Recension

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Siri Hustvedt – Dance Around the Self
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Sabine Lidl

En underbar hyllning till kultur och framför allt litteraturen och samtidigt en djupdykning i livet och de existentiella frågorna och ett inspirerande möte med Siri Hustvedt. Som alla mästerliga dokumentären ger den en inblick i något men samtidigt berättar den något allmängiltigt som vi alla kan ta till oss, något som berör oss alla. Om litteratur, om författarskap, om liv och död, om barn och barnbarn, om kvinnors roll, om feminism, om mental sjukdom, om fysisk sjukdom och cancer. Fint och välgjort berättat och mycket berörande och upplyftande.

Vi får möta författaren Siri Hustvedt, hennes liv och författarskap, hennes tankar om liv, död, kärlek, tillhörighet och författarskap. För alla som läser hennes böcker är filmen ett måste att se. Ingen som läser hennes böcker bör missa filmen. Men som dokumentär är den så fantastisk att också den som inte en läst en enda av hennes romaner eller annat hon skrivit kommer att få en djup insikt i litteratur och livet.

Filmen har fina bilder från både Minnesota, där Siri Hustvedt växte upp med sina tre systrar och från New York dit hon flyttade som ung kvinna. Vi får också en inblick i hennes föräldrars liv och den tid då kvinnor förväntades stanna hemma och ta hand om barn och hem. Omväxlande får vi också se och höra Siri Hustvedt liksom hennes syster Liv och Siri man Paul Aster läsa stycken ur olika böcker. Det fungerar mycket bra och känna inte alls som enbart uppläsning utan blir ett starkt budskap om hur mycket som förmedlas med litteratur, med ord och meningar, dess rytm.

I New York började Siri Hustvedts litterära resa och vi får se hennes jakt på huvudpersonen till hennes debutroman. En skildring som samtidigt berättar så mycket om relationen mellan det verkliga livet och det som berättar med litteratur. Ingen som är intresserad av litteratur bör missa dessa samtal och funderingar.

Siri Hustvedt är liksom hennes man författaren Paul Auster en av vår tids tids mest inflytelserika författare. Paul Auster gick bort i cancer 2024. Vi får möta honom i denna dokumentär tillsammans med Siri Hustvedt. Det är personligt och ett fint porträtt av dem båda.

I pressmeddelandet om filmen står:
Dance Around the Self skildrar vägen till för Siri Hustvedt till en självklar plats bland vår tids mest inflytelserika författare, präglad av skrivandet, de feministiska idéerna och en okuvlig nyfikenhet på människans inre.

Väl uttryckt. Jag håller med helt. En film jag kommer att se fler gånger.

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

27 augusti, 2026 by Mats Hallberg

West of Eden

Lighthousekeeping

Inspelad i fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge

Ljudtekniker, mix, master och kompletterande inspelning Hans Olsson (Svenska Grammofonstudion)

West of Music (Hemifrån)

Releasedatum: 24/4 2026

Cd:n låg fram tills nyligen i en av högarna med recensionsskivor. Just nu finns inte så mycket annat i pipeline, varför jag funderade på vilken utgivning jag hade lust att ta i tu med efter att ha betat av några andra cd. Har tidigare recenserat de tre album som släppts efter pandemin plus deras föreställning Whitechapel som Lunchteater i den stad de är baserade i, det vill säga Göteborg. Folkrockbandet som äger sådan obestridlig auktoritet debuterade 1997. Gruppens katalog rymmer fjorton plattor jämte en liveskiva. De har turnerat i Europa (givetvis Irland) och Kina. Apropå hemvist finns deras paradis i Halland i en naturskönt belägen länga, med massvis med bäddar och inredd studio. Det var i forna fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge gruppen formades, en plats de fick tillgång till genom Jennys mamma. Sedan dess har gruppen i omgångar träffats i huset för att umgås och spela in. Då mina föräldrar haft sommarstuga på ett par kilometers avstånd, har huset beskådats på nära håll och jag strövat på ängarna vid fyren, vilka särskilt frekventeras av ambitiösa ornitologer. Senast i förfjol klev jag på samma trätrappa som gruppen på bilden nedan. Inte utan att jag blir lite rörd av att ha delat den erfarenheten.

Med Lighthousekeeping slås fast att det handlar om ett återvändande till hur det började, både platsspecifikt och musikaliskt. För första gången bejakas rötterna fullt ut genom att man tar sig an keltiska traditionella sånger, på ett album vilket beskrivs som varm och glädjerikt men också modigt. Makarna Martin och Jenny Schaub bildade West of Eden och turas om att fronta på sång. På platsen jag är bekant med och som blivit deras paradis gifte de sig 1994. Paret har skrivit historisk musikal som jag såg några dagar före premiär och några av Martins övriga projekt har recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad. Han är en nestor i Göteborgs musikliv och täcker ett flertal genrer.

Sedan ett antal år tillbaka består bandet i övrigt av Henning Sernhede på gitarrer, banjo, mandolin och handklapp som vid sidan numera driver egen hyllad karriär, Martin Deubler Holmlund på kontra- och elbas vars egna utgivning jag en gång recenserat, Lars Broman på fiol samt Ola Karlevo, deras trummis som också hörs på percussion och bhodrán. Medlemmarna har sammantaget många instrument att hålla reda på. Här lirar Martin stränginstrument som akustisk gitarr, cittern och mandolin därtill dragspel, piano, keyboard och handklapp medan Jenny trakterar irländsk flöjt (tin whitle) och dragspel. Samtliga går stundtals ihop och bildar kör eller stämmor i bakgrunden.

På aktuella skivan har celebra gäster anslutit, besökte dem vid Kattegatt för att införlivats i produktionen. Vi kan njuta av skotten John McCusker (Mark Knopfler mfl.) med fiol och low whistle på totalt sju spår och Michael McGoldrick (också Mark Knopfler och ett antal band inom folkmusik-genren) på traditionella blåsinstrument. Ljudtekniker Olsson anges bidra med handklapp och sångbakgrund även han Och i Daddy´s Lamentation förekommer en kör bestående av Stina Klintborn, Joel Carlberg samt Alice Schaub.

För att precisera mitt omdöme hamnar Lighthousekeeping på 4+ eftersom det inte finns något att anmärka på. Tvärtom är samspel, sång och sound oantastligt, liksom deras arr, val av repertoar och graden av variation. Noterat att ett par mer initierade kollegor gjort nedslag i låtlistan, jämfört med andras berömda tolkningar och funnit att West of Edens tolv tolkningar står sig utmärkt i konkurrensen. Kan inflikas att det var länge sedan jag regelbundet lyssnande på folkmusik och då i synnerhet keltiskt beat, alternativt svävande klanger. För drygt fyrtio år sedan befann jag mig på folkmusikfestival i Edinburgh och senare på 80-talet diggades skivan med Van Morrison & The Chieftains. I år har jag haft stort utbyte av konserter med exempelvis. Nordan och Spöket i köket. När det gäller möjliga förlagor till soundet hos WOE tänker jag ofta på dem som en modernare variant av Fairport Convention featuring Sandy Deny. I andra hand associeras till Maddy Prior och Steeleye Span, Pentangle och Mary Black.

På en platta bestående av idel utvalda favoriter smidigt arrade känner jag mig ofta indragen i stämningar och vindlande berättande.. Uppseendeväckande att Alf Hambes hit Visa i Molom tidigt får bryta mönstret i engelsk översättning av Jenny, byggs finurligt på med Cooley´s Reel. För att vara fullständig med fakta har utomstående tagit fram arr till några av låtarna (bland andra McCusker) vilka bearbetats av WOE. Undrar förresten vad som ursprungligen lockade dem så ofantligt, med att förkovra sig i en vid folkmusiktradition med inriktning brittiska öriket?

Klämmig öppning som osar av spelglädje avlöses av nämnda, dröjande vemod i Song From Molom. Just dylika stimulerande pendlingar är något av ett signum för albumet, liksom balansen mellan akustiska instrument och stundtals rockigt pådrivande komp och sekvenser med licks på elgitarr som till och med framställer smutsigt sound, keyboard och elbas. Uppskattar det frimodigt twangiga och taggiga uttrycket i b-delen på Paddy´s Lamentation. Ett annat bestående intryck är vokala kvalitén. När de går samman låter det snyggt, Martin textar tillfredsställande med inlevelse och därutöver tronar Jenny. Vet med mig att jag inte alltid varit såld på hennes sätt att sjunga. Kan vara en anledning till jag faller till föga och golvas av hennes insats. Jenny Schaub sjunger med enastående nerv, berör med sin fantastiska stämma. Och de utländska gästerna glänser här och var utan att utöva utförliga solon.

Tredje spåret med troligen irisk titel blir i gruppens händer ett mästerverk. Stillsamt och avskalat organiseras musiken med vidunderlig harmonik. I plattans lugnare låtar framgår vilken utvecklad känsla de besitter vad beträffar att få fram superb dynamik. I She´s Lika A Swallow påminner man en hel del om Fairport Convention. Inte något sammanträffande alls i min anknytning då legendarerna spelade in låten redan 1969. På Lighthousekeeping fäster jag mig vid utsökta stämsången. Ska sägas att vi får ett fint instrumental nummer, Si Bheag, Si Mhór. Albumet avrundas med svävande sång om kärlek vars titel är Wille And Mary. Till förtjusande ackompanjemang visar återigen enda kvinnan i bandet vilken hög nivå hon befinner sig på. Man blir helt tagen av vad hon förmedlar och hur det görs med ett avtryck som är hennes eget, inte kan kopplas till någon eventuell förebild. Vilken tillgång att ha någon som sådan stjärnkvalitet i sitt långlivade band. Och har det framhållits tillräckligt hur duktiga var och en är på sina instrument i samverkan är det hög tid att betona detta faktum.

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck

Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.

Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.

Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.

Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.

Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.

Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.

Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.

Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

25 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Per Tornberg

The Yardhouse Session

Inspelad februari 2025 i Yardhouse Studio i Tullinge av Göran Stegborn

Egen utgivning

31:38

Releasedatum 12/6 2026 (enbart digitala plattformar)

Tänker på hur helt förhållningssätt vi som skrev från WOW i Kulturbloggen hade. Kolla efter själva. Och med det i bakhuvudet kanske jag borde ändra stratetegi, för min egen skull och läsarna. Åtminstone när den/ de jag skriver ingående presenteras i tidigare recensioner. Fick en förfrågan tidigare i sommar från tenorsaxofonisten, kompositören, pedagogen och utgivaren av konstnärligt illustrerade notböcker om jag ville lyssna och skriva om ny skiva. Har recenserat hallänningen Per Tornberg två gånger tidigare och hört honom live på Unity och i Göteborgs Domkyrka. Har lyssnat på ett par av de cirka femton plattor han gett ut i eget namn.

The Yardhouse Session borde kanske rent av klassas som det mest högkvalitativa mannen från Halmstad släppt. Lite trist då att medel saknades för att ge ut musiken på skiva fysiskt. Har istället lyssnat ett par gånger på datorn. Förnekar bestämt att jag skulle vilja vara inställsam eller fjäska. Faktum är att jag golvas över en oklanderlig produktion, magnifika låtar och den kemi som infinner sig när duktige saxofonisten lirar med med sin namnkunniga Stockholmskvartett. De består av pianisten Daniel Tilling, Hans Backenroth på kontrabas samt batterist Fredrik Rundqvist. Har träffat dem, haft förmånen att ofta lyssna på dem samt recenserat vad de företagit sig i skilda sammanhang. Tror dock inte att jag hört denna pianotrio tillsammans och definitivt inte när den frontas av Tornberg. Klokt avvägs vem som ska befinna sig i framkant, tillika i vilken utsträckning han själv ska prägla varje komposition. Varje musiker ges och tar galant tillvara på möjligheten att färga genom att fylla i mönstren i sex engagerande melodier. Kemin som infinner sig dem emellan är anmärkningsvärd, något lyssnare kan glädjas åt. Känner ett stort välbehag av hur de tar sig an dessa låtar för första gången.

Försynt framsvepande fullträff inleder med anstrykning av tango. Visar sig vara Oblivion av argentinske mästaren Astor Piazzolla vars musik vanligtvis ledsagas av utdraget vemodiga toner från bandoneon. Till viss del blir stråkspel från Backenroth feature. Man tolkar magnifikt två låtar med sällsam substans signerade Börje Fredriksson. Läste för övrigt informativa boken om hans tragiska öde nyligen (utgiven av Bo Ejeby förlag). Och vad gäller projektet till hans ära Sister Maj´s Blouse har jag en cd och hörde kvartetten på Fasching för cirka trettiofem år sedan. Tornberg har valt ut Stockholm 12 och den lite bluesiga Kajsa P., vilka torde tillhöra särlingens allra bästa kompositioner. I den förstnämnda melodin glänser Daniel Tilling och i den härligt kluriga final som tillägnats en kvinna triumferar samtliga i avspändhetens tecken.

I Lars Janssons undersköna ballad Little Song kompletteras Tornbergs spel av fina features från både pianist och basist. Rundqvist bakom trummorna är stundtals pådrivande, ibland istället diskret uppbackande. Vidare sker ett lyckat utbyte av nyskrivna alster. En enligt Tornberg fantastisk pianist vid namn Andrew Lilley från Sydafrika som han samarbetat med i Kapstaden skrev Three For Per som replikerade genom att tillverka toner vars melodi han kallade Modal For Lilley. Den senare är en rivig hårdsvängande bop-bit med läcker hook, underbara löpningar från Tilling och oemotståndlig spelglädje. Männen vet vad de sysslar med och trivs utmärkt i gemensamt samspråk. Svänger som katten! Per Tornbergs snygga sound och angenäma fraserande genomsyrar dessa sex spännande kompositioner med sina skilda temperament. Om än i kortaste laget är denna produktion att betrakta som musikalisk fulländning, en skiva anmärkningsvärd bedrift som berör.

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Recension

Footer

Om oss