• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Recension: Blow Up på Malmö Stadsteater

20 december, 2012 by Rosemari Södergren

blowup

Blow Up
Av Malmö Stadsteaters ensemble
Urpremiär på Hipp i Malmö 15 december 2012
Längd: c:a 1 timme

Årets Blow Up var den tredje i ordningen och jag sörjer inte om det blev den sista. Tanken bakom Blow Up är god. Malmö stadsteaters skådespelare ska själva skriva och framföra sketcher med verklighetsbakgrund.

Ambitionen är att syna verklighetens folk i sömmarna och att ge en slipad rapport med dokumentärt material, uppsnappat på bussen, kaféet eller i kön på snabbköpet. Inget är heligt och ingen ska skonas. Tyvärr misslyckas det gravt. Manuset är mer än svagt och lever inte upp till målsättningen.
Blow Up har sina poänger, men då är det med få undantag enskilda skådespelares punktinsatser som lyser. Karikatyren av Leif GW Perssons kroppsspråk och mumlande tal är briljant, likaså gestaltandet av Kungens sätt att i tal förvirrat hoppa från tuva till tuva.
Jag hittade bara två helgjutna sketcher där idé, manus och framförande höll hög klass. Det ena var en textanalys av Prästens lilla kråka och Mössens Julafton, den andra var Patrik Sjöberg som vid ett flertal tillfällen poängterade att 242 var just 242.

Övriga sketcher var en påminnelse om att det finns en orsak till att vissa skriver manus och andra framför dem. Underlivshumorn var frekvent och lam. Det var rätt många år sedan det var upphetsande att säga ”fitta” på scenen. Den förmenta chockeffekten av naken mansbak försvann med ballongdansen.
Om Malmö stadsteater ska göra en Blow Up 2013 rekommenderar jag att de tar in externa författare och gör en högklassisk satirisk exposé över det svenska året 2013 istället för att upprepa årets exempel på utslätad medelmåtta.

I rollerna: Petra Brylander, Hans-Peter Edh, Fredrik Gunnarson, Mari Götesdotter, Josefin Iziamo, Henrik Johansson, Susanne Karlsson, Lindy Larsson, Cecilia Lindqvist, Katarina Lundgren-Hugg, Erik Olsson, Håkan Paaske, Henrik Svalander
Gäster: Valle Westesson (Hej Domstol!, Gabba Gabba), Kringlan Svensson (Pang Prego, Sommarlov, Gabba Gabba) och Fredrik Ekelund

Text: Peter Johansson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Hemlighetsfull Schulz goes Kafka på Stockholms stadsteater

17 december, 2012 by Redaktionen

Schultz goes Kafka

Schulz goes Kafka
Stockholms stadsteater, Lilla scen
Premiär den 16 december 2012

1924 dog författaren Franz Kafka, 41 år gammal, i tuberkulos. Trots det har han en av huvudrollerna i pjäsen Schulz goes Kafka som utspelar sig i mitten av 30-talet.

Det är den polske tecknaren och författaren Bruno Schulz som samtalar med Franz Kafka på Stockholms stadsteaters lilla scen. Bruno Schulz var son till en judisk klädeshandlare och levde mellan 1893 och 1942, då han sköts av en nazistofficer. Enligt Artur Lundkvist var Schulz något av en litterär dubbelgångare till Kafka – ”sedd liksom i en lätt vanställande spegel”.

Dialogen behandlar innehållet i Kafkas böcker Processen, Förvandlingen och Slottet samt Schulz fantasifulla skildringar Kanelbutikerna och Santoriet Tiglaset. Samtalet spänner över allt från trosuppfattningar och filosoferande över människans väsen till de bådas förhållande till sina fäder.

En tredje huvudroll har Bruno Schulz fästmö Jósefina Szelinska, som tillsammans med Bruno översatte Kafkas roman Processen till polska. I likhet med Franz Kafka gifte Bruno sig aldrig, utan bröt så småningom förlovningen med Joséfina som var katolik. Deras förhållande verkar ha byggt på att Bruno dyrkade Józefina, som å sin sida beundrade Bruno främst som författare.

Peter Bergared som Bruno gör en trovärdig gestaltning av en försynt och egensinnig författare, Odile Nunes är perfekt som den vackra och starka Józefina. Per Sandberg är minst av allt en avbild av Franz Kafka och är kanske mer en avspegling av Bruno Schulz fantasier om författaren en ett porträtt av honom själv.

Schulz goes Kafka är en intressant och mångbottnad pjäs, som tål att funderas på. Scenografin är mörk och hemlighetsfull, när skådespelarna väl lämnat salongen och tagit sig ut på scenen. Det känns som om manusförfattaren Agneta Pleijel och regissören Marika Lagercrantz vill få oss att tänka utanför scenens ramar och kanske att slå oss ned med böcker av de bägge författarna under julledigheten.

Schultz goes Kafka

Schulz goes Kafka
Av Agneta Plejel
Regi Marika Lagercrantz
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Elin Hallberg
Mask Maria Lindstedt
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Åsa Stjerna

I rollerna
Bruno Schulz: Peter Bergared
Józefina Szelinska: Odile Nunes
Franz Kafka: Per Sandberg

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recensioner i Aftonbladet och Svenska Dagbladet, Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Franz Kafka, Bruno Schulz, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Stockholms stadsteater

Peter Pan och Wendy – ett färgsprakande fantastiskt äventyr för alla sinnen

15 december, 2012 by Rosemari Södergren

peter pan

Peter Pan och Wendy
Av J M Barrie
I ny version av Anders Duus
Regi Pia Johansson
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Astrid Ljungberg Järnblad
Ljus Sutoda
Ljud Niklas Nordström och Terese Johansson
Musik Martin Östergren
Koreografi Anna Ståhl
Mask Maria Reis
Stockholms stadsteater
Premiär 15 december 2012

Sagan om Peter Pan är fantasieggande. Pojken som bor i landet Någonstans, kan flyga, tar hand om de borttappade barnen, kämpar mot Kapten Krok och vägrar bli vuxen. Nu har Stockholms stadsteater satt upp den. I regi av Pia Johansson blir det en stor teaterupplevelse med musik, stor dekor och teknik som gör att Peter Pan och de tre barnen från familjen Darling flyger rakt över publiken.

Pia Johansson har valt att placera Peter Pan och familjen Darling mitt i vår värld och i vår tid. Familjen Darling bor trångt, i ett litet hur på taket på en hus vid Sergels torg och Peter Pan har inga gröna kläder som han alltid brukar annars, utan har tidsenliga ljusblå jeanskläder. Sagans magi håller utan tvekan för att placeras mitt i vår tid. Föreställningen spelas på den stora scenen och den fullsatta salongens alla barn tycktes leva sig in i handlingen, de ropade högt att de tror på älvor för att det är det enda som räddar livet på en älva som håller på att dö.

Mark Levengood är sagoberättare. Med sin mjuka röst är han perfekt i den rollen. Han sätter igång sagan, sittande i en hängande bur i scentaket och dyker sedan upp på scen under berättelsens gång. I programbladet till ”Peter Pan och Wendy” skriver han om hur vi som vuxna ofta glömmer bort hur magisk världen kunde te sig som barn, men att känslan från barndomen ibland kan komma tillbaka lite grann, när vi till exempel får barn.
”Nej, du blir inte barn igen, det fungerar inte så.
Men jag ska berätta en hemlighet; alla som någon gång varit barn, bär med sig en skärva barndom i sig. Och denna skärva kan, om alla förutsättningar finns, börja glittra igen.”

Det är dock inte någon gullig föreställning. Ida Engvoll som Wendy är tuff och inte alls någon liten mesig tjej. Att följa med Peter Pan till de borttappade barnen och bli deras mamma och sagoberättare var inte bara kul, det betydde massor av trista sysslor som att städa och stoppa strumpor, allt medan Peter Pan for iväg på sin egna äventyr. Ida Engvoll gör som alltid en bra roll.

Anton Lundqvist som Peter Pan är  äventyrslysten pojke, fylld av energi, men bär samtidigt på en sorg inom sig, sorgen över att ha övergivits av sin mamma.

peter panLennart Jähkels Kapten Krok är inte enbart en ond piratledare, han har sina sorger och drömmer också om att ha någon som bryr sig om honom. Alla figurer är begripliga, alla längtar efter en mamma som tycker om dem.

Föreställningen är färgsprakande och en stor teaterfest. Indianerna är väldigt indiska i kläder i lysande färger och de dansar till toner av indisk musik medan musikerna i orkestern är klädda i indiankläder.

Tack regissör, scenograf, ljussättare, musiker, skådespelare och alla andra som medverkat till att låta denna skärva av barndomens magi att glittra på stadsteaterns stora scen.

För övrigt har regissören visat att det går att göra en föreställning där inte bara pojkar vill ha äventyr utan det finns flickor bland de borttappade barnen, helt naturligt, och det yngsta barnet från familjen Darling har blivit en Mikaela istället för Mikael. Det går alldeles utmärkt att göra bra teater av klassiker och bryta de gamla genusmönstren, Pia Johansson är en god bit på väg med ”Peter Pan och Wendy”.

I rollerna:
Berättaren – Mark Levengood

Peter Pan – Anton Lundqvist
Wendy Darling – Ida Engvoll
John Darling – Karl Linnertorp
Mikaela Darling – Lisette Pagler
Georg Darling/Kapten Krok – Lennart Jähkel
Maria Darling/Jorma – Jessica Marberger
Nanna/Smergel – Jan Mybrand
Uoti/Tigerliljan – Siri Hamari
Böver – Sara Jangfeldt
Pladder – Jonas Hellman-Driessen
Pinnen – Anders Johannisson
Krullis – Thérèse Svensson
Första tvillingen – Lina Englund
Andra tvillingen – Rakel Wärmländer
Jättestora lilla pantern – Åke Lundqvist
Starkey – Peter Gardiner
Noodler – Andreas Vilsmyr
Cecco – Karim Carlsson
Ondine – Meta Velander och Lottie Ejebrant
Coralia – Yvonne Lombard och Claire Wikholm
Kapellmästare Mikael Skoglund
Musiker Tomas Bergquist, Magnus Båge, Hanna Helgegren och Anna Wallgren

Från Dans- och Cirkushögskolan:
Lisa Arlasjö
Birna Bolladóttir
Emelie Englund
Anna Hjärpe
Isabell Johansson
Elin Kinell
Johanna Liljemark
Petra Nilsson
Sara Wallin Persson
Anne Rönkkö
Sofia Saraceno

peter pan

peterpan3

peter pan

peter pan

peter pan

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Pan, Stockholms stadsteater, teater, scenkonst, teaterkritik

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Pan, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Ömheten på Stockholms stadsteater – bränner till allra mest när det blir allmängiltigt

15 december, 2012 by Rosemari Södergren

omheten

Ömheten
Av Jonas Gardell
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus William Wenner
Ljud Joel Sahlin
Stockholms stadsteater
Premiär 14 december 2012

Ömheten är en stark föreställning, men allra starkast är den i de avsnitt när den skildrar vad som händer när någon i familjen drabbas en förgörande sjukdom som snabbt för till döden. När vi står där, utlämnade och bara vill skrika av ångest.

Ömheten handlar om det unga homosexuella paret Rasmus och Benjamin. Rasmus har fått aids och börjar bli synligt sjuk och nu kommer hans föräldrar på besök – och de vet inte att Rasmus är sjuk. Ömheten skildrar den ångest som Rasmus lever med, dödsångest och bitterhet över att vara så ung, 25 år, och veta att livet snart är slut. Benjamin tvingas vara stark och stå ut, fast han plågas oändligt: han ser sin älskade bli sjukare och elakare – och han vet att han själv troligen kommer att bli lika sjuk, men då har han inte Rasmus vid sin sida, för då har Rasmus dött.

Det är en stark pjäs – och extra aktuell nu när Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” som fördjupar berättelsen precis visats på SVT.

En stol, en hög med LP-skivor, en madrass och en liten gammal tjock-tv står utspridda på golvet. På tv:n snurrar tv-program från mitten av 1980-talet. Vi placeras direkt in i tidepoken. Olof Palme har nyligen mördats och världen har upptäckt aids som skördar hundratusentals, miljoner dödsoffer.

De små detaljerna berättar så mycket och vi ser lägenheten framför oss, lägenheten där två unga vackra män, Benjamin och Rasmus, lever tillsammans bohemiskt. De älskar varandra – men något är fel. Rasmus är trött, hostar, är arg och förtvivlad och elak. Han har fått aids. Det är tungt för honom och Benjamin, och då på 1980-talet var inte bromsmedicinerna så utvecklade, hiv utvecklades i princip alltid till aids.

omhetenbenjaminDe två skådespelarna är jätteduktiga, Kristofer Kamiyasu imponerar i rollen som Benjamin som måste vara stark och hålla ihop förhållandet, men som har så mycket återhållen förtvivlan. Björn Elgerd är så trovärdig som Rasmus som pendlar mellan att vara elakt känslokall och liten, skör och svag och ömhetstörstade.

Men allra bäst blir Stadsteatern uppsättning av Ömheten när Rasmus föräldrar kommer och föreställningen skildrar mer än ångesten kring hiv och aids. Av och till bränner föreställningen till och blir mer allmängiltig och skildrar träffsäkert hur människor agerar när de drabbas av katastrofer.

Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson som Rasmus mamma och pappa kan tyckas överdrivet skildrade men den som någonsin drabbats av personlig tragedi känner igen hur vi kan agera, hur pappan själviskt utropar ”Men tänk på mitt hjärta” och hur föräldrarna vill ge Benjamin skulden. Varför kunde inte Benjamin ha drabbats istället? frågar de.

Föreställning brinner till ofta och då blir jag helt uppslukad av den men samtidigt är det emellanåt både seg och alltför förutsägbar trots att alla fyra skådespelarna är duktiga. Den var en halvtimme längre än det var sagt i förväg. Jag tror att när skådespelarna fått några föreställningars rutin kommer det sega ha skalats bort.

I rollerna
Rasmus – Björn Elgerd
Benjamin – Kristofer Kamiyasu
Mamma – Katarina Ewerlöf
Pappa – Ralph Carlsson

Foto: Carl Thorborg

omheten2

omheten3

omheten4

omheten5

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Gardell, hiv, aids, teaterkritik, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Aids, hiv, Jonas Gardell, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare – när Strindberg blev wrestling

8 december, 2012 by Rosemari Södergren

The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare
Ingår i serien Satans Strindber
Regi Nils Poletti
Scenografi och ljus Markus Granqvist
Kostym Lena Lindgren
Peruk och Mask Barbro Forsgårdh
Dramaten
Premiär 8 december 2012

Ryttmästaren med fru och dotter från Fadren möter Adolf, Tekla och Gustav från Fodringägarna i en wrestlingmatch med Gustav Vasa som domare och den Heliga Birgitta som rond- och reklamflicka. Har vår nationaldramatiker August Strindberg någonsin spelats med absurt, knäppt och helsjukt tokigt, helt respektlöst absurt men samtidigt komiskt och roligt? När Nils Poletti får ta tag i Strindberg kan vad som helst hända – och det gör det. För det blir ännu tokigare än så: när matchen verkar urarta och kvinnorna från de två lagen har gått samman mot männen då kommer Ibsen med Peer Gynt och sopar nästan mattan. Där slutar det dock inte, det blir ännu rörigare när både tomten, Lycko Per och Anne Charlotte Leffler tar sig upp på wrestlingsringen för att delta i slagsmål.

Kanske har du sett wrestling på tv? Det är en egentligen förfärlig sport där det mesta verkar vara tillåtet och deltagarna är utflippade och galna. I Nils Polettis regi är det väl koreograferad wrestling som visas upp och helt vansinniga citat från Strindbergs draman ihopplockade.

”The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare” är den fjärde och sista uppsättning i Dramatens serie ”Satans Strindberg” där unga regissörer fått experimentera utifrån Strindbergs draman med korta repetitionstider och obändig utforskarlusta.

Att denna avslutande omgång skulle vara något utöver det vanliga märktes redan när vi väntade ute i foajén. Där hade bysten av Strindberg fått tomteluva och svarta ögonfransar målade på kinderna och en liten lapp med en bild på en penis på pannan och från salongen hördes rocklåten ”We Will Rock You” med hög volym.

Publiken uppmanades att skrika, applådera, bua – ja väsnas hur mycket de ville och uppmanades också att gå mitt under matchen för att köpa öl, om lusten för det infann sig.

Några delar av matcherna var imponerande koreograferade, skådespelarna har imponerande talang för akrobatik.

Det var dock inte bara hejdlöst sjukt roligt – det var också provocerande äckligt emellanåt, som när Lycko Per drar ut tampong från den Heliga Birgitta. Också vad som sades var prococerande: frågan om vad Strindberg var för person sattes på sin spets. Är han övervärderad, som Anne Charlotte Leffler hävdar när hon kliver upp på scen? Wrestling är ju till sin form en extremt manschauvinistisk showform. Är teater också männens arena, fast med finare yta?

Strindbergs karaktärer i en wrestlingmatch – ja tokigare än så har nog inte Strindberg spelas, med en befriande respektlöshet. Roligt men också äckligt – och inget publiken glömmer i första taget. Matchen liksom karaktärerna och vad som sades engagerade publiken som applåderade och buade när någon var för elak. En intressant form av interaktiv teater, helt enkelt.

Ett litet minus dock för ljudet under inledningen, då vi, publiken, fick en insyn i vad som hände i omklädningsrummen före matchen. Kvaliteten på ljudet var rätt uselt och det fick inte att höra vad som sades ordentligt. Det är säkert något som fixas till nästa match.

Text: Rosemari Södergren

I rollerna Pierre Wilkner, Kicki Bramberg, Sanna Sundqvist, Omid Khansari, Ester Uddén, Hampus Hallberg, Nathalie Alvarez, Hanna Bylund, Julia Gumpert, Rickard Hasslinger, Alice Hillbom Rudfeldt, Py Huss-Wallin, Daniel Lindman Agorander, Alexander Lindman, Hilda Rydman, Josephine Wistedt

Foto: Markus Grankvist

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Nils Poletti, Strindberg, wrestling

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, NIls Poletti, Strindberg, wrestling

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in