Filmrecension

Avatar: Fire And Ash
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 december 2025
Regi James Cameron

Det är få fenomen – eller succéer, som är så besynnerliga som James Camerons Avatar. Trots de gränslösa ekonomiska framgångarna för de tidigare filmerna har den fiktiva planeten Pandora och dess karaktärer inte haft i närheten samma djupa avtryck som andra storfilmer som rör sig i territoriet som – utan att vara nedsättande, kan kallas nördigt. Mer nyinkomna tillägg som flertalet moderna anime eller Denis Villeneuves adaption av Dune har lämnat ett helt annat avtryck och nyttjas frekvent som popkulturella referenser. Avatar känns istället som en solförmörkelse, en händelse som är i centrum under sin korta existens och som sedan upplöses.

Att uppföljaren tog sanslösa tretton år bidrog inte heller till att befästa någon odödlig position. Då det väl blev dags för tre år sedan fanns det en förhoppning om att Cameron skulle få taket att lyfta, visa världen vad vi saknat under så lång tid. Resultatet blev istället en likblek påminnelse om varför Avatar haft så svårt att vara något annat än momentära supersuccéer. The Way Of Water var lång, tafatt och fantastiskt feg vad gäller att ta konceptet vidare. Då det nu blivit dags för del tre vill den – förvisso lilla, optimisten inom undertecknad att Cameron äntligen skall rättfärdiga sin mastodont-satsning, att en gång för alla sätta ned foten och demonstrera vad sanslösa 400 miljoner dollar i budget kan leverera i form av filmiskt spektakel. Tyvärr så blir den tredje filmen istället bara ett plågsamt och – i många fall, chockerande, dekret gällande att James Cameron numera gör dussinfilmer som han själv inte ens verkar bry sig om.

För dem som förälskat sig i de massiva djungellandskapen och de vackra fiktiva hav som Pandora erbjuder finns här fortfarande samma ögongodis, de norrskensliknande ljusfenomen som befolkar planeten är på plats samt andra neonfärgade kreatur. Och det vore fel att inte lyfta det faktum att Avatar har tillgång till teknik som springer cirklar kring både NASA och Pentagon. Framförallt det sätt texturer renderas är bortom all beskrivning och når total fotorealism i ett antal scener, det är tveklöst den kanske mest tekniskt avancerade film vi någonsin sett. Även om Avatar-serien alltid velat stödja sig på sin teknik måste något mer tillkomma. Cameron har med året gått ifrån – kanske förlorat, den där råa och totalt kompromisslösa udden som gjorde Aliens och Terminator 2 värdiga att tituleras som några av historiens bästa filmer. Båda har en relativt spartansk berättelse men det fanns också en oerhörd emotionell kraft samt ett engagemang som gjorde att enkelheten kunde förbises. Även den första Avatar hade spår av detta, men konsten att faktiskt engagera på emotionellt plan verkar helt ha försvunnit i den andra filmens lagun. Fire And Ash har inte ett enda moment som på något sätt skapar någon engagemang för någon av filmens karaktärer, de isande och nervpirrande momenten från stålverket i Judgement Day är bortblåsta där action och drama fasades ihop med perfektion. Istället blir det mer spirituellt tugg som varken känns genuint eller vidare djuplodande, snarare en tunn fernissa för att dölja det faktum att substansen är just vatten.

Det hela känns istället som en livlös teknikdemo, inte vidare skilt från då nya motorer för digitalspel visas upp. Det är makalösa miljöer och häpnadsväckande detaljrikedom men det faktiska innehållet är långtifrån något som skulle vilja spelas i timme efter timme. Då Fire And Ash fungerar som en direktuppföljare borde filmen kunna rivstarta och totalt ignorera alla påminnelser eller hållplatser. Absurt nog så får vi här sekvenser och slutsatser som borde avhandlats för länge, länge sedan. Istället för att faktiskt nyttja det hela som en tredje akt blir det en märklig gröt som befinner sig mellan att kännas som ett mellanrum och en final. Inte ens då filmen har frön till grandiosa ting – eller tillgång till aktörer i världsklass, kan Cameron göra något av dem då han stirrar sig blind på totalt nonsens. Kate Winslet är ännu en gång fullkomligt bortkastad i en roll där hon får fräsa och leverera iskalla repliker. Duktiga Zoe Saldaña har alltid legat på gränsen till överspel då hon skall gestalta Neytiri men får här uppgiften att vara sur som en citron och bidra med absolut noll. Sigourney Weaver är den enda som får någon möjlighet att arbeta med substans men resan hennes karaktär genomför är smärtsamt bekant och inte det minsta intressant trots att Weaver tillför sitt fantastiskt gedigna agerande.

Mest bortkastat är dock additionen av Oona Chaplin i rollen som filmseriens kanske häftigaste karaktär, den mordiska och bestialiska Varang. En karaktär som osar av vansinne och obehag. Chaplin skapar en otroligt hotfull men samtidigt fascinerande karaktär vars stridsmålning och hänsynslösa manér ger hopp om att något annat är på ingång. Dock reduceras detta lovande nytillskott till noll då hon åsidosätts gång på gång. Och ungefär sådär pågår hela filmen, det tycks vara intressanta och potentiellt storslagna saker i görningen men allt slutar i ett hopplöst mönster bestående av det uppenbara, förutsägbara och alltför säkra. Med tanke på att James Cameron med nämnda Aliens och Terminator 2 skapade uppföljare som båda var bättre än sina original, men som också tog konceptet vidare genom att införa vågade förändringar, är det helt förstummande att Cameron nu kapitulerat i ren feghet och väljer köttbullar och mos på en meny som innehåller alla tänkbara exotiska alternativ.

Sedan är det svårt att undkomma ironin. Martin Scorsese beskrev Marvel Studios filmer som rena nöjesfält, berg- och dalbanor utan någon egentlig merit för att kallas ’’riktig film’’. James Cameron har med Fire And Ash lyckats göra exakt detta – bokstavligt talat, då stora delar av scenerna menade att få igång pulsen och adrenalinet består i att karaktärer åker rutschkana. Och kanske är det just actionscenerna som står för den största chocken, i alla fall vad gäller att vara fullkomligt tafatta. För då det nalkas final och alla kort skall läggas på bordet borde vi få något så storslaget, uppfinningsrikt och engagerande att all konkurrens kapitulerar. Istället är det James Cameron som springer skrikande från slagfältet. Filmens klimax är endast en hopplös och trött repetition av de tidigare filmerna där precis allt känns klippt och klistrat. Gåshud, tårar och extas har rört sig i samma riktning som Camerons kreativitet, det vill säga mot nödutgången.