Män och till saluskyltar Snablar som tutar Jorden som lutar Smekningar som aldrig slutar Svettiga kroppar som knäcker mina småstrips till revben Men det är lugnt För jag har lärt mig att hålla andan precis när dem bryts av Peppar pappa ta i te Varför slår du min tillknäppta aura som en badmintongboll över jorden Ping pong Du tvingar mig att svälja orden.
(ur pjäsen och boken Silverfisken)
Att göra teater av poesi och framför allt poesi som handlar om de övergrepp någon utsatts för som barn, kan lätt bli patetiskt eller fyllt av känslopjunk. Men Åsa Wideéns dramatisering av Sofia Rapps självbiografiska bok, Silverfisken, är en stark och avskalad skildring av ett barns dysfunktionella och tragiska uppväxt och ett barns rop på hjälp som alla hörde men ingen gjorde något åt.
Pjäsen hade preimär på Teater Giljotin fredagkväll (fd Pistolteatern Torsgatan 41) och det var ett klart lyckokast. Det kala och avskalade scenutrymmet är en, faktiskt, vacker illustration till ett skakande nutidsdokument om incest och ett barns överlevnad.
Åsa Wideén som arbetat på Statsteatern i Malmö provade först att få någon av de större scenerna att nappa på hennes förslag om att göra teater av boken Silverfisken.
Det finns mycket skam och skuld, tror Åsa, kring begreppet incest även om man själv inte upplevt det. Ja vi läser gärna om det i nyhetsspalten för där berör det oss inte mer än att vi kan säga usch o fy. Andra ropar kastrera pedofilen. Men att uppleva det på en scen är som att vara med i händelsen.
Åsa gör en stark tolkning av barnet som ibland blir en silverfisk, för att avskärma sig från det som hon tvingas delta i. Barnet slits till kärleken till fadern, förövaren, hon ropar efter en ofta frånvarande moder som inte orkar skydda barnet. Barnet älskar sin mor där hon ibland får sitta i knäet och vara ett alldeles vanligt barn.
Åsa Wideén har varsamt varvat mellan bokens dikter och egna inslag. Allt accompanjerat av ljud/musikmattor som har både en dämpande och dramaturgisk effekt, Vi behöver andrummet som ljuden ger när ångestropen från barnet blir allt för närgånget.
Sofia Rapp skrev boken under tiden som hon var på behandlingshem. Det som från början var ett sätt att bearbeta sina upplevelser hamnade hos Bonniers som inte tvekade att ge ut boken. Att beskriva sin barndom och de övergrepp man utsätts för görs mest i skönlitterärt format, men helt klart är att de upplevelser och trauman som Sofia tar upp skulle aldrig ha kunnat skrivas på något annat sätt än i diktform. Det är avskalat och naket, träffande och anklagande. Det finns stunder av kärlek och normalitet, men som snabbt förbyts till en verklighet som överträffar dikten.
Incest är trots all debatt fortfarande oerhört tabubelagt. Pappor knullar inte sina små flickor och han säljer dem inte till andra män. Men pappor kan göra så, liksom mammor kan begå övergrepp på sina pojkar. Men vi värjer oss, skulden ligger i att alla vet något är fel men ingen ingriper. Alla visste vad som hände Sofia men omvärlden blundade till och med läkaren som undersökte hennes såriga underliv lät sig övertygas om att barnet tyckte om att pilla på sig själv. Åsa Wideén säger att hon efter att ha läst boken bara kände att hon måste göra något vidare med den.
Det som får mig att se Sofia som en hjältinna och som gör att hon hamnar så nära mitt hjärta är att hon är så totalt oförstörd. Vi som läser om kvinnor som när de blivit äldre anmäler sina fäder för övergrepp som gjordes när de var barn, vi som läser om hatet avskyn till de män som skadat sina barn kommer att bli förvånade över Sofia Rapps enkla förklaringar till varför hon förlåtit och valt att gå vidare, utan rättsprocess.
– De kunde aldrig kränka mitt innersta, det som var jag, säger Sofia när vi träffas efter premiären. Det var min kropp de tog, min uppväxt men inte mitt innersta.
Medverkande: Åsa Widéen
Regi: Andreas Nilsson
Teater Giljotins hemsida
Relaterat:
Recension i Göteborgsposten
Läs även andra bloggares åsikter om teater, övergrepp, Silverfisken, poesi, incest, Teater Giljotin