Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Zorro på Scenkonstfestivalen – resa med samhällskritisk udd med rebellen Zorro i nutid och dåtid

by

Zorro
Teater Galeasen, Scensommar
Av Ruben Lopez
Premiär 18 juli 2012

Zorro, en resa i tid och rum, betraktad utifrån rättvisans rebell Zorros synvinkel, är ett äventyr som är en blandning av standupkomedi, teatet och performance där alla roller görs av Ruben Lopez, som också skrivit föreställning.

Ruben Lopez är oerhört skicklig att berätta med hela kroppen. Han växlar mellan de olika karaktärernas kroppsuttryck snabbt och elegant, han är till och med Zorros häst Tornado i några scener.

Vi får träffa Zorro både på 1700-talet och i nutid, som ung och som gammal och vi får se när han blir arresterad i Europa, misstänkt för att vara terrorist. Ruben Lopez har en tydlig samhällspolitisk udd i de tragikomiska scenerna och han tar upp olika frågor som jag tror att vi som ser föreställningen går hem efteråt och funderar vidare på. Han hanterar växlingarna skickligt mellan de olika karaktärerna, eftersom han är mycket tydlig i kroppsspråket blir det inte rörigt.

Även om Ruben Lopez växlar mellan olika karaktärer är det ändå en form av monolog. Gitarristen spelar musik och deltar bara lite kort i en dialog. En monolog ska inte vara längre än en timme, det är sällan en monolog håller publikens engagemang levande längre än så. Zorro har en precis lagom längd av 40 minuter.

Föreställningen hade urpremiär under Scenkonstfestivalen Scensommar som pågår i Teater Galeasens lokaler 14 – 21 juli.

Musik: Iván Landiez och Ruben Lopez
Scenografi: Emma Mierse
Kostym: Sofi Gregersdotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

127 – träffsäker monolog på Parkteatern

by

127
Parkteatern, Stockholms stadsteater
Premiär den 14 juli 2012

Parkteatern har inte riktigt haft vädret på sin sida den här sommaren. Lördagens premiär av 127 genomfördes dock trots osäkert väder och även söndagens föreställnig började lovande. Eftermiddagens regn avtog och under nära en timme av monologföreställningen var det mer eller mindre uppehåll. Sedan tog regnet fart igen och arrangörerna blev tyvärr tvungna att bryta.

Pablo Leiva Wenger är ensam skådespelare i denna monolog som är skriven av brodern Alejandro Leiva Wenger. Bröderna har rötter från Chile och är liksom huvudpersonen Carlos uppväxta i Skärholmen. I 127 får vi följa Carlos från 6-årsåldern då han kom till Skärholmen till Södertörns tingsrätt där han nu sitter ting efter avslutad juristutbildning.

Pjäsen handlar Carlos och barndomsvännen Timmys uppväxt i förorten, om hur Timmys boxardrömmar krossades abrupt och om hur Carlos tar framtiden i sina egna händer och trotsar de osynliga murar som håller tillbaka förortsungdomarna.

Pablo Leiva Wenger skildrar lika träffsäkert förortskillarna med sina olika brytningar som förnumstiga gymnasielärare, tjockskalliga poliser och pretentiösa universitetsstudenter. Han lyckas få med sig den småfrusna publiken och bygger på ett skickligt sätt upp stämningen och det känns snopet att missa sista halvtimmen av pjäsen. Förhoppningsvis kan jag se det på någon av Parkteaterns kommande föreställningar på Vårbergstoppen den 17 och 18 juli eller under eken i Galärparken den 19 och 20 juli. I värsta fall finns en chans till: 127, som har uppförts på Stockholms stadsteater Skärholmen under våren kommer också att spelas där igen i höst.

Av: Alejandro Leiva Wenger
Medverkande: Pablo Leiva Wenger

Foto: Jonas Jörneberg

Relaterat: Teatermagasinet.

Läs i Teatermagasinet om nypremiären i september 2012 på Stockholms stadsteater i Skärholmen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bojor – en rolig, absurd och träffande beskrivning av politikens falskspel

by

Bojor
Regi: Ruben Lopez
Manus: Ensemblen
Premiär 14 juli 2012
Föreställningen invigde festivalen Scensommar på Teater Galeasen

Finns det något bakom alla fina ord av politiker? Vill makthavare egentigen förändra något?
Är inte politiker mest ute efter egen framgång? Finns det politiker som menar något med alla sina ord? Bygger frihet och framgång på att några är utanför och lider brist?

Föreställningen ”Bojor” ställer frågor om politik, frihet och solidaritet. Scenkonstfestivalen Scensommar på Teater Galeasen invigdes av föreställningen ”Bojor”, en rolig och absurd enaktare som skapats av ensemblen tillsammans.

En man iklädd grå kavaj står på knä med ryggen mot oss, händerna i bojor, på ryggen. Scenrummet är kalt,b bara en klädhängare skymtar vid sidan och en enkel stol längre bak och på golvet är stora bomullsstussar utspridda, kanske är det snö, kanske damm. När spelet börjar träder ytterligare en man in på scen, han är barfota och klädd i jeans, t-shirt och keps och tar snabbt på sig bojor som kedjar fast honom i väggen.

Två män i bojor och de är tysta. En kvinna kommer in i rummet. Hon blir nyfiken på mannen i kostym. Hon kikar försiktigt på honom, kittlar honom, leker med honom, men håller distans i början. Efter ett tag plockar hon fram en nyckel och befriar honom från bojor och pushar fram honom till en mikrofon och tvingar honom hålla ett förskrivet tal. Han talar om att han är den politiker som till skillnad från alla andra står för handling, han vill och ska ena landet som söndrats av många olika grupper som strider.

När han blivit statsminister och sedan möter den man som fortfarande är i bojor blir det intressant. Kvinnan vid hans sida, kvinnan som är anledningen till att han står där han står, tar fram en flaska champagne och glas. Han öppnar, häller upp och sig själv och skålar – håller kvar flaskan och glömmer totalt bort att hälla upp åt kvinnan. Han har inte ens en tanke på det. Det är flera sådana detaljer som säger massor. Skickligt, helt enkelt.

Föreställningen har drag av Beckets draman men också av flera teaterstilar. Det är clowneri och absurt och samtidigt väldigt tydligt och till och med realistiskt. Föreställningen är 45 minuter och det är alldeles lagom. Jag hade jätteroligt och samtidigt ställde den frågor som är viktiga – men jag tror inte det hade hållit att dra ut på det mer heller. Det är en konst att kunna sätta stopp också och inte göra föreställningar längre än de behöver vara.

Det ska bli intressant att följa dessa scenskapare framöver, det finns stor potential i ensemblen.

Av: Ensemblen
På scen: Binyam Haile, Ruben Lopez och Sandra Backman
Scenbild: Emma Mierse.
Kostym: Sofi Gregersdotter.

Mer om teaterfestivalen i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bra är inte ordet: Ödmjukt auditiondrama gästar Parkteatern

by

“Bra är inte ordet”,
Parkteatern Stockholm
Galärparken,
Manus: Bengt Järnblad
Regi: My Holmsten
Musik: Johanna Perera Eriksson, Jonas Gröning
Scenografii: Sven Haraldsson

Speakerrösten kallar gällt till Parkteaterns audition. De två skådespelarna Joanna Perera Eriksson och Oscar Pierrou Lindén hastar, i en metaversion av sig själva, mellan prover och castings för att tillfredsställa en jury som alltid vill ha mer, bättre eller annat. De formulerade motiven är olika; man vill göra mamma stolt, bekräftas som person eller få det stora genombrottet. Men vägen dit, som en nobody med anonymt könummer och hemliga drömmar om ett kravlöst liv i kassan på ICA, är ett hårt pris att betala. Om pjäsen har en frågeställning lyder den; Varför utsätta sig för bedömning? Varför inte bara duga som man är?

Dessa är mantran som präglar Bengt Järnblads minimusikal “Bra är inte ordet” i regi av My Holmsten. Alla våras dröm om bekräftelse à la ”mamma titta på mig” och samtidigt hatkärleken, det nästintill beroendeartade förhållandet till att bli bedömd, hinns med under de knappa 60 minuter då föreställningen spelas. Korta passager av fattig monolog/dialog och ett par tafatta försök att bjuda in publiken, leder oss fram till de musikalnummer, vilka utgör föreställningens styrka. Musikinslagen (som är komponerade av skådespelarna själva) lyckas ringa in en bredd från traditionell musikal till soul och Abbaschlager och de ömsom krävande sångnumren, utförs med bravur och ackompagneras av stundtals riktigt fina arrangemang.
Järnblads pjäs vågar sig också på lite samhällskritik i ett försök belysa juryns maktutnyttjande och de rasistiska samt homofoba fördomar som får avgöra i ett urval där ens talang inte längre spelar in. Tyvärr är dialogen med den inspelade juryrösten en aning schablonartad och i brist på finkänlighet riskerar publiken att skrivas rejält på näsan.

Musikalen bjuder dock på ett och annat hjärtligt igenkänningsskratt, framförallt då arbetsmarknadsutsikter för wannabe-kulturarbetare tas upp, där man i bästa fall erbjuds ströjobb som smurf på finlandsfärja.

Den dramatiska bågen existerar dessvärre inte och efter en obegriplig vändpunkt sitter man i slutnumret och väntar på poängen. Som inte kommer. Trots detta vill jag ge en eloge till skådespelarna som kämpar i det svårflirtade sommarvädret och sprider värme och medmänsklighet i sina roller, som dock hade mått bra av en matigare dialog och en mer direkt publikkontakt. Idén är tydlig, men tyvärr når utförandet inte ända fram. Med risk för att låta som en uttagningsjury är bra inte riktigt ordet.

Text: Karin Westlund

Medverkande: Oscar Pierrou Lindén, Joanna Perera Eriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Teater Tillsammans spelar Hauptmanns Vävarna med inspiration från Brecht

by

Vävarna
Teater Tillsammans på Teater Tribunalen, Stockholm
Premiär den 8 juni 2012

Den 8 juni var det premiär för Teater Tillsammans uppsättning av Vävarna på Teater Tribunalen. I min recension i Teatermagasinet skriver jag om pjäsen:

Den senaste tiden har det varit en renässans för klasskamp och klasshat i litteratur och teater och kulturens roll för att bekämpa orättvisor och fattigdom har debatterats häftigt på kultursidorna. Teater Tillsammans sätter nu upp Gerhart Hauptmanns arbetarpjäs Vävarna från 1892. Teatern är inspirerad av det schlesiska vävarupproret på 1840-talet, men Teater Tillsammans har placerat handlingen i ”en slags fiktiv tid som är precis lika mycket 1844 som idag och lite däremellan”.

Vävarna lever på svältgränsen och när de inte lyckas få fabrikören att höja de snålt tilltagna lönerna börjar missnöjet gro. Det börjar med några av vävarna sjunger nidsånger och slutar med att de gör uppror och förstör fabrikörernas hus och hem samt med att polisen går till motattack. Slutet är öppet. Vi vet inte om vävarna får det bättre efter sitt uppror. I slutscenen får vi se att oskyldiga drabbas, när den fromme gamle Hilse blir skjuten – trots att han och hans familj inte deltar i upproret.

Svenska Dagbladets recensent skriver:

Pjäsen Vävarna av Gerhart Hauptmann är en pusselbit viktig teaterhistoria. Hauptmann, som fick Nobelpriset 1912, spelas idag oerhört sällan utanför Tyskland trots att alla teaterhistorieböcker med självaktning ägnar honom ett kapitel.

Teater Tillsammans och regissören Julia Beil råder dock bot på detta genom en bearbetad iscensättning på Teater Tribunalen. Beil har, inspirerad av temat, skapat en bokstavlig, kollektiv väv, en nedstruken version av texten som också fått en språklig uppdatering. Resultaten är en sceniskt stiliserad diskussion om massan och makt, för att tala med Elias Canetti – om rätten till uppror, om identitet och stolthet.

Med Vävarna introducerade Gerhart Hauptmann naturalismen i den tyska dramatiken. Teater Tillsammans berättar i programmet att de också inspirerats av Bertold Brecht i sin uppsättning av Vävarna:

Brecht ville punktera illusionen för att nå de krafter som styr och bestämmer. Genom att aktivt ta ställning mot den heltäckande fiktion som naturalismen förespråkar ska man konfrontera publiken med verkligheten.

Det blir en intressant blandning av realism och brechtska distanseringseffekter som gör att publiken både kan leva sig in i berättelsen och samtidigt reflektera över vad den har för relevans i dag, i Sverige och världen.

Bild 1: Alvaro Ovalle, Jonathan Andersson, Amanda Almerén Persson och Sabina Heitmann.
Bild 2: Martin Skoglund, Hjalmar Wide, Amanda Almerén Persson, Joakim Thelin och Alvaro Ovalle. Foto: Tomas Bolin

Vävarna av Gerhart Hauptmann

Medverkande
Amanda Almerén Persson
Maja Christenson
Sabina Heitmann
Emma Österlöf
Jonathan Andersson
Alexej Manvelov
Alvaro Ovalle
Adam Schmidt
Martin Skoglund
Joakim Thelin
Hjalmar Wide
Regi och scenografi: Julia Beil
Dramaturgi: Emma Bexell
Kostym: Nils Harning
Mask: Frida Ullander
Ljus: Kamilla Hultman
Regiassistent: Franziska Deckert, Molnia Efremov
Tekniker: Achilleas Tsoumanis

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,