Filmrecension

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.