Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Skynda, missa inte: Det omätbara på Parkteatern – Sokrates avslöjar vår tid

by


Kultur är en mänsklig rättighet. Det står i en rapport från FN-organet Unesco från 1995. Rapporten menar att kulturen är grunden för all utveckling och därför måste kulturpolitikens uppdrag breddas avsevärt och omfatta frågor som krig och fred, om demokratins förutsättningar och jämställdhet mellan män och kvinnor. Kulturella rättigheter måste numera betraktas som en av de mänskliga rättigheter.

Men hur är det? Jonas Kruse som spelar Sokrates i ”Det omätbara” som hade premiär i Galärparken på fredagskvällen 2 juli frågar:
Varför har vi i Sverige idag inte politiska företrädare – oavsett vilket parti man än pekar på – som på allvar talar för kulturens värde?

Sokrates kritiserade sin samtids förljugenhet. I ”Det omätbara” framför Jonas Kruse en monolog där han via Sokrates sätter fingret på den bluff som den ekonomiska klick av makthavare genomsyrat världen idag med. Föreställningen är också ett manifest för kulturens kraft att förändra. Jonas Kruse som Sokrates tar upp tunga ämnen – men då han är en estradör av stora mått skrattas det friskt också.

Han tar upp hur ojämlika samhällen och stora ekonomiska klyftor inte är till nytta för någon. Jag citerar från föreställningen.

Jag läste en sådan fantastisk bok nyligen, med den långa, underbara titeln ”Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.
I den här boken skriver de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket att det är den ekonomiska ojämlikheten i sig själv som är orsak till flera av de svåraste samhällsproblemen. De hävdar att oavsett om man tittar på ohälsa, olika former av missbruk, narkotika missbruk, alkohol missbruk, spelmissbruk, sexmissbruk och så vidare, fetma, undermålig utbildningsnivå, kriminalitet, begränsad social rörlighet – att kunna göra en klassresa – eller helt enkelt bristande tillit människor emellan, så står problemen i direkt relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet.
Västvärldens ”magiska lösning” – höjd BNP och växande rikedom – visar sig i Wilkinsons och Pickets studie inte ha någon lindrande effekt.
…
Ju mer ekonomiskt ojämlikt landet är, desto större är problemen, oavsett hur hög landets BNP är. Enda sättet att få ett rikt land att fungera bättre är att aktivt öka den ekonomiska jämlikheten. Poängen är att samtliga invånare förlorar på ekonomisk ojämlikhet, också de som förefallit ha dragit det längsta strået i Vår Herre Gud Faders outgrundliga tombola.

Sokrates/Jonas Kruse frågade publiken: Hur är det? Lyckas jag inspirera er? Eller är det jobbigt?
Av publikens gensvar var det uppenbart att den inte tyckte det var jobbigt. Fast det var inte lättsmält underhållning som presenterades. Genbom att blanda in komedi i sitt sätt att framföra monologen tar vi till oss det han vill säga.

Det är en helt underbar föreställning. Om jag förstått det rätt visas den endast i tre dagar på scenen Under Eken i Galärparken på Djurgården i Stockholm: 2 – 4 juli. Så jag säger: Skynda dig dit.

Jag håller tummarna för att föreställningen får fler visningar.

Ur programmet:

Den nervöse föredragshållaren från monologen Det Osynliga är tillbaka och mest förvånad över det är han nog själv. I Berlusconilandet Italien finns ett ordspråk: ”När du ser din grannes hus stå i ljusan låga, bär då vatten till ditt eget.” Men hur skapar man ett samhälle där det är självklart för alla att istället bära fram vatten till det hus som brinner? Värdet av en sådan medborgaranda måste vara omätbart.

Här har Kulturbloggen en lista på sommarens alla föreställningar på Parkteatern.

Jonas Kruse har en hemsida där du kan se bilder på honom från uppsättningen av ”Det omätbara”.

Fotograf Erik Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Stjärnsmäll – premiären av sommaren Parkteater mycket mer än en revy

by


Stjärnsmäll – en utomjordisk revy är titeln på premiärföreställningen av sommarens Parkteater i Stockholm 2010. Premiären fredag 4 juni hölls i Vitabergsparken, för kvällen iklädd grönska och massor av människor som njöt av sommarvärmen.
Det är något speciellt med Parkteatern. Ungdomar med matsäck som doftade kryddrikt och med en öl och en liten flaska vin satt strax bakom mig, en äldre dam kom med rullator och bredvid mig satt en kvinna med två tonårstjejer. Publik av alla åldrar trängdes och kaffedoften kittlade näsan.
Vill du sitta riktigt bra ska du komma i god tid, hade jag hört. Men trots att det var mycket folk tror jag ändå att alla kunde hitta någonstans att sitta där de såg hyggligt.

Jag ska vara ärlig: när jag hör ordet revy ser jag inne i mig skalle rätt många ganska medelmåttiga amatörteaterrevyer som passerar revy. Det tror jag inte det kommer att göra i fortsättningen. Den revy som Parkteatern bjöd på har nog med kraft tagit död på den myten.
Revy eller kanske är det mer en musikteater.

Några underhållare av Cabaret-stuk börjar underhålla oss med sliskiga sommarsånger men blir strax avbrutna av ett allvarligt besked. Stockholm har blivit anfallet av aliens. Men vi kan vara lugna: sex superhjältar ska rädda oss.

Vilka är superhjältarna? Om jag säger att Ranelid är en och Lisbeth Salander en annan förstår ni hur skruvat det blir. Och om jag dessutom varnar för en viss underhållningskanals jury som är utsänd av ondskefull planeter för att linda in oss i lättsam underhållning och ta bort vårt kritiska tänkande …
Ja ni förstår. Det är skruvat och det är vansinnigt roligt.

Allt blandat med sköna kända låtar som presenteras i nya kombinationer. Di Levas ”Vem ska jag tro på?” får nytt liv och jag kan dessutom lova att Ipredmannen kan vara riktigt rockig.

Föreställningen fick stående ovationer av publiken och den person som var med mig och såg föreställningen siktar på att gå till Vitabergsparken igen på lördag kväll. Föreställningen ”Stjärnsmäll” spelar både lördag och söndag i Vitabergsparken och sedan turnerar den vidare, bland annat till Kista tisdag 8 juni och Solursparken torsdag 10 juni.

Har du chansen, se föreställningen och räkna med både mycket att skratta åt och en hel del att fundera vidare kring och flera skruvade vändningar och överraskningar, precis som bra revyer/musikteater ska vara.

Och även om den är rolig och ett rent nöje att se har den något att säga om kultur och kulturpolitik.

Parkteaterns föreställningar är alltid gratis, men för att ha en bra plats ska man komma i god tid. Men åtminstone i Vitabergsparken är de flesta platser helt godkända.

Parkteaterns hela program hittar du här.

Rikard Bergqvist har skrivit texterna och regisserat. De senaste åren har han framförallt varit verksam vid Göteborgsoperan med föreställningar som Stoppa världen, Rocky Horror Show och My Fair Lady.
– Det är en helt ny upplevelse för mig att komma till Parkteatern och göra utomhusteater. Vi har enfantastisk ensemble med bakgrund från musikteater, fria teatergrupper och popband. Det kommer att bli riktigt skön underhållning,säger han i ett pressmeddelande.

I rollerna:
Black Dwarf: Thérèse Andersson
Slomo Woman: Lina Englund
Körflicka: Camilla Fredén
Pain Killer: Peter Gardiner
Körflicka: Maria Hydén
Bible Bitch: Sara Jangfeldt
Metaphor Man: Rolf Lydahl
The King: Mathias Olsson

Fotograf till bilden här nedan: Petra Hellberg
Bildtext: Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck i Stjärnsmäll – En utomjordisk revy! Urpemiär på Parkteatern 4 juni i Vitabergsparken.

Relaterat:
Pressmeddelande om Parkteatern i sommar.
Biblioteksbella har bloggat inför premiären av sommaren Parkteater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Teddybears vs Don Carlos på Dramaten

by

Teddybears har skrivit musiken till föreställningen Teddybears vs Don Carlos och bevisar vilken musikalisk bredd bandet behärskar. Som om David Bowies Low och Lou Reeds Berlin skulle möta Kraftwerk och Jean Michel Jarre. Deras musikaliska referenser är imponerande.

Det är inte direkt låtar som spelas utan snarare instrumentala stycken. Parallellt, mellan musiknumren, vävs en berättelse smart in med hjälp av övertygande skådespelare som gör allt annat än sparar på dramatiken i sina monologer.

Föreställningen bygger på den klassiska operan med samma namn och handlar om en skandal i det spanska hovet.

Det är ganska snyggt koreograferat med bandet längst fram och skådespelarna bakom och ännu en gång slår det mig vilken fantastisk akustik det är inne i Dramaten.

Tyvärr verkar det som att det här var första och sista föreställningen av Teddybears vs Don Carlos men vi får se fram emot deras spelning på Hultsfred i sommar istället.

Här följer ett klipp på 6.40 min från Teddybears vs. Don Carlos på Dramatens stora scen.

Sista sommaren – Stadsteaterns sista premiär innan sommaren

by

Stadsteatern sätter upp Sista sommaren, som är skriven av Ernest Thompson, spelad på ett antal teatrar runt om i världen och även filmatiserad 1981 med Henry Fonda och Katharine Hepburn i huvudrollerna.

Norman och Ethel kommer till stugan vid sjön för att spendera sommaren, samma stuga som de har dragit sig tillbaka till varje sommar sedan de gifte sig för 48 år sedan.

Björn Gustafson och Meg Westergren är som klippta och skurna som det äldre paret Norman och Ethel. Man tänker knappt på att de spelar. Norman som fyller 80 år tror att det här kommer att vara hans sista sommar och kan inte sluta prata om döden. Även om det här är en ovanligt allvarlig roll för Björn Gustafson så finns det också en torr humor hos Norman som han får fram.

Meg Westergren är lika glad och god som hon brukar och passar utmärkt som den pigga och positiva Ethel. Möjligen är det lite orealistiskt att en kvinna som i åratal har fått släta över och kompensera för sin tjurige makes själviska beteende är så helgjutet glad och kärleksfull, utan minsta antydan till självömkan eller bitterhet.

Parets dotter Chelsea, som inte har hälsat på föräldrarna på åtta år, kommer på besök med sin nya pojkvän och hans son Billy. Tillsammans med 13-årige Billy lever Norman upp igen och de får under en sommarmånad en relation som han aldrig har haft till sin dotter. Sommarstället lockar fram Chelseas sår från barndomen och hon har svårt att dölja sin bitterhet över allt som inte var som det kunde ha varit.

Sista sommaren ger en fin skildring både av hur åldrandet och tidens skeden påverkar oss och om familjerelationer och hur svårt det är att komma ur gamla mönster. Bäst tycker jag skildringen av Norman är. Hur han, som varit universitetsprofessor och nu börjar glömma saker och påverkas av ålderskrämpor, inte längre känner sig behövd och har svårt att hitta ett nytt förhållningssätt till sitt liv. Hur svårt han har att öppna sig för sin dotter. Hur han mot slutet ändå verkar få en insikt om att han kan använda den tid han har kvar för att försona sig med sin dotter, så att den kärlek som så tydligt finns mellan honom och Ethel också kan få omsluta Chelsea och hennes nya familj.

Medverkande:

Ethel Thayer – Meg Westergren
Norman Thayer – Björn Gustafson
Bill Ray – Steve Krats
Chelsea Thayer – Ann-Sofie Rase
Charlie Martin – Bengt Järnblad
Billy Ray – Simon Hållén/Max Vobora

Regi: Hugo Hansén
Översättning: Björn Gustafson

Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.

Relaterat:
Weismann har bloggat om föreställningen och det har Teaterbloggen också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Gengångare med Helena Bergström på Stockholm Stadsteater

by


För att dölja en mörk familjehemlighet skickade fru Alving iväg sin sjuårige son Osvald för att han inte skulle växa upp med sin drog- och sexmissbrukande far. Tio år efter att fadern dött och återävänder sonen till sin mamma och barndomshemmet efter att ha försökt etablera sig som konstnär i Paris

Men modern är inte den enda som bär på mörka hemligheter.

Det blir, förstås, en krock och Fru Alving bestämmer sig för att berätta sanningen.Ja det blir inte bara en krock utan flera och flera sanningar kommer fram.

Pjäsen har många bottnar. Delar av den, som kritiken mot kyrkans och statens predikan om lag och ordning och om äktenskapets välsignelser kanske inte känns aktuella för dagens publik. Fast kanske ändå. Dagens makthavares hyllning av arbetslinjen har vissa likheter med den pliktmoral som gällde för hundra år sedan. En kvinnas plikt var att stå vid sin mans sida och en man som var otrogen var inte en fallen man, medan en kvinna som hade sex före äktenskapet var en fallen kvinna.

När Ibsen skrev den 1882 väckte den stor uppmärksamhet för att den tog upp tabubelagda ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp. Dramat tar även upp komplikationer inom fadersgestalten, 1800-talets manlighetsideal och kvinnans rättigheter.

Pjäsen kan dock ses på flera sätt. För mig handlar uppsättningen på Stadsteatern ännu mer om att vi lever med livslögner som förgiftar våra liv är en del. Söners makt över sina mödrar är en av de aspekter som lyfts fram med smärtsam tydlighet för oss som är mödrar till vuxna eller nästan vuxna söner.

Osvald spelas av Kalle Malmberg. Han spelar på mammans kärlek till honom och utnyttjar sitt övertag över henne som bara söner kan. En kvinna kan lämna sin man, men sin son är hon bunden till hela livet. Kalle Malmberg är imponerande: först charmig som en pojkvasker och sedan förrädiskt manipulativ och galen.

Det finns också en klassaspekt. Hushållerskans dotter Regine får växa upp i huset och trots att hon har samma pappa som Osvald behandlas hon hela tiden som tjänstehjon. Osvald vill ha henne, inte för att han älskar henne utan för att han vill att hon ska ställa upp på honom. Han vill ha henne för sin egen skull. Klass- och könsförtryck i ett.

Det var premiären jag såg och det var mycket tydligt att det var premiär. Helena Bergström kom av sig två gånger. Men det gör ingenting i den här slags pjäs, eftersom den bygger på dialoger mellan människor. I livet är dialoger hackiga ibland. Det är inget som förstör känslan, tycker jag.

Däremot tror jag att när föreställningen haft några omgångar på sig kommer den att sitta ännu mer och då kan det bli tio minuter kortare och något rappare. Det kommer föreställningen att växa av.

Framför allt var det de två yngre skådespelarna som imponerade mest i sina roller i premiärföreställningenh: Kalle Malmberg i rollen som Osvald var förföriskt farlig. Katharina Cohen som Regine Engstrand: flirtig och självsäker som bara en ung kvinna kan vara.

Gerhard Hoberstorfer som pastor Manders var lite stel och Christer Fant som Snickare Engstrand kanske lite på gränsen till revybuskis. Helena Bergström som fru Alving var inte helt trovärdig i slutscenerna. Men allt det är sådant som kan sätta sig efter ett par föreställningar. Det är en av de fascinerade saker med teater, att ingen föreställning är en annan föreställning lik. En uppsättning är något organiskt som växer och sker just då, just där på scen.

Regissören Sofia Jupither gör sin tredje Ibsen-uppsättning. Tidigare har hon satt upp Vildanden på Rogaland Teater i Stavanger och Ett Dockhem på Dramaten. Sofia Jupither har bland annat tilldelats ”Heddaprisen” i kategorin bästa regi för sin uppsättning av ”Svevn” på Nationaltheatret i Oslo. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater var publik- och kritikersuccén Vem är rädd för Virginia Woolf? hösten 2008.

Gengångare har satts upp många gånger och kan tolkas på olika sätt. 2002 sattes den upp av Ingmar Bergman med Jonas Malmsjö i rollen som Osvald.
Jag har inte sett den föreställningen, men om jag ska tolka vad Ingegärd Waaranperä på DN skrev om den hade den delvis ett helt annat fokus:

Det har kanske med ålder och erfarenhet och närhet till döden att göra, här hade jag hursomhelst i Osvalds roll önskat en mognare skådespelare som inte bara förmått uppfatta och ge röst åt ångesten och desperationen, utan också vågat närma sig den resignation och ro inför döden som resten av föreställningen med sin försoningsstämning förebådar.

Uppsättningen på Stadsteatern handlar mer om livslögnerna, som jag uppfattar det. Och om manipulativa människor och söners makt över sina mödrar. Fast å andra sidan finns det mycket att hämta hos Ibsen och föreställningen sker också i betraktarens öga.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kändisar i publiken. Jag såg till exempel Helena Bergströms man, regissören Colin Nutley, som satt på raden bakom. Två rader framför oss satt kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och skådespelaren Rolf Lassgård. Raden framför oss satt Olle Wästberg.

Mer om Ibsen i Wikipedia.
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.

Jag blev nyfiken på skådespelaren Kalle Malmberg och hittade en intervju med honom i Hallandsposten.

Medverkande på scen
Fru Helene Alving Helena Bergström
Osvald Kalle Malmberg
Pastor Manders Gerhard Hoberstorfer
Snickare Engstrand Christer Fant
Regine Engstrand Katharina Cohen

Fotograf: Petra Hellberg


Fler recensioner.
Dagens Nyheter, Kulturnytt, Svenska Dagbladet, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,