• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av The Judge med Robert Downey Jr och Duvall

28 november, 2014 by Redaktionen

The-Judge-Robert-Downey-Jr._Robert-Duvall_article_story_large

The Judge
Betyg 3
Regi David Dobkin
Med Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga m.fl.

Ta på “The American Dream”-glasögonen. Visualisera sedan Robert Downey Jr. som “city slicker” i Chicago, som på grund av familjeskäl återvänder till sin hemstad i Indiana. Lägg därtill en frostig fader och son-relation, incestuösa romanser, rednecks och krogslagsmål. Låter det som 140 roande minuter? Visst, jag klandrar ingen som avfärdar “The Judge” som en klichéfest utan like, men tack vare starkt skådespeleri kommer filmmakarna undan med någorlunda heder i behåll.

Det är först och främst uppfriskande att se Downey Jr. i en hyfsat nedtonad roll, med betoning på hyfsat. Redan några minuter in i filmen har hans onelinerstinna försvarsadvokat hunnit pinka revir bland kollegor. När han får anledning att hemvända och återse resten av familjen – far och två bröder – möts attityder som leder till förvecklingar. Downey Jr. fungerar visserligen ganska bra som den förlorade sonen Hank Palmer, men det är Rubert Duvall som skiner mest som Palmer den äldre, domaren Joseph som själv hamnar i klammer med rättvisan. Far och son måste motvilligt umgås och gamla sår rivs upp. När premissen är etablerad går resten av handlingen att räkna ut på en nanosekund. Faktum kvarstår, huvudrollsduons samspel gnistrar till rejält ett par gånger. Alltid sevärda Vera Farmiga, Vincent D’Onofrio och Billy Bob Thornton gör vad de kan med sina biroller. Även Grace “Twin Peaks” Zabriskie är med på ett hörn, än en gång typecastad som hysterika.

Filmen har en värdekonservativ sensmoral och lokalpatriotisk ton, som skräddarsydd att flörta med mellanvästernhjärtan. Balansgången mellan allvar och (medveten?) kliché är inte en helt lätt uppgift, men tack vare musiken blir det aldrig olidligt smetigt. Den som sitter kvar under eftertexterna får njuta av Willie Nelsons Coldplay-cover av “The Scientist”, vars första strofer ringar in filmens andemening: “Come up to meet you, tell you I’m sorry. You don’t know how lovely you are”. Amerikansk folksjäl betonas annars av Tim Myers, Lucinda Williams, Gram Parsons, Fleetwood Mac med flera. Bon Ivers underbara “Holocene” hörs i en scen. Störst plats tar dock Thomas Newmans mix av specialskriven folk- och orkestermusik, att etablera känslor av värme och trygghet, ett slags sinnesro även i tragiska stunder.

Det ska till ett cyniskt hjärta för att inte bli det minsta berörd av Robert Duvalls åldrade domare i “The Judge”. Jag erkänner, jag är svag för sånt här. Trots en välbekant, lite gammaldags tematik utan större överraskningar, sitter jag där i biosalongen med vattniga ögon. Det är nästan oroväckande befriande att mentalt drapera sig i den amerikanska flaggan och låta känsloregistret kittlas av ett välspelat, småromantiskt, rättegångsdrama. En och annan (ofrivillig) tår borde vara bevis nog för att filmmagisk verkshöjd är uppnådd.

Text: Anders Nilsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Kärlek och brott – skruvat och roligt

27 november, 2014 by Rosemari Södergren

karlekochbrott

Kärlek och brott
Betyg 3
Biopremiär i Sverige 5 december 2014

Humor är svårt. Att göra en skruvad film som passar i ett land fungerar inte alltid i andra länder. Den franska ”Kärlek och brott” vann två priset på Cesar Awards: bästa skådespelerska och bästa manus.
Ja för att den här skruvade komedin ska fungera krävs en duktig skådespelerska i huvudrollen och det är Sandrine Kiberlain som gör bra ifrån sig i rollen som den kvinnliga karriärsugna juristen Ariane Felder.

Ariane Felder är en ambitiös och ordentlig domare i det franska rättsväsendet. På nyårsafton sitter hon och jobbar medan hennes kollegor festar. Hon har siktet högt ställt och arbetar målmedvetet för att nå högsta toppen inom domarskrået. Hon är på god väg att få en av de finaste uppdragen inom den franska domarskrået när hennes kollegor övertalar henne att delta i nyårsfesten.

Det blir några drinkar för mycket och hon ger sig ut på stan. Vad som händer då lyckas hon glömma bort totalt och hon fortsätter sitt målmedvetna liv. Tills hon svimmar och kommer till läkare som konstaterar att hon är gravid.

Nu kan jag inte avslöja mer – för redan detta är nästan lite för mycket. Men då börjar en jakt för att hitta vem som är fader till barnet.

Ariane har ju alltid avstått från kärleksförhållanden, eftersom hon vet att de bara skulle sätta käppar i hjulet för hennes karriär.

Det blir en del skruvade situationer när hon letar fadern och när hon sedan försöker dölja både graviditet och vem som är fader.

Jag tror att filmen uppskattas ännu mycket mer av en fransk publik som är bekanta med det franska rättsväsendet. Filmen håller absolut för att ses av en svensk publik, men jag skulle kunna tänka mig att det träffar ännu mer rätt när publiken har samma samhällsstruktur som filmens karaktärer.

Det är roligt att det börjar dyka upp fler europeiska filmer på svenska biografer. I den här filmen får vi dessutom bekanta oss med den franska regissören och skådespelaren Albert Dupontel (Not Dead, Irreversible, En långvarig förlovning) som både regisserar och spelar huvudrollen, tillsammans med Sandrine Kiberlain.

poster-karlekochbrott

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Pride – en stark film

27 november, 2014 by Redaktionen

PRIDE

Pride
Betyg: 4
Visades som Surprisefilm under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 19 december

När Margaret Thatcher gick bort den 8 april 2013 var det många som firade, speciellt bland brittiska arbetare. För den politik hon förde gav dem ingenting, utan urgröpte snarare deras liv fullständigt. På knäna fick de demonstrera och strejka, speciellt inom den ack så viktiga gruvindustrin. Hennes, av någon anledning, så hyllade ihärdighet förvägrade dem ett dugligt liv – vilket såklart satte djupa spår i deras sinne och stolthet. De jobbade hårdast, tjänade minst och blev just därför lämnade i sticket. Om detta har mycket kultur redan berättat och påmint, men detta är inte blott ytterligare en film i den kategorin. Dock är den baserad på precis samma hårda verklighet, men ur ett perspektiv som tidigare har lämnats utanför beskrivningen om just detta: hur gay-aktivister stod upp inte bara för sina egna rättigheter, utan arbetarnas också. Hur de fick facken att lämna fördomarna bakom sig för en enad kamp mot en politik som slog ned på dem alla.

För att behandla ett så allvarligt ämne är den ovanligt lättsam humoristisk, vilket den både vinner och förlorar på; det är ändå ett tacksamt sätt att tackla historien på, att skratta åt de fördomsfulla och stereotypt konservativa – och därmed utvinna en förstående sympati för de homosexuella då som nu – samtidigt som en ganska gravallvarlig samhällsordning tas alldeles för lättvindigt på. Filmen hade onekligen vunnit på att, om än så bara stundtals, vara betydligt råare och allvarligare. Deras mottagande framstår som skeptiskt, men om det hade varit något kaotiskt och våldsamt hade det känts än mer trovärdigt och dessutom föranlett ett ännu större glapp mellan dem som sedan hade kunnat övervinnas. Nu blir steget mellan fiende och vän betydligt mindre, något mindre känslosammare. Att en central misshandelscen inte ens visas hade vanligtvis hyllats för sin minimalistiska ton, men nu känns det istället som att det daltas med ämnet om fientligheten gentemot homosexuella eftersom våldet inte någonsin blir påträngande och jobbigt att se på, utan snarare förskönande: vad gör väl en liten blåtira? Var det allt de fick stå ut med? Nä, lite ovärdigt blir det allt.

Annars är det en väldigt stark film, med härlig humor och visionärt berättande. Jag gissar på att den här filmen kommer bli viktig inom gay-kretsar, och kommer få många osäkra att våga ”komma ut” med en stark stolthet. Det var så att jag personligen satt och önskade under visningen att jag själv var homosexuell och fick vistas i en rörelse där kärlek vinner över skräck och där personlighet bygger samhällen – och inte förgör dem. Men även om det är en klassikerflagg över filmen bara just därför är det ändå inte det viktigaste den har att säga. Utan, kort och gott, att oavsett varifrån vi kommer och varthän vi må vara på väg är det viktigt att stå enade, starka tillsammans. Att inte dela upp i ”vi och dem” utan i ”oss”. Att bygga samhället på förståelse istället för rädsla för det okända. Ändå är det ett projekt vi i mänskligheten aldrig verkar kunna landa. Trots, eller kanske tack vare, det känns det befriande, liksom upplyftande, att bli påmind om vikten att skaka hand och skapa unioner för en stark marsch framåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: En tripp till Paris – en riktig feelgood-film för vuxna

23 november, 2014 by Rosemari Södergren

entripptillparis

En tripp till Paris
Betyg 4
Regi: Marc Fitoussi
Biopremiär i Sverige 28 november 2014

”En tripp till Paris” är en riktig feelgood-film med två av Frankrikes största skådespelare Isabelle Huppert och Jean-Pierre Darroussin – och med svenske Michael Nyqvist i en stor biroll som en dansk tandläkare. Isabelle Huppert och Jean-Pierre Darroussin spelar Brigitte och Xavier, ett medelålders par som bor på franska landsbygden, i Normandie, och föder upp biffkor. Barnen är vuxna och bor inte hemma längre.

helgiparisBrigitte älskar sin tystlåtne och lite barske man, men är samtidigt trött på det lantliga livet med alla djuren på gården. Hon längtar efter lite mer spänning och där finns små sprickor mellan henne och maken. Som när grannens ungdomar har fest lägger sig Xavier tidigt på kvällen för att sova med öronproppar för att slippa höra musiken som stör honom. Brigitte däremot lockas av musiken och den ungdomliga atmosfären. Hon lockas över till festen av en yngre man som uppvaktar henne.

Den yngre mannen jobbar i Paris i en modebutik. Birgitte har ett stort eksem på bröstet som hon länge vägrat söka läkarhjälp för. Hon lurar i sin man att hon beställt tid hos en läkare i Paris och så bokar hon hotellrum två nätter i den franska huvudstaden och ger sig iväg för att söka upp den unge mannen på hans arbete.

Gräset är dock inte alltid grönare på andra sidan, när gräset granskas. Att kasta sig in i en relation med en betydligt yngre man är inte utan sina problem. I den röran träffar Brigitte en dansk tandläkare (spelad av Michael Nyqvist) som är i Paris på en tandläkarkonferens. Brigitte och tandläkaren blir nära vänner medan maken Xavier råkar upptäcka att hans fru inte alls beställt tid hos någon läkare i Paris. Xavier beger sig till Paris för att spionera på sin fru.

”En tripp till Paris” är en varm film där visserligen en hel del är förutsägbart, men inte allt. Det är en film utan stora åthävor och en film där många kan känna igen sig i. Filmens största styrka ligger i det ypperliga skådespeleriet. Isabelle Huppert och Jean-Pierre Darroussin är naturliga i sina roller och de är absolut två av de nu främsta franska skådespelarna. Isabelle Hupperts karriär har kantats av otaliga utmärkelser, bland annat Guldpalmen i Cannes (Pianisten), Guldbjörnen i Berlin (8 kvinnor), BAFTA (Spetsknypplerskan) och en César (Ceremonin).
 Jean-Pierre Darroussin har på svenska biografier tidigare synts i sina huvudroller i ”Snön på Kilimanjaro” och ”Mannen från Le Havre”.

Michael Nyqvist kan ståta med en Guldbagge för ”Grabben i graven” bredvid plus tre nomineringar. Han har ju synts i amerikanska storfilmer – det är roligt att han nu dyker upp i en fransk film. Däremot är det lite lustigt att han omväxlande talar svenska och danska i filmen – när han inte talar franska vill säga. Det är som om det för en fransman inte är någon skillnad på danska och svenska.

”Trippen till Paris” är en lugn och vacker film om lågmäld men stark kärlek.

En tripp till Paris – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Jag är inte beredd att dö än – Vackert och inkännande porträtt

22 november, 2014 by Mats Hallberg

jagarintebereddattdoan

Jag är inte beredd att dö än
Betyg 4

Spårvagnslinje 4 från mitt Mölndal har sedan ett antal år slutdestination Angereds Centrum, via exempelvis den förort vars namn fick bli titel på en bångstyrig teveserie av Peter Birro. Det är nog närmare fyrtio år sedan jag senast gick av I detta Hammarkullen. Det var här Laleh formades som person och konstnär under uppväxten, vilket hade fått PR-ansvariga att förlägga världspremiären till den rymliga fina fritidgården i Hammarkullen där en musiker från Andra Generationen är föreståndare. Som intro får vi lyssna på skönt sjungande tonårstjejer som framför låtar ur Lalehs repertoar. Männen bakom dokumentären, Fredrik Egerstrand , Kalle Gustafsson Jennerholm är på plats. Men de som pratar om Laleh är den jury, som denna dag passande nog, offentliggjort att hon utsetts till Årets Göteborgare.

Dokumentären inleds med ett klipp från karriärens början där Laleh säger att hon vill göra sin grej, men framför allt tjäna pengar så att hon kan köpa mamma ett hus. Sedan följer kameran henne på scener och i studio, på betydelsefulla platser och vid några speciella möten (till exepel med Jens Stoltenberg). Något som slog mig är att det endast är en skivbolagsboss som uttalar sig om huvudpersonen. Kanske skulle fler röster hörts, har ingen absolut uppfattning. Kan rent av bero på att kvinnan med megastor integritet själv vill förklara för sina fans vilka drivkrafter hon har och vem hon är innerst inne.

Angående begäret att själv få bestämma sina uttryck och följaktligen vägra att inordna sig, vill jag göra en parallell till teatergeniet Kent Andersson som jag nyss läst biografi om. Dramaturgiskt är jag nyfiken på om den artist, som charmade ett knökfullt Götaplatsen under årets Kulturkalas, fick frågor av filmmakarna. Vad jag iakttar på duken är att hon utan stickord delger åskådarna sina tankar. Tankar om musikskapande, föräldrarna och sin plats på jorden. Oerhört fascinerande att höra henne filosofera om att leta efter en bild och att försöka förverkliga den.

Vare sig teamet befinner sig med sin berättare i någon nordisk huvudstad, i snöig ödemark eller i miljonprogramområdet Hammarkullen; är fotot så blänkande snyggt att man vill tro att det gjorts efter önskemål från 32-åringen . På minst två av de stora konserter Jag är inte beredd att dö än återger höjdpunkter ur var jag på plats. Och har man upplevt Laeh (vi får veta att namnet betyder tulpan) live, blir man antagligen extra berörd. Dokumentären är musiksatt på ett smakfullt sätt, förstärker känslan av att hon är en raritet. Trots att föräldrarna var politiska flyktingar från Iran blev hon älskad pop-prinsessa och inte revolutionär rappare.

Några gånger får jag näranog gåshud. Allsången på WOW, vokalinsatsen och gråten vid Benny Anderssons piano och den flaggviftande kören som klämde i med refräng var tre sådana scener. Tycker att jag fått lära känna en enligt sin egen utsago ständigt skapande artist som kräver att få vara chef därför att hon vet bäst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Laleh, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in