Teaterkritik

Kom i julstämning med A Christmas Carol på Maximteatern

8 december, 2012 by Redaktionen

A Christmas Carol av Charles Dickens
Maximteatern
Premiär den 6 december 2012

För fjärde året i rad sätter Maximteatern upp Dickens klassiska A Christmas Carol med en engelsk ensemble. Några skådespelare är desamma och några är nya från förra årets uppsättning. Barnskådespelarna är svenska.

Ebenezer Scrooge är lika snål och ounnsam som vi minns honom och omvänds även denna gång efter besöket av de tre julandarna. Föreställningen är fylld av musik och värmer hjärtat med julens glädjebudskap. Budskapet om att ge – inte bara julklappar till sina närmaste utan också till dem som har det sämre ställt – är minst lika aktuellt i dag som på Dickens tid.

Medverkande:
James Hogg
Clive Marlowe
Iwan Thomas
Morgan Best
Liz Payne
Ingrid Course
Philippa George
Hanna Nilsson Isedal
Cecilia Markstedt
Martin Cervell
Nils Boyer
Samira Bethke
Emma Geijerman

Foto: Johan Lygrell

A Christmas Carol spelas fram till och med da’n före doppareda’n.

I år är det 200 år sedan Charles Dickens föddes. Det firar Maximteatern med en nytryckning av A Christmas Carol på engelska. Boken säljs endast på teatern.

Text: Eva Gustin

Vacker och välgjord Cheri på Dramaten

2 december, 2012 by Redaktionen

Cheri
Dramaten
Premiär den 1 december 2012

Årets sista premiär på Dramaten är en extremt vacker och välgjord uppsättning av den franska pjäsen Cheri. Cheri är skriven av den franska författaren Colette Marchand 1920 och är delvis självupplevd.

Pjäsen utspelar sig i 20-talets Paris kring kokotten Léa och henne unge skyddsling och älskare Cheri. Léa som närmar sig 50 har tagit hand om Cheri sedan han var i tonåren, så hennes roll är både moderns och älskarinnans. När Cheri (eller Fred som han egentligen heter) ska gifta sig med den unga flickan Edmée, som hans biologiska mamma Charlotte valt ut, inser paret hur hårt de är bundna till varandra.

Lena Endre gör ett nyanserat porträtt av Cheri, vars ålder samtidigt är en styrka och en belastning. Hamadi Khemiri gestaltar den söta, fåfänga och inte alltför smarta Cheri med stor charm. Även i birollerna ser vi starka skådespelarprestationer, bland annat Rikard Wolff som den opiumbolmande, tragikomiske Masseau och Lotta Telje som Léas lojala hushållerska Rose.

Föreställningen är ett allkonstverk där stämningsfull musik, vackra 20-talskläder och guldskimrande inredning samverkar. Svartvit filmprojektion av skådespelarna i bakgrunden förstärker känslan av tidsepoken. Även ”koreografin” i scenerna för tankarna till en 20-talsfilm. Vi sugs in i La belle époque och håller oss kvar där – en närmare tre timmars resa i tid och rum innan vi släpps tillbaka ut på Stockholms kalla och snöiga gator.

Cheri
Av Colette och Léopold Marchand
Översättning Maria Björkman
Bearbetning Pia Gradvall
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Koreografi Dorte Olesen
Peruk och mask Sofia Boix Vives-Ranow, Melanie Åberg

I rollerna
Léa: Lena Endre
Cheri: Hamadi Khemiri
Charlotte: Malin Ek
Masseau: Rikard Wolff
Edmée: Nina Zanjani
Rose: Lotta Telje
Baronessan: Lil Terselius
Mlle Poussier: Hulda Lind Jóhannsdóttir
Desmond: Andreas Rothlin Svensson
Patron: Mattias Silvell
Jules: Stefan Boström

Text: Eva Gustin

Läs mer om Cheri i Teatermagasinet och i Svenska Dagbladet, samt andra bloggares åsikter om Cheri, Dramaten

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

2 december, 2012 by Rosemari Södergren

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund

Happyland 1979 på Folkteatern i Göteborg – Lovvärt men ack så spretigt

1 december, 2012 by Rosemari Södergren

Happyland 1979 på Folkteatern i Göteborg
Regi: Kim Lantz
Musik: Björn Stern
Musikalisk ledning: Rolf Hedberg
Scenografi: Ger Olde Monnikof
Ljussättning: Jacob Berndes
Spelas i november/december
Intäkterna går till Stadsmissionen

Kent Andersson var världsberömd, åtminstone i Göteborg, för sin unika scennärvaro och för sina tykna texter. I allt han gjorde märktes att han var ordkonstnär såväl som filantrop. När jag har hört KAL respektive Maria Hörnelius sjunga hans dikter, har jag insett att han rent av var ett geni. Regissör Kim Lantz kläckte idén till att göra ny version av Happyland eftersom han tyckte temat om solidaritet och i andra vågskålen kommers är lika aktuellt idag. Han bestämde sig för att testa med en stor brokig ensemble, nästan uteslutande amatörer tillsammans med några proffsiga musikanter och körsångare. Likt fjolårets succé med Breaking the waves, samarbetar Unga Folkteatern med Stadsmissionen. Därför görs uppsättningen i S:t Johanneskyrkan ovanför Första Långgatan i Göteborg. Pjäsen om julens egentliga syfte är förlagd till Nordens största varuhustempel i Nordstan. Happyland är rent bokstavligt ett julspel med förhinder om att ha eller vara. Och i botten finns, nu som vid urpremiären, frågan om nästa generation får ett lyckligare liv.

Efter att ha förklarat förutsättningarna måste jag tillstå att resultatet blev oerhört ojämnt. Kvalitén kan till och med växla i samma scen. Glimrande guldkorn får samsas med ganska djupa dippar. Har man som amatör bara ett uttryck att tillgå, vill det till att kunna förädla detta för att texten ska kunna bära. Publiken behöver överraskas, ruskas om och kunna känna starkt för karaktärerna. Tyvärr sker detta för sällan. Jag tror det beror på att pjäsen har på tok för många infall. Under första akten uppstår ett tillstånd av förvirring, inte helt lätt att ta till sig som åskådare. Gestaltningen når inte alltid riktigt fram. Regissören såg antagligen bara positivt på möjligheten att proppa in så många medverkande som möjligt. I körpartier funkar det utmärkt, men i övrigt blir det för många öden att hålla reda på.

Jag vill verkligen omfamna pjäsen för kärleksbudskapet hos Kent Andersson Men min bearbetning stöter på patrull. Hantverkarna under ledning av ”halvbluffen Elon” är väldigt grovt tillyxade. Visst är denne självupptagne filur stundom småkul i sin argumentering när han får mothugg. -Jag har fått frakta mig själv. – Föraktar du dig själv? Men jag störs av att han är så endimensionell och odynamisk. Visst är sången Chips (Hisingspotatis) en klassiker, fast varför blir just den framförd två gånger på upploppet? Även om mitt helhetsomdöme andas viss besvikelse vill jag som slutkläm lyfta fram några höjdpunkter: Trion svartklädda ungdomar som agerar vägvisare, de äldre damer elegant ekiperade som spelar de tre vise männen, Britt Lings tolkning av Genomskinliga hjärta, kapellmästare Rolf Hedbergs raffinerade kompositioner samt körens fina version av Steget.

Text: Mats Hallberg

Foto:Henrik Enarsson

Happy Holidays – julshow med Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro och Karl Dyall

28 november, 2012 by Rosemari Södergren

Happy Holidays – julshow med Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro och Karl Dyall på Grand Hotel i Stockholm
Premiär 27 november 2012¨
Betyg 5

Grand Hotel har dukat upp till julbord. I Vinterträdgården, en stor och ståtlig sal med högt i tak, med vackra mörkgröna granar och glitter och girlanger längs balkongerna har de skapat en magisk julstämning. Där är så elegant att det känns som att träda in en Hollywoodfilm från femtiotalet. Julbordet på Grand Hotel måste utan tvekan rankas som ett av de bästa i Stockholm i år.

Där, i denna fashionabla miljö, strålar en stjärna, Sarah Dawn Finer i julshowen ”Happy Holidays” tillsammans med sin bror Rennie Mirro och Karl Dyall.

De startar showen storslaget, med ”Oh What a Night”, Rennie och Karl i smoking och Sarah Dawn Finer i glänsande klänning.

Sarah Dawn Finer kan som få bära upp de allra glittrigaste klänningarna. Och det gör hon med besked. Hon byter i stort sett klänning till vartenda nummer. Hon är en stjärna.

Sarah Dawn Finer är född 1981, så hon är precis över 30. Trots att hon är så ung är hon rutinerad som få, hon har en stark och självklart utstrålning på scen och behärskar både de kraftfulla soulsångerna som de mjuka balladerna och popigare julsånger och när hon berättar något gör hon det med en sådan naturlighet, som om hon är född på scen. Att hon är årets julvärd i Sveriges Television är ett populärt val, tror jag, att döma av alla applåderna på julshowen när hon berättade om hur nervös och samtidigt taggad hon är inför uppdraget.

Rennie Mirro och Sarah Dawn Finer är syskon och det ska vara första gången de uppträder tillsammans i ett större sammanhang.

I sin helhet är showen en väl mixad blandning av elegans, humor och värme. Karl Dyall och Rennie Mirro visar förstås upp sin fantastiska kroppskontroll med volter i något nummer och äkta traditionell steppdans finns med i ”Is You, Or Is You”.

Det är dock inte en julshow för den som vill höra massor av traditionella julsånger. Det är julmusik med, men det är långt ifrån showens bärande element. Det är inte heller en show som glömmer att det finns en svart baksida av julen, att julen också kan falla över och bli en enda stor kommersiell helg. Sådant tas upp, men inte med stora pekpinnar utan det är upp till tittaren att tänka lite själv också.

Om jag ska ge något minus, så har det inte med showen och artisterna att göra och inte med maten eller lokalen – utan med tiden. Inslöpp för mat var 19.00 och artisterna kom inte ut på scen förrän en kvart i tio. Det var helt fullsatt och jag förstår att tanken är att alla ska hinna äta ordentligt och ta dessert och kaffe innan showen drar igång – och det är bra tänkt. För showen är värd att publiken sitter och koncentrerar sig på den och inte sitter och äter samtidigt. Men något tidigare kunde showen ha börjat. Det är inte mycket till minus – för en sådan strålande julshow. Det är ju dessutom något som säkert kommer att flyta på bättre redan till nästa föreställning.

Det är många julshower och julföreställningar i Stockholm, det har gått något av inflation i juluppträdanden. Alla kommer inte att sälja ut, det är helt klart. Men Happy Holidays lär glänsa som en stjärna bland årets julshower, utan tvekan.

Foto: Karin Törnblom