Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

by

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.

Filmrecension: Becoming Led Zeppelin

by

Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon

Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.

Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.

Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.

Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.

Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.

Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.

Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.

Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.

Filmrecension: Marked Men – det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt

by

Marked Men
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Nick Cassavetes

…. Tyvärr går det inte att inleda på något stilfullare sätt. 2025 har knappt börjat och det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt. Givetvis skulle det inte ta lång tid innan en film som summerar och ger gestalt åt denna fullkomliga apokalyps skulle framträda. Det är svårt att överhuvudtaget förstå vad som utspelar sig framför biopubliken under de outhärdligt långa 90 minuter som är regissören Nick Cassavetes senaste film.

Man kan säga allt och absolut ingenting om Marked Men, det är en sådan film som lämnar en utan förmåga att tala, tänka eller uppfatta någonting utöver den djupa smärta som infinner sig under filmens gång. Samtidigt finns det ofantligt mycket att diskutera, som det faktum att Nick Cassavetes bekräftar att varken talang eller kapacitet att tänka överförs genetiskt. Pappa John Cassavetes må vara en ikon vars filmer än idag fascinerar och inspirerar, inget av detta har överförts till sonen och äpplet har inte bara fallit långtifrån trädet utan tagit en resa till en annan dimension.

Inte för att Nick Cassavetes varit känd för någon vidare briljans vad gäller förmågan att skapa film som kan kategoriseras som dräglig. Förutom den kultklassiska The Notebook har Cassavetes junior bjudit på den makabert usla Alpha Dog med riksclownen Emile Hirsch till praktfiaskon som God Is A Bullet eller The Other Woman.

Men Marked Men får alla dessa synder att framstå som välsignelser. Om det skulle framkomma i efterhand att filmen var menad som en samling av det sämsta filmkonsten kunde erbjuda skulle det inte vara förvånande. Från första rutan är det alltför tydligt att något hemskt nalkas, från det fullkomligt groteskt fula fotot till scenografin som är så pass oattraktiv och motbjudande att den får Tim Burtons smutsiga och – avsett groteska version av Batman-staden Gotham City att likna ett paradis på jorden.

Skribenter och journalister tvingas ibland poängtera att det som setts eller sagts inte går att upprepa med respekt för tittarna/läsarna. Detsamma gäller Marked Men, det fullkomliga övergrepp på filmkonsten som utförs är bortom alla former av ord och beskrivningar.

Manuskriptet är groteskt och filmens karaktärer obegripligt osympatiska. Intelligensen, både vad gäller kreativitet och det som sker på duken når så pass låga nivåer att det inte är mätbart. Dialogen som yppas är inget annat än hälsofarlig, här finns repliker som är så pass skandalöst usla att det borde kunna ses som brottsligt.

Sedan har vi skådespelet, eller vad vi nu skall klassificera travestin som. Chase Stokes och Sydney Taylor i huvudrollerna är relativt nyutexaminerade aktörer med ytterst lite erfarenhet, i alla fall enligt deras resuméer. För med tanke på deras agerande här börjar jag istället misstänka att de är livstidsdömda brottslingar som tvingats till straffarbete, det skulle förklara det fullkomligt apokalyptiska agerande/dravel som utspelar sig framför den ont anande publiken. Antalet fel, brister och rena förolämpningar mot alla åskådare går faktiskt inte att beskriva.

I en scen då Stokes karaktär föreställer sig en våldsam bilkrasch som slutar i att bilen åker raka vägen utför ett stup kommer tanken och önskan att detsamma skall ske med samtliga av filmens personer, på så sätt hade vi fått ett snabbt slut på detta elände. Marked Men är inte en film utan ett genuint hot mot folkhälsan, tack och lov finns det ett sätt att stoppa spridningen, genom att undvika skräpet för allt man är värd.

Filmrecension: Leva lite – om en rörig tågluff genom Europa

by

Leva lite
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Fanny Ovesen

En roadmovie med två tjugoåriga tjejer som tågluffar i Europa och resan blir precis så rörig som livet är och så rörig är filmen. Det är kul att följa deras röriga liv och förvirrade relationer. Filmskaparen har valt att låta handlingen delvis berättas hoppigt och trassligt, så det ibland är svårt att veta var de är och om det är deras minnen vi ses eller själva handlingen. Det är som att filmen symboliskt stryker under röran genom att delvis berätta på ett rörigt sätt.

Tonåringars röriga liv och en rörig resa i en rörig film – för unga blir det säkert delvis ett igenkännande att se tjejernas trassel i livet och för oss som inte längre befinner oss i tjugo-årsåldern sätter filmen igång många minnen från ens egna upplevelser i den åldern. Därmed inte sagt att trettioåringar eller femtioåringar inte kan ha röriga liv.

Vänskap är ett av filmens teman. Laura och Alex är två unga kvinnor som har varit vänner länge och har ett starkt band mellan varandra. De har planerat sin resa i två år. De ska tågluffa och bo hos människor som de fått kontakt med genom så kallad Couchsurfing. Det är en app där det går att få bo hos människor runt om i världen, ofta gratis. Första stoppet är Warszawa. Ganska snart efter att de kommit fram lyckas Alex få kontakt med en ung man som lovar att ta med dem ut nästa kväll på bra klubbar.

Alex och Laura är ganska olika. Alex är singel och har ofta sex med olika killar medan Laura har pojkvän, Elias. Laura saknar Elias men samtidigt tycker hon det är kul att få resa med sin väninna. Laura får ofta höra att hon är flickväns-material. När de kommit fram till Warszawa pratar Laura med Elias i telefon. Elias berättar då att han ordnat så han kan möta upp dem på deras nästa stopp, i Prag. Han kan vara med dem där någon dag.

Alex blir sur när Laura berättar att Elias ska komma till Prag. Hon menar att Elias borde låta de två väninnorna få ha sin resa i fred. Laura påpekar att Elias bara ska vara med dem någon dag i Prag, sedan ska han hem till Sverige igen och jobba.

I Warszawa går de på klubb tillsammans med den unga mannen de mötte första dagen. Han tar med några av sina kompisar också. Det blir mycket alkohol, många shots och Laura blir aspackad. Nästa morgon vaknar hon upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Hon är naken och kan se en använd kondom på golvet, så hon anar att de haft sex. Hon smiter iväg till rummet där hon bor med Alex, som inte kommit hem efter festen ännu. Många jobbiga känslor och tankar far runt i Laura. Hon berättar för Alex att hon haft sex med en ung man men att hon inte minns hur det gick till. Alex tycker inte att Laura behöver berätta det för Elias när de möter honom i Prag. Det var fylle-sex som inte betyder något, menar Alex. Laura mår dåligt av det och samvetet bullrar. Filmen sätter fingret på frågor om hur viktig sanning är och om hur viktig trohet är och diskuterar kring vad sex betyder i ett förhållande.

En av filmens behållningar är samtalen om sex som Laura och Alex har och ibland är fler unga kvinnor med i dessa samtal. Kärlek och sex kan vara trassligt och hur ska en kvinna kunna se till att hon också får orgasm, hur pratar hon med pojkvän eller den hon har sex med om hur hon vill ha det.

Det är en engagerande film om vänskap och relationer och om att vara tjugo år och på äventyr i Europa.

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.