Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Total Recall skulle blivit så mycket bättre om hälften av explosionerna klipptes bort

by

Total Recall
Betyg: 3
Biopremiär i Sverige: 9 augusti 2012

Grundberättelsen är fantasieggande: den utspelar sig i en framtid där en stor del av jorden förstörts i miljökatastrofer och endast två nationer finns kvar: den förenade brittiska nationen och kolonin. Britterna utnyttjar människorna från kolonin som billig och nedtryckt arbetskraft. En av dessa industriarbetare från kolonin är Douglas Quaid, som spelas av Colin Farrell. För att stå ut med sin enformiga tillvaro som till stor del består av slit besöker han Recall, ett ställe där människor kan få falska minnesbilder inplanterade i sin hjärna. Ganska skrämmande bild av hur underhållningsindustrin kan fungera: som ett opium för förtryckta människor. Om verkligheten är för vidrig och grå: få lite låtsasminnen med hjälp av kemikalier och fortsätta vara förtryckt men glad ändå.

Filmen bygger på en novellen ”We can remember it for you wholesale” av Blade runner-författaren Philip K Dick och har gjorts som film med actionshjälten Arnold Schwarzenegger. Den versionen kom 1990 och var en våldsam science fiction-thriller.

Jag tror att många väntar sig att den nya versionen med en så etablerad skådespelare som Colin Farrell i huvudrollen skulle bygga mer på bra insatser av skådespelarna. Tyvärr infrias inte den förhoppningen. Colin Farrell får mest springa omkring och skjuta med vapen och hoppa från höga höjder för att överleva enorma explosioner. Synd. Varför använda sig av en duktig skådespelare när det han ska göra bara är actionsscener som inte alls utnyttjar hans kapacitet.

Explosioner är det alldeles för mycket av i filmen. Jag blir trött och uttråkad av allt skjutande. När flera sådana actionjakter är i full gång redan tidigt i filmen är det inte ens spännande. Om huvudkaraktären blir jagad av tjugo soldater som försöker döda honom redan i början, vem tror att de elaka soldaterna ska ha en chans att lyckas? Vad skulle hända med filmen om huvudrollen blev dödad efter en kvart?

Explosioner och skjutvapen är vad filmen bygger på. Trist nog eftersom grundberättelsen är väldigt spännande och skulle kunna utveckals.

Varför filmen ändå för det klart hyggliga betyget 3 beror på:
Scenografin och bilderna. Miljön i denna framtidsvärld är enastående skickligt gjorda.
Delar av berättelsen är engagerande och spännande, framför allt början när livet i kolonin skildras och vi får se hur Douglas och hans arbetskamrat färdas till den brittiska staten för att arbeta i en fabrik där polisrobotar produceras. Lite kul att polisrobotarna ser ut som soldater i Star Wars.
Delar av berättelsen tar också fasta på det mystiska Recall-programmet. Vad är verklighet och vad är nya minnen som planteras? Är allt som händer bara nya minnen, som en dröm? Det temat kunde ha utvecklats mycket mer. Nu är den nya versionen av ”Total Recall” en snygg film men med alldeles för mycket explosioner och meningslös action. Fast det finns ju en målgrupp för sådana filmer så den lär väl få en del biljetter sålda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Your sister’s sister – dialogdriven indiepärla

by

Your sister’s sister
Betyg: 3
Biopremiär i Sverige: 3 augusti 2012

Efter att en minnesstund av Jacks bortgångne bror spårar ur ingriper bästa vännen Iris och skickar iväg honom till familjens semesterstuga belägen i skogen på en liten ö för att under några dagar vila upp sig och fly storstadslivet. Den visar sig däremot redan vara upptagen av Iris lesbiska syster Hannah som efter ett sju år långt förhållande blivit dumpad och i sin ensamhet dränker sorgerna i tequila. Jack gör henne sällskap och kvällen slutar i att de spenderar natten tillsammans. När Iris dagen därpå gör ett oväntat besök börjar känslor sättas på spel och hemligheter långsamt avslöjas.

”Your sister’s sister” skiljer sig från de flesta romantiska komedierna som ofta strävar efter kärnfamiljen som ideal och undviker att trampa i genrens fällor genom att inte bli varken klyschig eller allt för sentimental. Det är en ärlig, finstämd och stillsam film om starka syskonband och om att tiden läker alla sår. Rollistan bestående av Mark Duplass, Rosemarie DeWitt och Emily Blunt, utgör en trio med fantastisk personkemi och Blunt uppvisar här en bredd vi är ovana att se med ett karismatiskt och skört porträtt av karaktären Iris. Samtliga känns väldigt naturliga och bekväma i sina roller vilket bidrar till den höga trovärdighet, replikerna levereras med säkerhet och filmen innehåller några härliga framimproviserade scener.

Regissören Lynn Shelton har skrivit en originell historia trots ett ganska konventionellt upplägg med triangeldrama. Filmen har en enkel struktur och uppbyggnad som ställer högre krav på skådespelarna och ger ett större spelrum. Med en låg budget och begränsade resurser har Shelton varit smart och satsat på att förmedla en sanningsenlig bild av relationer vilket varit till hennes fördel. Musiken hjälper till att illustrera karaktärernas inre dilemman och filmen är en dialogdriven indiepärla med unik prägel som känns befriande bland dagens ensidiga bioutbud. Tyvärr bleknar den snabbt, tappar fokus och avrundas med ett orealistiskt slut.
Text: Victoria Machmudov

The Dark Knight Rises – amerikansk propaganda när den är som bäst

by

The Dark Knight Rises
Betyg: 4
Regi: Christopher Nolan

The Dark Knight Rises, det tredje och sista kapitlet av Christopher Nolans Batman-saga, utspelar sig åtta år efter Harvey Dents död i föregående filmen The Dark Knight. En enslig Bruce Wayne på kryckor flyttar tillbaka till sin herrgård i Gotham bara för att mötas av en stad som är på väg att ödeläggas av korruption och lögner. Vi blir snabbt varse om att behovet av den mörka riddaren är större än någonsin.

Istället för mer etablerade Batman-fiender såsom The Riddler och The Penguin har valet av skurk som bekant fallit på den minst lika ondskefulla Bane, genialiskt porträtterad av brittiska skådespelaren Tom Hardy. Redan i öppningsscenen får vi bevittna Banes kallblodighet, men kanske mest skrämmande är hans följeslagares fullständiga fanatism och oräddhet inför att offra sina egna liv i genomförandet av den övergripande planen att krossa såväl Gotham som den västerländska civilisationen. I Bane är nämligen all världens anti-amerikanska värderingar samlad. Kommunism, anarkism och terrorism – allt förpackat i samma muskulösa monster. Troligtvis är tanken att väcka rädsla hos de amerikanska biobesökarna, men det går även hem hos mig – The Dark Knight Rises är amerikansk propaganda när den är som bäst.

Till skillnad från Heath Ledgers roll som Jokern i The Dark Knight känns Bane som en mer verklig fiende. Hans illgärningar grundar sig i någon form av rationalitet. Med lika mycket hjärna som rå styrka är Bane dessutom intressant eftersom han är den första Batman-skurken som faktiskt kan besegra den mörka riddaren. Han känns rent av oövervinnelig, men trots att mörkret sprider sig som en löpeld hela filmen igenom finns det hopp för Gotham. En ljusglimt är till exempel den unga polisen John Blake som spelas av Joseph Gordon-Levitt och får en framträdande roll. Även symbolism spelar en stor roll. Vad innebär egentligen titeln The Dark Knight Rises och är Batman hjälten Gotham förtjänar?

The Dark Knight Rises är en fängslande actionfilm med bra tempo, känslor som får en och annan opera att blekna i jämförelse och en handling som med råge är tillräckligt intressant för att de hundrasextiofyra minuterna inte någon gång ska kännas särskilt långa. Som vanligt när det gäller Christopher Nolans filmer måste jag åtminstone vid några tillfällen vrida mig i biostolen för att kunna hänga med i filmens dramatiska vändningar. Vi får återigen träffa bekanta ansikten i form av Christian Bale, Michael Caine, Gary Oldman och Morgan Freeman men min personliga favoritkaraktär är Selina Kyle, eller Catwoman även om hon aldrig kallas så under filmens gång, som får något av en Robin Hood-roll. Dessutom resonerar The Dark Knight Rises skrämmande väl med världens samtida politiska klimat och rörelser som Occopy Wall Street.

Det är bara förnamnet – härlig fransk feel-good

by

Det är bara förnamnet
Betyg: 3
Biopremiär: 27 juli 2012

Pierre och hans melodramatiska hustru Élisabeth bjuder in familj och vänner på middag i hemmet i Paris: barndomsvännen Claude och Élisabeths bror, den blivande 40+ pappan Vincent står på gästlistan. I väntan på att hans fru ska ansluta sig till festligheterna försöker det nyfikna sällskapet lista ut namnvalet på det kommande barnet. Retstickan Vincent bestämmer sig för att spela ett minst sagt provocerande spratt på sina åhörare men vad som till en början var menat som ett oskyldigt skämt urartar lagom till varmrätten i en katastrofal kväll med missförstånd, avslöjanden, fördomar och personliga angrep.

Det går snabbt i filmen, kanske lite för snabbt och där distraherar musiken och gör det svårt att hänga med i dialogen. Det blir en överdos av glättiga melodier som jag gärna sett en aning nedtonad och sparsammare använd. Tempot är högt och temperamentet hetsigt med rappa käftar och samma explosivitet som i ”Carnage”. Andra likheter går även att finna som att de båda utspelar sig i ett vardagsrum inom ramen för ett dygn och har samma upplägg med att utforska vuxna människor i en situation som lockar fram deras allra fånigaste och barnsligaste sidor. Precis som Polanskis dramakomedi baseras filmen på en teateruppsättning och här finns även tydliga influenser från Jean-Pierre Jeunet med en inledande berättarröst som presenterar karaktärernas bakgrund och små egenheter. Dessvärre är det ett malplacerat tillägg som sätter en felaktig ton över filmens resterande delar.

Regissörerna Matthieu Delaporte och Alexandre de La Patellière har lyckats bra med att fånga den påtagligt stela stämningen som kommer krypande under filmens gång och har fått ihop en enastående kvartett, en dynamisk grupp med briljant skådespel. ”Det är bara förnamnet” har ett välskrivet manus och är en snygg komedi som bjuder in till stor skrattfest serverad med otrolig värme och en klick sanslös tajming.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Filmrecension: Abraham Lincoln Vampire Hunter

by

Abraham Lincoln Vampire Hunter
Betyg: 1
Biopremiär: 13 juli 2012

 

På dagarna kämpade Abraham Lincoln mot slaveriet och på nätterna var han ute och svingade yxa i nyllet på vampyrer. Det är långt ifrån vad jag fick lära mig under min uppväxt i USA, men enligt nya filmen Abraham Lincoln-Vampire hunter så var det så det gick till.

En ung Abraham Lincoln bevittnar hur hans mor blir dödad av den onde slavdrivaren Jack Bartes. När han blir stor blir det dags för hämnd, tyvärr visar det sig att Jack är en gammal vampyr, det visar sig även att vampyrer är de drivande krafterna bakom slavhandeln i södern. Lincoln blir vän med vampyrjägaren Henry som lär upp honom i yxkarate. Abraham flyttar till en liten håla där han börjar döda vampyrer, allt ifrån stadens apotekare till smed visar sig vara blodsugande monster. Abraham möter, trotts sitt strikta ”no friends, no family” motto, Mary Todd och blir kär, han börjar bygga ett starkt intresse för politik, Gettysburg osv.Vi kan alla historien.

Filmen bygger på en novell med samma namn av Seth Grahame-Smith, som även skrivit filmens manus. Boken är fantastisk, tyvärr höll filmen långt ifrån samma klass. Jag vet att det är svårt att få med allt från en bok när man gör film, men i filmen har man struntat i massor med viktiga delar som gör mig som läsare besviken, osäker på hur mycket man störs om man bara ser filmen. Historien bygger på verkliga historien om Abraham Lincoln men med vampyrtwisten. Tanken är grym och funkar som bok, men på film blir det bara hjärndött. Notera att filmens skapare även gjorde bl.a Wanted (eww).

Det som stör mig mest i filmen är det otroligt usla skådespeleriet. Replikerna levereras med noll inlevelse och allt känns bara fånigt. Det ända underhållande är de mer actionfyllda scenerna när Abraham viftar med sin yxa. Eller den episka scenen där han får en häst kastad på sig. Då skrattade jag högt i salongen. 3D effekterna var faktiskt bra, detta är den första filmen jag sett i 3D där jag känner att de nyttjats på ett bra sätt.

Jag skulle i övrigt inte rekommendera den här filmen till någon då den är usel, bortsett från hästscenen, annars känner jag bara en sån omotivation till denna rulle att jag inte ens vill skriva en recension om den. Jag vill bara glömma att jag sett den, glöm att du läst den här recensionen.

Däremot skulle jag tipsa alla om boken för den är riktigt jäkla bra.