Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiären av Teater Tillsammans Katzelmacher på Teaterverket

by

Martin Hendrikse, Ida Gyllensten, Maja Christenson, Peter Hildén och Hjalmar Wide.

Under resten av juni och början av juli spelar Teater Tillsammans Fassbinders Katzelmacher på Teaterverket. Scenen på Teaterverket är större än salongen med 28 publikplatser och med Katzelmachers 11 skådespelare känns det verkligen som om pjäsens verklighet dominerar rummet.

Rainer Werner Fassbinders pjäs Katzelmacher, nu i regi av Julia Beil, visar på ett effektivt sätt hur aggressioner, dåligt självförtroende och oförmåga att ta sig från sin situation kanaliseras till fördomar och främlingshat.

Det tyska ordet Katzelmacher är en nedsättande beteckning för gästarbetare. Pjäsen handlar om en grupp unga vuxna, karaktäriserad av destruktiva förhållanden, missnöje och frustration. Erich pratar om att ta värvning, Ingrid vill bli sångerska och samlar pengar genom att sälja sin kropp, Marie söker efter kärleken.

En dag kommer Jorgos, ”en grek från Grekland”, för att arbeta i samma väskfabrik som de andra. Plötsligt får gruppen en yttre fiende och allt det dåliga i deras liv projiceras nu på Jorgos. Elisabeth, som anställt honom, får sig också en släng av elakt skvaller men det är Katzelmachern som råkar mest illa ut. Det är bara Marie som ser Jorgos som en person, och kanske som en chans att komma bort.

Läs mer i Teatermagasinets recension.

Läs om den tyska film- och teatermannen Rainer Werner Fassbinder på Wikipedia (engelska).

Läs om föreställningen och om Teater Tillsammans på gruppens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Parkteaterns premiär med Bröllopet i strålande sommarväder

by

Parkteatern är uppskattad av stockholmarna. Det är ett som är säkert. 18.00, en timme före föreställningens start, var det nästan fullsatt i Vitabergsparken där det var premiär för Parkteatern 2011 med Bröllopet.
Att det är gratis är förstås ett skäl till att det lockar. När det dessutom var strålande sommarväder gjorde inte saken sämre. Människor hade picknickkorgar med sig, satt och käkade och drack lite öl eller läsk, eller medhavd vin – pratade och myste i den sköna sommarkvällen. Arrangörerna passade också på att bjuda på lite reklamteater en halvtimme före premiärstart. Några skådespelare från andra kommande Parkteaterevenemang visade upp sig.

Humöret var absolut på topp bland de flesta, unga som gamla. Där syntes småbarn och där syntes barn i skolåldern och där syntes män med käppar och damer med rullator och allt däremellan.

Bröllopet är en komedi av Bertolt Brecht. Parkteaterns ensemble hade tagit fasta på just det ordet också: komedi.
Ett bröllopståg med en kvinna i helvitt långklänning och hennes smokingklädda nyblivna make och några bröllopsgäster och tre musiker gick fram till scen längs med publiken. När de klivit upp på scenen kom två bröllopsgäster inklivande från några platser mitt i publikhavet. Sådan närhet till publiken kan skapa en bra känsla av delaktighet för publiken.

Scenen består av en stor husfasad som bakgrund och enkla träbord och trästolar runt om på scen. Bröllopsgästerna får ganska snart reda på att allt i huset: stolar, bord, skåp, är hemmagjort. Den nyblivna maken har ägnat alla lediga stunder, sena kvällar och tidiga morgnar, åt att själva snickra ihop allt, till och med limmet som han använt har han blandat ihop själv.

Bröllopsfesten börjar med av brudens pappa berättar en dålig historia, som ingen tycker är rolig. Sedan skruvas det upp under festens gång tills det inte finns mycket av lycka kvar.

Parkteaterns uppsättning av Bröllopet är rejält skruvad, fast mer åt buskis- och revy-hållet tyvärr. Jag förstår att det är frestande att ta till sådana manér just på utomhusscener, där det inte finns plats för finlir.

Visst, föreställningen skildrar något som de flesta känner igen: Lite för mycket vin, lite för långa tal och många hemligheter som ska gömmas. En kamp för att hålla skenet uppe och ytan intakt i mötet mellan vänner och generationer. Vad gör man inte för att hålla fasaden uppe?

Föreställningen kommer säkert att locka fullsatta parker under sommaren. Parkteatern är populär och buskis också.
Dessutom är föreställningen bara en timme, så också vi som föredrar Brecht-pjäser spelade på annat sätt, har ändå en trevlig kväll i parken.

Regi Dritëro Kasapi
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Sven Haraldsson
Mask Erika Nicklasson
Rekvisita Anja Liedtke
Koreografi Bernard Cauchard
Regiassistent Palmer Lydebrant
Kompositör Nils Personne
Musik Leif Ottosson, Miriam Oldenburg, Lauri Antila
Medverkande Eva Rexed, Jonas Kruse, Lars Lind, Hanna Dorsin, Francisco Sobrado, Lisa Werlinder, Steve Kratz, Sofia Zouagui

Bilden ovan:
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Francisco Sobrado, Hanna Dorsin, Lars Lind, Eva Rexed, Jonas Kruse, Lisa Werlinder, Steve Kratz, Sofia Zouagui i Bröllopet – en musikalisk komedi av Bertolt Brecht.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bolsjoj-balettens Coppelia rolig och imponerande

by

Coppelia är en rolig balettberättelse med lättsam musik där folkmusik vuxit ihop med klassisk musik. Nu har världens skickligaste balett, den ryska Boljsjoj-baletten, tagit sig an berättelsen och på självaste mors dag söndag 29 maj, sändes den live på 470 biografer runt om i världen. Jag såg den i en fullsatt salong på Bio Rio i Stockholm.
Tack Folkets hus och parker för att ni sänder alla dessa föreställningar från Moskva, New York och London.

Lite kortfakta om Coppelia:
Coppélia är en balett med koreografi av Arthur Saint-Léon och musik av Léo Delibes. Baletten hade urpremiär på dåvarande Parisoperan Théâtre de l’Académie Royale de Musique den 25 maj 1870. Premiäruppsättningen skedde i samband med Fransk-tyska kriget vilket medförde att uppsättningen kom att ställas in under den preussenledda belägringen av Paris 1871. Med tiden kom dock Coppélia att bli en av de mest framförda baletterna och är idag den mest spelade föreställningen på den franska baletthuvudscenen L’Opéra Garnier.

Baletten har sin komiska handling förlagd till en liten lantlig by där uppfinnaren Doktor Coppélius tillverkar en docka i naturlig storlek föreställande en balletdansös. Dockan får namnet Coppélia och är så välgjord att byorginalet Frantz förälskar sig i dockan. Frantz hänfaller till fantasier om att kunna ge dockan liv och försakar sin älskade Swanhilde. Swanhilde klär då ut sig till Coppélia och lurar Frantz.
(Källa Wikipedia)

I Bolsjoj-balettens tolkning görs den på ganska klassiskt manér med färgsprakande dräkter och där dansarna fick ge många prov på sin enorma skicklighet. Tredje akten hör egentligen inte till handlingen utan användes av baletten för att låta flera dansarna visa soloprestationer och flera yngre dansare fick visa upp sig också. Publiken i Moskva applåderade och applåderade – och det gjorde vi i biografen också. Det är fantastiskt hur det går att berätta en historia utan att använda ord och istället låta dansarna uttryck med kropp och minspel och gester berätta istället. Att sitta på biografen är som att sitta ännu närmare skådespelarna än de som sitter på främsta raden på parkett, dessutom.

Foto: Damir Yusupov

Jag har skrivit om den i Teatermagasinet också.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på ”Mellanhavandet” på teater Moment – om att tappa bort kärleken

by


Katta och Micke är så kära – och så får de ett barn. Och Micke får drömkontrakt för ett treårigs projekt i Köpenhamn.
Men något blir fel. Katta skulle skriva på sin uppsats, men går bara hemma i lägenheten i Köpenhamn med deras barn. Hon mår sämre och sämre – och något blir fel i deras förhållande. Micke tycker att allt ändå är rätt OK. Han jobbar och går på puben med polarna, fast han märker att frun blir så arg och inte alls är som när de blev kära.

Ja, vad är det som händer när kärleken tappas bort. Fast båda egentligen älskar varandra. Är det något i det förflutna som spökar?

Lumor gästar moment:teater med föreställningen ”Mellanhavandet” – som är en stark pjäs med en effektiv, stram enkel scenlösning. En man och en kvinna på var sin stol och en cd-spelare mellan dem på golvet.
Föreställningen träffar rakt in i magen, jag tror vi alla kan känna igen delar av dialogerna, monologerna och tankarna, antingen från egna relationer eller andras.

En oerhörd styrka i föreställningen är att allt i inte sägs. Det är mycket mellan raderna, mycket vi för känna och tänka själva.

Skådespelarinsatserna imponerade. Isabell Sollman som spelar Katta är stram och bitter i ansiktet men när tiden i början av relationen skildras lyser hon av förälskelse och är som en helt annan person. Peter Järn som Micke är också lika trovärdig, blir mer och mer trängd och reagerar i sin maktlöshet precis så som han inte borde.

En stark föreställning och mycket sorglig. Att det kan vara så svårt att nå varandra, när man innerst inne vill ha kärlek. Att det går att bli så bitter och missunnsam att utan att mena något illa ändå skadar varandra och det värsta av allt, skadar barnet.

Behöver jag säga att publiken på premiären gav stående ovationer?

Alla som någon gång haft någon kärleksrelation bör se den.

Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv?

Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap.

I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

scenografi/ljus/kostym: Sven Haraldsson
barnets röst: Jack Stenström
ljuddesign: Hobi Jarne
tonsättare: Saemundur Grettisson a.k.a Nya Sampan
grafisk design: Erica Jacobson
dramaturg: Therese Söderberg
teknik: Maja Frykberg Andersson
scenografiassistent: Signe Dalsgaard
ljusassistent: Mathias Olsson
producent: Rebecca Medici
produktion: LUMOR med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden & Kulturförvaltningen

LUMOR är en frigrupp som varit verksam sedan 1999.
Paula Stenström är konstnärlig ledare och Isabell Sollman har medverkat i flertalet av LUMORs uppsättningar. Isabell har liksom Peter Järn lång erfarenhet från teater och film och de har båda medverkat i flera av moment:teaters föreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Angels in America på Stadsteatern

by

Lena B Eriksson och Ola Rapace. Foto:Carl Thorborg.

Den 7 maj hade Tony Kushners Pulitzer-prisvinnande pjäs Angels in America premiär på Stockholms stadsteater. Båda delarna, Millenium och Perestroika, spelades under eftermiddagen och kvällen. Själv såg jag Millenium på genrepet, så igår blev det endast Perestroika.

Angels in America är en stark pjäs både till innehåll och form. Tempot är högt och förstärks av avbrott med musikstycken ur 80-talslåtar av bland annat Madonna, Prince, Patti Smith och förstås Weather Girls It’s raining men. Scenografin är i stort sätt densamma i båda delarna. Väggarna är täckta av beiga trenchcoats. Möblerna på scenen är mestadels sängar, omväxlande i huvudpersonernas sovrum och i sjukhussalar.

Handlingen kretsar kring homosexualitet och aids i Ronald Reagans USA i slutet av 80-talet. Prior Walters (Ola Rapace) har drabbats av aids och överges av pojkvännen Louis (Emil Almén), som i sin tur drabbas av skuld- och vanmaktskänslor. Joe Pitt (Johannes Bah Kunke) som är gift, republikan och mormon, inser motvilligt att han attraheras av män och tar så småningom steget ut ur garderoben.

Stadsteatern har satt ihop en fantastisk ensemble där alla skådespelarna känns som klippta och skurna för sina roller. En av dem som utmärker sig mest är Allan Svensson som gör en lysande tolkning av den cyniske stjärnadvokaten Roy Cohn. En rysning av obehag går genom kroppen när han med orden ”Vill du skapa lagen eller följa den?” försöker få unge Joe Pitt att bli hans marionett i Washington. Joe som jobbar som notarie hos Roy Cohn ser i honom den stöttande far som han själv aldrig haft och blundar ända till slutet för hans obefintliga moral.

Ida Engvoll är också färgstark som Joes fru Harper som pendlar mellan sin fantasivärld och det känslomässiga vakuum som det innebär att vara Joes fru. Första delen slutar när Joe som då lämnat Harper följer med Louis hem och där tar andra delen vid.

I Perestroika blir det mer av allt – mer sex, mer sjukdom, mer galenskap, mer religion och troskamp. Frågor uppstår – har Gud övergivit människorna, finns himlen och hur är det i så fall där? Prior brottas med en ängel (Lena B Eriksson), blir utpekad som profet och får åka upp till himlen, men väljer att komma tillbaka till jorden.

Allan Svensson och Bergljót Arnadóttir. Foto:Carl Thorborg.

I Millenium får Roy, som har sex med män, reda på att han har aids men lyckas fortfarande hålla fasaden uppe. Men inte ens Roy Cohn med sina kontakter och sin egen moral kan vinna över aids och i Perestroika bryts han skoningslöst ned. Vid hans sjuksäng sitter Ethel Rosenberg (Bergljot Arnadottis). Ethel, som liksom Roy Cohn funnits i verkligheten, anklagades tillsammans med sin make för att ha lämnat hemlig information till Sovjetunionen och Roy Cohn bidrog till att sätta henne i elektriska stolen 1953. (Läs mer på Wikipedia.)

Ironiskt nog är det de mediciner som Roy genom sina kontakter skaffat sig som ger hopp åt Prior, när sjuksköterskan och tidigare Drag Queenen Belize (Peter Gardiner) efter Roys död smugglar ut dem ur hans rum. Angels in America skildrar en tuff värld där var och en förväntas ta hand om sig själv. Belize är den rollkaraktär som tydligast visar att vi människor också måste ta hand om varandra.

Angels in America handlar om vanmakt, förtvivlan och svek men också om tro, hopp och kärlek. Det handlar om att bli lämnad av den man älskar men ändå se en väg framåt, i allt det mörka finns det ändå ljusglimtar. Även om Millenium och Perestroika ska vara fristående så bildar de tillsammans som en helhet och jag skulle rekommendera att man ser båda delarna.

Läs mer i Teatermagasinets recension och på Stockholms stadsteaters hemsida.

Prior Walter: Ola Rapace
Louis Ironson: Emil Almén
Roy M. Cohn: Allan Svensson
Joseph Porter Pitt: Johannes Bah Kuhnke
Harper Amaty Pitt m fl: Ida Engvoll
Hannah Pitt m fl: Bergljót Arnadóttir
Belize m fl: Peter Gardiner
Ängeln m fl: Lena B Eriksson

Av: Tony Kushner
Översättning: Nils Gredeby
Regi: Eva Dahlman
Scenografi och kostym: Lehna Edwall
Ljus: William Wenner
Mask: Maria Lindstedt

Relaterat: recension i Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,