Teater

Marie Göranzon visar att hon är en av de stora svenska skådespelerskorna. Hon spelar Charlotte, en känd konsertpianist, medelålders mor till två vuxna döttrar, från Ingmar Bergmans film “Höstsonaten”, som nu för första gången gestaltas på en svensk teaterscen.

Jag är glad att jag sett föreställningen. Glad över att ha sett Marie Göranzon. Hon spelar så det känns. Där jag sitter i publiken känner jag att jag är lika ensam, lika oförstådd som hon. Stark och stor och ändå ensam och svag.

Annars är glad helt fel ord i samband med “Höstsonaten”.
Berättelsen är tung för den sätter igång många tankar över sådant som är svårt i livet. Det är inte en föreställning man går utifrån och sprudlar av glädje, men det är en föreställning som sätter igång tankar och funderingar över livet, över relationer.

På ytan handlar det om en medelålders kvinna som endast i sin musik kan uttrycka sig – men där är hon desto mer briljant, ja hon genialisk, konstnärlig och kan säga så mycket och ge så mycket åt så många genom musiken. Hennes två döttrar har växt upp med mamman oftast frånvarande. Mamman har varit ute på resor världen över och gett konserter. När mamman varit hemma har döttrarna inte upplevt sig vara sedda som de är. Inte upplevt att de varit accepterade som de är – utan de anser att mamman försökt förändra dem.

– Du köpte salvor åt mina finnar som gjorde mig röd i ansiktet, du tyckte jag hade fel på tänderna och du tvingade mig ha tandställning, du tyckte jag hade fult hår och du klippte mig, du tyckte jag var dum och gav mig böcker att läsa jag inte begrep, säger dottern Eva under den intensiva, långa natten när de talar ut.

En av döttrarna, Helena, är svårt handikappad av en sjukdom. I föreställningen kommer det inte fram vad för sjukdom, men jag drar slutsatsen att det är någon form av MS. Helena har nämligen inte haft sjukdomen hela sitt liv. Helena bor hos sin syster Eva, som är gift med en präst. Deras son drunknade när han var fyra år.

Nu ska efter sju års frånvaro från varandra mamman komma hem och bo ett tag hos den friska dottern Eva. Det mynnar ut i en lång natt när Eva och mamman pratar. Kanske kan vi säga att de talar ut. Eva formulerar allt hon tycker mamman gjort fel mot henne under uppväxten. Mamman försvarar sig med att berätta om sin egen uppväxt.

Flera nivåer
Föreställningen har flera djup, eller nivåer. På ett sätt ser jag Marie Göranzons gestalt som nutidsmänniskan, som karriärmänniskan, som aldrig har tid att möta något problem. Som löser allt på ett flyktigt sätt. För att inte tala om att hon flyr från problemen.

På en annan nivå är det en föreställning om relationer mellan mor och dotter, eller förälder och barn.
På ett annat sätt handlar det om konstnärskapet och konstnärens ensamhet. Hur den som har ett inre tryck av att skapa inte kan passa in i vanliga mallar. På ett annat sätt handlar det om det tragiska att misslyckanden med att leva och se sina närmaste går i arv. Om dåliga beteenden som går i arv.

Sätter igång tankar
När jag promenerade hem efter föreställningen tillsammans med min vän som var med diskuterade vi föreställningen. Den satte igång massor av olika tankar hos oss. Det är då kulturupplevelser är som starkast, när de sätter igång processer i oss åskådare.

Min kompis såg på en del saker ur föreställningen på ett helt annat sätt än jag. Vi hade i vissa delar sett olika föreställning.
Det tycker jag är fascinerande.

En sak jag blev lite arg på i föreställningen är de värderingar som dottern Eva hade, som jag tror tyvärr kan vara typiska än idag. Mamman var frånvarande mycket på grund av sin internationella karriär. Vem klagar på män som är frånvarande för att de har en framgångsrik karriär?

Jag såg “Höstsonaten” på film med Ingrid Bergman 1978. Jag tyckte inte om filmen då. Jag tyckte inte den hade något att säga mig och jag upplevde den mest som hysteriska övre medelklassens lyxproblem. Jag tycker dess allmängiltiga existensiella frågor kommer fram mycket starkare och bättre i teaterföreställningen. Om det beror på att jag själv mognat drygt trettio år sedan dess eller om Bergman kan tolkas på ett annat sätt idag när han inte själv regisserar, ja de får vara osagt.

En negativ sak dock: som jag hoppas rättar till sig framöver: ljudet var lite skakigt ibland. Ibland hördes inte dialogerna. Eftersom föreställningen till stor del bärs upp av långa dialoger och monologer är det viktigt att allt hörs. Några av mina bänkgrannar viskade till varandra ibland för att återge vad som sagts på scen.

Som alltid är det lite extra kul att gå på premiären. Det är en dem vimmel och mingel i foajén förstås före. Jag såg bland annat Ingela Olsson som hyllas så för sin roll i “Så olika” som går på biograferna nu.

På Dramatens hemsida kan du läsa mer om “Höstsonaten”.

I rollerna Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Johan Holmberg.

Här fakta om filmen “Höstsonaten” i Wikipedia.

Relaterat:
Artikel i DN om Marie Bonnevie, som spelar dottern Eva i föreställningen.
Artikel i DN där Marie Göranzon och Livia Millhagen berättar om sin relation till regissören.

Relaterat: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, skådespelare, premiär, Marie Göranzon