Filmrecension

Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Francis Lawrence

Hunger Games är ett av få – moderna, litterära fenomen som lyckats ta världen med storm under de gångna åren. Men med tiden har fenomenet och intresset avtagit och dess relevans inom dagens populärkultur är avsevärt dämpad.

Produktionsbolaget Lionsgate är också något av en underdog, till skillnad mot kollegorna/konkurrenterna Universal eller Disney är Lionsgate en förhållandevis liten institution utan någon massiv stridskassa. De senaste åren har en rad rykten också florerat om att bolaget är en potentiell kandidat för ett uppköp av någon av de större aktörerna. Att retirera tillbaka till Hunger Games genom en prequel känns desperat och fantasilöst, ett försök att fylla ut den kommande kvartalsrapporten. Men den ointressanta utgångspunkten visar sig inte vara hämmande, The Ballad Of Songbirds And Snakes är överraskande bra och framförallt oväntat vågad vad gäller det politiska budskapet. Om det inte hade varit för en fullkomligt hopplös tredje akt hade det varit en av årets mer fascinerande storfilmer.

Hunger Games har alltid haft en mörk och hård inställning till världen. Till skillnad mot postapokalyps skriven för en relativt ung målgrupp, är Hunger Games fascinerande brutal och nihilistisk. Den återkommande optimism och polerade fasad som genomsyrar andra framgångsrika romanserier, som Rowlings Harry Potter, är pulveriserad här. Där andra låter mörker och hopplöshet träda fram i marginalen, som en ytterst diskret krydda, väljer författaren Suzanne Collins att istället måla allt i svart. Denna gång är hopplösheten och brutaliteten mer framträdande än någonsin, men detta kombineras också med en rad mycket effektiva politiska allegorier.

Där auktoritära samhällen och förtvivlad dystopi alltid har varit effektivt för att fånga fantasin blir det extra effektivt i mörka tider som dessa. Regissören Francis Lawrence lägger också en oerhörd emfas i de många politiska inslagen och det känns inte som en tunn fernissa utan ett tydligt inlägg i en samhällsdebatt. I andra sammanhang hade detta budskap framstått forcerat men actionpackad underhållning har visat sig vara en effektiv plattform för samhällelig observation. Tematiken må vara kolsvart men också tankeväckande. Modet att överhuvudtaget implementera det måste applåderas i en tid då andra filmer – för att undvika kontroverser, värjer sig från att ta någon som helst politisk position.

Men intressanta observationer och kommentarer kring vårt nuvarande samhälle räcker bara så långt, det måste finnas ett driv och en magnetism som attraherar tittaren. Där tidigare filmer alltid burit med sig vissa tekniska begränsningar – som ett resultat av Lionsgate mer restriktiva budgetering, har Lawrence nu hittat ett sätt att presentera sin vision. Med hjälp av mer avancerad teknik, men framförallt erfarenhet, skapas en betydligt mer intressant film vad det visuella anbelangar. Vissa sekvenser dras fortfarande med att kännas olustigt plastiga vad gäller scenografi, men på andra sidan myntet väntar också magnifika scener med superb arkitektur. Denna gång förstår Lawrence de ekonomiska begränsningarna och har mer förmåga att navigera runt dem. Denna tydliga förbättring vad gäller handlag resulterar i en film som är betydligt mer spännande än någon av tidigare delar. Det är svårt att inte dras med då filmen rusar och överöser med – för sin åldersgräns, chockerande våld och intensiva överlevnadsförsök. Dessutom måste Rachel Zegler i en av huvudrollerna berömmas. Efter sin starka filmdebut i Steven Spielbergs nyversion av West Side Story har Zegler utvecklat en mycket potent scennärvaro och en karisma som är betydligt mer intressant än Jennifer Lawrence mer stoiska Katniss Everdeen.

Det hela ser ut att vara på väg mot mållinjen i full triumf, men filmens tredje visar sig vara ren och skär kryptonit. Från att ha varit en medryckande och kompromisslös historia om överlevnad och brutalitet, både vad gäller våld och allmän människosyn, förvandlas allting till en dagssåpa innehållandes barrock romans och ett berättande som är närmast obegripligt. Då berättelsen försöker att länka samman med de ursprungliga filmerna och förklara motivationer och tankegångar verkar ingen rim eller reson finnas. I en rad krystade scener stressas karaktärsutvecklingen fram, flera intiativ och handlingar är fullkomligt oförståeliga. Detta kan dock inte Lawrence beskyllas för då boken som står som förlaga har samma problem, att göra en total revision hade inte garanterat ett bättre slutresultatet. Utöver det finns vårtor och skönhetsmärken, ett par scener innehåller genuint risig personregi och den vanligtvis strålande Viola Davis verkar mest medverka för att kunna betala räkningar, inget annat kan förklara det helt hisnande överspelet.
Trots det genuint misslyckade slutet är inledningen och den massiva adrenalinrushen som kommer farande under filmens actionscener tillräckligt för att motivera en rekommendation. Hunger Games -The Ballad Of Songbirds And Snakes lyckas vara oväntat energisk, inspirerad och medryckande men framförallt vågad, något som ingen kunde ha trott innan.

Best. Christmas. Ever!
Betyg 3
Premiär på Netflix 16 november 2023
Regi Mary Lambert

En mycket amerikansk feelgood-berättelse som knappast överraskar utan är förutsägbar och gullipluttig som socker på glass. På sätt och vis är betyget jag satt något för högt men som en feelgood-film med typiskt amerikansk storvulen julkänsla kan den vara småkul att fördriva en stund med och att skratta lite åt.

Huvudperson Charlotte är så irriterat på julbrev som tydligen är en slags tradition i hennes kretsar. Eftersom många som varit vänner när de växt upp eller gått på college tappar bort varandra när de blir vuxna och har familj skickar de julbrev till varandra. Dessa julbrev har en tendens bli om möjligt ännu mer förljugna än skryt på Facebook och andra sociala medier där personer har en förmåga att beskriva sitt eget liv som rosaskimrande perfekt framgångsrikt. I nyhetsbreven är det alltså ännu mer förljuget och överdrivet fulländat. Allra mest irriterar sig Charlotte på julbreven från hennes gamla vän Jackie. Charlotte själv vägrar att ställa upp på att sprida sådana falska bilder av sitt liv och skickar därför inga julbrev.

Jackies liv är enligt sina julbrev så in minsta detalj en bild av den amerikanska framgången. Jackie har lyckats sälja en startup och blivit överdrivet välbärgad. Hennes tioåriga dotter är superintelligent och har kommit in på Harvard. Sonen är i Kosovo och jobbar för fred i världen, skriver hon, och maken är framgångsrik och stadens mest uppskattade karatetränare med eget gym och dessutom har han stadens uppdrag att regissera julshowen. Som pricken över i:et är Jackies man supersnygg med vältränade muskler utan en enda fettcell.

Ett misstag gör att Charlotte med sin make och två barn hamnar hos Jackies familj några dagar före jul och då de blir insnöade stannar de där över natten och sedan blir de övertalade att fira jul med Jackies familj. Charlotte bestämmer sig för att använda tiden till att hitta sprickorna i Jackies fasad. Ingen kan ha ett så perfekt liv.

Det blir så klart inte bara sprickor hon hittar hos Jackie utan hon hittar också en förklaring till varför hon själv blir så upprörd över den falska lyckoskildringen. Som jag skrev inledningen är det mesta i berättelsen förutsägbart. Vissa delar i filmen är dessutom töntigt överdrivna, som karaktären på den tioårige dottern som kommit in på Harvad för att hon är superintelligent. Men nu är genren amerikansk feelgood-komedi. Feelgood enligt den amerikanska Hollywood-filosofin är helt avhängigt på att tjäna massor av pengar. Är man välbärgad då har man lyckats och då är man lycklig är sensmoralen. Filmen är genomdränkt av amerikanska ideal om att lyckan i livet beror på att ha mycket pengar och att vara snygg. Men jag tycker den var OK ändå. Det är inte någon nödvändig film att se men inför jul brukar kan det vara kul att se en julfilm. Den kommer förstås inte på många vägar upp i samma klass som den norska jul-tv-serien Julstormen förra året, men som lite tidsfördriv fungerar den om man accepterar lite Hollywood-rosaskimmer.

November
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 november 2023

En stark film som sticker ut i mängden. Jag tycker inte ordet ”viktig” är bra att använda egentligen – kultur behöver inte vara viktig, men när det gäller denna skildring av en jakt på terrorister så är den både viktig och välgjord och mycket talande för vad som behöver tas upp just nu, i vår tid.

Filmen skildrar jakten på de terrorister i flera attacker i Paris s13 och 14 november 2015 dödade minst 130 människor och skadade fler än 350. IS, Islamiska Staten, tog på sig ansvaret för dåden. Filmen skildrar denna jakt på skyldiga terrorister som är den störa terroristjakten i Frankrike hittills.

Terrordåden i Paris i november 2015 var ett samordnat terrorattentat med skottlossningar och explosioner på sex platser i centrala Paris och i förorten Saint-Denis den 13 och 14 november 2015. 130 personer dödades och över 350 skadades vid dådet. 89 av dödsoffren och över 300 av de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Konsert låter skrämmande bekant. Hamas grymma attack som startade krigstillståndet gentemot skedde också i samband med ett sammanhang där människor träffas för att njuta av musik, vid en musikfestival.

Filmen börjar med att vi får se hur larmtjänsten blir överöst av samtal. Larm på larm ringer från attacker spridda över staden. Jag minns nyheterna den dagen med rapporter om dödsattacker mot människor vid en sportanläggning, kaféer, restauranger och konsertlokalen Bataclan. Bomber och människor som sköts till döds. Den franska polisens antiterroristenheter går direkt upp i katastrofläge. Ganska snart får de tips om att fler terror-attacker är planerade så det blir än viktigare att få tag på de terrorister som ligger bakom allt och planerar allt.

Vi får följa antiterrorist-enhetens kamp både för att förhindra fler dåd och för att få tag på de skyldiga. Terroristerna sprider falska uppgifter som gör att antiterrorist-enheten tror att en av ledarna har dödats.

I ett pressmeddelande om filmen berättas att av respekt för de döda och efterlevande visas inte illgärningarna. Det är ett stort plus för filmen av andra skäl också. Vi behöver inte se alla hemskheter för att förstå vad terrorism innebär. Det gör att det blir ännu mer fokus på själva jakten på terroristerna.

Filmen fokuserar på jakten och till skillnad från många Hollywood-produkter är det mer gruppen som helhet än de enskilda poliserna eller militärerna vi följer även om vi får följa två-tre av dessa polismän och poliskvinnor lite närmare. Men det handlar inte om dem som privatpersoner. Väldigt lite av deras privatliv exponeras. Jag tycker det fungerar väldigt bra. Det gör att filmen känns aktuell, trovärdig och jag får en känsla av att vara med där, mitt i hetsen.

Ett annat plus är att filmen låter oss slippa komma alltför när terroristerna. Vi behöver inte veta vad som gjort dem så hatfyllda att de utan att blinka dödar hundratals människor som de inte ens känner. För de finns människor som har svåra förhållanden men inte väljer att bli terrorist. Vi har också en enorm hjälte i filmen, en privatperson som vågar berätta vad hon vet och sett, trots att hon utsätter sig för fara.

November är spännande och angår oss alla. Filmen är extra aktuell idag, när en terror-organisation som Hamas startat ett krigstillstånd i Israel. Denna film är en påminnelse om att kampen mot terrorism är lika viktig idag som för åtta år sedan.