• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Camp X-Ray – bra skådespelarprestationer

8 november, 2014 by Redaktionen

campxray

Camp X-Ray
Betyg 3
Regissör Peter Sattler
Med Kristen Stewart och Peyman Moaadi

Peter Sattlers debutfilm börjar med att bilder från flygattacken på World Trade center den 11 september år 2001 spelas upp. Attacken leder så småningom till att Ali (Peyman Moaadi), som misstänks för inblandning, grips och placeras tillsammans med andra muslimska män på Camp X-Ray, Guantanamo Bay. Åtta år senare anländer Amy (Kirsten Stewart) till lägret för att arbeta som vakt. Från allra första stund försöker hon lära sig att spela med i den sexistiska machokultur som hon förväntas anpassa sig till. Hon försöker spela osårbar, göra sitt jobb och följa rådet ”don’t let them get inside your head”.

Hennes uppgift är inte att förhindra att de internerade flyr. Det löser nämligen alla lägrets murar och avspärrningar. Hennes uppgift är istället att se till att de överlever, vilket kan innebära att hindra dem från att ta sina liv. Men ganska snart får hon svårt att spela den förväntade rollen både i förhållande till kollegorna och i förhållande till de inspärrade. Det leder till att hon, trots att det är förbjudet, utvecklar en personlig relation med Ali och att hon börjar se honom som en människa snarare än som ett nummer. På motsvarande sätt börjar Ali se Amy inte bara som en av de fientliga vakterna utan också som en människa.

Filmens kan sägas handla om hur människor kan utveckla en förståelse för varandra trots satt de befinner sig i en omänsklig situation och en i maktstruktur där våldet ligger på ytan hela tiden. Vidare kan den tolkas som att en skarp åtskillnad mellan det onda och det goda inte enkelt låter sig göras och att alla som befinner på Camp X-Ray, väktare såväl som inspärrade, är systemets fångar.

Men tyvärr, filmens berättelse håller inte. Den vänskap som utvecklas mellan Amy och Ali känns inte trovärdig. Vad bygger den på? Det blir i det närmaste obegripligt att de, inför öppen ridå, tillåts att skapa en förbjuden intim och empatisk ö mitt i den annars så omänskliga och kontrollerande omgivningen. Dessutom blir filmens scener och dialoger ibland närmast gulliga. Filmens trovärdighet skulle ha vunnit på om några av de politiska frågor som filmen glimtvis berör hade vävts in i berättelsen på ett tydligare sätt. Exempelvis hur attacken på World Trade Center har använts för att förändrat USA:s säkerhets- och utrikespolitik. Vilken roll platser som Guantanamo spelar i detta sammanhang. Frågan om Alis eventuella skuld. Eller kvinnors position i den mansdominerade militära hierarkin.

Men trots det är filmen intressant. Huvudpersonernas rollprestationer är utmärkta. De känslomässiga skiftningarna i deras ansikten, kroppar och röster är rika på nyanser. Kristen Stewart rörelse mellan osårbarhet och sårbarhet och Peyman Moaadis rörelse mellan raseri, förtvivlan och närhet.

En intressant fråga som filmen väcker är vilken sorts makt Amy utövar i relation till Ali. I en av filmens scener får hon Ali att lämna ifrån sig det verktyg som han gömt undan, i koranen, för att ha en möjlighet att försvara sig eller ta sitt liv om det skulle bli aktuellt. Hon så att säga avväpnar honom. Hon gör helt enkelt sitt jobb, inte genom att spela tuff och hård utan genom att spela ett annat slags maktspel. Omedvetet visserligen, men ändå. Man kan alltså se filmen som ett exempel på det slags modern maktordning som brukar kallas ”soft power”. En form av makt som blir ett alternativ i situationer där våldsam och tvingande maktutövning inte fungerar fullt ut? Den ”softa” maktutövning gör att Amy kan åka hem, Ali kan fortsätta att vara en levande fånge och Camp X-Ray kan vara kvar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Mommy – filmmagi

8 november, 2014 by Redaktionen

anne-dorval-and-antoine-olivier-pilon-in-xavier-dolans-mommy

Mommy
Betyg: 5
Visas under Stockholm film festival, ordinarie biopremiär 9 januari 2015

Fem filmer på (nästan) lika många år. För regissören Xavier Dolan är det åstadkommet och uppskrivet på CV:et, och så är han enbart 25 år också. Kanske är det på plats att prata om ett underbarn, som hellre vill låta sig refereras till Ensam hemma än gamla hjältar som Fassbinder eller Eisenstein. Som framstår som väldigt lättsam och obrydd – nästan nonchalant – när han pratar om hur han egentligen är för lat för att göra ordentlig research för sin nya film ”Mommy” som liksom debutfilmen ”Jag dödade min mamma” skildrar en ansträngd familjerelation mellan son och mor. Den här gången har sonen kraftig ADHD och är betydligt mer livlig och ombytlig än dess.

xavier2När jag under ett Face2face-evenemang efter visningen av filmen på Stockholm film festival fick möjlighet att ställa frågan om varför han valt att filma sin nya film i 1:1 svarar han att han helt enkelt vill låta publiken fokusera på skådespelarnas ansikten och verkligen få ögonkontakt med dem. Vilket lyckats bra. Och det är enkelt att spinna vidare på auteur-spåret och dra paralleller till Ingmar Bergman och hans närbilder på känslosamma ansikten – fast det nu tagits till sin spets i och med det något unika filmformatet som verkligen rutar in ansiktena för maximalt fokus. Men det har också en annan funktion: långt in i filmens gång åker sonen Steve på sin longboard och känner sig fri, både från alla samhällets krav och moderns förväntningar, och sträcker ut sina armar för att putta bort ramarna och plötsligt vidgas vyerna och perspektiven. Bildligt och bokstavligen. Bildformatet utökas så publiken får se mer från en större bildyta, men speglar även den frihet Steve känner inombords när allt inte bara är krav och negativitet.

Det är egentligen tre roller som bär denna filmen på sina axlar: Steve, mamman Diane och deras grannen Kyla som blir deras vän och hjälp i nöden. Och alltmedan det är otroligt starka känslor Dolan vill förmedla, till exempel när modern och sonen befinner sig i slagsmål med varandra, så är det också genuint och pricksäkert gestaltat. Detta beror såklart på såväl skådespelartalang som en eminens från regissörens sida. Känslomässigt kastas karaktärerna mellan starka motpoler och kontraster, vilket även drabbar tittaren väldigt starkt. Det är svårt att inte känna medlidande när modern finner sonen i vissa nödsituationer – oavsett om det är hon som orsakat dem eller ej – vilket lyfter flera dimensioner och gör filmen till någonting mer än en fiktion kring ett vårdmanifest som garanterar föräldrar som lider av psykisk eller ekonomisk svårighet att ta hand om sitt barn och därför kan överlåta det till allmänvården. Vilket först ses som en omöjlighet, men som under filmens gång framstår som mer och mer ofrånkomligt. Vilket gör att insikten når modern i samma takt som publiken och därmed vibrerar känslobanden starkare också. Det är ett allvarligt drama om hur svårt livet kan vara, men också på ett humoristiskt sätt väver in de bra delarna. Skämtsam och allvarlig sprudlar filmen av sammanhållen periferidrama.

I några fragmentariska impressionistiska nedslag i en föreställd framtid är allting fint: goda betyg efter avklarad skola, intagen till kulturskola i USA som önskat och efter några år ha hittat en kvinna att älska (till skillnad från Xaviers tidigare filmer är homosexualitet inget avgörande tema här) och gift sig med henne. Det är lika mycket ett önsketänkande som välgrundade argument för att söka den hjälpen som erbjuds – även om det orsaker konflikt mellan modern, sonen och vården. En ohelig treenighet uppstår. Alla tycks förlora på det till en början. Och precis som genomgående under filmen så avslutas filmen med en kommersiell radiohit från en nära samtid snarare än gamla pärlor som i tidigare filmer – Lana del Rays Young and beutiful – som i sin kontext blir ett anthem för en slutgiltig frigörelse. Ändå lämnas slutet öppet för tolkning, i sann konstfilmsanda. Auteur-diskussionen lär fortsätta, det med all rätta: tema, stämningar och inramningar har skiftat så otroligt mellan filmerna, men ändå varit så genomgående och självklara så det känns som magi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ping Pong Summer

8 november, 2014 by Jonatan Södergren

pingpongsummer

Ping Pong Summer
Betyg: 3

Michael Tullys tredje film Ping Pong Summer är både en hyllning till åttiotalet och en charmig underdoghistoria. Filmen visas just nu på Stockholms filmfestival.

Rad Miracle (yes, han heter så) är en blyg trettonåring. I filmens öppningsscen försöker han koka ett egg i en mikrovågsugn för att det sedan, när han försöker äta det, ska explodera över hans ansikte. Som du förstår har han inte så många vänner. På sin fritid övar han på att dansa som Michael Jackson, när han inte spelar pingis förstås.

Hans föräldrar är sympatiska, de vill väl men är för det mesta inte medvetna om sonens missöden medan goth-systern hela tiden är motsträvig… tillsammans åker familjen på sin årliga sommarsemester till Ocean City. Där får han snabbt en vän i hiphop-tokige Teddy Fryy. De spenderar den mesta av sin tid i spelhallen, där det finns ett pingisbord. Det är en estetisk och skön sommarlovsskildring och stämningen är nästan overkligt lättsam och nostalgisk. Men det är inte bara en solskenshistoria. I Ocean City bor även två mobbare; ett bortskämt rikemansbarn som vart han än går följs av ett fetto med ful uppsyn. Den förstnämnda råkar dessutom vara en fena på pingis, och en storslagen pingismatch mellan honom och Rad Miracle är oundviklig.

Utöver den 80-talsbetonade bakgrunden är det just de egensinniga karaktärerna som efterlämnar ett avtryck på mig. Rollsättningen är bedårande. Inte minst imponerar Susan Sarandon i sin birollsprestation som stadens crazy lady. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv med att skratta ut lite för högt i biosalongen. Ping Pong Summer har all världens potential att kunna bli en kultrulle – men samtidigt är den möjligtvis lite för tramsig för att kunna gå upp på bio eller nå ut till en bredare publik. Vilket är synd då det är lätt att ryckas med av dess dryga nittio minuter av lättsmält charm.

Det är knappast en film som kommer beröra dig på djupet, men har du en kväll till övers fungerar den utmärkt som underhållning. Du ser en trailer här nedan:

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Michael Tully, Ping Pong Summer, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Vinterdvala – En sevärd film för personer som tycker om tänkvärda filmer som är lite att bita i

7 november, 2014 by Redaktionen

vinterdvala

Vinterdvala
Betyg: 5
Biopremiär: 19 December
Regi: Nuri Bilge Ceylan

”Vinterdvala”, den hyllade turkiske regissören Nuri Bilge Ceylans, mastodontdrama mottog i år guldpalmen utav en annan hyllad regissör – Quentin Tarantino.
Men där tar anknytningen mellan dessa herrar slut.
”Vinterdvala” är till skillnad från Tarantinos säregna, vilda och våldsamma mästerverk ett över 3 timmar långt och stillsamt konstnärligt drama.
Vi möter huvudpersonen Aydin som efter en tidigare karriär som skådespelare nu driver ett något avlägset hotell i Anatolien, Turkiet. Hans bästa dagar är förbi och förutom att driva hotellet och på sidan av det skriva små ledare i en lokal tidning så går livet sin gilla gång liksom i en dvala.

Det är ett drama som berör och tvingar tittaren att relatera till dess huvudkaraktär, och människorna runt honom.
Vi fångas av en historia som är smärtsamt realistisk men som långt ifrån saknar djup.
Man kan genom kraftfulla scener känna vinterkylan och likaså den kyla som uppstår mellan huvudkaraktären Aydin och hans närmaste.

Man kan både känna medlidande och förakt för huvudpersonen och hans spöken, känsla av att ha stagnerat och strävan efter en slags mening.

Huvudpersonens vilja att tämja och ha kontroll runt omkring sig speglas i fångandet av en vildhäst (som sedan frigörs) som får utgöra metafor för filmens kvinnor, systern och frun, som inte hittar ut och som har fastnat i den stilla vardagliga lunk som hela filmen uppvisar.
Diskussionerna under filmens gång behandlar Aydin’s bistra sätt att leva mot vilket han har byggt upp ett försvar och vill inte bli påmind. Vi får följa hans resa, kanske inte mot en utveckling, men mot ett förlikande med sin vardag.

Miljöerna är realistiska – ett stökigt bord, en stökig gård – inget ser arrangerat ut. Landskapsbilderna är vackra och filmen i sig har ett rikt bildspråk. Längden kan tyckas vara i mastigaste laget, men är för denna film behövlig. Längden hjälper till att generera känslan av den långdragna vinter som återspeglas i filmen.

En sevärd film för personer som tycker om tänkvärda filmer som är lite att bita i, och utefter hur man tolkar budskapet, torde fungera uppryckande i vinterdvalan.
Text: Fredrik Lind

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Vinterdvala

Filmrecension: Girlhood – bärs upp av de fyra unga kvinnornas utmärkta rollprestationer

7 november, 2014 by Redaktionen

Girlhoodfilm

Girlhood
Betyg 4
Regi Céline Sciamma
Med Karidja Touré, Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré.

Den blyga 16-åriga Marieme (Karidja Touré) växer upp i en tuff, sliten och fattig förort i utkanten av Paris. Miljön påminner om de områden där protester och upplopp varit vanliga under de senaste tiotal åren, särskilt sommartid. Marieme lever tillsammans med sin mamma, storebror och två mindre syskon. Eftersom mamman arbetare heltid med städning måste Marieme ta ett stort ansvar för sina mindre syskon, vilket blir en tung börda även om hon älskar sina småsyskon. Storebrodern däremot har hon svårt med eftersom han kontrollerar vad hon gör och ibland till och med slår henne.

Den pressade familjesituationen bidrar till att hon misslyckats i skolan och därför inte kan komma in på gymnasiet, vilket hon skulle vilja. Det skulle, som hon säger, göra henne normal. Det avfärdar den lärare eller studievägledare som hon pratar om sin framtid med kort och gott med orden ”det är för sent att bli normal nu”. Det liv som tycks ligga framför henne liknar hennes mammas vilket hon värjer sig emot.

Livet tar en ny riktning när hon blir med i ett gäng mer frigjorda och livsbejakande jämnåriga unga kvinnor. Hon byter namn (Vic), hoppar av skolan och ändrar sin livsstil helt och hållet. Sammanhållningen i gruppen är stark, dynamisk och ger henne en känsla av frigörelse. Hennes liv, och till och med själva förorten, fylls med en ny pulserande energi. Men det finns också en baksida i allt det nya som består av småstölder och gängslagsmål. När dynamiken av olika skäl avtar dras hon in i ett kriminellt gäng som leds av Abou (Djibril Gueye). När han på en fest bryskt markerar att hon skall lyda honom börjar hon undra om hon inte har hamnat i en ny återvändsgränd. Att vända tillbaka till familjen kan det vara en väg eller blir det bara ett återfall i gamla mönster? Eller finns det mitt i allt det som begränsar och låser en konstruktiv väg ut som kan föra Marieme vidare i livet?

Filmen, som är regisserad av Céline Sciamma, Tomboys regissör, handlar om kampen för att hitta sin identitet i en värld av begränsande framtidsutsikter, klassförtryck och de manliga normernas överhöghet. Den bärs upp av de fyra unga kvinnornas, särskilt Karidja Touré, utmärkta rollprestationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Girlhood, Scen, Stockholm filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in