Teaterkritik

Markurells
Av Hjalmar Bergman
Regi Philip Zandén
Registöd Therese Willstedt
Dramaturg Susanne Marko
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Ljud Cecilia Fagerström
Mask Ulrika Ritter

Stockholms stadsteater
Premiär 19 oktober 2012

Hilding Markurell är född i enkla förhållanden och blev som ung torparson falskt anklagad för brott. Om han hade blivit fälld hade hans liv troligen blivit förstört, att bli dömd till fängelse i slutet av 1800-talet var nog en dom som påverkar en fattig man för livet. Nu blev han friad och ilskan efter att ha blivit oskyldigt anklagad blev en drivkraft istället.

Markurell har lyckats skaffa sig en rejäl förmögenhet. Faktum är att han när dramat tar sin början har stadens förnämare herrars framtid i sina händer. Stadens stolthet  häradshövding Carl-Magnus De Lorche hotas av konkurs, som bara Markurell kan rädda honom från. Men nu var det just De Lorche som anklagade Markurell för brott som han var oskyldig till i ungdomen.

Markurells i Wadköping var Hjalmar Bergmans genombrottsroman 1919. Handlingen utspelar sig 1913 och är en komisk, skarp och medkännande blick på makt och maktlöshet i Wadköping, ett Sverige i miniatyr. Nu sätts pjäsen för första gången upp på Stadsteatern.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp föreställningen fick huvudrollsinnehavaren Kjell Bergvist hoppas av mitt under repetitionstiden då han blivit skadad. Regissören Philip Zandén tog över rollen som Hilding Markurell och det gör han storstilat. Philip Zandén är helt underbar som Markurell, vi ser hur han pendlar mellan självsäkerhet och mindervärdeskomplex och osäkerhet. Philip Zandén visar att han är en av Sveriges främsta skådespelare. Markurell är komisk och löjeväckande men ändå så mänsklig, vi retar oss på honom, blir arga på honom och lider med honom.

Katarina Ewerlöf är lika bra i sin roll som fru Markurell. Hon litar på sin publik och spelar inte över, hon låter oss läsa mellan raderna. Skickligt. Också i slutscenerna lämnar Katarina Ewerlöf och Philip Zandén åt oss, betraktare, att tolka handlingen. Talar fru Markurell sanning i slutet eller är hon bara så arg på Markurell att hon vill sätta in en stöt som tvingar honom att ta ett beslut?

När jag nu tar upp skådespelarnas insatser måste jag också nämna Ingvar Hirdwall som perukmakare Ström. Det är alltid en njutning att se en så skicklig skådespelare. Han är lustigkurren som till synes ställer upp på Markurell och springer hans ärenden men under ytan vibrerar det av sårade känslor. En ikon för den falskhet som präglar så många människor i dagens arbetsliv.

Handlingen utspelar sig under ett dygn då Markurells älskade son Johan ska ta studenten samtidigt som De Lorches son Louis. Studentexamen under 1900-talets början är ingen barnlek. Föräldrar och släkt bullar upp för fest, men risken att kuggas finns. Examensproven görs under själva studentdagen och den som misslyckas måste smyga ut bakvägen. Markurells son Johan är inget ljushuvud när det gäller studier, han vill hellre dansa och träffa flickor. Markurell har satt alla sina förhoppningar åt att sonen ska ta studenten och inte behöva slita underifrån som han själv, som torparson fått göra.

Risken är stor att Johan kuggas – och Markurell vet hur det finare folket ska smörjas och hur en muta ska lindas in i form av donationer. Eller går alla att muta?

Markurells i Wadköping tar upp flera intressanta frågeställningar. Markurell vet att hans värde bygger på att han är rik. Han har inga fina anor, men han har finansiella muskler. Han är symbolen för den tidens framväxande kapitalism. Föreställningen handlar dock om mycket mer än så. Den tar upp samma frågeställning som August Strindberg tar upp i Fadren, fast Hjalmar Bergman har en mycket mer pragmatisk inställning till faderskap.

Komedier kan ibland bli så underhållande att deras allvarliga budskap går att se bort ifrån. Så är det inte i denna enastående uppsättning.
Parallellerna till mänskligt liv i allmänhet och till samhället idag är lätta att hitta, jag tror det är svårt att gå oberörd från föreställningen. Vi kan alla känna igen oss själva och människor vi känner.

Vi har nog många mött de personer som också idag kämpar för att deras barn ska få en bättre framtid, många kan känna igen sig, den som kommer från arbetarklassbakgrund och den som växer upp med föräldrar från andra länder känner säkert igen situationen. Dramaturgen Susanne Marko skriver i programmet för Markurells:
Och som barn till invandrare kan jag så tydligt i herr Markurell se min far och hans envisa, ja, orubbliga vilja att skapa en ekonomisk plattform åt sina barn. Mina föräldrar hade ju – likt paret Markurell – inget annat att erbjuda sina barn. Inget namn, inget socialt nätverk.

Markurells är en komedi som skildrar livet och samhället – och som det går att diskutera massor kring. Jag hoppas att många gymnasieklasser bokar in sig på föreställningen och sedan följer upp den med att prata om föreställningen.

Och jag måste också nämna scenografin. Finurlig, snygg och enkel och tydlig. Scenografen Lars Östbergh har därmed visat hur elegant Stockholms stadsteaters vridscen kan fungera.

Medverkande på scen
Hilding Markurell Philip Zandén
Fru Markurell Katarina Ewerlöf
Johan Markurell Joel Spira
Carl-Magnus de Lorche Christer Fant
Grevinnan de Lorche Sofi Helleday
Perukmakare Ström Ingvar Hirdwall
Landshövding Rüttenschöld Ralph Carlsson
Rektor Billberg Lars Lind
Lektor Barfoth Sten Ljunggren
Professorn Per Sandberg
Domprosten Robert Panzenböck
Tante Rüttenschöld Claire Wikholm
Överstinnan Edeblad Lilian Johansson

Foto: Petra Hellberg

RElaterat: Expressen och Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladet.