Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

by

Sjung för mig Arja

Sjung för mig Arja
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Marko Tall

Ett mångsidigt och ärligt porträtt av en av de stora artisterna från vårt grannland Finland och samtidigt, som alla riktigt, riktigt mästerliga dokumentären, en film som berättar om något vi alla kan relatera till och engagera oss i. Vi för följa den underbara sångerskan och artisten Arja Saijonmaa och hennes karriär och samarbeten och vi får också se hur omgivningen och människorna förutfattade föreställningar kan göra att de vill låsa in henne liksom de vill packa in alla människor i förbestämda fack.

Vi får följa med på en resa genom Arja Saionmaas liv och karriär med henne som guide och många privata videor och arkivfilmer och starka sånger med hennes fantastiska klockrena berörande röst.

För mig och många var nog den första bekantskapen med Arja Saijonmaa när hon sjung sånger av Mikis Theodorakis. Under juntatiden (1967–1974) då Grekland styrdes av en militärdiktatur blev kompositören och musikern Mikis Theodorakis fängslad och torterad i Grekland. Många kända musiker och artister uppmärksammande detta och drev en internationell kampanj som ledde till att han släpptes fri och levde i exil i många år. Efter att han kunnat återvända till Grekland, satt han flera perioder i Greklands parlament.

Arja Saijonmaa sjöng hans sånger och turnerade världen tillsammans med honom. Arja Saijonmaa blev en välkänd symbol för kampen för frihet och för musikens kraft. Men hon har gjort så mycket mer, förstås. Hon har sjungit sånger av chilenska musiker som kämpade för demokrati i sitt land och 1987 hon blev Arja Saijonmaa FN-ambassadör vid UNHCR. Hon är dock inte vara en vänsteraktivist eller kämpa för frihet och demokrati. Hon har deltagit i Melodifestivalen, både som artist och programledare och 2000 skrev hon boken Sauna om den finska bastutraditionen.

I slutet av 1980-talet fick Arja Saijonmaa stark kritik från en del då hon spelade den svenska operasångerska Zarah Leander i en SäffleOperans musikal Stjärnfall. Zarah Leander har från en del håll beskyllt för att ha varit nazist och för att hon inte var kritisk mot Hitler. Bland annat fick Arja Saijonmaa kritik av Ingrid Segerstedt Wiberg som menade att det var fel att framställa Zarah Leander och hennes tyska period kan framställas på det sätt som musikalen gjorde. I Sjung för mig Arja tar det upp debatten och Arja Saijonmaa menar att Zarah Leander kan vara en symbol för och en varning för andra att vara mer uppmärksamma och observanta. I en debatt säger Ingrid Segerstedt Wiberg att Zarah Leander i hög grad visste vad nazismen var. Jag tänker att Ingrid Segerstedt Wiberg missar tanker med kulturens frihet. Litteratur eller film eller scenkonst behöver inte vara en noga beskrivning av verkligheten. Kultur kan skildra något mer symboliskt som kan gälla för flera än den som är huvudpersonen. Jag såg inte musikalen på SäffleOperan och kan inte avgöra hur Zarah Leander skildrades men det är väl rätt uppenbart att det inte kan finnas krav på att en musikal ska vara exakt redovisning av de verkliga förhållandena.

Denna dokumentär låter oss komma nära Arja Saijonmaa och det är mycket bra musik med förstås och samtidigt en skildring av olika tidsperioder och en film om vad tiden gör med oss. Vi får se scener där hon och Mikis uppträder tillsammans både när de var unga och när de är långt över pensionsåldern och Mikis sitter i rullstol och hans kritvita hår är som en vild gloria runt hans huvud. Vi får Arja Saijonmaa i olika åldrar, som liten flicka, rebellisk tonåring, mogen kvinna och äldre dam i en helt makalös, hänförande varm dokumentär som fyllde mig med glädje.

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

by

Wicker

Wicker
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 november 2026
Regi Alex Huston Fischer och Eleanor Wilson

Om inte Wicker får åtminstone en Oscarsnominering är juryn helt knäpp. En glasklar Oscarsnominering bör gå till Olivia Colman som har huvudrollen som fiskarkvinnan som blir kär i och har ett förhållande med en man är helt byggd av korg av rotting som flätats och på något magiskt sätt fått liv (spelas av Alexander Skarsgård). Olivia Colman visar än en gång vilken fantastisk skådespelare hon är. Hon har hunnit få en lång rad av filmpriset, bland annat fick hon en Oscar för sin insats som Anna av Storbritannien i Yorgos Lanthimos film The Favourite 2018. Hon fick dessutom en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll för den rollen.

Wicker är en vacker saga om en medelålders fiskarkvinna som får utstå en hel del spe och förakt från de flesta av de boende i en fattig fiskarby i en tid för länge sedan. Människorna driver med henne då hon varken är vacker eller har någon fästman eller make. Dessutom tycker de flesta att hon luktar ill – det är vad de säger i alla fall. I sin förtvivlan vänder hon sig till byns korgmakare (underbart gestaltad av duktiga och charmiga Peter Dinklage) som har magiska krafter.

Korgmannen kan dock uppföra sig som en gentleman, vilket retar människorna i byn, såväl män som kvinnor. Alexander Skarsgård är rätt rolig som mannen gjord av korg. På så sätt blir berättelsen en berättelse om mänskligheten och dess dragning till avundsjuka och missunnsamhet.

Alexander Skarsgård är inte den enda svenska skådespelaren i Wicker. Gustav Lindh som har stora roller i både Bränn alla mina brev och Trolösa har en av de större birollerna här. Ska bli intressant att se Gustav Lindh mer framöver i internationella sammanhang. Gustav Lindh kommer att föreans med Olivia Colman och Alexander Skarsgård på en visning under Stockholms filmfestival.

Wicker är ett komiskt och romantiskt drama och en av de absolut bästa filmerna jag sett på länge. En film som fyllde mig av positiv energi och jag liksom studsade på vägen hem av lycka över en sådan komisk och samtidigt magisk film.

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

by

Godzilla Minus Zero

Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki

Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…

Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.

Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.

Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.

Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.

Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.

Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.

Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.

Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.

Filmrecension: Jävla karlar

by

Jävla Karlar

Jävla karlar
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Jens Sjögren
Manus av Jakob Beckman baserat på Andrev Waldens Augustprisbelönade roman
I rollerna Aliette Opheim, Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira

Jävla karlar har gjort succé i många former. 2023 fick författaren Andrev Walden Augustpriset för årets skönlitterära bok för romanen Jävla karlar. Den sattes upp på scen i en monolog med Shanti Roney som blev hyllad. Att berättelsen också skulle bli en film var väl oundvikligt. Det är absolut en stark och berörande berättelse även om en liten pojke vars mamma fastnar för den ena våldsamman mannen efter den andre. Det är tyvärr ett tema som återkommer med jämna mellanrum, då världen fortfarande innehåller män som slår kvinnor.

I berättelsen får vi följa den lilla pojken Andrev som lever med sin ensamstående mamma. Under den första svåra separationen fick Andrev av en slump höra att den man han växt upp med de första åren inte är hans riktiga pappa. Hans mamma flyttar från det förhållandet tillsammans med Andrev. Hon berättar för Andrev att hans pappa bor långt bort och han är vacker och är indian. Denna indian-pappa blir en figur Andrev drömmer och fantiserar om ofta.

Titeln på boken, teaterföreställningen och filmen är talande: Jävla karlar. Ja det är många hemska män som hittar till Andrevs mammas säng. Det är förstås aldrig den slagna kvinnans fel att hon blir slagen. Verkligen inte. Men det gör ont i mig att se att Andrevs mamma så ofta är totalt utan förmåga att se hur farliga en del män är. För sin sons skulle borde hon väl ta det lite lugnare innan hon släpper in männen i deras liv. Det är rätt många våldsamma män hon drar till sig och lever med. Hon visar Andrev kärlek och hon väljer ändå alltid honom. Men varför lyser det aldrig någon varningslampa inne i henne, varför trillar hon in i sådana usla relationer gång på gång? Det skulle jag vilja se mer fokus på.

Aliette Opheim som spelar Andrevs mamma är så duktig och så bra på att spela obehagliga kvinnor som lurar omgivningen eller som i det här fallet lurar sig själv. Tänk hur skickligt hon gestaltade Kristi brud (Åsa Waldau) i en tv-serie om Knutbysekten.

Filmen är en uppväxtberättelse där vi får följa Andrev från förskoleåldern upp till tonåren och hans första sexuella debut. Filmens skapare har fått tag på duktiga barn- och ungdomsskådepelare till rollen som Andrev i olika åldrar och hans kamrater. En lång rad av barn som är som naturliga i filmen. Alla dessa barn får mina stående ovationer. Filmen har också många av duktiga svenska skådepelare i rollerna som Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira.

Skälet till att filmen inte får ännu högra betyg är att den ändå känns något tunn. Att det är svårt att se hur Andrev påverkas av våldet. Det är lite för mycket som hänger i luften i berättelsen. Kanske är film fel format för en berättelse med det djup som romanen har.

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

by

Everest: The Other Side

Everest: The Other Side
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Regi Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi

Vilktn äventyr vi får följa med på. Som väntat är filmen fylld av fantastiskt foto med vyer från berget Everest och omgivningarna. Men denna dokumentär är mycket mer än så. Som alla starka och stora dokumentärer berättar den något mer än om de personer eller händelser som skildras. Den har något att säga oss alla, den berättar om saker vi alla kan relatera till.

Vi får följa elitbergs-klättrarna och skidåkarna Jim Morrison och Hilaree Nelson som träffas under ett klättrings-expedition och finner kärleken i varandra. Båda når den absoluta toppen inom sin elit-klättning. Tillsammans drömmer de om att bestiga Mount Everest via den direkta nordväggen – en av bergets svåraste och farligaste leder – och sedan åka skidor hela vägen ner. Den första och förmodligen lättaste delen i utmaningen är att få tillåtelse av Kina att bestiga Everest från den norra sidan som ligger inom den kinesisk nationen. Den delen lyckades de ordna ganska snart.

Att förbereda sig inför en sådan utmaning består av många delar. De måste träna på olika sätt, ha ingående information om terrängen och planera hur de ska ta sig fram, de måste träna fysiskt också förstås för att klara den tunnare luften så högt upp och de måste ha rätt utrustning.

Ett stort plus för denna dokumentär är att den inte enbart fokuserar på själva förberedelsen och utförandet utan också om hur det är att leva med familj och samtidigt ha en så stark passion. Hilaree Nelson har två söner som hon måste lämna i flera månader med jämna mellanrum då hon ska iväg på olika områden där de ska träna eller på annat sätt förbereda sig. Vi får möta hennes två barn som får berätta hur de tänker kring att mamma är borta så länge ibland och vi får höra Hilaree Nelson berätta varför hon helt enkelt inte kan säga nej till sin passion. Att få en inblick i hur det är att vara mamma och vilja vara med sina barn och samtidigt ha en glöd, en passion som driver henne är en intressant del i dokumentären.

Hur har de råd att ge så mycket tid åt detta? De har förstås sponsorer. Det är inte bara expeditionen på Everest som kostar, de är lång förberedelse-tid som kostar och de måste hyra in guider och andra som ska delta i expeditionen och de måste ha perfekt utrustning. Allt kostar. Hilaree Nelson förklarar för sina två barn varför hon måste åka iväg i flera månader och då säger hon att det är detta hon försörjer sig på. Det är lite genomskinligt att de har krav från sina sponsorer. De har till exempel kläder, speciellt jackor som klarar att utsättas för de tuffa vädret och på alla foton och filmklipp syns symbolen för och namnet på detta klädmärke. Det är lite trist som tittare förstås att det är så övertydligt vilken företag som är en huvudsponsor. Men det är förstås krav för att de ska kunna ha råd att genomföra projektet. Jim Morrison får vi veta lite mindre om när det handlar om hans privatliv. Ganska långt in i dokumentären får vi reda på att hans tidigare fru och barn har avlidit och att han lever med denna tunga sorg.

En av dokumentärens mest intressanta del sipprar fram mot slutet och handlar om stora upplevelser av mer än det fysiska. Uppe på bergen där luften är tunnare är närheten till moln och himmel närmare än på marken och flera av bergsklättrare berättar om andliga möten de haft på bergens toppar. De kan berätta hur de upplevt att vänner eller familjemedlemmar som dött kan visa sig för dem där uppe, att de kan känna deras närvaro och både höra och se dem. Det säger något mer än om klättring. Alla som söker något och gör det seriöst, målmedvetet och på djupet hittar ofta något mer – något som har med de existentiella frågorna att göra.