Filmrecension

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.

Tati Gabrielle i Mortal Kombat II. Foto: COURTESY WARNER BROS. PICTURES

Mortal Kombat II
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Simon McQuoid

Det spelar ingen roll hur man vänder eller vrider på det. Även om tanken må vara att inte ta något på allvar – eller ens försöka göra något som kan klassas som drägligt, är uppföljaren till den grundlöst usla Mortal Kombat årgång 2021 – om möjligt, än sämre och en av få filmer som innehar det unika attributet att vara så dålig att den faktiskt blir bra.

Inte för att Mortal Kombat lämpar sig för att bli någon extraordinär filmupplevelse. Spelserien har i huvudsak varit känd för sin förmåga att överdriva precis allt, oavsett om det är fånigt bombastiska berättelser eller rena gycklar-karaktärer. Spelutvecklaren NetherRealm Studios har lyckats hålla liv i serien genom att förstå spelseriens inneboende trams men samtidigt leverera tillfredställande fightingspel med oerhört stabil spelmekanik. Övergången till film har dock varit detsamma som att kombinera bensin och en blåslampa. Oavsett om det gäller de fullkomligt makabert ruttna filmerna från mitten av 1990-talet eller den moderna iterationen.

Det första försöket från 1995 har i alla fall den distinkta äran att ha blivit en kultfavorit genom sin helt vettlösa unkenhet, däribland skådespel som knappt går att bedöma utan att ta till skällsord, ett manus inte vatten värt och specialeffekter som skapar sveda i ögonen.

Att klämma in en och annan referens till detta camp-elände är inte något som per automatik är diskvalificerande. Men att helt omedvetet skapa en modern ekvivalent till kalkonfesten är bortom ord. Inte ens om det hela hade utformats som ett hutlöst skämt, där allt hade varit lika seriöst som en maläten buskissketch, hade de överträdelser som begås kunnat förbises under några som helst omständigheter. Absurt nog väljer den återvändande regissören Simon McQuoid att inte anamma tramset och någon självmedveten idioti. Förutom Karl Urban, som försöker att blanda överspel och trams med ett stort mått av självinsikt, är det här en film som tar sig på sådant allvar att man kan tro att vi att göra med en dokumentär. Humorn som är utplacerad vid ett fåtal tillfällen är av samma angenäma karaktär som en bortglömd mejeriprodukt som fått sig en omgång i solen.

Att åbäket – i sista minuten, försenades från hösten 2025 till att nu ha premiär kan endast ses som någon form av nåd från filmgudarna, detta för att förskona de ont anande tittarna så länge det gick. Men när nu travestin är lös kunde man bara hoppats att den hade försenats på obestämd tid. Inte för att något hade kunnat förbättra det hela, produktionsvärdena är så låga att de knappt går att mäta. Det är alltifrån anskrämliga plastkulisser och digitala specialeffekter som är förbi alla former av negativa adjektiv. Skådespelet befinner sig på samma horribla bottennotering. Jessica McNamee och Adeline Rudolph tycks båda tävla om att kamma hem en Razzie – den omvända Oscarsstatyetten för eminent uselt arbete. Inte för att övriga aktörer förtjänar några gratulationer heller, förutom Urban samt Hiroyuki Sanada skonas ingen från rent och skärt åtlöje.

Om nu manuset förtjänar att disponeras till förbränningen och det generella arbetet från personer framför och bakom kameran måste gå till en permanent plats i skamvrån återstår bara det enda väsentliga, nämligen slagsmålen. Sedan Mortal Kombat gavs ut som arkadspel har våldet och den sinnessjuka brutalitet som kan basuneras ut alltid varit centralt. Vad gäller förmågan att chocka med obeskrivlig hänsynslöshet är Mortal Kombat – i spelform, fortfarande legendarisk. Men inte ens detta kan förverkligas här, slagsmålen som bjuds på är långsamma, tama och urusla vad gäller koreografi. Då det väl blir dags för avrättningarna är de helt ointressanta då effekterna som används är skrattretande usla.

Sammantaget leder detta till att filmens helt obefogade speltid på två timmar känns som hundra livstider. Mortal Kombat II är också helt utan förmåga att få igång något tempo eller behagligt flyt, filmen kastar sig likt en berusad mellan diverse skräpiga platser och allting forceras i tron att det skall dölja härdsmältan.

Mortal Kombat II är en av de minst angenäma filmupplevelserna på länge, inte för våldet eller den tunna storyn utan för den sanslösa inkompetens som stolt demonstreras. Spelets klassiska tagline ’’finish him/her’’ känns dock helt befogad här, detta eftersom det enda som kan göras med helvetet är att kasta ned det i en djup avgrund.

Fårdetektiverna
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kyle Balda

En flock får har huvudrollen ai denna söta, spännande, smarta och lite skrämmande detektivhistoria där jakten för att hitta mördaren egentligen är ett sätt att berätta om de svåra frågorna om liv och död. Skildringen av fåren är en träffande metafor för hur människor agerar, speciellt hur människor ständigt väljer att blunda för det svåra och utmanande i livet. En flock får i en liten by misstänker mord när en man dör och då polisen på orten är mer än lovligt korkad måste de sätta fart och hjälpa människorna på traven.

George (spelas av alltid så charmiga Hugh Jackman) är en fåraherde i den lilla engelska. byn. Han älskar sina får och varje kväll läser han deckarromaner för sina älskade får. Han är så förtjust i sina får att varje får fått ett eget namn av honom.

En mystisk händelse för att fåren måste lösa en mordgåta. Tillsammans tar fårflocken på sin uppgiften som detektiver. De tjuvlyssnar på människornas möten och diskussioner och drar smartare slutsatser än människorna – och sedan måste fåren se till att människorna hittar ledtrådarna. Det är en smart upplagd klassisk ”whodunnit”-deckare. Denna puzzeldeckaren talar till oss på flera nivåer. Den visar hur en får i en flock agerar som människor gör, vi kan känna igen mycket av hur människor fungerar och rädslan för den som sticker ur från mängden, som bland fåren är det lammen som föds på vintern som inte välkomnas i flocken. Ett annat tankeväckande spår är skildringen av den inte särskilt intelligenta polisen, som visserligen inte är så begåvad i sin hjärna men han har en annan förmåga, att känna av djur och se förbi det väntade och kunna tro på det oväntade och magiska.

Filmen visas på svenska biografer i två versioner: en med engelskt tal dom hat svenska undertexten men också en version som är dubbad till svenska. Filmen är tillåten för barn från sju år och då är det viktigt att de barn som inte hinner läsa undertexter ser versionen med svenskt tal, förstås. Eftersom filmen på ett mjukt men ändå tydligt sätt tar upp frågor om liv och död är det viktigt att vuxna ser den med barnen och kan prata om alla tankar som far runt i barnen efteråt. För min del ser jag filmen som en film som lämpar sig utmärkt för vuxna.

Människor har mycket gemensamt med fåren. Vi är rätt lika. Skildringen av fåren säger rätt mycket om hur vi människor agerar och fungerar. Den är en tankeväckande berättelse om de existentiella frågorna och vad som är viktigt i livet.

Filmen bygger på ett manus och en historia av Craig Mazin. I övriga roller utomver Hugh Jackman ser vi Nicholas Braun, Nicholas Galitzine, Molly Gordon med Hong Chau och Emma Thompson, Julia Louis-Dreyfus, Bryan Cranston, Chris O’Dowd, Regina Hall, Patrick Stewart, Bella Ramsey, Brett Goldstein och Rhys Darby.

Saltstigen
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Marianne Elliott

Ett djupdykning i de existentiella frågorna om liv och död, om människans plats i naturen. Filmen är magiskt och fantastisk och för oss ut på en lång vandring genom natur och med vind, hav, sol och stormar. Det är en berättelse på flera nivåer som sätter igång många tankar och känslor om vad vi människor är och vad djur, natur och fåglar kan lära oss. Om människans plats i naturen och vad vi kanske förlorat i civilisationen. Det är inte en film för den som vill ha mycket action och full fart. En hel del i filmen tar sin tid. Men ser är värt att låta sig sjunka in i vyerna, i samtalen, i känslorna och tankarna.

När den största tryggheten, den trygga platsen i livet, drogs undan tog det medelålders paret Ray och Moth rent bokstavligt ett steg i taget. De blev lurade och förlorade sitt hus, som var mer än ett hus, det var en gård som de också försörjde sig på. De både förlorade sin bostad och sina jobb på det sättet och dessutom fick de ett tungt besked från läkare om att Moth hade en sjukdom som det inte finns någon bot för.

”När allt är förlorat kan du lika gärna fortsätta framåt.” Så står det i en beskrivning av filmen. Ja det är vad Ray och Moth rent bokstavligt gör. När i stort sett hela deras tillvaro rasar samman ger de sig av på en vandring, en lång vandring längs kusten i Somerset-området i Storbritannien. De vandra nästa hundra mil längs Englands vilda, karga sydkust. De möter salta vindar, tidvatten som väller in och dränker deras tält, de mötet arga lokalbor som irriterar sig på att de slår sitt tält men de möter också människor med hjärta och medkänsla och de möter sig själva och varandra. I en lång vandring med utmaningar från både natur och väder får de tillfälle att samtala med varandra på ett ärligt sätt och de hittar saker inom sig själva.

Det är fascinerande film med Gillian Anderson och Jason Isaacs i huvudrollerna. De är helt perfekta i sina roller. Berättelsen är långt ifrån en reklamfilm för vandringar men ändå tror jag att den kan sätta igång en längtar inom publiken att ge sig ut i naturen och ge sig tid att vandra. Kanske.

Filmen Saltstigen (originaltitel: The Salt Path) bygger på den bästsäljande självbiografiska boken med samma namn, ”Saltstigen” (The Salt Path), skriven av Raynor Winn.

Vandringen går genom storslagen natur och många saltstänkta vindar, därav namnet Saltstigen. Vad är ett hem och vilka är vi och vad vill vi med våra liv? Det är frågor som Ray och Moth ställer sig under den långa vandringen genom sol och storm, hårda vindar och mjuka solstrålar, smak av saltstänkta björnbär och frågor kring vad de har förlorat och vad de kan ha vunnit och hur de kan gå vidare. Vi bjuds in på en magisk vandring genom livets svåra frågor.

Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel

Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.

Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.

Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.

Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.

De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.

Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.

Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.

Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.

Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.

Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?