Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag är bokaktuell med fantasyromanen Automatonen. Det är en resa som tagit lång tid, milt uttryckt, något som jag misstänker är sant för många författare utan en enorm plattform att luta sig tillbaka mot. För jag har inte hundratusentals följare på Instagram, är inte efterfrågad föreläsare, och definitivt inte politiker med en självuppbyggande snyfthistoria att sälja. Jag råkar bara tycka om att skriva böcker.
Det är förstås inte riktigt sant. Min bokskrivarresa började långt innan Automatonen skrevs, med facklitteratur på engelska. I min enfald trodde jag, när jag väl hade ett svenskt manus att visa upp, att några hundratusen sålda böcker på ett anrikt förlag skulle spela någon roll i svenska förlagsvärlden, men icke.
Låt mig spola tillbaka bandet lite. Jag ville prova att skriva på svenska, för ett drygt årtionde sedan, så en dag i juni satte jag mig i sommarhuset och satte igång. Det skulle egentligen bli en historia för unga vuxna, jag såg intressanta situationer och möjligheter till berättande i romanens centrala frågor. Industrialism möter natur, de moraliska aspekterna av expansion, viljan att bryta upp från traditionerna – allt det där är centralt i min roman. Och frågor som unga vuxna kämpar med, tänkte jag, något som förstås fortfarande är sant.
För att jag faktiskt skulle slutföra skrivandet så bestämde jag mig för att sätta mig efter frukost, varje morgon, med en kopp kaffe vid min sida. Minst en timme, det var kravet. Och eftersom det var sommar och skönt ute så valde jag att skriva på något så udda som en Alphasmart Neo. Det är en gammal maskin som bara fungerar med text, ett par rader ser du på den monokroma LCD-skärmen, men tangentbordet är bra och skärmen fungerar utomhus, till skillnad från världens alla laptops. Efter varje skrivpass kopplade jag min Alphasmart Neo till datorn och laddade över den senaste versionen av den växande textfilen. Och varje gång var jag rädd att filen skulle bli korrupt, att Neon skulle gå sönder, eftersom det var så gammal hårdvara, men icke. Jag har den fortfarande, detta dryga årtionde senare, och den fungerar fortfarande.
Disciplin och ledighet fungerar, för i slutet av månaden hade jag det första utkastet redo. Knappa 70.000 ord skrivna, det hade gått alldeles utmärkt att skriva på svenska, koncentrerat och bra. Jag lät manuset ligga ett par månader innan jag återvände till det, nu på datorn, för att skriva om, revidera, och putsa. Här någonstans insåg jag att Automatonen inte var en bok för unga vuxna, för även om de centrala aspekterna var där, så blev historien lite mörkare, lite hårdare, än planerat. Inget ont om det, tänkte jag, och reviderade vidare.
Om du någon gång reviderat ett manus så vet du hur plågsamt det är. Dels att se vad du skrivit, och dels att få ordning på det. Processen är lång, många skriver om och reviderar i åratal. Jag jobbade med det, av och till för att jag tror på att få lite utrymme från idéerna, året ut.
Sedan skickade jag manuset till förlag. Över tio år sedan gick Automatonen ut till förlag och agenter.
Väntan var lång. Sedan kom ett nej tack, ett tack men nej tack men hör gärna av dig igen, ett nej tack, ett den är bra men passar inte vår utgivning, ett nej tack. Och en hel del tystnader, rakt av, från de som inte kunde bemöda sig att skicka ett kort svar. Mestadels agenter, vilka måhända behöver jobba lite med sin kommunikation, i synnerhet nu när vi kliver in i AI:ns tidevarv.
Jag var inte förvånad, jag hade hört mig för. Chanserna var minimala, obefintliga rentav. Det spelade ingen roll att jag sålt hundtratusentals böcker om teknik på engelska, att jag var publicera i engelskspråkiga scifi- och skräckantologier. I svenska förlagsvärlden bryr man sig bara om svensk utgivning, fick jag höra, och där är du ointressant debutant. ”Vi ger inte ut så många sådana per år, som bransch.”
Manuset var dock klart så jag fortsatte skicka ut det när jag stötte på ett förlag som verkade passa, eller när det kommit tillräckligt många nej för att jag skulle dra ut en laddning till. Det blev något jag gjorde, under ett årtionde, skulle det visa sig.
Så plötsligt, ett ja. Och sedan ett års väntan, för sådan är förlagsbranschen, innan arbetet faktiskt sätter igång med boken.
Automatonen redigerades och reviderades tillsammans med en duktig redaktör. Vi stötte och blötte texten, men glädjande nog var det inte så hemskt mycket att skruva på. Han var nöjd, han hade bra synpunkter, och manuset blev lite bättre.
Det blev samma resa med omslaget, något jag hade starka synpunkter om, designer som jag är. Jag skrev till och med en bloggpost om saken, om hur tufft det skulle bli för den stackare förlaget hade gett jobbet. Hon fick rentav en skiss, det första som hände, men mina farhågor var obefogade. Processen var smidig, vi hittade smarta lösningar, ett skyddsomslag och en rödfärgad hårdinbunden insida. Jag gjorde en symbol som vi jobbade vidare med, och allt blev, tycker jag, riktigt bra.
Och nu, plågsamt lång tid senare, är boken i handeln. Det är med skräckblandad förtjusning jag såg Automatonen toppa försäljningslistan för fantasy på Adlibris, och fick rapporter från folk som beställt boken. Att BTJ gav boken fyra av fem gjorde förstås inte ont heller. Nu börjar det hårda arbetet, med att hjälpa boken hitta läsare. Och skriva uppföljaren förstås, det är sommarens projekt.
I skogen lever urderna, det dolda folket, ett stillsamt liv i nära förbund med naturen och andarna. Allt slås i spillror när kolonisatörerna från Nya Järnstaden gräver lite för djupt och släpper lös automatonen, en mekanisk golem från en svunnen tid. Ingenting blir sig likt när de alla beskådat automatonens fasansfulla kraft.
Lövsångaren Mikkel är tveksam till vart världen bär för skogsfolket, men hans syster Mira – nyligen invigd i de seendes mystiska värld – ser på framtiden med spänning. Tillsammans med utforskaren och järnstadsbon Rakel, som själv undrar om Nya Järnstadens aggressiva frammarsch är helt av godo, hamnar de tre mitt i en maktkamp som riskerar att sluta med krig. För vem vet vad vissa är villiga att göra för att hitta hemligheterna i underjorden.
Automatonen är den första fantasyromanen i en bokserie där skogens magi möter stadens industrialism – och den glömda civilisationen som hotar sluka dem alla.
Läs mer på automatonen.se
Ni är aktuella med Mind Control. Kan ni berätta lite om vad låten handlar om och vad ni hämtat inspiration från?
