Filmrecension

The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack

Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.

Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.

Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.

Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.

Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.

Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…

The Drama
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Kristoffer Borgli
I rollerna Zendaya, Robert Pattinson, Alana Haim, Mamoudou Athie, Hailey Benton Gates

Två skådespelare med en stor skara av beundrare, Zendaya och Robert Pattinson, garanterar väl att denna film har en stor målgrupp och kommer att dra en hel del publik. Jag tillhör inte den stora skaran och är inte så begeistrad i denna film. Den är svår att tro på och skildrar två förvirrade personer. Zendaya och Robert Pattinson spelar ett förälskat par som varit tillsammans i två år. Nu ska de gifta sig och veckan före bröllopet händer något som gör att båda blir panikslagna.

Ett sätt att tolka denna film är att den handlar om nervositet inför vigsel – fast något långsökt känns det. Ett tema som filmen gräver i är vilken person man är, är man som trettio-åring ansvarig för tankar man hade som femtonåring? Är vi samma personer alltid?

För mig var filmen ganska seg. Rolig och absurd och överdriven – men inget jag kunde engagera mig i. Människorna betedde sig huvudlöst. Fast det är väl så många gör. Följer sina lägsta känslor och ger sig inte tid att tänka efter. Den har flera poäng i scener där vi ser hur känslorna drar iväg och får dem att överreagera. Jo det är så vi människor kan agera. Absolut. Förmodligen är jag fel målgrupp för filmen. Dess främsta målgrupp är nog tonåringar.

Till stor del håller jag med om filmkritikern på Dagens Arena som skriver:
”The Drama” försöker vara någon sorts svart komedi med samhällskritiska inslag. Den går sådär. Jon Andersson är inte särskilt imponerad av den norske regissören Kristoffer Borglis nya film med Zendaya och Robert Pattinson i huvudrollerna.

Min uppfattning står absolut närmare Dagens Arena än Filmtopp som hyllar filmen och skriver:
”The Drama” är årets överraskning. Den är mörk, rolig, hjärtskärande och omöjlig att glömma. Zendaya och Pattinson levererar i toppklass.

Min uppfattning ligger någonstans emellan dessa två. Delvis är det roligt men det är så överdrivet och tja, jag är nog inte i rätt målgrupp för denna film som är både seg och överdriven och svår att engagera sig i.

Peak Everything
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Anne Émond
Skådespelare: Patrick Hivon, Piper Perabo, Gilles Renaud, Élizabeth Mageren, Leona Son, Eric K. Boulianne

En smart film som töjer på begrepp kring klimatångest och själv-utveckling och överlevnads-metoder.

När världen står i brand – ska vi då vända oss till självhjälp och lära oss leva i nuet?
I denna smarta film ställs budskapen från personlig och andlig utveckling mot en värld som brinner, där klimatförändringarna är verklighet i människors vardag. Hur ska vi hantera ångesten när det ser ut som att världen är på väg mot sin undergång – eller åtminstone på väg att förändras och bli en helt annan värld än den vi känner till?

Århundraden tidigare var det i västvärlden ofta kyrkans budskap som stod i konstrast mot naturkatastrofer och olika tragedier. Kyrkans budskap kunde vara tröst men också ett hot som förklarades olyckor och katastrofer som straff från gud. I dagens värld är det väl andlighet och personlig utveckling, yoga och meditation som är de vägar människor använder för att bevara sitt lugn i kriser?

Huvudpersonen är 45:årige Adam som arbetar med att sköta om hundar. Han lever i permanent existentiell ångest inför den oundvikliga undergången av vår värld: Klimatförändringar och utarmningen av jordens resurser lämnar honom utan hopp om framtiden. Men han har samtidigt ångest för att han inte har hittat någon livspartner. Ett sätt att hantera sin ångest hittar Adam genom att beställa en så kallad terapeutisk sollampa. Men lampan kommer ett telefonnummer till leverantörens tekniska support-linje. Adam ringer och börjar prata med Tina, som jobbar på supporten. Adam blir förälskad i hennes röst och hur hon lyssnar.

Visst finns det mycket i vår tid som kan få oss att känna ångest och oro inför framtiden: klimatförändringar, överexploatering av naturresurser, kollapsen av den biologiska mångfalden, krig, flyktingströmmar. Förändringar är dock det enda som alltid varit verklighet. Det ända oföränderliga är sanningen att allt förändras. Inget är för evigt. Alla förlorar någon de älskar någon gång och alla ska någon gång lämna denna fysiska existens. Oavsett om det finns själavandring eller inte. Människors liv har alltid vari fyllt av vedermödor och farligheter. Att vara människa har alltid varit fyllt av utmaningar och svårigheter.

Filmens distributör kallar talar om att filmen handlar om kärlek i ångestens tid. Jo det är väl dess huvud-tema och delvis är detta mycket smart genomfört med scener med djup som förmedlar budskap på flera nivåer och ger en hel del att tänka på. Men för mig har filmen också några minus, den är delvis seg och svår att engagera sig i, huvudpersonen är inte särskilt charmig.

Ett plus är att Peak Everything är filmad på 35 mm, vilket bidrar till en lätt nostalgisk, varm retrokänsla i bilden, som regissören Anne Émond beskriver som “soft pre-apocalyptic”.

Regissörens kommentar:
– I first started writing this script to save my life. I was suffering from a kind of distress that feels specific to our time, that’s become the norm: depression, anxiety, eco-anxiety, feeling of emptiness, fear of the future. Strangely, or maybe logically, Peak Everything, a zany, absurd, romantic and chaotic comedy grew out of this painful chapter in my life.
Like Adam, the main character, I own a light therapy lamp, and that lamp came with a support line phone number. In the end, I never called, and instead I invented these conversations for myself.

Tyvärr tycker jag att regissören ändå faller för gamla knep och inte följer de alternativ som trots allt bubblar under ytan. Är svaret verkligen att trots allt att leva i nuet och hitta någon att ha sex med? Och hur kan någon påstå sig älska sina hundar och ändå överge dem när det gäller? Under ytan bubblar andra lösningar som hade varit mycket mer spännande att följa.

I Was a Stranger
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Brandt Andersen

Oj. Det gör ont i hjärtat. En stark film och på alla plan så proffsigt skapad, både bildmässigt, dramaturgiskt och ljudet – allt samspelar och gör att filmen inte går att väj dig sig emot. Den finns kvar inom mig länge, länge efteråt.

Denna film visar mänskligheten i dess råaste, fulaste form. Det är lätt att tappa tilltron till människor och i synnerhet alla de som bär upp monopolet till våld när man ser denna film. Världen över finns det grupper som har monopol på och rätt att utöva våld mot medborgare. Också i Sverige finns personer som missbrukar denna ställning de har. Filmen utspelas i Syrien, Turkiet och Grekland och skildrar människor i krigstillstånd och starar i Syrien och dess inbördes kring. Men skaka inte av dig filmens budskap för att du lever i Sverige. Det blir extremt tydligt i filmen, våldsmonopol kan alltid missbrukas.

Teatermannen Bertolt Brecht ville att när publiken gick ut från en föreställning skulle de känna att de var stärka av lust att vilja förändra. På ett sätt känns det så efter att ha sett denna film men samtidigt känns det alltför stort, alltför utmanande och alltför svårt. Våldsmonopolet har genom hela mänsklighetens historia varit hänsynslös och speciellt utsatt de svagare grupperna som har minde makt och mindre vapen till sitt förfogande.

Berättelsen är indelad i fyra delar där vi följer olika människor som på olika sätt möts. Vi får följa en syrisk läkare som ambitiöst och kunnigt i sitt arbete räddar liv på alla sårade, oavsett vilken sida de kämpar på. Hon tvingas fly från Aleppo med sin unga dotter. Det är inte populärt att rädda livet på alla. Läkarens flykt sätter igång en kedja av händelser som sträcker sig över gränser och drar in fyra främlingar i samma storm: En flyktingsmugglare som försöker rädda sin son. En soldat som brottas med sitt samvete. En poet på jakt efter ett hem. En grekisk kustbevakningskapten fångad mellan plikt och barmhärtighet. Deras vägar korsas under en natt på Medelhavet, där överlevnaden är osäker och mänskligheten blottas i sin allra råaste form.

Oavsett inställning till migrationsfrågor som tittaren har kommer denna film att förmedla något viktigt. Det handlar inte om hur många som ska få uppehållstillstånd eller inte, det handlar istället om att förändra världen så att ingen människa behöver fly. Att utbilda de personer världen över som i olika nationer har makten att utöva våld – att utbilda i moral och etik och människors lika värde. Ska det vara så svårt? Hur kan världen ens få se ut så här?

Filmen är dramaturgiskt perfekt berättad. Skådespelarna har alla hög klass och är oerhört trovärdiga. Ljudet är integrerat i bilderna på ett fantastiskt talande sätt. Filmen talar till alla sinnen och både till tankar och känslor – och den dröjer kvar länge, länge. Ett mästerverk, men så sorgligt att se människan som så usel och hänsynslös.

They Will Kill You
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2026
Regi Kirill Sokolov

Det mest anmärkningsvärda med They Will Kill You, regisserad av Kirill Sokolov, är inte något av det faktiska innehållet. Istället är det snarare de oerhörda parallellerna med förra veckans Ready Or Not 2. De känns som tvillingar som separerats vid födseln. Båda vill ta sig an skräckgenren med hjälp av galghumor och försöka att göra narr av de klyschor som de allra sämsta exemplen från genren nyttjar. Likheterna fortsätter även i det sätt filmerna försöker skapa ett sorts emotionellt ankare i en mycket sargad syskonrelation. Det känns snart som om någon form av narrativ option har sålts till de två kreativa teamen bakom filmerna. Och än mer absurt blir det då slutresultatet och även slutbetyget är så nära varandra att det skulle krävas målfoto för att avgöra vem som drar längsta strået.

För där regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett visade en uppenbar entusiasm inför sitt projekt är Sokolov ute efter tröttsamt effektsökeri, han vill ständigt framhålla sin film som unik, trendig och stilfull. Inspirationskällorna går dock inte av för hackor, här finns spår av både Quentin Tarantino, Drew Goddards Bad Times at the El Royale och John Carpenters mest brutala och ikoniska stunder. Men där två av dessa herrar – Goddard kan endast beskrivas som slirig, besitter en förmåga att sätta samman sina filmer och inte låta ett snyggt yttre existera på bekostnad av något relevant och intressant, är Sokolov helt förlorad i att utmärka sig. Detta gör han genom att leka Wes Anderson, det adderas tonvis med självupptaget trams där den ytterst välarbetade scenografin inte kan få tala för sig själv utan ständigt måste framhävas på obehagligt självcentrerade vis. Det visuella känns alltför ofta överarbetat eller onödigt tuktat, det finns inget som helst liv trots att det från en teknisk synpunkt är ytterst kompetent.

Och just denna tröttsamma pretention – att inte acceptera det enkla och lugna, gör att flera av de positiva inslagen långsamt kvävs och tillintetgörs. För det vore ett tjänstefel att inte belysa de positiva aspekter som They Will Kill You besitter. Det är en film vars premiss är bortom det galna och oseriösa, någonstans finns en vilja att bara ha kul. I en tidig och oerhört brutal actionsekvens tycks det hela vara på väg att utvecklas till en grandios slaktfest. Här går kolsvart cynisk humor och löjeväckande brutalt våld hand i hand, det hade kunnat vara startskottet för en bristfällig men också djupt underhållande film. Men så fort allt verkar vara på väg att lyfta fastnar filmen i någon form av förvirring där de framsteg som gjorts helt och hållet suddas bort av sekvenser som känns slarvigt improviserade och inte det minsta nödvändiga. Istället är det endast brottstycken som skvallrar om vad som kunde ha varit, exempelvis en helt snillrikt rolig och grotesk sekvens i en lufttrumma. Då blir filmen en sorts arvtagare till Carpenters Big Trouble in Little China, men detta moment – precis som alla de andra positiva bitarna, har ingen som helst förmåga att hålla sig kvar då de får spela andra fiol till komplett trams.

Slutet som borde vara en dans i blod och inälvor blir istället ett platt fall då den bästa actionscenen avfyrats redan i början och inget därefter lyckas komma ens nära den lekfullheten som kan ses där.

They Will Kill You kan mer eller mindre beskrivas som två ytterst underhållande scener dränkta i hopplösa pretentioner och en regissör som verkar mer besatt av utläggningar kring sin egen stil istället för att faktiskt göra ett jobb som kan klassas som godkänt.