Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet
Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.
Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.
Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.
Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.
Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.
Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.
Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.