Två skivor som släpps den här veckan har jag lyssnat extra mycket på. Och det är två skivor av mycket olika stil sinsemellan: Animal Collective med .”Merriweather Post Pavilion” och Wiley med. En ny skiva jag är jättenyfiken på är Antony And The Johnsons: ”The crying light”.
[Läs mer…] om Veckans nya skivor: Animal Collective, Wiley och Antony And The Johnsons
Skivrecensioner
The Prodigy: ”Invaders Must Die”
The Prodigy: ”Invaders Must Die”.
Är den första singel från det femte fullängdsalbumet från The Prodigy från deras nya skivbolag. Albumet är beräknat att ges ut under våren 2009 och är det första riktiga album sedan 2004.
The Prodigy som tillhörde den tidiga ravescenen i Storbritannien har sedan 1997 års ” Fat of the Land” vandrat mer mot det elektro hållet men en tydlig punkprägel. Singeln ” Invaders Must Die” ger god bild av hur den gamla och nya Prodigy låter. [Läs mer…] om The Prodigy: ”Invaders Must Die”
T-pain "Thr33 Ringz"
I R&B/Hiphopbranschen är det till skillnad från många andra rampljusrelaterade verksamhetsområden faktiskt okej att vara fysiskt oattraktiv. Detta råkar ju vara särskilt fördelaktigt för artisten T-pain. Grillzen och de långa paljettprydda hattarna bidrar till hans komiska yttre och gör att det kan bli svårt att känna igen den seriösa entreprenören som egentligen finns inuti honom.
Underhållaren T-pain är träffsäker, men den nya skivan Thr33 Ringz är mest en lam cruisa-runt-i-stan-platta som tyvärr inte får medpassagerarna att fråga chauffören om vad det egentligen är som ljuder i högtalarna.
”Buy u a drank” från T-pains förra album ”Epiphany” slank faktiskt ner i ok-facket och det gör kanske även den lite småmysiga ”Can’t believe it” från Thr33 Ringz. Tyvärr är den nog också ensam om att vara ens lite meningsfull. Snygga produktioner och celebra gästartister i all ära, men det räcker inte för att göra en bra skiva.
Albumets bottennapp är Eric Clapton-covern ”Change”, som är ren och skär utfyllnad och som på kuppen förolämpar ett fantastiskt original.
Här är Aftonbladets recension.
Svenska Dagbladets recension.
Andra bloggar om: hiphop, T-Pain, skivnytt, recensioner, musikrecension, recension
Veckans skivor: fyra fyrapoängare med Grace Jones, Park Hotell, Q-Tip och Gang Gang Dance
Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. DN som hyllar skivan skriver: … när replikantkvinnan återvänder gör hon det med imponerande styrka. Nästan så att man föreställer sig att nya albumet ”Hurricane” legat nedfryst sedan 80-talet för att plötsligt resa sig likt en annan ”Demolition man”.
Albumet pendlar mellan maskinkylig elektro och soul och till och med samhällskritiska texter och ett gospel-spår, eller åtminstone med rejäla gospelinfluenser i ”William’s blood” .
Park Hotell
Det bubblar inom svenska indiepop och många nya band kommer fram. Park Hotell från Luleå har gjort klart sitt debutalbum för flera år sedan men av flera struliga skäl kom det aldrig ut. Men när albumet ”Free for friends” nu kommer hyllas det på många håll. Jag såg att skivan som fanns med bland en av de som musikmagasinet Sonic valt ut som särskilt premie att välja om man svarar snabbt på deras prenumerationserbjudande.
Debutalbumet har producerats av Jari Haapalainen som också spelade trummor. Tvillingsystrarna Johanna och Miriam E. Berhan körar.
Bland annat Dagens Nyheter ger skivan högt betyg:
För när det nyinspelade debutalbumet nu väl är här visar det sig rymma så mycket ackumulerad prillig popfrustration att man blir alldeles rödflammig av upphetsning. Det låter inte så lite engelsk 80-talsindie – med ekon av band som McCarthy och Razorcuts – med flinka gitarrer, en uppstudsig bas och ettriga trummor, och den för stilen så typiskt svävande sången ovanpå alltihop.
…
Det här är inte en lovade debut, det här är ett band som för länge sedan har fattat vad popmusik handlar om.
Skivans hemsida.
Här är Svenskans recension.
Här Dagens Skiva (som går mot strömmen och tycker den är tråkig)
Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”
För den som gillar mer jazz, konstmusik, djungeltrummor och elektroniskt i en egen och mycket speciell blandning är det säkert en julafton i förskott när Gang Gang Dance släpper ett album.
Det är ett av de nya skivor som får bra mottagande av musikkritiker.
Nils Hansson på DN skriver:
Att lyssna på dem har dock inte varit lätt. Men på ”Saint Dymphna” har de rensat bort allt det mest trassliga, grumliga och medvetet klumpiga. Varenda låt är tydligt definierad på sitt eget sätt, oavsett hur många lager den är sammansatt av.
Du kan lyssna på dem på deras Myspace.
Här en recension i tidningen Rolling Stone.
För hiphipare:
Också den som gillar hiphop har en ny skiva att lyssna på: Q-Tip har släppt ”The renaissance”.
Den tas emot väl på de flesta tidningars recensionssidor, betyg 4 både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Albumet släpptes för övrigt samma dag som det var presidentval i USA, vilket påpekar i den engelska Wikipedian. En sådan där rolig detalj som aldrig skulle få stanna kvar i den svenska wikipedian där en liten grupp nördar tagit över och censurerar bort roliga detaljer hela tiden (den svenska wikipedian och dess gängstyre är för övrigt en sak värd att granskas).
Men åter till Q-tip, här finns han på MySpace om du vill lyssna på spår från nya albumet.
Albumet recenserat i BBC.
Helsingborgs Dagblad
Sonic Magasin.
Mest av allt är jag bara glad över att Q-Tip är tillbaka. Att få höra den där nasala robotrösten som låter som sandpapper inlindat i varm bomull igen räcker gott. Det är ju som han själv rappar: ”What good is an ear without a q-tip in it?”
Men det kära återhörandet stannar inte bara vid en av hiphoppens mest lättigenkännliga röster. Den förre A Tribe Called Quest-rapparens solokarriär hittills har inneburit tvära kast. Först den funkigt kommersiellt dansgolvsflirtande ”Amplified” som en reaktion på hans forna grupps introverta avslutning. Sedan det indragna svåra, men i längden väldigt givande, ”Kamaal the abstract” som en motreaktion på solodebuten. På ”The renaissance” återvänder Q-Tip till – och uppdaterar – den uppfinningsrika distinkt jazziga och souliga hiphoppen som utgjorde grunden för ATCQ. Det låter som att han hittat hem.
Grace Jones – Hurricane (Mix 1 Edit)
Gang Gang Dance live
Gang Gang Dance: Princes
Q-Tip – The Renaissance album realease party
Andra bloggar om: musikvideo, skivnytt, indie, hiphop, jazz, jam, elektro, pop, Grace Jones, Gang gang band, Q-tip, Park Hotell, Luleå
Tony Clifton "White elephant"
Gotlandsbandet ”Tony Clifton” har hängt och spelat ihop sedan 2002. Efter att ha synts och hörts på en mängd festivaler runtom i landet är det nu dags för debutalbumet ””White elephant” att äntra skivmarknaden.
Tony Clifton säger sig ha tagit influenser från en mängd olika grupper. På bandets myspacesida nämns bland annat Hot Snakes, Grandaddy, Velvet Underground, Queens of The Stone Age och The Soundtrack Of Our Lives. Själv tänker jag ”The Ark” när jag hör den första singeln ”Deliverance”, låten som tyvärr inte är särskilt nyskapande men som ändå gör att det ibland rycker till lite i benet.
De fem oklippta killarna leverar en trevlig och konventionell rockmusik som de säkerligen slipat på i timmar. Bandets sångare Johannes Hallbom känner vi sen tidigare igen från Kunskapskanalens ”Garage”. Att få Johannes att framstå som en rockstjärna känns rätt knepigt. I rutan ser han ut som en snäll och go grannpojke snarare än en kaxig artist som slår sönder instrument, röker något tvivelaktigt samtidigt som han ligger med en groupie. Okej, kanske är det bara positivt att någon slår hål på myten om att allt detta automatiskt skulle tillkomma en äkta rockmusiker. För faktum är att Johannes faktiskt har en rockstjärneröst som får hela albumet att lyfta avsevärt.
Bästa låt: ”All the little shards”. Okomplicerat i höstmörkret tack.
Du kan lyssna på bandet Tony Clifton på deras MySpace-sida.
Andra bloggar om: indie, rock, alternativ, Tony Clifton, Gotland, Gotlandsband, White Elephant