Ingen mans land av Harold Pinter
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december
Hirst och Spooner, två äldre män, möts på puben och trivs i varandras sällskap.
Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin lägenhet i det finare Londonområdet Hampstead Hath. Lägenheten har en enorm utsikt med ett fönster som tycks täcka ena långväggen i vardagsrummet som för övrigt är möblerat inte fullt så fashionabelt som adressen och fönstret ger oss anledning att förvänta oss. Är värden en man något på dekis?
Hirst, värden är en man högre status och bättre ekonomisk ställning än Spooner, det är uppenbart av deras klädsel att döma. Gästen, Spooner, är en man med luggslitna kläder, hängiga byxor och sliten kavaj. Förmodligen är han en åldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, ändrar inriktning och människor som tycks vara på ett sätt blir något annat när förutsättningarna mellan människor ändras.
Spooner som spelas så träffsäkert av Peter Haber är en man med förmåga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.
En liten bit in i pjäsen dyker två yngre män upp, Foster och Briggs. Också där pendlar förhållandena mellan karaktärerna och när vi tror att vi vet vilka de är ändrar rollernas inbördes förhållande karaktär och vi är åter lika ovissa om vem som är vad.
Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pjäser han skriver under 1970-1980 är ”Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket möter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella frågor.
Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Benér beskriver detta så bra i programmet till föreställningen:
I sin Nobelföreläsing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen är, sade han, att något sådant som en enda sanning aldrig förekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras ”utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra”. Just så är Ingen mans land komponerad. När vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifrågasätts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.
En Pinterpjäs från den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, där finns mycket att läsa in. En intressant aspekt är spelet mellan de fyra männen. Hirst är värd och de två unga männen bor hos honom. Är de betjänter? Är de pojkvänner? Är någon av dem en son till Hirst? De två unga männen och gästen Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppmärksamhet. De är redo att förvränga sig, ändra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara för att passa. Hirst är den som har den ekonomiska makten och därför är det han som är den som alla vill passa upp.
Theresa Benér berättar också att Harold Pinter själv spelade rollen som Hirst i en uppsättning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara två sidor av samma person.
En annan del i föreställningen är de existentiella frågorna kring minnet och åldrandet. Varför hör vi inte hur fåglarna sjunger när vi är unga? Varför hör vi fågelsången när vi är gamla?
En sådan här föreställning står och faller med skådespelarnas insatser.
hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt rätt skådespelare för varje roll. Peter Haber är i hela sin kropp den luggslitna, trötta men enormt verbala Spooner. Lars Lind är mycket bra som Hirst och Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre männen med sitt mer korthuggna språk och sina mer otåliga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.
Ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater berättar om bakgrunden till att Lena T Hansson
nu regisserar ”Ingen mans land”:
No man’s land hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar.
Lars Lind såg originaluppsättningen i London på 70-talet och föreslog den redan 1994 för Lena T Hansson efter att de gjort Älskade monster tillsammans.
– Det är en väldigt speciell pjäs. Det första man tänker när man läser den är: vad handlar den om? Den är väldigt poetisk på ett sätt som är sällsynt inom dramatiken. Karaktärerna är säregna och svårförutsägbara, säger Lena T Hansson.
Fakta om Harold Pinter
Harold Pinter föddes 1930 i London.
1956 uppfördes hans debutpjäs, enaktaren The Room.
Han dog 2008.
2005 fick han Nobelpriset i litteratur.
Ingen mans land
Översättning Nils Gredeby
Regi Lena T Hansson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Anna Jensen Arktoft
I rollerna
Hirst Lars Lind
Spooner Peter Haber
Foster Joakim Gräns
Briggs Jonas Hellman-Driessen
Foto: Sarah Bolmsten
Läs även andra bloggares åsikter om Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, teaterrecension