Saga som kommer ny till klassen har vuxit upp utomlands och gått i många olika skolor där hon lärt känna olika kulturella och sociala klimat. Därför känner hon inte till de sociala koderna och klassens rangordning och därför vågar hon utmana de osynliga regler som de andra eleverna tar för givna.

Här kan du se filmens trailer:

Svenska Dagbladet har också skrivit om filmen.

”Tusen och en natt” (Jävla sköna män) – om en feminist som blir kär i en muslim

by

Fatemet Gosheh bor i Göteborg och är en iranska som är internationellt känd för sin konst där hon ofta är provokativ och utmanar männens styre i muslimska Iran. Egentligen borde hon uppmärksammas mycket mer för sin stora kamp för kvinnors rättigheter.

Hon brukar föra dagbok över sitt liv i form av videoinspelningar, en videodagbok. Under sju år har Fateme Gosheh filmat sin stormiga, smärtsamma och inte minst kärleksfulla relation i både ur och skur. Hur ska man förhålla sig till varandra för att lyckas bevara de ideal man tror på. Hur ska kärleken överleva konventioner, strukturer och ett samboskap? Är kärleken värd att väljas före allt man tror på? Kring de här frågorna kretsar dokumentären ”Tusen och en natt ( jävla sköna män)” med filmarna själva i huvudrollerna.

Hon blev plötsligt kär i en man som i alla hennes målningar stod för ondska. Hon blev kär i en muslimsk man, kär i sin fiende, skriver filmleverantören på pressutskicket. Egentligen tycker jag inte filmen alls handlar om att hon träffat och blivit kär i en muslim. Isa Vandi är som rätt många män och inte alls särskilt muslimsk. Det handlar mer om att kärleken gör en människa beroende och också en radikal feminist kan vilja leva traditionellt när hon blir mycket kär i en man. Filmen handlar om det svåra med relationer och det svåra att kombinera eget yrkesliv och karriär och egen utveckling med att leva tillsammans med någon.

Det är så modigt av Isa Vandi och Fatemet Gosheh att lämna ut sig själva och att visa upp sitt förhållande och att klippa ihop videodagböckerna på det här sättet. De visar inte alltid upp sig ur sin bästa sida. På sätt och vis blir filmen mycket starkare för att den är dokumentär istället för att de hade varit en spelfilm. Bilderna är förstås tagna ur taffliga vinklar ibland, precis som det blir med en videodagbok.

Fatemet Gosheh är en mycket intressant kvinnokämpe. Jag vill veta mer om henne. Hon född i Iran 1961 där hon fått sin film- och konstnärliga utbildning. Hon är bosatt i Göteborg där hon är verksam som konstnär. Hennes verk ”En muslimsk kvinnas drömmar och mardrömmar” har bland annat visats på Liljevalchs i Stockholm, Galleri Icosahedron i New York och konstbiennalen i i Florence. Hennes konst har gett upphov till debatt och protester och hon har blivit polisanmäld av Sveriges Muslimska Råd.

ISA VANDI är född 1960 och filmutbildad I Teheran, Iran. Verksam som filmare inom både spel- och dokumentärfilm. 2003 gjorde han en dokumentär om Fatemeh Gosheh och hennes konstnärsskap med titeln ”Dans under vita lakan”.

Folkets bio berättar om filmen.




I samarbete med Filmtrailer.se

Relaterat:
Recension i DN., Göteborgsposten, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,