Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Recension: New Moon Original Motion Picture Soundtrack

by

new-moon-soundtrack
Wow! Jag tillhör verkligen inte dem som drabbats av ”Twilight”-febern som spridit sig över världen. Jag har visserligen sett första filmen och tyckte den var bra. Men inte så fantastisk att jag sedan dess läst varken böckerna eller ivrigt försökt få tag i åtråvärda förhands- eller premiärbiljetter till uppföljaren ”The Twilight Saga: New Moon”.
Men precis som zombies, älskar jag vampyrer och uppskattar verkligen både Hollywoods och världens alla låtbudgetfilmares försök att mätta den efterfrågan som skapats efter dessa två varelser.

Men trots min rätt så svala inställning till hela Twilight-fenomenet så väcktes något inom mig efter att ha avnjutit något så ovanligt som ett genomtänkt och fantastiskt bra soundtrack. För filmmusiken till New Moon får mig att vilja springa till maskeradbutiken, köpa vitt smink i mängder, och viktigast av allt så får den mig att vilja se filmen.

Det var länge sedan jag hörde ett så passande och komplett soundtrack där jag verkligen vill lyssna på alla spår. Det som producenterna lyckats med här är något som är oerhört svårt. För alla har vi väl suttit och gjort ett blandband eller en CD där det i efterhand alltid smugit sig in en eller ett par låtar som man ångrar bittert att man tog med? Så är inte fallet här. Från första spåret med Death Cab For Cutie till albumets sista spår, det instrumentala scoret New Moon (The Meadow) njuter jag och längtar mig bort till biopremiären den 20:e november. Om jag klär ut mig till vampyr eller inte återstår att se.

sika-twilight-nySika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recensioner: LCD Soundsystem och Air

by

air_love2

AIR – 2 Love
Det franska elektronikabandet Airs nya studioalbum Love 2 är rockigare än deras tidigare album, med mer sång, vassare trumljud och gitarrer – mer pop än ”riktig” elektronika. Fjäderlätta låtar, vemodiga eller lättsamt psykedeliska melodislingor är kanske inte något som engagerar direkt men mycket välgjorda och aldrig tråkiga, trots den franska laidback-attityden. En av mina favoriter på albumet är Be a Bee med Shadows-liknande gitarrer. Beroende på läggning är det musik man blir förtjust i eller jätteirriterad av!

De Versailles-födda Jean-Benoît Dunckel och Nicolas Godin startade bandet 1995, men har också tidigare gjort musik, bland annat tillsammans med Alex Gopher och Etienne de Crecy. Första albumet hette Premiers symtômes och deras populäraste album är nog deras andra, Moon Safari – alla kommer nog ihåg hitlåten Sexy Boy med svävande tjejröster och kvittrande elektronikaljud.

LCD Soundsystem – 45:33 remixes
2006 släppte LCD Soundsystem albumet 45:33 (faktiskt 45:58 långt!) i samarbete med ett sportföretag – låtar att jogga till, sades det. James Murphy, projektledare för gruppen och medgrundare av DFA Records i New York hade gjort en nästan hypnotiskt lång mixad låt. Förutom 45:33 och några singlar har LCD Soundsystem gjort två studioalbum, LCD Soundsystem (där en av låtarna har en bra titel – Daft Punk Is Playing at My House) och Sound of Silver.

Remixarna tar var sin tugga av ursprungslåten och låter dem gunga fram i lite minimal technostil, särskilt min favorit, Pilooski, Övriga remixer, till exempel med Prins Thomas och Theo Parrish kan kallas avantgarde lounge. Säkert är originalet bäst fortfarande, men den här samlingen är kul att lyssna på i väntan på LCD Soundsystems nya album som ska komma i början av nästa år.

Text: Lena Andersson

Fler recensioner av Airs skiva:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Värmlands Folkblad har också recenserat LCD Soundsystems nya skiva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: KISS – Sonic Boom

by

sonicboom_515

11 år har gått sedan KISS senaste studioalbum och under den tiden har KISS-fansen förutom en bunt live- och samlingsskivor förärats med två rätt mediokra soloalbum från frontfigurerna Gene Simmons och Paul Stanley. Därför var lyckan total när nyheten kom att KISS skulle släppa ett nytt album. Paul Stanley, som även skulle producera albumet, gav löften om att bandet hittat tillbaka till deras klassiska sound, från tiden då album som Destroyer, Rock and Roll All Over, och Love Gun skapades.

Den 5 oktober kom så det efterlängtade albumet, Sonic Boom.

Efter många genomlyssningar kan jag inte direkt säga att Paul Stanleys löften inte infrias, för det finns stunder då tanken förs tillbaka till en annan tid. Men tillbaka till det klassiska sjuttiotals soundet? Nej. Däremot lyckas KISS ta mig med på en bergochdalbana mellan årtionden av stilar, mellan 1980 och 1998, från Unmasked till Psycho Circus, vilket gör att albumet känns lite svajigt efter att ha lyssnat färdigt.

Svajigheten drar ner på betyget, men det finns höjdpunkter som istället höjer det med råge. Gene Simmons har aldrig låtit bättre och levererar sina låtar med klassisk attityd och inlevelse, speciellt med Russian Roulette och (Yes I Know) Nobody’s Perfect. Paul Stanley låter som han brukar, men har en tendens att balansera på gränsen till att låta lite mjäkig. Speciellt i Danger Us, en låt som skulle passa perfekt för den unga rockgruppen i Jack Black-filmen School of Rock, men på ett KISS-album som i förhand utlovat det tunga, skitiga, klassiska KISS soundet? Nej, jag skulle inte tro det.

Men trots svajighet och bitvis mjäkighet så tycker jag att Sonic Boom är bra. Albumet är beroendeframkallande och lockar till att sätta musikspelaren på repeat. Ser därför fram emot ett nytt Sverigebesök från KISS, men föreslår att den nya turnén döps till vad den kommer att leverera. KISS Sonic Boom – The Time Machine Rollercoaster Tour. För långt och för dyrt att trycka på turnétröjan? Okej, kör med Rollercoaster kort och gott då.

sika-kissSika
Som också bloggar på Lunki and Sika.

Aftonbladets recension.
4 getingar i Expressen

Recension: Nisse Hellberg: ”En modern man”

by

nissehellberg
Nisse Hellberg står med sina fötter myllan och det stadigt. Han står stabilt förankrad i den skånska rockkulturens mylla med Peps, Kal P. Dal och inte minst hans eget Wilmer X. Det är livsbejakande rock med rock-a-billy influens, brittisk pub-rock och inte minst en rejäl dos av americana.

Jag var oerhört svag för Wilmer X, jag älskade Duck Deluxe och är allvarligt biten av americana och återvänder gång på gång till den traditionella rock-a-billy med sin bondläpps musikspråk. Det känns som om salige Doug Sahm har funnit en fristad i Hellbergs kropp.

Hellberg nya platta ”En modern man” är i titeln redan en ironi. Här luktar det av sydstatsamericana och det här skulle fungera på Austin City Limits. I låt efter låt så struttar livsglädjen fram, texterna funkar utmärkt i relation till den skuttande rytmen. Det är faktiskt svårt att låta bli att stampa takten när man lyssnar.

Hellberg har en förmåga att skriva låtar som är enkla men talar direkt till den som gillar just den enkla men äkta rockmusiken. Och då menar rock-musik som inte har sin hemstad på stora arenor och 200 decibel. Lågmäld men samtidigt tillräckligt högljudd för den skall kännas så där ljuvligt i mage och kropp.

Nisse Hellbergs nya ”En modern man” har alla chanser att bli en riktig hit – den är värd det. Trots att Nisse Hellberg varit med sen Eldkvarn brann så känns och hörs att Hellberg har förbaskat kul. Jag måste också ge producenten Chips Kiesby en guldstjärna för den täta produktionen och bandet är lika täta som ett kassavalv en söndagseftermiddag.

”Livet någonsin bli bättre än så här” sjunger Nisse Hellberg. Om Hellberg kan bli bättre än så här vet jag inte men ”En modern man” räcker långt!

Ingemar E. L. Göransson
Bloggar också på Ingemars nya blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,