Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Händelser vid Slussen – En god bildberättelse om Stockholm

by

Titel: Händelser vid Slussen.
Betyg 4
Premiär på Zita bio 3/2 2012, på SVT2 9/2 2012.

Nu kan vi glädjas åt ännu en god stockholmsberättelse, denna gång i rörlig bild med ljud. Filmmakaren heter Johan Palmgren. Han bjuder på en folklivsskildring från dagens Slussen. Den bör vara av intresse för Stockholms stadsmuseeum och Nordiska museet även om filmen inte är något problemdokument.
Palmgren beskriver Slussen avsiktligt (?) som en arketektonisk klasspyramid med utesovarna kring Pekka i den lägsta våningen och chefsarkitekt Svante Berg med stab i den högsta. De senare huserar i akropolen, Kolingsborg. Parallellt ligger en ännu högre topp, Gondolen i Katarinahissen. Här släpps vi inte inpå de ”höga” gästerna förutom Bergs arkitektbyrå som lägligt nog frekventerar stället.
Gondolens bartender som betecknar sig själv som en ”arbetarklassens aristokrat” får nästan ensam representera fågelperspektivet över Slussen. Han hävdar att: ”Arkitekter har en utopisk världsbild – solig och vacker”. Detta beläggs med en sekvens från Bergs arkitektkontor, där man diskuterar det lämpliga med morgonsol och följande skuggor över lekande barn på Nya Slussen. Vi pratar om en värld skapad i PhotoShop förstås.
Men majoriteten av medborgarna och besökarna lyser med sin frånvaro i filmen. Det gör även en redovisning av de tekniska och geohydrologiska grunderna för Slussens konstruktion. Bland annat därför släpper filmen ifrån verkligheten trots att den bygger på dokumentära bilder och ljudupptagningar. I stället föds Fredman på nytt efter att ha knoppat in 1767. På denna tid har han bara förflyttat sig någon kilometer från Gamla Stans trånga gränder mellan tegel- och naturstensväggar till Slussens massiv av armerad betong och håligheter. Här går förstås också Ulla Winblad igen. Och är det inte Susanna som sköter själva slussningen?
Men filmen skildrar 2011. Så Fredman väcks nu, sovandes på bara betongen, av ett samtal på sin mobiltelefon. Vi förs så gradvis in i storstads- och betongromantiken. Denna berättelse når i mitt tycke sin perfektion i scenen där vår huvudperson begraver sin självdöda favorit(?)råtta till perfekt passande musikläggning av Niko Röhlcke. Om jag skulle få göra ett representativt klipp ur filmen, så skulle det vara denna scen!
Palmgrens berättelse innehåller skildringar av stadens 5—7 vanligaste djur: människa, brun råtta, fiskmås/gråtrut, stadsduva och gråsparv/pilfink. En abborres väg från sjön till en enkel måltid hör också hit.
Men var kommer då majoriteten av medborgarna in? Jo några kommer in som pausunderhållning för de anställda på Bergs arkitektkontor när de lyfter sina trötta ögon från ritskärmarna. De kan då se ett litet antal engagerade medborgare, tillsynes alltid, vanka fram och tillbaka med demonstrationsplakat, på Slussen. Man anar naturligtvis också ett visst motsatsförhållande. Men demonstranternas motiv och åsikter redovisas inte särskilt ingående.
Dessa kan då inte heller ställas mot Foster och Bergs resonemang. Fortsatt fri eller friare utsikt från slusskrönet tror jag ändå är den mest omfattade folkviljan. Frågan är väl om det är de folkvalda, med Sture Nordin i spetsen eller de köpta arkitekterna som är motparten? Detta utreds inte heller.

De två största grundfrågorna kring Slussen berörs inte i filmen:
Hur kommer de vattenytor som möts vid Slussen att ändra sig i framtiden? Och vad kommer de olika alternativen att kosta?
Hur stor trafik, och vilken trafik önskar vi ha över Slussen i framtiden? Och vad kommer de olika bränsle- och konstruktionsalternativen att kosta?

Detta kan möjligen förklaras med att filmen inte handlar om framtiden utan om ett snabbt förklingande nu. Därför redovisas heller inga ledvärden för den Nya Slussens livslängd eller den förväntade havsnivåhöjningen vid Slussen.
Att det senare är beslutat kunde dock Emma Sahlman från Stockholms stad meddela vid den avslutande diskussionen efter pressvisningen. Nya Slussens livslängd skall vara 100 år och havet förväntas stiga 0,5 m på denna tid. Emma Sahlman kunde också meddela att det är de närmaste årens översvämningsrisker orsakade av nederbörd som oroar de styrande mest.
Som jag ser det bör Stockholms stad kunna vinna en vattendom med det liggande förslaget, därför att det kan vara hållbart under de närmaste 30 åren. Mer kan väl Vattendomstolen inte begära? Men som medborgare kan vi naturligtvis begära mer, t ex 100 år.
Slutligen berättade filmaren Johan Palmgren att en svårbotad tuberkulosepidemi spridit sig bland ”de fria” männen och kvinnorna under Slussen. Troligen hände samma sak i den verklige Fredmans gäng under det glada 1760-talet. Fredman själv avled i ”bröstfeber”.

Betyg 4 som Stockholmsberättelse utifrån dokumentärt material

Betyg 2 som problemdokumentation

Text: Claes Möre

Margin Call kommer att bli en klassiker som visar den nakna kapitalismen

by

Titel: Margin Call
Betyg 5
Biopremiär: 2 mars 2012
Visas på Göteborgs Filmfestival

Margin Call kommer att bli en kultfilm som många citat kommer att användas från. Jag tycker den till och med har högre klass än Wall Street, när det gäller att skildra och genomskåda finansvärlden och det kapitalistiska systemet.

Handlingen utspelar sig på ett finanscentrum i USA, dagarna innan den stora finanskraschen 2008. Finansinstitutet har sålt optioner med överbelånade bostadslån. En av företagets finansanalytiker får tag på information som visar att företaget står inför konkurs. Mycket snart. Kanske inom en vecka. Han ringer in sin chef, trots att klockan är elva på kvällen. Chefen ringer in sin chef, som i sin tur kallar på sin chef, som i sin tur kallar in hela högsta styrelsen för ett nattligt möte. Något måste göras för att de ska rädda sina egna förmögenheter även om det skulle föra med sig katastrof för en mängd andra människor.

Natten är fylld av dialoger som tar upp hur den globala finansvärlden styr och finansmännen och den enda kvinnan i sammanhanget står inför moraliska beslut.

Det är en fascinerande skildring och naknare än så har nog aldrig den kapitalistiska ideologin och dess följder skildrats. Den kommer att vara högaktuell när den når de svenska biograferna i mars. Finanskraschens vågor skvalpar väl som mest över Europa då.

Regissören J.C. Chandor låter kameran berätta med täta bilder och karaktärerna är exakt utmejslade. Rollistan är fylld av säkra kort bland skådespelarna som Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Stanley Tucci och Demi Moore. Den som följer tv-serien The Mentalist får här se Simon Baker i en roll han passar perfekt för.

Vissa scener är så starka att de kommer att bli klassiker, som när den unge Seth (spelas av Penn Badgley) låst in sig på toaletten under morgontimmarna för att gråta över att hans drömjobb är på väg att försvinna. Han går ut toalettbåset och där står den totalt egofixerade chefen Jared Cohen (Simon Baker) och rakar sig. Seth berättar att det här var hans drömjobb, det är det enda jobb han någonsin drömt om att ha. Jared Cohen rör knappt en min och fortsätter att raka sig. Han har inget ord till tröst.

Den är stark, den är rolig, den är spännande och också överraskande – och den känns tyvärr alltför sann. Och för alla som gillar Kevin Spacey är det en högtidsstund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Järnlady – Streep räddar

by

Titel: Järnladyn
Betyg: 2
Premiär: 3e Februari
Att göra filmer om historiska personer tycks ha blivit en trend de senaste åren, filmer om allt ifrån musiker till skådespelare och konstnärer har ramlat in, den senaste i raden är alltså Järnladyn som handlar om Margaret Thatcher, Englands första kvinnliga premiärminister. I rollen som ”the iron lady” ser vi Meryl Streep som hyllats till skyarna för sin insats.
Filmen inleds med att Margaret går och köper mjölk i en lokal matbutik. Hon förfäras av att priset på mjölk gått upp så mycket, i blåsten traskar hon sedan hem för att förbereda frukost till sin man Denis. Mens Margarets anställda förfäras och undrar hur hon lyckats ta sig ut glider Margaret vidare i sin våning tätt följd av sin make. Problemet i den här bilden är att året är 2008 och Denis gick bort redan 2003. Margaret har drabbats av kraftig demens och har svårt att minnas enkla saker som att hennes man gått bort, men hon börjar så småningom få tillbaka en del minnen från sitt förflutna.

Jag undviker gärna att ha för höga förväntningar på filmer, men just den här hade jag väldigt höga förhoppningar på. Jag tycker personligen inte om Thatcher men hon har absolut levt att liv som kan bli en intressant grund till en bra film. Meryl Streep som tidigare nämnt huvudkvinnan i denna film och hon gör det fantastiskt. hon är så lik man kan bli Margaret, hon är för bra för filmen. De övriga skådisarna är rätt dåliga och överspelande, som teaterfolk, bortsett från Jim Broadbent som gör rollen som Denis med bravur.

Själva handlingen i filmen är rörig och vill mer än den kan. Alla flashscener som kommer hit och dit gör filmen rörig och det är ibland svårt att hålla koll på när i tiden man befinner sig. Jag hade nog själv velat se hennes liv i ordning än en massa kringflackande i tid och rum. I texterna jag läst om filmen innan så pratas det om privatlivet hon fick uppoffra och sådant, men jag tycker inte att filmen går så pass djupt heller, den skrapar mest på ytan. Man får en aning om att familjen kanske inte alltid står bakom hennes livsval, men att det skulle vara supertärande för allas relation tll varandra märks knappt av.

Summan av kardemumman, jag skulle personligen inte tipsa folk om att gå och se denna film. Filmen är egentligen helt ok, men det stör mig innerligt att veta hur bra den hade kunnat vara. Årets mest överskattade drama helt enkelt.

Vi måste prata om Kevin – filmen bygger på Tilda Swintons starka prestation

by

Titel: Vi måste prata om Kevin
Betyg 4
Visas på Göteborgs Filmfestival och har Sverigepremiär den 17 februari 2012

”Vi måste prata om Kevin” handlar om det svåra att ett barn begår mord. Den bygger på Lionel Shrivers roman med samma namn.

Filmen skildras utifrån mamma Evas ögon, efter att massmordet har skett och hon går igenom allt som hänt och försöker förstå.

Ja, det är en hemsk berättelse. När ett svårt våldsbrott hänt finns det många offer. De offer som ofta glöms bort är de anhöriga till den som utfört det förfärliga. Eva får stå ut med förakt och attacker från omgivningen, som mor till det monster som sköt ihjäl skolkamrater finns det ingen som accepterar henne. Hon mor så dåligt.

Eva spelas av Tilda Swinton. Rollen är som skriven åt henne, hon gör denna utsatta kvinna och skuldtyngda kvinna så äkta. Jag undrar om det finns någon annan skådespelerska som hade varit lika rätt i den rollen?
Tilda Swinton har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insat och Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för Bästa regi. Filmen tiofaldigt BAFTA-nominerad, bland annat för Bästa film.

Filmen växlar mellan olika tidsepoker, Eva minns olika delar ur livet med familjen och med sonen Kevin. Vi får också se scener ur det som är filmens nutid, när Eva försöker ta sig fram i vardagslivet: söka jobb, besöka Kevin på fängelset, rengöra hus och bil som hatfyllda medborgare målat med skrikig röd färg.

Fotot är så skickligt regisserat med detaljer. Små täta bilder på fötter kan berätta så mycket.

Det är en förfärlig berättelse som berör djupt. Som jag tolkar filmen måste Eva, mamman, mått psykiskt dåligt när hon födde sitt första barn, sonen Kevin. Det tycks mig som om hon drabbats av en form av graviditetspsykos. Hon har också så svårt att trösta babyn som skriker och skriker. Hennes man och Kevins pappa Franklin kan dock inte se att det är något fel på Kevin.

Under Kevins uppväxt verkar han vara full av undertryckt vrede. Fast ibland tycker jag de scener som visas upp är vanlig normal barn- och tonårstrots, men mamman verkar ha svårt att ta det på rätt sätt.

Det jag kan sakna är pappans synvinkel och skolan. Trots allt dödade Kevin flera av sina skolkamrater. Men i filmen får vi inte se något om hans liv i skolan. Jag förmodar att bokens författare och filmens regissör valt att fokusera på mammans och sonens relation.

Kevin Khatchadourian verkar vara ett alldeles vanligt barn. Han är välskapt och till synes normalbegåvad, och hans pappa Franklin är överlycklig över att ha fått en son.

Det är bara hans mamma Eva som tycker att något verkar vara fel. Varför är han så sluten, varför verkar han vara så full av undertryckt vrede? Gång på gång är Kevin inblandad i underliga ”olyckor”. Eva blir med tiden nästan rädd för sin son och känner sig främmande inför detta barn som verkar omöjligt att komma inpå livet.

Trots att hon känner att det är fult av en mor att känna så för sitt barn försöker hon diskutera sina misstankar om Kevin med sin man och andra i sin närhet, men möter bara oförstående.

Filmen skildrar så på pricken hur det måste finnas mer hjälp för familjer som får problem, det måste finnas mer hjälp när mammor får psykos när det fött barn och det måste finnas mer uppmärksamhet på barn som mår psykiskt dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Biopremiär den 17 februari.

Om filmen
Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling och Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort?

Filmen baseras på romanen med samma namn av Lionel Shriver.

I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller
Regi: Lynne Ramsay

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Filmrecension: Anonymous, underhållande filmupplevelse, troligen inte historiskt korrekt

by

Titel: Anonymous
Betyg: 3
Svensk premiär: 27 januari 2012

Genom historiens gång har det uppstått åtskilliga konspirationsteorier huruvida det kan ha varit någon annan än William Shakespeare, son till en handskmakare, som under renässansen skrev omkring 37 makalösa skådespel, och därtill 154 sonetter. I sin senaste film, med regi av Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow), lägger Ron Orloff (Legend of the Guardians: the Owls of Ga’Hoole) fram sin teori.
Anonymous beskrivs som en politisk thriller, och framför tesen om att det egentligen var Edward De Vere, earl av Oxford, som var den sanne författaren till William Shakespeares samlade verk.

Med handlingen förlagd i England under drottning Elizabeths I regenttid, får vi i huvudsak följa Edward De Vere (Rhys Ifans), earl av Oxford och, som det senare visar sig, tidigare älskare till drottningen. Han har genom sitt liv besuttit en kärlek för att författa pjäser och dylikt, men som den högt uppsatte man han är anses det inte värdigt att syssla med sådant, särskilt då han också skriver satiriska karikatyrer över sina jämlikar vid hovet.

Rädd om sitt rykte, men ändå angelägen att se sina skådespel iscensatta, ämnar Edward offentliggöra sina verk under en annan mans namn. Hans val blir den simple dramatikern Ben Jonson (Sebastian Armesto), men utav en olycklig händelse tar en annan man äran för mästerverken. Denne är (i denna film porträtterad som) en mycket osympatisk, illitterär suput vid namn William Shakespeare (Rafe Spall). Samtidigt vid det kungliga hovet planerar drottningens chefsrådgivare William Cecil (David Thewlis) och hans son Robert (Edward Hogg) en lömsk komplott för att få Jakob VI av Skottland att bli Englands näste tronföljare, istället för drottningens tilltänkte, earlen av Essex. Till en början är filmens handling något rörig, och det är lite svårt att hålla reda på alla ”earls”, ”lords” och diverse statsmän, samtidigt som filmen rör sig genom tiden med tillbakablickar, men snart går det bättre att hänga med.

Anonymous bjuder inte bara på den kontroversiella Shakespeareintrigen, utan här har man även låtit drottning Elizabeth, som historiskt kallas ”the Virgin Queen”, vara en riktig mansslukerska, och påstår att hon i hemlighet fick flera utomäktenskapliga barn som man lät skicka bort från hovet.

De diverse inte helt korrekta fakta och den alternativa pseudohistorien i Anonymous har fått många, likväl Stratfordianer* som Oxfordianer**, att ta avstånd från filmen och hävda att den är skräp. Dock tycker jag, även om jag personligen inte håller med om filmens tes och tycker att de ansträngt sig lite väl mycket med att måla upp Shakespeare som en skurk, att man också bör se på Anonymous för vad den är, vilket är en uppdiktad film, och en film behöver inte vara historiskt korrekt. På det här viset blir Anonymous istället en underhållande filmupplevelse med en spännande handling, och om inte annat, en estetiskt snygg skildring av det elisabetanska England.

I rollerna: Rhys Ifans, Vanessa Redgrave, Sebastian Armesto, Rafe Spall, Joely Richardson, David Thewlis, Edward Hogg m.fl.

*Den grupp personer som tror att det var William Shakespeare som skrev Shakespeares verk.
**Den grupp personer som tror att det var Edward De Vere som skrev Shakespeares verk.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,