Filmrecension

 

Lore
Betyg: 4
Premiär: 8 mars

Året är 1945 och platsen ett Nazi-Tyskland i förfall. Bara dagar efter Hitlers självmord är nationen ett öppet sår, där bomber slitit stycken ur jorden och trasat sönder byggnader.
Det börjar intensivt. En familj löses upp, dokument bränns och den trogna hunden skjuts i pannan. Sedan bär det av, bort och iväg. Kameran rör sig nervöst och musiken är olycksbådande. Lore skildrar slutet på en epok sedd inifrån.

Information om vad som pågår är sparsam. Filmen utgår från tonårsflickan Lore som gett filmen sin titel. På hennes axlar vilar inte bara ansvaret för syskonens överlevnad utan även en tyngd och förvirring hon har svårt att förstå. För Lore och hennes syskon är barn till högt uppsatta nazister och på så sätt produkter av ideal som efter führerns bortgång inte är särskilt populära längre.

Regissören Cate Shortland (”Somersault”) arbetar med tunga symboler. Vid ett tillfälle faller aska från himlen. I närheten ståtar ugnarna mot skyn. Ortsbefolkningen tvår sina händer, för snart ska gärningar redas ut och skuld fördelas. Lore och hennes syskon blir därmed parior. De representerar ett system som precis gått ur tiden.

Lores resa genom Tyskland är också en inre sådan men hennes transport till vuxen kvinna ger inte riktigt de resultat man väntar sig. Dessutom svävar hennes gryende sexualitet ständigt mellan raderna, Cate Shortland behandlar den nästan som ett orosmoment. Hotet om sexuellt våld och Lores egna vilja att bli berörd dansar sida vid sida på ett sätt som gör det svårt att slappna av och frestar ständigt på nerverna.

Bildspråket är vackert poetiskt. Tankarna går till mer fantasifulla verk, som fjolårets ”Beasts of the Southern Wild”, men utan samma naivitet, och med facit på hand blir det valda filmspråket långt mer sorgset.

Scener där karaktärerna tvättar sig återkommer filmen igenom. Smutsen och den namnlösa skulden – den som aldrig fokuseras – verkar i stället fastetsade i den fysiska kroppen. Det är den osynliga historien, den dolda meningen, som är berättelsens kärna.

Cate Shortland berättar en personlig historia, hennes mans tysk-judiska familj tvingades lämna Tyskland 1936. Med detta i vetskap blir Shortlands skildring av nazisterna och deras barn djupt imponerande. Hon visar på en humanism som får ses som filmens största triumf. Där hittar jag också den låga som behövs, det ljus i allt detta mörker som ändå visar att vi kanske inte är ondskefulla, att vi inte är predestinerade att upprepa historiens grymheter. Trots, eller kanske på grund av, de sista scenernas isande insikter.

Text: Robert Warrebäck

 

<iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/MQu8dMec-jU” frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>

Stand up guys
Betyg: 2
Premiär: 8 mars

Gangstern Val (Al Pacino) har precis avtjänat sina tjugoåtta år bakom lås och bom och vill nu tillsammans med sina gamla vänner och medbrottslingar Doc (Christopher Walken) och Hirsch (Alan Arkin) ta igen allt han har missat under strafftiden. Det vill säga sno dyra bilar, dansa med unga tjejer och ha sex. Samtidigt som trion roar sig med biljakter, göra inbrott på apotek och beställa in biffar på restauranger bär Doc på en hemlighet. Han har nämligen fått i uppdrag av bossen Claphands att döda Val innan klockan tio morgonen därpå. Filmen utspelar sig alltså under en minst sagt händelserik natt som tyvärr oundvikligt måste få ett tragiskt slut – eller?

De tre huvudrollerna är filmens enda behållning och också enda anledningen till betygstvåan i stället för ettan. Tyvärr lyckas de ändå inte, sina tidigare Oscarsstatyett till trots, rädda det kassa manuset och filmens alla sexistiska anspelningar. Inte ens Al Pacinos geniala skådespel räddar det faktum att han gestaltar en gubbsjuk pensionerad gangster som köper sex av en trettio år yngre kvinna – och kommer undan med det. Att kommersiella filmmakare inte är några genusexperter har vi väl känt till sedan länge, men att gestalta prostitution så okomplicerat som det görs i Stand up guys känns lite väl osmakligt – till och med för Hollywood.

Med tanke på att filmen säkerligen kostat en hel del dollar att producera är jag också förundrad över hur manuset kunde bli så dåligt. För trots att filmen ska vara en komedi småflinar jag bara vid enstaka tillfällen och något riktigt skratt kommer aldrig ur min mun. Rent dramaturgiskt finns också mycket att önska. Gangstertrion är med om saker som det varken spinns vidare på eller som för handlingen framåt. Dessa scener känns onödiga och fungerar förmodligen bara som utfyllnad.

I Stand up guys blir det tydligt hur mycket skådespelarna betyder för en film. Utan Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin hade filmen troligen inte ens nått de svenska biograferna. Men tack vare deras briljans blir vissa dåliga repliker faktiskt ganska roliga. En Oscarsbelönad skådespelare är ändå alltid en Oscarsbelönad skådespelare, hur dålig filmen än är i övrigt. Och här får vi njuta av tre stycken i en och samma film.

Text: Ida Stiller

Efter revolutionen
Betyg: 4
Premiär: 22 februari

En dag under maj månad för två år sedan befann jag mig i närheten av Sergels torg. Just denna dag råkade torget vara fullt av ungdomar. De tycktes vara mellan 13 och 15 år och verkade ha samlats för att demonstrera. Torget var formligen proppfullt av unga, beslutsamma demonstranter. Demonstrationen tycktes inte vara särskilt välorganiserad, men vad gjorde det? Det var ju helt fantastiskt att bevittna att våra ungdomar idag faktiskt verkade engagera sig! Jag funderade över vad det kunde vara de demonstrerade emot? Var det kanske den ständigt växande ungdomsarbetlösheten? Alliansens utsugning av välfärdsamhället? Eller kunde det handla om de ökade klyftorna mellan förorterna och innerstan? Det visade sig att de demonstrerade för att Justin Bieber skulle komma och spela i Sverige.

Efter revolutionen utspelar sig i en stad nära Paris och bygger delvis på sanna händelser. Handlingen tar sin plats år 1971 och i dess centrum står en grupp ungdomar. Inspirerade av den tidens politiska anda kämpar dem mot vad dem anser det fascistoida polissamhället, mot den oförstående vuxenvärlden och för en revolution inspirerad av tidens politiska strömningar. Det talas ideologier, trycks upplysande tidningar och pamfletter samt utförs politiska aktioner, ibland fredliga och ibland mycket våldsamma.

I filmens centrum står Gilles, en 18årig pojke som befinner sig i slutet av sin ungdom, blickandes med skräckblandad fascination mot en vuxenvärld han ofrånkomligen snart blir en del av. Gilles berörs av orättvisorna i samhället och försöker hitta ett sätt att konfrontera dem. Å ena sidan är han orädd och handlingskraftig vilket lämpar sig väl för politiska aktioner. Å andra sidan är han estetiskt bevandrad, skicklig på att måla och benägen att lära sig filmskapandets konst. Vänner och kärleksintressen har också en avgörande roll angående vilka livsavgörande beslut han ställs inför.

Denna film kommer nog att bli ihågkommen mycket på grund av miljön som ungdomarna befinner sig i, såväl den politiska som den faktiska. Detta är inte så konstigt då skildringen av 70-talsestetiken är otroligt intressant och autentisk. Allt från kostym, foto, musik och omgivning är fullkomligt mästerligt.  Visserligen är detta intressant och väl utfört, men i grund och botten är filmen främst en ungdomsskildring, och som sådan är den fullkomligt briljant. De politiska strömningarna som ungdomarna dras in i skulle kunna vara vilka som helst var som helt på jorden i vilken tid som helst. Och ungdomarna agerar i sin entusiasm precis som vilka ungdomar som helst skulle göra: Tjusade, beslutsamma, ibland klokt och ibland dumt. Deras agernade får ibland ödesdigra konsekvenser och ibland inga alls. Ingen karma, bara rysk roulett. Precis som det är.

De vuxna betraktar ungdomarnas politiska engagemang utan förståelse. Och ungdomarna betraktar de vuxna som idioter som inte fattar någonting. Denna konflikt öppnar för en viktig fråga som filmen på ett mycket listigt sätt närmar sig. Samhället är uppbyggt på så vis att ungdomar redan i tonåren förväntas fatta beslut som kommer att påverka dem resten av deras liv. Självfallet kommer de unga då de fostras till ett sådant beslutsfattande även att fatta beslut som de vuxna inte kan ställa sig bakom. De kommer anse att ungdomarna är omogna, uppstudsiga och ansvarslösa. Men har inte samhället som de vuxna står bakom och försvarar störst skuld i det hela? Om samhället drillar barnen till att i tidig ålder fatta egna beslut och egna prioriteringar, hur kan de då fördöma ungdomar när egna beslut fattas och egna prioriteringar görs.

Dessa aspekter av filmen är dock enbart inramningen medan kärnan till och med är intressantare. Filmens centrala beröringspunkt ligger i ungdomsskildringen. Det fanns något visst i att befinna sig i gränslandet mellan att vara ung och vuxen. Tiden då man kunde ge sig av med sina vänner någonstans där inga föräldrar någonsin kunde hitta en. Tiden då man fortfarande hade en naivt romantiserad bild av kärlek och kunde tillbringa timmar med att måla porträtt av sin älskade då verbala tillkännagivanden var för futtiga. Tiden då det kändes som att framtiden låg framför ens fötter, som att livet skulle bli fantastiskt och att man aldrig skulle hamna i samma ekorrhjul som de idiotiska vuxna. Filmen skildrar denna känsla på ett sådant sant och gripande sätt att jag känner mig närmast patetisk när jag försöker återge det. Jag hoppas verkligen inte att Efter revolutionen kommer att framstå som något så banalt som en skildring av en tidsperiod. Filmen är en skildring av ett tidlöst tillstånd, nästan i klass med Stephen Kings ”Stand by me” och Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser”.

När visningen är över och jag sitter på tunnelbanan på väg hem märker jag att filmen gjorde mig deprimerad. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom. Skildringen av ungdomens tid är så stark att jag blir kusligt medveten om var jag befinner mig nu. Och vad jag blivit. Jag tänker tillbaka på demonstrationen vid Sergels torg för två år sedan. När demonstranternas agenda uppenbarade sig suckade jag och skakade på huvudet åt de ungas prioriteringar idag. Jag sade till mig själv att jag tyckte att de var idioter. Att det minsann var bättre förr. Nu tänker jag att jag inte vet någonting om dagens ungdom. Att jag inte har någon rätt i världen att döma dem eller deras prioriteringar. Att jag blivit en idiotisk vuxen.

Text: Franz Ung

 

FARO
Betyg: 2
Premiär: 15 mars

Det finns en drömlik kvalité i Fredrik Edfledts senaste film Faro. En sorgesam stämning som stundtals är bländande vacker, men i längden tyvärr ganska trist.

Det är synd. Jag vill gärna tycka om Faro. Det märks att det är en film som försöker något. Det är ingen massproducerad produkt ute efter att dra biopublik och håva in pengar, utan något annat. Exakt vad är svårare att sätta fingret på.

Jakob Cedergren (”Dark Horse”, ”Submarino”) spelar en pappa som har mördat en man. När polisen ska hämta honom, tar han sin dotter, spelad av Clara Christiansson, och rymmer ut i skogen. De vandrar runt i motljus till pianoklädd stråkmusik. De badar i sjön. Pappan är hårt ansatt. Dottern älskar sin pappa. Ja, sen är det inte så mycket mer än så.

Göran Stangertz spelar polis i sin sista roll. Gunnel Fred dyker upp som en tokig skogstant i en stuga. Hon lyckas injicera filmen med en gnutta välbehövd energi, men försvinner innan något riktigt intressant hinner inträffa.

Jag gillade regissören Fredrik Edfeldt och manusförfattaren Karin Arrhenius föregående film ”Flickan” väldigt mycket. Där fanns det något magiskt i skildringen av drömlandskapet mellan barn- och ungdom. Något som fäste uppmärksamheten och tog vår hand, ledsagade oss genom livets märkliga uppenbarelse. Den påminde om tidiga verk av begåvade amerikanen David Gordon Green.

Här trampas det dock mest vatten. Trots att Faro i grunden är en thriller, blir den aldrig spännande. Det finns en ansats att lyfta den svenska skogen och göra den närvarande, likt en karaktär i dramat, men tyvärr utnyttjas aldrig detta till fullo. I stället har skogen en tämligen menlös biroll som åskådare till det som utspelar sig i den. Sant är att det regnar ibland. Sant är att den är vacker. Sant är att vi som åskådare spenderar större delen av filmen mitt i den. Men det lyfter aldrig.

Dessutom lider Faro av flertal transportsträckor och i slutändan känns det som att filmen hade gjort sig bäst i ett kortare format. Tänk 45 minuter tevefilm som sänds en söndagskväll på SVT. Det behöver inte vara ett dåligt betyg.

Det är trist när sådant här händer. Men jag kommer ändå att hålla utkik efter Edfeldt och Arrhenius i framtiden. Deras samarbete har utan undantag varit intressanta, även om just Faro kanske inte når de höjder den strävar efter. Med de Terrence Malick-kvalitéer Edfeldt redan visat prov på, hoppas jag på intressantare projekt i framtiden.  Den drömlika kvalitén till trots hindrar inte bioaktuella Faro från att vara en stundtals vacker men i slutändan rätt avslagen naturthriller. Det är den trötta planlösheten filmen slutligen faller på.

Text: Robert Warrebäck