• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

6 november, 2026 by Thomas Johansson

Betyg 3 (5)

Det är alltid lite extra spännande när ett helt nytt band presenterar sin första låt. Det finns inga gamla meriter att luta sig mot, ingen låtskatt att plocka fram och inga förväntningar som byggts upp genom tidigare släpp. Allt börjar här. För Upproret är ”Dom kan inte med oss” startskottet. Band som upptäcker att de delar namn med andra band, brukar försöka lösa det, Fontaines la till D.C. för Dublin City. Noice blev så stora att det andra bandet med samma namn försvann. Noice gjorde dessutom att en hel generation svenskar stavar till Noice med C. Hur ska det bli med Upproret, det får vi se.

Det första jag kommer att tänka på när jag hör låten är Red Hot Chili Peppers. Inte som någon direkt kopia, men det finns en tydlig inspiration från deras sätt att blanda rock med funkigare rytmer och en ganska självklar musikalisk kaxighet med rap. Lägg till influenser från den klassiska engelska hårdrocken och vi får en blandning som känns både bekant och tilltalande.

Det är just kombinationen jag gillar. Här finns något av den amerikanska rockens sväng, men också den brittiska rocktraditionens tyngd och raka uttryck. Och ovanpå allt detta ligger den svenska texten. Det gör faktiskt mer än man kanske först tror. På svenska kommer orden närmare, attityden blir tydligare och låten får en annan personlighet än om den framförts på engelska.

”Dom kan inte med oss” är också en titel som sätter tonen. Det finns ett trots i den, en känsla av att inte be om lov eller vänta på att någon annan ska öppna dörren. Det är en ganska passande inställning för ett band som just ska börja sin resa. De skriver att de startade 2018, med killarna var då i 12-års åldern och det har tagit tid till debuten. Är ungefär samma som Markus Krunegårs punkband Hets, som i nästa vecka, enligt bandet, ska göra en Sverige turné, men lämnar aldrig Södermalm.

Jag tycker framför allt om att Upproret inte försöker låta som ett modernt, tillrättalagt rockband. I stället finns en tydlig kärlek till rockens olika epoker. Det är musik som hämtar sin inspiration från förebilder, men som inte behöver skämmas för det. Tvärtom. Det är ofta där den bästa rockmusiken börjar.

Samtidigt är det här bara första låten. Det ska bli intressant att höra hur bandet utvecklar sitt sound och om de vågar ta ut svängarna ännu mer framöver. Den svenska texten är en tillgång som jag gärna vill höra mer av.

Upproret har i alla fall gjort en sak rätt: de har presenterat sig med en låt som har en tydlig musikalisk identitet och som ger lust att höra mer. Det är en bra början. Nu gäller det att följa upp den.

En lovande debut med rocken i blodet och en dos svensk trotsighet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

6 november, 2026 by Thomas Johansson

Fontaines D.C. på Hovet

Betyg: 4/5

Det är något speciellt med att följa ett bands resa genom Stockholm. Första gången Fontaines D.C. spelade här var på lilla O-Baren. Nästa gång hade de tagit steget till Debaser. I kväll stod de på Hovet. Visserligen i en halverad konsertlokal, men inför ett utsålt hus. En resa som säger en hel del om hur långt det irländska bandet har nått på sju år.

Och kanske ännu mer om hur de har förändrats musikaliskt.

Fontaines D.C. är inte längre bara det där hungriga postpunkbandet som med irländsk själ och poetisk desperation ville slå sig igenom bruset. De har blivit ett betydligt mer mångfacetterat band, där den råa energin fortfarande finns kvar, men numera samsas med elektroniska utflykter, stora känslor och ett mer drömskt, stundtals nästan filmiskt uttryck.

Kvällens 22 låtar blev på många sätt en musikalisk resa genom hela den utvecklingen.

Redan från inledningen med ”Tongue” etablerades en känsla av att bandet inte tänkte bjuda på någon försiktig uppvärmning. ”Here’s the Thing” följde och satte tonen med sin rastlösa energi. Därefter kom ”Nabokov”, innan publiken fick det första riktigt stora utropstecknet i ”Boys in the Better Land”. Den sistnämnda är fortfarande ett av bandets mest effektiva vapen. En låt som påminner om varför Fontaines D.C. en gång blev ett av de mest spännande namnen på den brittiska och irländska indiescenen.

”Marianne” och ”Jackie Down the Line” förde konserten vidare mellan det gamla och det nya. Det är en av bandets stora styrkor: de behöver inte välja mellan den kompromisslösa postpunken och det mer melodiska, tillgängliga uttrycket. De kan röra sig mellan båda världarna utan att förlora sin identitet.

Setlistan var också intressant ur ett textmässigt perspektiv. Det finns en tydlig berättelse i Fontaines D.C låtkatalog. Från ungdomens frustration, klassmedvetenhet och irländska identitet till existentiell oro, hemlängtan och en allt mer komplicerad syn på den moderna världen.

I ”A Hero’s Death” möter vi en sorts uppgivenhet som nästan blivit ett signum för bandet. ”In the Modern World” erbjuder däremot en annan sida. Här finns ett romantiskt sökande efter något mänskligt och äkta i en värld som tycks befinna sig i ständig upplösning. Det är en av kvällens mer eftertänksamma stunder.

Sedan kommer ”Happy for You”, ”Big Shot” och ”Death Kink”. Den sistnämnda är ett tydligt exempel på den mörkare och mer experimentella riktning bandet tagit. Här finns manipulation, destruktiv kärlek och en musikalisk nerv som snarare bygger upp obehag än traditionell rockeufori.

”Mimesis” och ”Bug” fortsätter utforskandet av det mer oförutsägbara Fontaines D.C. Det är inte alltid musik som omedelbart söker publikens jubel. I stället handlar det om stämningar, kontraster och ett band som vågar lita på sitt eget uttryck.

Men när ”Favourite” kommer känns det som att hela konserten får en ny dimension. En låt om tid, minnen och förändring som också fungerar som en påminnelse om hur snabbt allt kan passera. Den är både vemodig och hoppfull, och kanske en av bandets allra vackraste kompositioner.

Mot slutet växlar bandet upp igen. ”Demolition” följs av ”Starburster”, där panik och ångest förvandlas till något nästan euforiskt. Det är en låt som sammanfattar mycket av det Fontaines D.C. blivit: ett band som kan göra något stort och nästan dansant av människans allra mörkaste känslor.

Extranumren blir sedan en väl avvägd avslutning. ”Japan” och ”Six Shot Morning” följs av ”I Love You”, kvällens kanske viktigaste politiska markering. En låt där Grian Chatten riktar sin frustration mot sitt hemland, dess utveckling och den nationalism och politiska besvikelse som präglar texten. Det är en personlig uppgörelse som samtidigt får en större räckvidd.

Att avsluta med ”Where Is Gone?” lämnar en eftertänksam känsla snarare än en enkel triumfatorisk final. Det är ganska typiskt Fontaines D.C. De vill inte nödvändigtvis ge publiken alla svar. Ibland är det själva frågorna som är viktigast.

Det finns en del att uppskatta i kvällens låtval. 22 låtar ger en generös genomgång av bandets olika perioder, samtidigt som tyngdpunkten ligger på det mer moderna och experimentella Fontaines D.C. De har inte fastnat i nostalgi eller blivit ett band som bara spelar sina tidiga publikfavoriter. Det är modigt, även om det ibland innebär att några av de riktigt stora urladdningarna får stå tillbaka.

Och kanske är det just där kvällens fyra plus landar. Det är en mycket bra konsert, med ett band som fortsätter att utvecklas och som har en låtskatt få jämnåriga grupper kan matcha. Men det är inte riktigt den där fullständiga urladdningen som får allt att explodera och lämnar en med känslan av att ha bevittnat något alldeles extra.

Från O-Baren via Debaser till ett utsålt Hovet. Fontaines D.C. har vuxit ur de små scenerna, men har lyckligtvis inte vuxit ifrån sin rastlöshet, sin nerv eller sin vilja att utmana.

Det ska bli intressant att se var de spelar nästa gång. Och framför allt vilka de har hunnit bli då.

Betyg: 4/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

5 november, 2026 by Pernilla Wiechel

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama
Av Dan Theorin
Plats Riddarhuset
Arrangör Stockholm Chamber Music
Medverkande David Härenstam (gitarr), Nils-Erik Sparf (violin), Karin Hellqvist (violin), Kim Hellgren (viola), Kevin Kirs Verstege (cello)
Framförande som recenseras: 4 november 2026

Den som är verksam kompositör inom klassisk modernistisk musik får leta nogsamt efter goda tillfällen att framföra sina verk. Denna gång blev uruppförandet av Dan Theorins (född 1963) verk A busstop in Vasco da Gama särdeles lyckosamt. Inrymt som en del av en hel afton under festivalen Stockholm Chamber Music – tillägnad musik och texter kopplade till judisk och persisk tradition – stämde i princip allt.

Theorins nyskrivna verk ska upplevas som ett musikaliskt porträtt av Gaspar da Gama, en judisk tolk och sedermera rådgivare åt Portugals kung. Vi får veta att Gaspar troligen föddes i Alexandria, efter att hans föräldrar lämnat Polen på grund av förföljelser. År 1498 mötte han självaste upptäcktsresanden Vasco da Gama utanför Indiens kust, som också senare blev hans vän. Men först misstänktes Gaspar för spion, greps och torterades. Under stark press tvingades Gaspar därefter konvertera till kristendomen vilket gjorde att han tog sig namnet Gaspar da Gama. Hans minst sagt händelserika och turbulenta liv väcker frågor om vikten av nationstillhörighet i krigstider, förföljelse, men också handelns eviga roll som förenande faktor.

Kompositören Dan Theorins tidigare produktion omfattar både instrumental- och scenisk musik. Mindre känt är kanske att han – före studierna i komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm – också skrivit rock- och popmusik. 2011 skrev han en kammaropera i två akter med en speltid på 70 minuter Galene. Han skrev då både librettot och musiken för fyra solister (sopran, alt, tenor, baryton) samt blandad kör, orkester och elektronik. Samma år skrev han ett annat verk, på ca 13 minuter, för en soloviolin plus en större orkester samt piano Adieu misanthrope. 2013 skrev han A frog´s dream för en symfonisk blåsorkester, omfattande 10 minuter. År 2021 skrev han sång- och körverket på ca 3 minuter Tänk vad jag vore förutan dig, komponerat för konsert.

För att återgå till kvällens verk A busstop in Vasco da Gama kan min personliga upplevelse, som lekman inför ett så modernistiskt verk, sammanfattas som en vacker och uppiggande vandring bland överraskningar. Ordet smältdegel, kommer upp..Theorins musikaliska miljö – som bildas via verkets ändå ganska tydligt inramande delar – innehåller både orientaliska klanger och det som uppfattas som modernistiskt, liksom experimentellt ”rent”. Framför allt känns instrumentens olika resonanslådor och specifika frekvenser utnyttjas spirituellt för att väcka sinnen o fantasi. (Något som känns igen från A frog´s dream). Extra vackert och lekfullt var avslutet som vändes upp i en ljus klang. Tre fioler (varav en viola), en cello o en gitarr var en alldeles lagom ensemble anpassad för verket. Musikerna framförde stycket levande och lyhört i en mycket lyckad samverkan.

Det var svårt att inte njuta lite extra i en så bländande vacker miljö. Riddarhuset gav i sin högtidlighet ett fint allvar till aftonen i sin helhet, som ju hade ett känslosamt och allvarligt tema. Tyvärr var jag tvungen att avgränsa min recension till endast detta uruppförande av Dan Theorins verk, och rusade i pausen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Vasco da GAma

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

4 november, 2026 by Mats Hallberg

Peter Asplund Aspiration

In One Breath

5

Inspelad i Milk Studio våren 2026

Producent: Peter Asplund

Prophone (distr Naxos)

Releasedatum: 18/10 2026

Skivbolaget anger att In One Breath är elfte egna albumet från trumpetaren, sångaren, kompositören, arrangören och producenten Peter Asplund; fast på dennes hemsida listas nio skivor. Helt klart är i alla fall att de två senaste recenserats av undertecknad (en av dem i OJ vill jag minnas) och att jag hört de som med sådan bravur medverkar på Asplunds senaste projekt live tillsammans, undantaget då vikarierande basist. Min magnifika upplevelse som publicerades på Orkesterjournalens hemsida daterar sig till slutet av juli i fjol. Platsen var anrika badhotellet Gustafsberg söder om Uddevalla och arrangör L´Jazz.

Aspiration är liktydigt med trumpetarens långlivade och elastiska rytmsektion, närmare bestämt barndomskompisen Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasist Hans Andersson plus alternerande pianist. På senare tid har giganten Lars Jansson ofta förekommit på den positionen, en favorit ur en äldre generation. Av de svenska talangfulla jazzsångerskor som slagit igenom sedan pandemin bör Emmalisa Hallander rankas allra högst. Har recenserat den senaste av hennes två album, hennes behagfulla samarbete med Tuva Bergenheim, spelningen på årets festival i Ystad, Henrik Dorsins Svenska revyn där Hallander ingick i ensemblen samt ett par julshower ledda av Asplund tillsammans med Göteborg Jazz Orchestra. Har dessutom haft förmånen att höra Jansson och Asplund ett antal gånger senaste decenniet i olika sammanhang på exempelvis Utopia, YSJF, Unity, med GWO i Haga Konserthall, Slottsskogen, Fasching och säkert fler scener. Ibland åtskilda, några gånger musicerande ihop. Varje gång har det rört sig om fullödiga konserter.

I skrivande stund slår det mig att Asplund inte ägnar sig åt vokala färdigheter på In One Breath, inte ens duettter som han annars tycker mycket om och är urstyv på. Här har han istället, inte sällan med sina hjältar till låtskrivare som utgångspunkt, skrivit sju sånger plus introduktion åt den fantastiska Emmalisa Hallander dynamiskt uppbackad av instrumentalister i toppklass, vilka ges utrymme att utveckla substansen i melodier i läckra intron och stick. Ska man vara helt korrekt spelar Asplund också flygelhorn med ackuratess, bland annat i Hello New Life om mina öron förmår identifierar skillnaden på sound. Alla arr är skrivna av Asplund medan texterna är av Dave Castle, bortsett från titellåten som skrivits av Lotta Asplund.

pressfoto Johan Lionell

Att initiativtagaren låter sin glimrande ton och sitt sätt att frasera smälta samman med stjärnskottet, vars sensationella stämma gett henne ett rungande genombrott, visar sig vara ett lika framgångsrikt som smart grepp. Ska sägas att den korta Opening och därpå följande The Moment We Begin framförs ordlöst. De attraherar med vokalt akrobatik. Frågan om teknik i studion förlängt hennes tonlängd infinner sig. Oavsett hur det förhåller sig är Hallanders prestation otrolig.

Vill tro att musiken skulle kunna ordineras som antidepressivt läkemedel. Vem av drabbade som genomströmmas av detta berikande verk skulle inte få tillbaka livsgnistan? Här finns så gott som inga svaga punkter. Möjligen tappas ett uns av laddningen i finalnumret med sitt snygga tema, skivans längsta låt. I övrigt ska poängteras hur beundransvärt det är att mångsysslaren Asplund kan förlita sig helt på eget material. I melodier och texter varvas omdömesgillt tyngd och lätthet. Osäker på om det handlar om enbart nyskrivna alster, eller om somligt använts tidigare och arrats för denna formtoppade sättning. Man kan vara förvissad om att Asplund och hans medarbetare aldrig släpper ifrån sig något halvhjärtat.

I delikat snirklande ballad gifter sig den unga kvinnans exceptionella röst med flygelhornets sound och Lars Janssons reflekterande ackord. Rytmsektionen färgar elegant. När rösten svävar iväg, vad det verkar utan ansträngning, förvaltas ett arv från pionjärer som Flora Purim (hört live sent 80-tal enda besöket på Ronnie Scotts). Tilltalas som sagt av i princip varje idé och hur den exekveras. I åtskilliga sekvenser hänförs man till den grad att jag har lust att definiera vad de uträttar som Världsklass. I It Only Took One Look får vi pregnant basintro, Här hänger Jansson på, gör honom subtilt sällskap. Att lyssnaren får ett par utsökta features från professor Jansson kan ses som en härlig bonus.

Still Don´t Know bryter mönstret av ljuvlig romantik. En annan titel som uppfriskande utforskar element av rivig rytmik, innehåller ett makalöst outro och Löfcrantz Ramsays upphetsande, obligatoriska och sinnrikt framställda kaskader. I Knew It Somehow framstår som en Gershwin-doftande, troligen svårsjungen melodi. Ett kraftprov som förstås grejas med glans av frontande Hallander i tillbakalutad, mästerlig komposition av bluesigt snitt. Tycks mig som om Aspiration, Hallander och Lars Jansson sporrar varandra. Glädjen i musiken resulterar i stordåd!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

4 november, 2026 by Rosemari Södergren

Wicker

Wicker
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 november 2026
Regi Alex Huston Fischer och Eleanor Wilson

Om inte Wicker får åtminstone en Oscarsnominering är juryn helt knäpp. En glasklar Oscarsnominering bör gå till Olivia Colman som har huvudrollen som fiskarkvinnan som blir kär i och har ett förhållande med en man är helt byggd av korg av rotting som flätats och på något magiskt sätt fått liv (spelas av Alexander Skarsgård). Olivia Colman visar än en gång vilken fantastisk skådespelare hon är. Hon har hunnit få en lång rad av filmpriset, bland annat fick hon en Oscar för sin insats som Anna av Storbritannien i Yorgos Lanthimos film The Favourite 2018. Hon fick dessutom en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll för den rollen.

Wicker är en vacker saga om en medelålders fiskarkvinna som får utstå en hel del spe och förakt från de flesta av de boende i en fattig fiskarby i en tid för länge sedan. Människorna driver med henne då hon varken är vacker eller har någon fästman eller make. Dessutom tycker de flesta att hon luktar ill – det är vad de säger i alla fall. I sin förtvivlan vänder hon sig till byns korgmakare (underbart gestaltad av duktiga och charmiga Peter Dinklage) som har magiska krafter.

Korgmannen kan dock uppföra sig som en gentleman, vilket retar människorna i byn, såväl män som kvinnor. Alexander Skarsgård är rätt rolig som mannen gjord av korg. På så sätt blir berättelsen en berättelse om mänskligheten och dess dragning till avundsjuka och missunnsamhet.

Alexander Skarsgård är inte den enda svenska skådespelaren i Wicker. Gustav Lindh som har stora roller i både Bränn alla mina brev och Trolösa har en av de större birollerna här. Ska bli intressant att se Gustav Lindh mer framöver i internationella sammanhang. Gustav Lindh kommer att föreans med Olivia Colman och Alexander Skarsgård på en visning under Stockholms filmfestival.

Wicker är ett komiskt och romantiskt drama och en av de absolut bästa filmerna jag sett på länge. En film som fyllde mig av positiv energi och jag liksom studsade på vägen hem av lycka över en sådan komisk och samtidigt magisk film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alexander Skarsgård, Filmkritik, Filmrecension, Olivia Colman, Wicker

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in