• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

30 maj, 2023 by Redaktionen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag är bokaktuell med fantasyromanen Automatonen. Det är en resa som tagit lång tid, milt uttryckt, något som jag misstänker är sant för många författare utan en enorm plattform att luta sig tillbaka mot. För jag har inte hundratusentals följare på Instagram, är inte efterfrågad föreläsare, och definitivt inte politiker med en självuppbyggande snyfthistoria att sälja. Jag råkar bara tycka om att skriva böcker.
Det är förstås inte riktigt sant. Min bokskrivarresa började långt innan Automatonen skrevs, med facklitteratur på engelska. I min enfald trodde jag, när jag väl hade ett svenskt manus att visa upp, att några hundratusen sålda böcker på ett anrikt förlag skulle spela någon roll i svenska förlagsvärlden, men icke.

Låt mig spola tillbaka bandet lite. Jag ville prova att skriva på svenska, för ett drygt årtionde sedan, så en dag i juni satte jag mig i sommarhuset och satte igång. Det skulle egentligen bli en historia för unga vuxna, jag såg intressanta situationer och möjligheter till berättande i romanens centrala frågor. Industrialism möter natur, de moraliska aspekterna av expansion, viljan att bryta upp från traditionerna – allt det där är centralt i min roman. Och frågor som unga vuxna kämpar med, tänkte jag, något som förstås fortfarande är sant.
För att jag faktiskt skulle slutföra skrivandet så bestämde jag mig för att sätta mig efter frukost, varje morgon, med en kopp kaffe vid min sida. Minst en timme, det var kravet. Och eftersom det var sommar och skönt ute så valde jag att skriva på något så udda som en Alphasmart Neo. Det är en gammal maskin som bara fungerar med text, ett par rader ser du på den monokroma LCD-skärmen, men tangentbordet är bra och skärmen fungerar utomhus, till skillnad från världens alla laptops. Efter varje skrivpass kopplade jag min Alphasmart Neo till datorn och laddade över den senaste versionen av den växande textfilen. Och varje gång var jag rädd att filen skulle bli korrupt, att Neon skulle gå sönder, eftersom det var så gammal hårdvara, men icke. Jag har den fortfarande, detta dryga årtionde senare, och den fungerar fortfarande.

Disciplin och ledighet fungerar, för i slutet av månaden hade jag det första utkastet redo. Knappa 70.000 ord skrivna, det hade gått alldeles utmärkt att skriva på svenska, koncentrerat och bra. Jag lät manuset ligga ett par månader innan jag återvände till det, nu på datorn, för att skriva om, revidera, och putsa. Här någonstans insåg jag att Automatonen inte var en bok för unga vuxna, för även om de centrala aspekterna var där, så blev historien lite mörkare, lite hårdare, än planerat. Inget ont om det, tänkte jag, och reviderade vidare.

Om du någon gång reviderat ett manus så vet du hur plågsamt det är. Dels att se vad du skrivit, och dels att få ordning på det. Processen är lång, många skriver om och reviderar i åratal. Jag jobbade med det, av och till för att jag tror på att få lite utrymme från idéerna, året ut.
Sedan skickade jag manuset till förlag. Över tio år sedan gick Automatonen ut till förlag och agenter.
Väntan var lång. Sedan kom ett nej tack, ett tack men nej tack men hör gärna av dig igen, ett nej tack, ett den är bra men passar inte vår utgivning, ett nej tack. Och en hel del tystnader, rakt av, från de som inte kunde bemöda sig att skicka ett kort svar. Mestadels agenter, vilka måhända behöver jobba lite med sin kommunikation, i synnerhet nu när vi kliver in i AI:ns tidevarv.

Jag var inte förvånad, jag hade hört mig för. Chanserna var minimala, obefintliga rentav. Det spelade ingen roll att jag sålt hundtratusentals böcker om teknik på engelska, att jag var publicera i engelskspråkiga scifi- och skräckantologier. I svenska förlagsvärlden bryr man sig bara om svensk utgivning, fick jag höra, och där är du ointressant debutant. ”Vi ger inte ut så många sådana per år, som bransch.”

Manuset var dock klart så jag fortsatte skicka ut det när jag stötte på ett förlag som verkade passa, eller när det kommit tillräckligt många nej för att jag skulle dra ut en laddning till. Det blev något jag gjorde, under ett årtionde, skulle det visa sig.
Så plötsligt, ett ja. Och sedan ett års väntan, för sådan är förlagsbranschen, innan arbetet faktiskt sätter igång med boken.

Automatonen redigerades och reviderades tillsammans med en duktig redaktör. Vi stötte och blötte texten, men glädjande nog var det inte så hemskt mycket att skruva på. Han var nöjd, han hade bra synpunkter, och manuset blev lite bättre.

Det blev samma resa med omslaget, något jag hade starka synpunkter om, designer som jag är. Jag skrev till och med en bloggpost om saken, om hur tufft det skulle bli för den stackare förlaget hade gett jobbet. Hon fick rentav en skiss, det första som hände, men mina farhågor var obefogade. Processen var smidig, vi hittade smarta lösningar, ett skyddsomslag och en rödfärgad hårdinbunden insida. Jag gjorde en symbol som vi jobbade vidare med, och allt blev, tycker jag, riktigt bra.

Och nu, plågsamt lång tid senare, är boken i handeln. Det är med skräckblandad förtjusning jag såg Automatonen toppa försäljningslistan för fantasy på Adlibris, och fick rapporter från folk som beställt boken. Att BTJ gav boken fyra av fem gjorde förstås inte ont heller. Nu börjar det hårda arbetet, med att hjälpa boken hitta läsare. Och skriva uppföljaren förstås, det är sommarens projekt.

I skogen lever urderna, det dolda folket, ett stillsamt liv i nära förbund med naturen och andarna. Allt slås i spillror när kolonisatörerna från Nya Järnstaden gräver lite för djupt och släpper lös automatonen, en mekanisk golem från en svunnen tid. Ingenting blir sig likt när de alla beskådat automatonens fasansfulla kraft.

Lövsångaren Mikkel är tveksam till vart världen bär för skogsfolket, men hans syster Mira – nyligen invigd i de seendes mystiska värld – ser på framtiden med spänning. Tillsammans med utforskaren och järnstadsbon Rakel, som själv undrar om Nya Järnstadens aggressiva frammarsch är helt av godo, hamnar de tre mitt i en maktkamp som riskerar att sluta med krig. För vem vet vad vissa är villiga att göra för att hitta hemligheterna i underjorden.

Automatonen är den första fantasyromanen i en bokserie där skogens magi möter stadens industrialism – och den glömda civilisationen som hotar sluka dem alla.
Läs mer på automatonen.se

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst, Toppnytt

Vanbot: “ Man är inte förberedd på nåt”

3 maj, 2023 by Petter Stjernstedt

Brytpunkter och uppbrott är temat för electro-artisten Vanbots fjärde fullängdare ”How Can I Prepare For This”. För Kulturbloggen berättar hon om skrivkramp, synth-ljud och skrivande som antidos mot kraftig ångest.

Efter tre album med fluffig pop är Ester Ideskog, alias Vanbot, tillbaka med ny pulveriserad synth-extas.
– Det är så roligt att vara igång igen. Det bästa är att få lyssnarnas positiva respons när något man skriver om slår an i dem.

Temat på fjärde plattan ”How Can I Prepare For This” är uppbrott och brytpunkter i livet. Samtliga låtar handlar på olika plan om uppbrott, uppbrott på personligt och professionellt plan, nu och i perspektiv.

– Det är tillbakablickar på gamla relationer, nära vänners uppbrott och uppbrott från staden. Jag flyttade från Stockholm till småstaden Lidköping där jag nu bor i en villa med sjöutsikt. Det är skillnad att bo med naturen så nära till hands, en förhöjd livskvalitet helt klart.

Uppmärksamheten hos electro-artisten med förkärlek till synthesizern har varit stor. Sajter som The Pitchfork och The Guardian har skrivit spaltmeter om Esters fluffiga electro-synth. Och artister som Petter Winnberg från Amason och producenten Johannes Berglund, som arbetat med artister som The Knifes och Eva Dahlgren, har samrbetat med Vanbot. Men karriären har inte varit utan speed-bums.  I samband med tredje skivsläppet ”Sibiera” (2017) fick Ester skrivkramp och energin tog helt slut.
– Jag var sönderstressad och slutkörd. För att orka backade jag ur allt som hade med musik att göra och jag gjorde bara det jag absolut behövde.

Då var Ester independent och gjorde allt från marknadsföring till bokningar till releaser och fakturering på egen hand. Det var tuffa tider. Ester berättar om hur hon efter releasefesten på klubben Ingrid kollapsade.
– Jag var superglad, men så fort jag lämnade klubben gick luften ur mig. Därefter tog jag en lång paus från allt.

Det tog cirka två år innan Ester greppade pennan igen. Hur fick du energi åter?

– Jag behövde vila och få återhämtning. Till slut återvände lusten bara.

För att undvika att hamna i samma sits försöker Ester att förbereda sig mer, även om det är svårt. Saker som bokningar till skivsläpp till intervjuer har en tendens att komma på en och samma gång.
– Det blir lätt så. För att bättre hitta energin lägger jag numera fokus på det roliga, skrivandet och skapandet, sånt som får mig att bli glad. Framförallt undviker jag att stångas i onödan med sådant som är tungt och som enbart dränerar mig på energi.

Att ta sig ur skrivkrampen blev en brytpunkt för Ester. Idag tänker hon mera på sitt välmående. Skrivandet används som verktyg för att det tackla jobbiga saker.
– Jag skriver för att kunna hantera jobbiga känslor. Vi har alla brytpunkter i livet, situationer som skapar ett kaos. I sin tur genererar kaoset ångest. När en linje bryts släpps ångesten fri. Det blir en katalysator för skrivandet.

Sista låten på skivan ”Have Can I Prepare For This” bryter trenden med centrering kring uppbrott. Temat  är förnyelse och den stora förälskelsen.
–Jag ville skildra en fungerande kärlekshistoria för det är något man sällan ser gestaltas inom popmusik. Den be skriver hur saker kan förändras, hur det ur det nya kan födas något gott. Som vuxen tror man att man är förberedd på det mesta, att man har koll och ingenting kan förvåna en. Sanningen är att man inte är förberedd på något.

Det fick Vanbot uppleva när hon i februari fick se ryssarna attackera Ukraina. ” The Weight of Rage” skrevs under de första dagarna för invasionen.
–När jag såg familjer kliva på tågen, blidkade hur mödrar och deras barn gick på vagnarna medans fäderna lämnades kvar blev jag starkt berörd.

”The Weight of Rage” är hennes tolkning av uppbrottet som kommer i och med ett krig, ett krig som skapar en spricka mellan människor, familjer och nationer.
– Familjer splittrades. Som mamma med ett litet barn där hemma kan jag ana men aldrig greppa
den oerhörda smärta de har upplever.

Bland fluffiga popdängor sticker ”The Weight of Rage” ut. Det är ett maffigt arrangemang ackompanjerat av Erik Arvinder och hans orkester Stockholm Studio Orchestra. Ester som är van att arbeta i mindre team, antingen själv eller i ett band, fick pröva på att samverka med en 24-manna stråkorkester.
– Det var fantastiskt. Jag vart som en blöt pöl första gången jag hörde dem spela. De är sådana proffs med noll behov av repetition. De bara kör.

Soundet på nya skivan beskriver Ester som fluffig pop med betoning på synth. Samuel Starck, producent för och kompande musiker åt artister som Veronica Maggio och Jonathan Johansson, har varit med och format ljudbilden. Förutom musiker är Samuel en nära vän till Ester.
– Det var betryggande att arbeta med någon som är så pass kunnig, men framförallt är det roligt. Våra möten har varit rofyllda. Jag tror vi pratar mera om mat än musik, ler Ester.

Soundet för fjärde albumet skiljer sig från tidigare alster. Experimentskivan ”Siberia” (2017), hennes förra fullängdare, spelades in på den Transiberiska järnvägen. Här fick Ester möjlighet att utforska musikens gränser. Mot Siberia är ”How To Prepare for This” ett mer klassisk album där artisten gått till tillbaka till rötterna.
– Det är back to basic och är skrivet på samma vis som när jag började göra musik, okonstlat med fokus på melodier och synth-ljud.

Esters kärlek till synthesizern är stark. Hon älskar att få skruva på spakarna och kunna framkalla nya spännande läten på det elektriska pianot.
– För mig är det alltid melodin som är det bärande elementet för en låt. Det är ur musiken som sedan idén växer fram för en text.

Det är i skrivstugan och i studion som Ester trivs som bäst därefter kommer live-scenen.
– Det roligaste är att få skriva men det kommer inte tills sin rätt förrän man får spela det inför andra och se deras reaktioner.

Det finaste är enligt Ester när man som artist lyckas nå ut, när fans från hela världen skriver meddelanden om hur de knyter an till texten.
–Det är häftigt att kunna nå ut på det viset och att ens musik kan bli så betydande för andra personer. Däri ligger musikens verkliga styrka.

Vanbots album ” How Can I Prepare For This” släpps den femte maj.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt Taggad som: Ester Ideskog, Samuel Starck, Siberia, synth, Vanbot

Madminton: “Utan tvekan finns det trollkonster och krafter utom vår förståelse”

21 april, 2023 by Redaktionen

Med två album i ryggen har Madminton etablerat sig som ett av Stockholms mest kreativa band. Den 21 april, släpptes nya singeln Mind Control vilket firas med releasefest på Under Bron med You Thant och Carl HS som support. Kulturbloggen fick en intervju med det högaktuella bandet.

Ni är aktuella med Mind Control. Kan ni berätta lite om vad låten handlar om och vad ni hämtat inspiration från?
– Låten handlar om magi. Utan tvekan finns det trollkonster och krafter utom vår förståelse. Besvärjelser som förhäxar en.

Jag läste någonstans att folk inte längre, åtminstone inte i samma utsträckning, lyssnar på musik baserat på genre utan efter humör eller sinnesstämning. Vilket sinnesstämning är Mind Control?
– Sinnesstämningen är förvirrad, elektrisk, magnetisk kanske? Romantisk eventuellt. Beroende på vad man tycker är romantiskt. Sinnesstämning och humör är ju väldigt temporärt, kanske innebär att den här låten kan vara temporärt aktuell för några ibland.

Ni har tidigare släppt två album—Tryin My Best (2019) och Get It Done (2022). På vilka sätt skulle ni säga att ert sound har utvecklats?
– Vårt sound utvecklas såklart ständigt som allt annat. Vår första och andra skiva är mixade av Charlie, och mestadels inspelade i replokaler. Den här skivan har vi gått vidare och valt att spela in allting analogt live i Tambourine Studios i Malmö, och istället valt att jobba med en extern producent, Joar Sylvan, vilket givetvis sätter en ny prägel på det. Vi har även valt att ersätta orgeln med piano på allt fler låtar och gått åt en ny lite mer ren riktning? Det låter bara allmänt bättre nu tycker vi.

Vad kan vi förvänta oss av ert tredje album?
– Jag tycker vi sa det bra senast, när vi blev intervjuade i höstas. Vad var det? Att nya skivan kommer kanalisera glamrockens hjältar och beröra nästan allt och alla (eventuellt, beroende på sinnesstämning).

Embryot till Madminton bildades i Prag. Är det några element från Prag som stad och dess kultur som präglat bandets identitet?
– Absolut, den frihet som andas där bär vi alltid med oss. Den är absolut nödvändig att återvända till i en stad som kan stundtals verka sluten och kall.

Kan ni berätta lite om hur det var i Prag under tiden då bandet bildades?
– Vi bodde i Prag under ett halvår med intentionen att spela in en skiva, och det gjorde vi (den finns om man letar på YouTube). Vi träffade massa inspirerande folk och spelade väldigt mycket med otroliga musiker därifrån. Det var en perfekt tid, och ur det kom vi inspirerade tillbaka till Sverige och satsade på Madminton.

Hur påverkades er kreativitet när ni återvände till Stockholm?
– Det blev nog så att vi blev väldigt säkra på vilken lucka vi skulle kunna fylla här. Det behövs mer Rock’n’roll.

Kan Stockholms kulturliv lära sig något från Prag?
– Att inte vara så självupptagna och ängsliga.

Er musik beskrivs ofta som retro utan att försöka låta som uppdaterade versioner av äldre rockband. Hur se ni själva på förhållandet till äldre estetiska former i modern musik?
– Hmmm vi vill vara progressiva utan att någonsin påstå att vi har kommit på något “helt eget”. Allt skapande är härmande i någon form. Rock’n’roll is here to stay.

Vad krävs för att en stil eller genre ska kännetecknas som nyskapande? Vilken skulle ni säga är den mest nyskapande musiken idag?
– Kanske musik som inte är sensationssökande i den grad att den inte försöker vara något den inte är.

Lyssna på Mind Control av Madminton:

Arkiverad under: Intervju, Musik, Toppnytt Taggad som: Intervju, Madminton, Musik

Pressträff med Laurie Anderson – om att se i en spegel från sidan

1 april, 2023 by Rosemari Södergren

Laurie Anderson, Absent in the Present: Looking into a Mirror Sideways, 1975 © Laurie Anderson

Att se i en spegel från sidan. Vad som syns, hur det ser ut och hur det beskrivs beror på många saker: vem som tittar, från håll, med vilken bakgrund, med vilken kunskap. Laurie Anderson är känd både som musiker, kompositör, konstnär, performanceartist, författare och filmare. Den röda tråden genom alla hennes uttryck är viljan att berätta och i allt drivs hon av en undersökande attityd kring livet, existensen och berättandet.

1 april 2023 öppnade Moderna Museet i Stockholm hennes utställning ”Looking into a mirror sideways”. Kulturbloggen var med på en pressträff med Laurie Anderson några dagar innan utställningen öppnades. Utställningen är ett spännande strövtåg genom berättelser och historier och vi ställs inför bilder, videoverk, röster, skulpturer och ljud som får oss att fundera och känna, ibland bara måste jag sätta mig ned en stund och betrakta i lugn och ro.

Ett av verken i utställningen handlar om Andersons farfar Axel Efraim Andersson som föddes i Sverige. Han immigrerade till USA med sina föräldrar som barn. Inom familjen berättades det att Axel kom till USA som åttaåring, som nioåring startade han ett företag som hästhandlare och vid tio år gifta han sig.
– Det lustiga är att ingen i familjen opponerade sig mot den osannolika historieskrivningen utan svalde den med hull och hår, sade Laurie Anderson.

– Den sanna berättelsen är att Axel och hans syskon hamnade på ett barnhem ett par år och Axel också togs till ett ungdomsfängelse, berättade Laurie Anderson.

I utställningen har hon låtar AI-programmet OpenArt skapa svartvita fotografier av hur det kunde ha gått till när Axel som ung immigrant anlände till Amerika. Det är ett underbart exempel på hur påhitt och sanning flyter in i varandra.

Foto: Rosemari Södergren

Laurie Anderson var en tidig internationell pionjär inom den elektroniska musiken. Som konstnär arbetar hon idag i framkant av nya tekniker, som virtual reality (VR) och artificiell intelligens (AI). Men hon tror inte att AI kommer att kunna ersätta människan som konstnär.

– Vi får inte glömma att det AI kan arbeta med och processa är trots allt sådant som människor matar den med, sade Laurie Anderson.

Berättelsen om hennes farfar som sattes i ungdomsfängelse visas i utställning när an innan berättelse om en tolvåring pojke, Mohammed el Gharani, som spärrades in på Guantánamo. Han släpptes som tjugoåring utan att få någon ursäkt eller någon förklaring från den amerikanska staten. Den skildringen blir en mer politisk del av utställningen. Men egentligen har Laurie Anderson inte som syfte att skapa opinion, säger hon:
– Jag är inte ute efter att uttrycka mina åsikter eller visa upp mig och vad jag står för. Jag tror att ni alla, var och en, kan dra egna slutsater och reagera, sade hon.

Av och till får hon frågan om hur hon ser sig själv: som musikskapare eller bildkonstnär. Hon vill inte dela upp vare sig tillvaron eller berättandet i någon genre. Allt är olika sätt att berätta på. Laurie Anderson slog igenom 1981 med singeln ”O superman”. Då var hon ju redan etablerad som performancekonstnär – så frågan är egentligen felställd.

– Att jobba med och uttrycka mig med färger känns på många sätt som samma sak som att jobba med musik, men toner och ljud. Det sätter igång känslor inom mig som jag hoppas kunna förmedla. sade hon.

Lena Essling, curator på utställningen på Moderna museet skriver:
Laurie Andersons mångfacetterade produktion kan ses som delar i en och samma väv av berättande. Här ryms en ström av betraktelser över människans villkor, nationers drömmar, flyktig samtid och dystopiska framtidsvisioner.

Det stryker under vad Laurie Andersons konst och musik handlar om och utställningen på Moderna Museet. Konsten att se ur olika synvinklar, att undersöka och berätta på flera sätt.

”Looking into a mirror sideways”
Laurie Anderson
Moderna Museet, Stockholm. Visas till och med 3 september 2023 >/em>

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Laurie Anderson, Moderna museet, pressträff

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

2 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Nya skivan kretsar kring den dåliga självkänslan hos många

Var tog självkänslan vägen? Maia Hirasawa jobbar med sitt mindervärdeskomplex på nya plattan ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”. I en exklusiv intervju med Kulturbloggen berättar hon om utbrändhet, karriären i Japan och om musiken som räddar liv.

Det är en kylig förmiddag i ett frostigt Aspudden när jag möter upp Maia utanför spärren till T-banan. Vi hälsar artigt och hittar snabbt en hemtrevlig pizzeria som utgångspunkt för vår intervju. Det var drygt två år sedan den svensk-japanska sångerskan och multiartisten Maia Hirasawa släppte “Bättre”, en skiva med utgångspunkt från artistens stundande 40-årskris. Kanske gjorde krisläget att Maia fick nya insikter. “If This is the End It Sure is a Beautiful One” handlar om bristande självkänsla och egenkärlek.

Det är bisarrt. Trots att Maia varit aktiv som artist under en längre tid och trots en självsäkerhet i hennes kapacitet som artist brister ofta självkänslan.
– Jag vet att folk lyssnar på mig och att det jag säger har viss tyngd hos andra. Som artist sätter jag enkelt upp gränser och leder andra i processen, men jag har svårt att se mitt egenvärde och mäter det utifrån de egna prestationerna. Det räcker inte att bara få vara jag.

När Maia är i studion eller står vid scengolvet känner hon sig självsäker, men så fort hon kommer hem bubblar de negativa tankar upp till ytan.
– Tankar som “ Jag är egentligen ingenting, min trummis tycker säkert jag är dum i huvudet” eller “Jag är egentligen inte så smart” framträder.

I processen med nya skivan förstod Maia att hon varit en för hård domare. För att förändra negativa tankemönster och orealistiska förväntningar började hon arbeta med acceptans.

– Förr i tiden försökte jag att trycka bort de jobbiga tankarna. Idag är strategin annorlunda. Jag hanterar känslorna genom att acceptera dem och jag säger snällt till mig själv, ”det är okej att känna så som jag gör. Det går över”.

En utveckling har skett och idag känner Maia en större trygghet i sig själv. Hon har förstått att hennes tankar inte är någon absolut sanning. Känslan av otillräcklighet återfinns på ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”.
– Texterna handlar om att värdesätta dig själv och om att tro på att man är bra nog. “You should love your self first” sjunger jag i låten ”Okay”. Jag har länge trott att jag tyckt om mig själv, men innerst inne har det skavt.

Press och stress har varit bidragande faktorer till Maias välbefinnande. Som artist slog hon igenom 2007 med skivan “Though Im Just Me”. Sedan dess har det blivit sex album och en julskiva. Livet har rullat på, men utbrändhet och tuffa förväntningar gjorde till slut att Maia sökte sig vidare.
– Jag kände ingen glädje längre med att skapa och då var det lika bra att ta en paus från alltihop.  

Riktigt så blev det inte. Istället hittade Maia ett nytt hem för att fortsätta utmana musikens ramar. I och med pappan Suguru Hirasawas ursprung – Japan var tillflyktsorten given. Under drygt ett års tid, mellan 2010-2011, var Maia bosatt i Nintendos och Manga-seriernas förlovade land.
– Tanken var aldrig att jag skulle göra karriär I Japan, men oväntat nog blev jag en ännu större artist där än jag var i Sverige.

Till en början tog Maia det ”lugna gatan”. Hon höll sig flytande med olika gigg och små uppdrag tills en dag då ett större japanskt företag hörde av sig till henne om att göra musik till deras reklamfilm
– Plötsligt hörde fler och fler företag och filmbolag av sig. Alla ville de samverka med mig. Det sköna med ”Japan-tiden” var att det inte fanns någon press eller större förväntningar på mig. Istället kunde jag göra exakt det jag ville. Det var ett utmärkt sätt att hitta tillbaks till musiken. 

Japansk musikindustri beskriver Maia som mer tillåtande och kreativ. Där finns en uppsjö av subkulturer och här tillåts kommersiell musik att vara konstig och svår. Som artist kan man släppa en låt på fem minuter och trettio sekunder utan att få märkliga reaktioner tillbaka. För Maia var det en befrielse att befinna sig i detta sammanhang.
– I Sverige är allt så ängsligt. Man måste ställa upp på intervjuer för specifika tidningar och medverka i de TV-program som har den högsta status. I Japan kunde jag testa mig fram, pröva mina vingar och få kasta mig ut i ovishetens dimma. Det var för mig en nyttig erfarenhet och det gjorde att jag kunde släppa på ängsligheten.

I och med Japan-vistelsen blev Maias syfte med musiken allt tydligare. Succén kom i och med megahiten Boom, låten som fick Maia att inse musikens sprängkraft. År 2015 slog en jättetsunami ner över Japans kustremsa. Där och då kände Maia maktlöshet.
– Jag kunde inte kontakta mina vänner eller min familj. I och med låtens enorma framfart, med miljoner kommentarer och visningar på sociala medier, insåg jag hur musik kan påverka, hur den kan skänka hopp och ge styrka till människor i nöd.

I dagens skakiga omvärld ser kriserna ut att avlösa varandra. Efter pandemin kom kriget i Ukraina och sen Iran-protesterna. I svåra tider vill Maia ge oss en gnutta hopp.
– När jag såg hur människor gick samman och riskerade sina liv för något större än dem själv kände jag en hoppfullhet. Som artist vill jag bidra till den känslan, en känsla om att möjligheterna äro oändliga.

Albumets titel ”If This is the End It Sure is a Beautiful One” kom till i och med Maias reflektion över tillvaron.
– Jag tyckte den sammanfattade väl mitt och hela mänsklighetens nuvarande tillstånd och det stämningsläge som just nu råder. 

Musiken på skivan är mångfacetterad. Här finns så väl Annika Norlin-visa som Robyn-synthig popmusik. Texterna handlar om svek, kärlek och dålig självkänsla. Det mesta är självupplevt.

– Jag målar bilder därutifrån. Ibland har jag själv upplevt det beskrivna, andra gånger är det någon i min närhet som hamnat i liknande sits. Jag hämtar stoff från mitt eget liv.

Maia tycker plattan musikaliskt är mer spretig än tidigare alster, men det finns en charm i det.

– Den röda tråden är fortfarande jag. Det är min musik, mina erfarenheter, min röst.

Även om ängsligheten på senare tid släppt finns den kvar i Maia. Men det finns en plats där hon känner maximal trygghet , där hon kan slappna av och tillåts vara sig själv fullt ut.
– Det är när jag spelar live. I och med pandemin var det ett tag sedan nu så jag är riktigt pepp inför spelningarna i vår.

På scenen är Maia en kreativ själ som gör upptåg , improviserar och testar nytt.

–När publiken är med, när de klappar till takten och jublar är jag som gladast. Där och då är ängsligheten som bortblåst.

 ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”  släpps den tredje februari.

 Turnédatum för Maias vårturné: 9/3 Jönköping, 10/3 Malmö, 11/3 Göteborg,12/3 Stockholm.

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Intervju, Musik, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in