Teaterkritik

I sista minuten
Manus Carin Mannheimer
Regi Sissela Kyle
Stockholms stadsteater
Premiär 24 augusti 2012

Äntligen har Carin Mannheimers ”I sista minuten” kommit till en scen i Stockholm. Den sattes upp förra året i Göteborg och blev en publik- och kritikersuccé. Succén lär upprepas i Stockholm när den nu satts upp i regi av Sissela Kyle och med de rutinerade skådespelerskorna Yvonne Lombard, Meta Velander och Meg Westergren. Premiärföreställningen fick stående ovationer och publiken skrattade ofta under föreställningen och applåderade till extra roliga scener.

Ja för rolig är ”I sista minuten”, fast rolig med en allvarlig underton. I centrum står tre åttioåriga damer som har varit vänner sedan ungdomen, sedan tiden då de stod på barrikaderna och ville förändra världen och bodde i kollektiv. De träffas ofta, retas med varandra men håller ändå ihop. De brukar spela bridge varje måndag men den fjärde bridgespelaren har dött och nu har Solveig hittat en ny pensionär som ska spela med dem. Problemet är bara att denna person visar sig vara en man, Per. Det tycker inte Marianne om, i vars stora lägenhet de håller till. Solveig däremot blir förtjust och förälskad.

Handlingen utspelar sig i Mariannes lägenhet, en stor paradvåning som är alldeles för stor för henne och som hon egentligen inte har råd med längre. Pensionen skulle räcka tills hon blev åttio – men nu när hon blivit äldre än så, vad kan hon göra? Måste hon flytta till en liten lägenhet, långt bort från alla träd och allt som ger henne minnen? Vissa dagar är minnena det enda som gör dagen värd att genomlevas. Lägenheten ska omvandlas till bostadsrätt, som hon inte har råd att köpa – och vilken bank ger en gammal dam lån?

Att åldras i dagens samhälle är något okänt. Den som fyllt 80 vill inte sitta på undantag och allt fler kommer att vägra att ligga på dåliga äldreboenden i gamla blöjor. Carin Mannheimer tar upp ett viktigt ämne, ett ämne som kommer att bli oerhört hett ju fler som börjar närma sig pensionsåldern och uppåt. En ny generation äldre växer fram, en generation som inte kommer att acceptera att bli behandlade som kollin.

Marianne som handlingen framför allt kretsar kring är en övre medelklass-kvinna som varit gift med en överläkare och själv har hon varit en skarp journalist. Carin Mannheimer har helt klart helt medvetet valt en sådan huvudperson, för det är medelklassen och speciellt den övre medelklassen som kan gå i fronten för att kämpa för bättre villkor för äldre människor. Tyvärr är det ju så. Det är den krassa verkligheten. Människor från grupper med mindre makt i samhället har svårare att göra sig hörda. Tyvärr.

Amelia Adamo skriver i programbladet för föreställningen:
Tack Carin Mannheimer! Du anar inte vad du gjort för oss ung-gamla med dina pjäser ”Sista dansen” och ”I sista minuten”.
Min spaning visar, att nyfikenheten på hur det där livet ”sen” kommer att bli bara ökar. Vi kommer att få se nya förebilder pubicerade i media – ingen under 80 – som gör gör saker vi inte tror att folk i den åldern gör. Allt ifrån att åka jorden runt med en liten rycksäck till att ta pilotkörkort och påbörja en business för flygfärdtjänst. PRO-föreningarna kommer ha ABBA-discodans och döpa om sig till smarta seniorer. Det är inte skämt.

Det är väl lite typiskt för just en välbärgad lyckad kvinna i övre medelklassen som Amelia Adamo att peka på de delar ur föreställningen. ”I sista minuten” son tar upp  att människor över 80 också är människor, vilket sällan tas upp i svenska medier. Jag tror tyvärr att hon har fel. Svenska medier kommer inte att skriva om åldrade människor, hur tuffa de än är. I Sverige råder ju en extrem åldersdiskriminering på många plan. Se bara på svenska medier som Aftonbladet och DN som i stort sett bara anställer människor under 30. Redan vid 50 sorteras människor bort i det svenska arbetslivet. Undantag är just människor ur samma grupp som Amelia Adamo som har mäktiga och rika förbindelser.

För mig handlar ”I sista minuten” om mycket mer än att en liten grupp kvinnor i övre medelklassen ska kunna åldras med respekt från omgivningen. Ett viktigt ord som sammanfattar mycket av föreställningen är ”vänskap”. Kärlek och erotik kommer och går, men vänskap håller. Carin Mannheimer visar på ett sätt, en väg, en metod att ta sig igenom ålderdomen utan att vara alltför ensam. Om fler kan leva tillsammans i kollektiv kan nog många ha en betydligt bättre ålderdom. Varför måste livet var tungt och långsamt och tomt och ensamt för den som blivit äldre?

Trion Yvonne Lombard, Meta Velander och Meg Westergren spelar så bra och de flankeras av de två männen i föreställningen som spelas av Lars Lind och Jacob Nordenson. Det är svårt att spela komedi på det här sättet, denna form av komedi kan lätt kantra över till buskis. Skådespelarna klarar balansgången öven om det av och till syns att de har rätt roligt själva åt sina repliker.

En skrattfest utlovas var och en som ser föreställningen, men den ger förhoppningsvis också öppnade ögon för att människor har ett värde efter 70. Kanske kan föreställningen vara en hjälp till att få igång en debatt om hur vi kan skapa förutsättningar för att människor ska kunna fortsätta leva och blomstra i ålderdomen? Kanske kan pjäsen hjälpa till att motverka den tunga ålderdiskriminering som härskar i Sverige.

Här skrev Kulturbloggen om I sista minuten när den sattes upp i Göteborg.
Här skrev Teatermagasinet om I sista minuten när den sattes upp i Göteborg.

Här har Scenbloggen skrivit om I sista minuten i Stockholm.

Foto: Petra Hellberg

På scen
Marianne Yvonne Lombard
Annlouise Meta Velander
Solveig Meg Westergren
Per Lars Lind
Staffan Jacob Nordenson
Kristin/Sara Eva Stenson

Produktion
Av Carin Mannheimer
Regi Sissela Kyle
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Kjerstin Elg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm stadsteater, teater, scenkonst, åldersdiskriminering, Carin Mannheimer