Filmrecension

Nouvelle Vague
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 december 2025
Regi Richard Linklater

Regissören Richard Linklaters förmåga att byta genre och stil likt en kameleont går inte att undgå men även respektera. Från den relativt lättsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt bälte. De ständiga genrebytena har dock lett till att det inte är helt lätt att sätta fingret på regissörens unika styrkor – än mindre signum. Linklaters kunskaper och färdigheter inom personregi eller dramaturgi är över det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort något genuint avtryck sedan nämnda Boyhood säger också något om att de kraftiga skiftena och den höga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltför många projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror.

Nouvelle Vauge må behandla ämnen och personer som kan stämplas som rena helgon inom filmkonsten men ännu en gång blir resultatet endast godtagbart, långtifrån den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till ämnet. Linklater är inte främmande för tunga ämnen, men han har alltid haft nära till en diskret – men mycket varm, humor. Och för att vara en film som studerar filmmakare vars idéer och visioner får ordet pretentiöst att framstå tafatt finns det ett behov att addera ett mått av komik, detta för att inte göra det hela alltför syrefattigt och livlöst. Nouvelle Vauge är också avsevärt mer tillgänglig och lättsam än den film och regissör som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att göra det hela någorlunda välkomnande för de som inte stirrat sig blinda på termer som mise-en-scène måste applåderas. Samtidigt resulterar det i att den centrala förhoppningen kring att förklara storheten gällande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltför simpel. I och med det massiva karaktärsgalleriet med legendariska regissörer som François Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rejält grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utgår från att det skall vara nog för att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater glömmer dock bort att göra porträtt som är det minsta tredimensionella. Om detta bara gällt förbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men även filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framstår tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan sägas om flertalet andra scener där det är genuint svårt att avgöra om det faktiskt är avsiktlig komik eller inte, en indikation på att Linklater inte helt har kontroll över sin film.

Det finns också ett övergripande problem med att majoriteten av dialogen framförs på franska. Även om det bidrar till en autenticitet är det uppenbart att Linklater själv inte behärskar språket och har använt ett bökigt system där producenten och manusförfattaren Michèle Pétin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta gör att den franska dialogen inte framförs med samma naturliga svada och självklarhet som om en regissör som behärskar språket hade stått för regin. Samma lite stela och olustiga känsla som då Pedro Almodóvar regisserade sin första engelskspråkiga film The Room Next Door. Än mer uppenbart blir detta i de få engelsktalande scenerna då Linklater visar upp en helt annan bekvämlighetsfaktor.

Trots dessa flagranta fel finns det också mycket att gilla, faktum är att Nouvelle Vague har ett förvånansvärt högt underhållningsvärde. Linklaters charmiga och hjärtliga humor får gott om utrymme, framförallt i den kaotiska produktionen där Godards vansinnesvisioner ständigt prövar tålamodet hos alla involverade. Porträttet av Seberg är också lysande, med en förvånansvärt stabil Zoey Deutch. Det är svårt att inte tråna efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uthärda för sex år sedan. Utöver det är filmen visuellt lysande vad gäller att fånga utseendet från Godards film, flera visuella hyllningar förekommer men det är kompositionen och närbilderna som bidrar till en fantastiskt trovärdig upplevelse som helt och hållet kommer undan att vara det minsta anakronistisk.

Nouvelle Vague är kanske inte så fulländad och medryckande som kunde anas från ämnet, men det är en märkligt underhållande och rapp film som kan avnjutas av nästan vem som helst, något som inte kan sägas om den faktiska filmen som står i centrum.

Measures for a Funderal
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 december 2025
Regi Sofia Bohdanowicz

En djupdykning i de existentiella frågorna, om liv och död, om sorg, om att få vara den man är, om musik och att hitta mening med sitt liv, att våga stå upp för sig själv, för sin väg. En vacker film som samtidigt är sorglig och hoppfull, som sätter igång många, många tankar och känslor och aha-upplevelser och igenkännande över livets alla frågor. Bitvis ett mästerverk men lite för lång (drygt 144 minuter) och det tar ner helhetsintrycket ett steg.

Två berättelser, två livsöden från olika tidsepoker, vävs samman, en från nutid och en från 1900-talets början. Sammanvävningen fungerar ovanligt bra. Audrey Benac är en ung kvinna som har svårt att få fart på sin akademiska forskning men blir helt absorberad och fascinerad av violinisten Kathleen Parlow som under 1900-talets första hälft fick spela på scenerna i världens metropoler. Kathleen Parlow var en av världens främsta violinister, något som inte många kvinnor kunde bli under den tiden. Kathleen Parlows talang kunde utvecklas mycket på grund av att hon aldrig gifte sig.

Audrey Benac har en mamma som var violinist som ung med fick ge upp sin karriär då hon blev mamma till Audrey. Denna bitterhet över att förlora sin karriär har mamman strött över Audrey under hela uppväxten. Audreys pappa däremot kunde fortsätta spela fiol. Audreys farfar var också violinist och det han var en gång elev till Kathleen Parlow. Audreys mamma är bitter över sitt öde och svårt sjuk. Då Audreys pappa redan är död vill mamman att Audrey ska lova att begrava henne tillsammans med pappans fiol.

Forskningen och undersökningen av Kathleen Parlows liv för Audrey från Toronto till både London och Oslo. Kathleen Parlow, eller hennes ande, kryper ibland under skinnet på Audrey som av och till blir som om hon vore Kathleen. Resan och fördjupningen i Kathleen Parlows liv och talang öppnar Audrey ögon på många sätt och hon börjar också förstå sig själv och kunna hitta ett sätt att förstå sin relation till sin mamma och ta ansvar för det.

Arkivfynden blandas sig med minnen från familjens förflutna, i visuellt storslagen film med enorma, fantastiska bilder och fotovyer som talar till många sinnen. Allt kryddat med dialoger och samtal om livets svåra frågor som känns som att vi är med och lyssnar och kan ta till oss en hel del av vad som sägs.