Titel: Händelser vid Slussen.
Betyg 4
Premiär på Zita bio 3/2 2012, på SVT2 9/2 2012.
Nu kan vi glädjas åt ännu en god stockholmsberättelse, denna gång i rörlig bild med ljud. Filmmakaren heter Johan Palmgren. Han bjuder på en folklivsskildring från dagens Slussen. Den bör vara av intresse för Stockholms stadsmuseeum och Nordiska museet även om filmen inte är något problemdokument.
Palmgren beskriver Slussen avsiktligt (?) som en arketektonisk klasspyramid med utesovarna kring Pekka i den lägsta våningen och chefsarkitekt Svante Berg med stab i den högsta. De senare huserar i akropolen, Kolingsborg. Parallellt ligger en ännu högre topp, Gondolen i Katarinahissen. Här släpps vi inte inpå de ”höga” gästerna förutom Bergs arkitektbyrå som lägligt nog frekventerar stället.
Gondolens bartender som betecknar sig själv som en ”arbetarklassens aristokrat” får nästan ensam representera fågelperspektivet över Slussen. Han hävdar att: ”Arkitekter har en utopisk världsbild – solig och vacker”. Detta beläggs med en sekvens från Bergs arkitektkontor, där man diskuterar det lämpliga med morgonsol och följande skuggor över lekande barn på Nya Slussen. Vi pratar om en värld skapad i PhotoShop förstås.
Men majoriteten av medborgarna och besökarna lyser med sin frånvaro i filmen. Det gör även en redovisning av de tekniska och geohydrologiska grunderna för Slussens konstruktion. Bland annat därför släpper filmen ifrån verkligheten trots att den bygger på dokumentära bilder och ljudupptagningar. I stället föds Fredman på nytt efter att ha knoppat in 1767. På denna tid har han bara förflyttat sig någon kilometer från Gamla Stans trånga gränder mellan tegel- och naturstensväggar till Slussens massiv av armerad betong och håligheter. Här går förstås också Ulla Winblad igen. Och är det inte Susanna som sköter själva slussningen?
Men filmen skildrar 2011. Så Fredman väcks nu, sovandes på bara betongen, av ett samtal på sin mobiltelefon. Vi förs så gradvis in i storstads- och betongromantiken. Denna berättelse når i mitt tycke sin perfektion i scenen där vår huvudperson begraver sin självdöda favorit(?)råtta till perfekt passande musikläggning av Niko Röhlcke. Om jag skulle få göra ett representativt klipp ur filmen, så skulle det vara denna scen!
Palmgrens berättelse innehåller skildringar av stadens 5—7 vanligaste djur: människa, brun råtta, fiskmås/gråtrut, stadsduva och gråsparv/pilfink. En abborres väg från sjön till en enkel måltid hör också hit.
Men var kommer då majoriteten av medborgarna in? Jo några kommer in som pausunderhållning för de anställda på Bergs arkitektkontor när de lyfter sina trötta ögon från ritskärmarna. De kan då se ett litet antal engagerade medborgare, tillsynes alltid, vanka fram och tillbaka med demonstrationsplakat, på Slussen. Man anar naturligtvis också ett visst motsatsförhållande. Men demonstranternas motiv och åsikter redovisas inte särskilt ingående.
Dessa kan då inte heller ställas mot Foster och Bergs resonemang. Fortsatt fri eller friare utsikt från slusskrönet tror jag ändå är den mest omfattade folkviljan. Frågan är väl om det är de folkvalda, med Sture Nordin i spetsen eller de köpta arkitekterna som är motparten? Detta utreds inte heller.
De två största grundfrågorna kring Slussen berörs inte i filmen:
Hur kommer de vattenytor som möts vid Slussen att ändra sig i framtiden? Och vad kommer de olika alternativen att kosta?
Hur stor trafik, och vilken trafik önskar vi ha över Slussen i framtiden? Och vad kommer de olika bränsle- och konstruktionsalternativen att kosta?
Detta kan möjligen förklaras med att filmen inte handlar om framtiden utan om ett snabbt förklingande nu. Därför redovisas heller inga ledvärden för den Nya Slussens livslängd eller den förväntade havsnivåhöjningen vid Slussen.
Att det senare är beslutat kunde dock Emma Sahlman från Stockholms stad meddela vid den avslutande diskussionen efter pressvisningen. Nya Slussens livslängd skall vara 100 år och havet förväntas stiga 0,5 m på denna tid. Emma Sahlman kunde också meddela att det är de närmaste årens översvämningsrisker orsakade av nederbörd som oroar de styrande mest.
Som jag ser det bör Stockholms stad kunna vinna en vattendom med det liggande förslaget, därför att det kan vara hållbart under de närmaste 30 åren. Mer kan väl Vattendomstolen inte begära? Men som medborgare kan vi naturligtvis begära mer, t ex 100 år.
Slutligen berättade filmaren Johan Palmgren att en svårbotad tuberkulosepidemi spridit sig bland ”de fria” männen och kvinnorna under Slussen. Troligen hände samma sak i den verklige Fredmans gäng under det glada 1760-talet. Fredman själv avled i ”bröstfeber”.
Betyg 4 som Stockholmsberättelse utifrån dokumentärt material
Betyg 2 som problemdokumentation
Text: Claes Möre