Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.
Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.
Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare
har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:
Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.
Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:
Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.
Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.
DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.
Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.
Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.
Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.
Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.
Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.
Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:
Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.
Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.
Text: Lilly Hallberg
Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4
Wennstam om Alfahannen på film:
Relaterat: Recension i SVD
Läs även andra bloggares åsikter om deckare, böcker, litteratur, recension, Alfahannen