Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

by

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I det sista regnet av Janesh Vaidya: om det viktigaste i livet

by


I det sista regnet av Janesh Vaidya är en av de vackrast skrivna böckerna jag läst på länge.
Janesh Vaidya växte upp i Kerala i södra Indien. Han inspirerades tidigt av sin farmor som var naturläkare, inom ayervedakonsten. Janesh Vaidya reser jorden runt och har föreläsningar och workshops om ayerveda och livet. ”I det sista regnet” är hans debutroman.
Den handlar om man som återvänder till sin indiska by, hans far ligger svårt sjuk på dödsbädden och under resan dit och när han är där minns pojken hela tiden sin farmor, som han hade en tät relation med.
Vistelsen i byn varvas med minnen av farmor och av vad hon hade att lära ut.
Pojken var ibland med när hans farmor undervisa om ayurveda och dess filosofi.
Återbesöket i byn har ett annalkande hot: det ska komma ett kraftfullt, våldsamt förfärligt regn som kommer att döda djur och dränka hus. Det är det sista regnet, som kommer vart 21:a år.

Från baksidan på boken:

– Vad är det sista regnet, farmor?
– Det drar från Arabiska sjön med åska och blixtar. Det fyller hela havet och jagar väldiga vågor mot stranden. Till och med floderna svallar av vågor och översvämmar byn. Efter regnet följer en storm som knäcker grenarna på många träd och raserar byggnader som reser sig högre än tempel. I slutet mojar stormen till blåst och till sist en fläkt.
Efter en liten tystnad återtog den gamla: – Sedan mättas luften av tystnad. Stjärnor faller ur skyn och de goda andarna kommer ner till jorden och besöker sina barn. Bara nu kan man se de döda.
– Kan alla se de döda?
– Inte alla. Bara de som har levat för varandra, de vars hjärtan är förbundna med kärlekens broar, de som har älskat passionerat medan de var i livet.
– Som du och jag, farmor?
Den gamla log och kysste pojken i pannan.

Ni förstår. Det är magiskt och det är vackert och det är ändå praktisk visdom.
När jag läser den har jag ändå svårt att se den som en roman, den känns som väldigt biografisk, med tanke på det som berättas om Janesh Vaidya.
Fast det gör inget, boken är underbar att läsa språkligt och dess visdom är något jag suger åt mig.
Det här är en bok som hade partier som jag absolut inte ville glömma bort, så jag läste den med en anteckningsbok vid sidan om, så jag kunde skriva ner stycken som jag tyckte var extra viktiga att aldrig glömma.

Ett exempel:

De flesta rädslor är illusioner. Börjar man fly från rädslan jagar den alltid efter, och till slut blir man dess slav. Det man måste göra är att sluta springa, vända sig om och se rädslan i vitögat.
Bakom varje rädsla döljer sig en sanning. Finner man den sanningen kan man upptäcka de illusioner som är roten till rädslan.

I pressutskicket för boken står att skådespelaren Michael Nyqvist har sagt om boken:
En själslig och kroppslig förflyttning i ett trollslag, Man vill inte sluta läsa.

Det är bara att hålla med.

Här är författarens hemsida.

I det sista regnet
Författare: Janesh Vaidya
ISBN10: 9100124834
ISBN13: 9789100124830

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Högre än alla himlar av Louise Boije Af Gennäs – ingen höjdare, tyvärr

by


Oj den här boken tar emot att plöja igenom. Det är en tjock tegelsten med 526 sidor. Normalt, om det är en bok som hugger tag i mig, då njuter jag av att boken är tjock. Då vet jag att jag har mycket att sjunka in, att boken inte ska ta slut för snabbt. Men den här har jag problem med att ta mig igenom.

Den börjar på nyårsaftonen 1999-2000. Några tjusiga människor med trygga välbetalda medelklassjobb firar en tjusig nyårsafton tillsammans i en fantastisk lägenhet på Norr Mälarstrand med balkong med vidunderlig utsikt. De har så mysigt, smågnabbas och leker charader. Festen hålls hos Sanna och Victor, hon författare och han börsmäklare.
Jag har så svårt att komma nära människorna, de är lite för tjusiga, känns som förljugna. Allt är så gulligt och de är så vackra allihop, känns det som.

Boken börjar med en lång svepande miljöbeskrivning av det vintriga Stockholm. Redan där tappar jag intresset. Det är för många ord, för mycket beskrivningar som inte känns att de tillför berättelsen något. Jag lyckas inte hitta att miljöbeskrivningarna har med bokens handling att göra, utan de känns mer påklistrade, som om författaren bara vill visa att här finns det en skribent som kan beskriva miljöer.

Berättelsen får för fort överlag, det är som om författaren vill säga för mycket på en gång. När vi är i Sannas huvud minns hon sin barndom, ungdom, Olof Palmes död, Estoniakatastrofen, allt i ett svep. Och hon känns inte äkta, inte realistisk. När hon hört nyheten om diskoteksbranden i Göteborg låg hon till sängs i flera dagar, helt förlamad av tankarna på katastrofen.

Romanen är första delen i en planerad trilogi som utspelar sig i millenniets första decennium. Tanken är att det ska vara en roman om nära vänskap och djup kärlek mot bakgrund av de senaste årens dramatiska händelser i Sverige och i världen. Som det står på omslaget: En berättelse om hur det är att vara människa i en ytterst föränderlig tid.

Jag vet inte ens om jag kommer att fixa att läsa klart den här första delen. Tyvärr.
Det känns lite jobbigt att vara så här kritisk, det är trots allt en bragd att skriva en sådan tegelsten och få den utgiven.

DN:s Helena Lindblad är rätt kritisk också:

Det stora problemet, särskilt om vi ska följa vännerna i tusen sidor till, är att de är så outsägligt fina och goda och präktiga. Alla är vackra, de flesta lever i charmiga hem med en härlig blandning av arvegods från Svenskt Tenn, designklassiker och gamla loppis­fynd. De är fantastiska i köket, typ: ”Pella fann en särskild tillfredsställelse i att laga mat som bestod av rotfrukter och nyttiga grönsaker liksom fågel eller färsk fisk, tillredd på kort tid med bibehållet tuggmotstånd och vitaminer.”

Till och med deras existentiella grubblerier är klädsamma. Victor är möjligen ett undantag, Bush­älskare och homofob som han är, men snyggare kille finns förstås inte i Stockholm och kvinnorna är hemligt kära i honom. Entonigt och enerverande.

Jesper Högström i Expressen skriver:

De sammanfattande insikterna serveras med ungefär liknande stilistisk finess: ”Insikten om alltings komplexitet gjorde Sanna upprymd, perplex, generad och ledsen på en och samma gång.”
Prosan befinner sig ibland på svensk deckarnivå – en person sägs ligga i soffan ”som en stor, mysig katt” – och vid fler än ett tillfälle avslutas en scen med att nån person ropar ”Sist till lägenheten är en skit”.
Risken är säkert inbyggd i ambitionen. 500 sidor samtidsroman lockar till svepande grepp och stora gester. Men jag tror att den kommunikativa estetik Boije af Gennäs bekänner sig till kräver en betydligt större dos ironi och precision för att kunna fungera

Fler recensioner:
Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

.

Bokrecension: Hjältar och blodbad hos Cornwell

by

Att läsa Svärdsång (ISBN 9789170282324), fjärde delen i Bernard Cornwells vikingaserie om 800-talets England och hjälten Uthred, är både givande och irriterande. Å ena sidan fastnar jag för Cornwells förmåga att hålla läsaren i spänning. Det går inte att förutse vad som kommer att hända, och berättelsen har ett driv som gör att jag måste läsa vidare. Oväntade vändningar görs ständigt och händelseförloppet är allt annat än förutsägbart. Kvinnoporträtten fascinerar också. De är starka, tålmodiga och mänskliga och blir inte lika mycket av hjältekarikatyrer som i fallet Uthred.

Svärdssång är en historisk spänningsroman och det är svårt att inte ha en hjälte, men frågan är om inte berättelsen hade tjänat på en hjälte som inte var lika färgad av de isländska sagornas lakoniska litoteser som Uthred, utan att han istället fick känna, och erkänna, även nederlagen.

Även berättarperspektivet ställer till en del problem. Den åldrade Uthred berättar om sin ungdoms bravader i jagform. Jag hade hellre sett att texten var uppdelad i nutid då den ålderstigne hjälten fick komma till tals, och ett berättarperspektiv i tredje person i de passager som boken mestadels utspelar sig under: den tid då Alfred den store satsade på att ena Englands dåvarande kungariken till ett och vilken roll romanens huvudperson spelar häri.

Språket är aningen uppstyltat och samtidigt en smula spretigt vilken kan hänga samman med berättarperspektiven. Det förekommer också en hel del tröttsamma upprepningar. Ja, läsaren lär sig snabbt var det dåvarande London låg, och ja, vi vet att Uthreds svärd ligger i en yllefodrad skida.

Men haltande språk och berättarperspektiv till trots: Cornwell är läsvärd, om inte annat för hans förmåga att få läsaren att vända blad på blad för att få reda på hur det går. Hur det går? Läs och se.

Svärdsång är utgiven av Bazar Förlag, augusti 2010.

Mer hårdrock av Mattias Lindeblad och Melker Becker tar oss med backstage till hårdrockens hjältar

by


Av biografin ”Kizz – behind the mask” kan en läsare lära sig sensmoralen: ”Tro pådig själv och dina visioner. Vill du sminka dig som ett monster? Gör det.”

Det skriver Melker Becker och Mattias Lindeblad i boken ”Mer hårdrock – Smink, läder och headbaning” som är uppföljaren på deras första hårdrockbok, ”Hårdrock”.

Det är en trevlig bok att läsa. Lättsamt skriven och vi får följa med författarna hem i köket hos hårdrockare och låter oss sjunka ner i soffor backstage.

I boken möter vi Mikael Åkerfeldt från Opeth, Oscar Dronjak från Hammerfall, Predrik Lindström och Per Sinding-Larsen, Jocke Berg från Hardcore Superstar, Johan Hegg från Amon Amarth, MeatLoaf, Twisted Sisters, Anders Fridén från In Flames, Lars Ulrich från Metallica, Justin Hawkins från The Darkness och många, många fler.

I och med att boken har en mängd illustrationer av Henrik Lange och bilder är boken rolig att också sitta och slöbläddra och läsa lite olika kapitel och delar.
Det känns som om jag sitter och pratar med författarna och de berättar om sina upplevelser som hårdrockfans och deras möten med hårdrocksmusiker.

Vi får läsa hur många av dessa hårdrockare tänker om allt möjligt. En rolig detalj för mig var att Mikael Åkerfeldt är uppvuxen i ett radhusområde där jag bodde några år i slutet av 1980-talet.

Mer hårdrock
Smink, läder och headbanging
Författare: Melker Becker; Mattias Lindeblad
Illustratör Henrik Lange
ISBN 9155256333
ISBN-13 9789155256333

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,