Teaterkritik

Yarden
Urpremiär på Studien i Malmö 6 oktober 2012
Av Kristian Lundberg,
i dramatisering av Anna Kölén.

En yard är ett längdmått numera definierat till 91 cm. Yarden är också en enorm parkeringsplats i Mellersta hamnen i Malmö där man lastar om fabriksnya bilar.

Kristian Lundberg debuterade 1991 med boken ”Genom september”, debuten var starten på en framgångsrik författarkarriär som fick ett abrupt slut när Lundberg 2006 skrev en recension på en bok som inte fanns.

Skuldsatt, arbetslös och utan egentlig utbildning hamnar han på som Yarden. Hans arbetsgivare är ett bemanningsföretag och lönen är c:a hälften av vad de fast anställda hamnarbetarna har. Pjäsen är både en beskrivning av arbetsförhållandena på Yarden, men också en tillbakablick på hans uppväxt.

En morgon, jag kan ha varit tolv år, väcker min mor oss alla genom att gå runt i lägenheten och skrika – hon säger att vi är avlyssnade, att vi måste flytta, att de är vår hemlighet på spåren. Jag förstår redan då att vi inom en vecka kommer att lämna vår lägenhet, att vi skall flytta igen. Att vi förmodligen inte har betalt hyran Ur Yarden.

Arbetet på Yarden är inrutat och slitsamt, men det som sticker ut är beskrivningen av den maktlöshet det innebär att vara timanställd av ett bemanningsbolag. Bojorna stavas utbytbarhet. Den som protesterar byts ut, det är många som står på kö. Parallellen till daglönarna utanför kaffeplantagerna i Kenya är slående.

De som lever i villfarelsen att det svenska klassamhället är dött och begravet får lov att tänka om.
Scenen är naken som Yarden själv och på ett stängsel projiceras bilder som speglar pjäsens monolog. Mattias Linderoth gör ensam på scenen en lysande prestation.

Text: Peter Johansson

I rollerna: Mattias Linderoth
Regi Dennis Sandin
Scenografi och kostym Dennis Sandin
Ljusdesign Sven-Erik Andersson
Videodesign Signe Krogh
Mask Agneta von Gegerfelt

Gengångare & Zombies
Intiman, Malmö Stadsteater
Regi: Rikard Lekander
Premiär 29 september 2012

1968 skapade George A. Romero den moderna odödingen, zombien, med filmen Night of the Living Dead. Han satte upp reglerna för hur dessa ruttnande lik som kommit tillbaka från graven skulle porträtteras i fiktionen. För att döda dem var man tvungen att krossa skallen på dem och deras karaktäristiska stapplande gångstil och tomma blickar blev ikonisk. Deras föda var människokött.

Night of the Living Dead var också filmen som öppnade regissören Rikard Lekanders ögon för genren. En kärlek som bara eskalerade med filmer som Dawn-, Day- Island, City -, Return – of the Dead.

Med Gengångare och Zombies inställer han sig därmed i ledet av senare års hybrider mellan litterära klassiker och b-filmsmonster. Trenden som startades med Pride and Predjudice and Zombies av Seth Grahame-Smith.

Henrik Ibsens Gengångare bespottades när den publicerades 1881, mest eftersom den tog upp tabubelagda ämnen som syfilis och utomäktenskapliga barn. Man skulle kunna dra paralleller till Night of The Living Dead som även den utlöste smärre moralpanik i det konservativa USA som stod på randen till reformer och höll kvar i gamla värden så gott det gick.

Handlingen är till en början lika originalet (förutom den drömska öppningsscenen involverande fisk, blod och en hummande flickröst). Fru Helene Alving (Ann Petrén) lever på sin gård med sin nyss hemkomne konstnärsson Osvald (Henrik Svalander) och tjänsteflickan Regine (Agnes Forstenberg).

Något står dock inte rätt till och snart får vi veta att det under ytan döljer sig mörka familjehemligheter och djup skam.Samtidigt så nämns det något om ett experiment, men bara i förbifarten. Är det så att den avlidne Herr Alving i slutet av sitt liv försökte att framkalla evigt liv med misslyckades? Och varför sår det en alldeles för stor yxa jämte spisen? Man har smidigt vävt in de övernaturliga elementen i den gråa artonhundratalspjäsen och att man i första akten inte ser skymten av en odöd vaggar in en i ett falsk lugn.

För blod och död är det mycket av i akt två. Skräckfilmens visuella tradition med skuggor, kött och eld dras till sin spets. Man grillar zombiehuvuden i vedspisar och barnhem sprängs. Allting i överflöd som är så fantastiskt att man bara sitter och gapar mellan de spasmodiska, skrämda hoppen i teaterstolen.

Liksom i varje zombiefilm kommer karaktärernas dolda sidor fram när de blir pressade. Här utvecklas mor- och sonrelationen på ett raffinerat sätt då man barrikaderat sig i huset med bara två skott kvar i revolvern. Här blir det som tydligast att Zombien inte bara är en rolig detalj utan hjälper pjäsen att säga det den vill, att avslöja och blotta karaktärerna.

Ann Petren är lysande i rollen som den fårade och cyniska Helene Alving och sonen Henrik Svalander som Osvald skapar ett perfekt lite naivt men godtroget porträtt av en vilsen ung man ovetandes om världens grymheter. Pastor Mander spelad av Peter järn är också intressant, skenhelig och moralpanisk. Hela ensemblen är förövrigt fantastik.

Det som förvånar mig mest är mängden humor som man lyckas få in utan att det blir på något sätt farsartat. Svart situationskomik som skojar med det absurda och makabra i ett det bor en man som r död och lever på fiskblod under golvluckan som endast kunde tämjas med en köttkniv i pannloben.

Jag ser inget att klaga utom möjligtvis en sak, Dödingarna är lite för snabba. För att citera Romero: ”They can´t run, they are dead”.

Text: Truls Mårtensson

Medverkander: Ann Petrén, Henrik Vikander, Peter Järn, Göran Dyrssen

Medans vi faller
Text: Sebastian Stakset, L G Carmona.
Regi: Ulf Stenberg, Emil Rosén.
Teater Fryshuset på Fri scen, Stockholms stadsteater
Medv: Sebastian Stakset, Alejandra Goic

Vem bär skulden och vad är orsaken! Frågan väcks i Sebastian Staksets starka pjäs ”Medans vi faller”. En självbiografi ur ett ungt liv, som knappt börjat, en pjäs med ilska o frustration. En arg man, en ung man. Det finns många arga unga män och många sorgsna flickor. I Sebastian Staksets ”Medans vi faller” finns all den ilska och sorg som många unga män och pojkar i förorterna bär på. Dock utan att verbalt eller på det sättet som Sebbe kunna ge uttryck för det och vända våldet till ord och verbal konst.

Som åskådare blir det många verbala knytnävar att värja sig emot, hatet, föraktet för den vanliga människan, polisen (aina) myndigheterna och det utanförskap som allt mer präglar yngre människor som växer upp i miljöer där hoppet för länge sedan lämnat plats för vanmakt.

Det är vanmakt som Sebbe talar om, vanmakten och bristen på möjlighet att förändra i det valet blir det gatumattematik där bollar av kokain blir kapital jämförbart med börshandelns avance på insatt kapital. Där våldet mot det vanliga och pistolhot mot väktare jämförs med döda kamrater inga över 25 i Sebbes liv.
Ensamma förortsmammor (blattemorsor) som har två lågavlönade jobb men ändå inte får vardagen att gå ihop och allra minst hinna med sina barn.
Hur skall de barnen ha en chans, ställer Sebbe frågan riktad mot publiken dock utan att ge oss svaret.

Sebbe redogör för ett liv vi vet väldigt lite om på förorternas blandning av invandrarspråk o svenska. Det är en form av rapp-monolog, men vi fängslas och dras med och hittar inte heller svaren på alla frågorna. Sebbe ger sparkar åt politiken, Alliansen, Reinfeldt eller socialdemokratin. Det är samma skitpolitiker, socialdemokraterna bygge gettona i Rinkeby, Tensta och på andra ställen och Alliansen har förvaltat arvet.

I publiken sa någon att ”Medans vi faller” urskuldar brottet och det kriminella livet, skapar alibi för rätten att leva så. Ja kanske men jag tror inte Sebbe eller hans döda flickvän Jasmine (gestaltad av Alejandra Goic) är tänkt som en ursäkt utan mer för att ge oss och er som styr frågan om hur kan vi förhindra att vi får fler arga unga och farliga män, fler unga flickor som finner sitt liv så värdelöst att sista heroinsilen ger de vita vingar som behövs för att fly och aldrig återvända.

Alejandra Goic ger en lågmäld och inåtvänd bild av träsket i Sebbes värld, troligen också så som många av flickorna lever och känner i skuggan av de män som också förser dem med varorna. Fd flickvännen har ett liv som omhändertagen sedan två-årsålder, våldtagen och förnedrad inte bara av männen som köpte hennes kropp utan också av det samhälle som skulle bli hennes ställföreträdande föräldrar.
Sebbe överlevde i kraft av sin ilska men också för att han tröttnade inte orkade. Han hade stöd inte av SAMHÄLLET utan av andra krafter som trodde på honom. Socialtjänsten tyckte det var tråkigt att Sebbe knarkade men någon vård eller behandling kunde han inte ges. Istället lånade familjen ihop de pengar som behövdes för han skulle kunna åka på behandlingshem.

Men Sebbe överlevde också för att han har en artistisk och konstnärlig talang som kan bli ett betydligt starkare och mer effektivt vapen än pistoler och kulsprutor. Jag skulle önska att Moderaterna såg pjäsen och sedan funderade över sitt nya förslag att förbjuda barn- och ungdomar att välja estestiska program i gymnasiet, att dra ner på kulturen i skolan och framför allt utövandet av kultur i skolan.
Vi kanske skulle få färre arga unga män i förorterna och färre flickor som letar tröst i att dö om politikerna verkligen förstod att varje människa bär på en unik möjlighet, har något att ge som sedan kan lägga grunden till det politiken vill ytterst bli en medborgare.

PS Pjäsen är slutsåld men det arbetas nu för att kunna ge extra föreställningar.

Text: Anne Skåner