Recension

Toy Story 5
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juni 2026
Regi Andrew Stanton, Kenna Harris

Efter fyra Toy Story-filmer – varav den första och tredje kan klassas som tidlösa mästerverk, är det nu dags att ännu en gång återvända till den filmserie som förändrade filmindustrin genom att tydliggöra kraften och potensen i digitalt animerad film. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig ett modernt filmklimat utan bidragen från Pixar. Även om studions dominans numera inte är densamma som då de verkade vara felfria och leverade succé efter succé, alla utrustade med fantastiska narrativa koncept samt teknisk briljans som fick tittaren att tro att deras filmer härstammade från någon absurd science-fiction utopi.

Den fjärde filmen nådde inte samma svindlade höjder som sina föregångare, men var det till trots ett stycke kvalitetsfilm. Del fem borde inte kunna vara något annat än ytterligare en uppföljare, en gladlynt men i slutändan menlös repetition. Men Toy Storys koncept visar sig vara lika obrytbart som titanium. För återkomsten är inget annat än bländande, djupt rörande och så pass underhållande att de flesta helgnöjen lär behöva pensioneras permanent.

Vanligtvis brukar eventuella fel sparas till recensions slut. Men de små – och mestadels obetydliga, snedstegen kan lika gärna avverkas nu, detta då hyllningsorden och applåderna förtjänar mer tid. Trots vitaliteten och viljan att förnya sig går det inte att undkomma att flera inslag är – aningen, för bekanta för att kunna klassas som helt snillrika. Tematiken och studierna – i frågor som att växa upp, lojalitet och behovet av mänsklig kontakt, har berörts tidigare och haft aningen mer kraft. Flera av de komiska scenarion har också tappat lite av sin uppfinningsrikedom.

Med allt det där ur vägen återstår bara lovord. Konceptet och karaktärerna som skapades för mer än trettio år sedan är fortfarande lika briljanta, sympatiska och underhållande då som nu. Denna gång vågar regissörerna Andrew Stanton och Kenna Harris ta nästa steg vad gäller att lämna över stafettpinnen. Woody och Buzz må vara med men är denna gång mer av biroller, istället är det Joan Cusacks underbara Cow Girl Jessie som får leda trupperna. Beslutet är lika självklart som genialiskt, detta då vänskapen och äventyren mellan de två tidigare ikonerna redan har utforskats och delvis avslutats. Jessie må vara gjord av garn och polyester men är en avsevärt annorlunda karaktär än de två ikoniska hjältarna från förr. Jessie bär med sig en ångest, en osäkerhet kring sin betydelse och har djupa trauman gällande ensamhet och saknad, något Buzz och Woody var mer distanserade till. Att använda så ödesmättade och djuplodande ord gällande en film om leksaker och äventyr är bisarrt men beskriver också briljansen i Toy Story så väl. Balansen mellan allvarsamma teman som saknad och avund har kanske aldrig utforskats bättre än i denna filmserie. Ännu en gång lyckas Pixar träffa helt rätt vad gäller att göra det emotionellt komplexa enkelt samtidigt som det drabbar lika hårt som då en stridsvagn kör igenom en gipsvägg.

Här finns en av årets mest emotionellt förödande scener, så bortom det svenska språkets begränsningar vad gäller superlativ. Det blir också stora doser av lättsam underhållning, både vad gäller ren action men också ett par snillrika skämt kring att även dessa – i praktiken, odödliga leksaker känner av ålderns rätt. Sedan kommer en rad nytillskott som är betydligt mer minnesvärda än det aningen ointressanta gaffelparet från film nummer fyra. Framförallt är det Conan O’Brien i rollen som vanvettig ’’lära sig göra saker-leksak’’ som fullkomligt briljerar. Detta genom en hysteriskt rolig animation men också det patenterade vansinne som O’Brien gjort sig känd för. Men det är Joan Cusack som får stå för den stora insatsen denna gång. Sättet hon blandar förtvivlan, hopp och entusiasm i Jessie är briljant och hennes uppenbara kärlek till rollfiguren är rörande.

Att det hela är paketerat i det bästa teknik kan åstadkomma idag behöver knappt nämnas. Det är absurt följsam animation och en detaljrikedom som får röntgenbilder att skämmas.

Det må finnas brister, som en uppenbar brist på originalitet men invändningarna är alltför få för att inte ta fram det största betyget som finns.
Toy Story kan ta sig an de mest vuxna och mest svårsmälta ämnen på ett sätt ingen annan kan, detta trots att något så barnsligt som leksaker spelar huvudrollen. Det är ännu en triumf som många gånger om saknar motstycke, något som förtydligas än mer då eftertexterna rullar och världens – just nu, största artist bjuder på en – fantastisk, specialskriven låt ämnad för detta magnifika tillfälle.

Disclosure Day
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2026
Regi Steven Spielberg

Jag kan inte minnas något tillfälle då jag stått så splittrad, konfunderad men samtidigt upprymd efter en film av den skala som Disclosure Day representerar. Steven Spielberg fortsätter att vara regissörernas motsvarighet till den eviga våghalsen Tom Cruise. Trots oerhörda projekt som kan ses avgörande för filmhistorien, som Hajen, Schindler’s List men också Indiana Jones, behåller Spielberg en avsevärt mer inbjudande och tillgänglig profil än flera av hans jämnåriga kollegor. Spielberg har – oavsett ämne eller genre, värderat publiken och aldrig velat vara vag, otydlig eller pretentiöst intellektuell för att bevisa sin status som en av historiens viktigaste filmskapare.

Men det sägs också att åldern spelar en roll vad gäller att inte bry sig längre. Bruce Springsteen fick nylien frågan varför han – efter att i så många år ha värnat om sitt privatliv, tillät regissören Scott Cooper att göra film om hans psykiska besvär i fjolårets Deliver Me From Nowhere, svaret var att han numera var gammal nog att inte bry sig – ’’I don’t give a fuck’’. Ungefär den inställningen tycks Spielberg ha haft då han gjort Disclosure Day. Detta kan vara den mest o-genanta och skamlösa filmen regissören gjort och han tycks älska varenda sekund av rent och skärt vansinne.

För en film som delvis utgår från konspirationer och mörkläggningar har marknadsföringen varit minst lika effektiv vad gäller att bygga upp rökridåer och illusioner. Tidiga uttalanden har pratat om att detta hör till det bästa Spielberg gjort på två decennier. Det hela känns nu som en noga kurerad kampanj för att skapa förvirring kring vad som väntar. Ingångspunkten blir – med flera stora uttalanden från regissören själv, att detta kan vara ett avgörande, samhällskritiskt och kommenterande drama kring det rådande världsläget. Istället är detta Spielbergs försök att ännu en gång göra sin drömversion av den kultklassiska TV-serien Twilight Zone. För efter den minst sagt omdiskuterade och inte helt bejublade versionen från 1983, som också kantades av horribla olyckor och missöden, är det nu dags för Spielberg att plocka fram sin mest barnsliga, fåniga och övertygade persona.
Disclosure Day är en udda upplevelse i en tid då filmer oftast antar en tematisk eller stämningsmässig skepnad. En allvarlig film stannar oftast i sin fålla även om humor kan förekomma som ett sorts andrum. Spielberg – med sin oerhörda kompetens och sin otroliga fingerfärdighet, lyckas mot alla tänkbara regler att skapa en film som tar sig på gravallvar samtidigt som man – med oerhörd charm, kan höra regissören fnissa och skrocka. Det är som att Spielberg låter sitt inre barn sätta sig i förarsätet och låta fascinationen för det okända, och frågorna om vi verkligen är ensamma, helt dominera.

Många gånger är innehållet så pass fånigt, extremt – för att inte säga dumt, att man måste skaka på huvudet, men allt hålls samman av en märklig magnetisk och förförisk kvalitet. Det är som att Spielberg drar in publiken i sin egen maniska fascination. Parallellerna med den kända TV-spelsmakaren Hideo Kojima är alltför bekanta, Kojima korvstoppar spelarna med nonsens utan dess like men har ett sätt att koppla ett järngrepp som gör att allt dravel köps med hull och hår.

Och som brukligt då Spielberg gör film tar han med sig ett hantverk och några av de bästa filmarbetarna som finns. Den legendariske kompositören John Williams står för ett grandiost och imponerande alster som elegant refererar till tidigare samarbeten honom och Spielberg emellan. Fotot av den gamle vapendragaren Janusz Kaminski är klassiskt grynigt men har också ett par imponerande och ytterst sofistikerade kameraåkningar.

Sedan är Spielberg fortfarande en expert på att skapa den mest elementära sortens pulshöjning. Vi får två superba actionscener som osar äventyr och fara på ett sätt som genast tar oss tillbaka till de stunderna då Harrison Ford låg under en rullande lastbil. Mer än något är Disclosure Day ypperligt underhållande och alla klassiska element som Spielberg månat om i sina publikfester är på plats här – moralism, förundran och nyfikenhet.

Området där det finns mer frågor – förutom de gällande filmens narrativa innehåll, träffar istället skådespelarna. Den fantastiska Emily Blunt tycks ha tilldelats en karaktär som skrivits om ett par gånger för mycket, något som inte förvånansvärt då manusförfattaren David Koepp sägs ha gjort oändliga mängder utkast. Blunt gör vad hon kan men flera sekvenser demonstrerar en obekvämhet då Blunt inte har fullt grepp om sin karaktär. Josh O’Connor som har den andra huvudrollen är tyvärr lika färglös som brukligt och har samma personlighet och utstrålning som våt wellpapp. Istället görs det starkaste skådespelet av Colin Firth och Colman Domingo vars scener osar närvaro och kompetens.

Disclosure Day kan vara sommarens största vattendelare. Vissa lär fördömda dess absurda innehåll, andra lär jubla över vansinnet. Oavsett är det omöjligt att inte fängslas och – kanske, motvilligt bli helt förförd av den grandiosa cirkus som Spielberg skapat.