• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

9 november, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Tre pjäser av Harold Pinter: Presskonferens/ Firandet/ Party Time

Regi och översättning: Mattias Nordkvist

Scenografi, kostym: Linda Wallgren

Ljud, ljus, teknik: Sebastian Revenvall och Anna Fagerberg

Mask: Jessica Cederholm

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad

Skådespelare (filmsekvens): Aida Esmailzadeh Dawani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson

Premiär 6/11 2026 på Göteborgs Dramatiska Teater (Stigbergsliden 5 B)

Spelas till och med 24/1 2027

Finns så många trådar att börja nysta i att naturlig ingång saknas. Att premiären lämnades med ett huvud fyllt av osorterade tankar är i sig ett gott tecken. Tyder på att manus, regin, agerandet på scen och inte minst de viktiga detaljer som sammanbinder och skiljer de tre enaktarna åt bildade en scenisk kraft som golvade mig. Måste erkänna att jag inte begrep att den första scenen där Erik Åkerlind intervjuas i rollen som kategorisk kulturminister med dubiös bakgrund var en separat enhet, varför jag satt och väntade på en tredje pjäs vid fel tillfälle. Kuriöst misstag! I verkförteckningen listas den 25 minuter långa Presskonferens under rubriken sketcher/ skisser. Hade jag varit mer ambitiös skulle jag kunna ha ha läst manuset till pjäserna, eller Caretaker (Fastighetsskötaren) som jag har stående i bokhylla i min engelskspråkiga avdelning. Träffade före och efter premiären två personer vilka hade förberett sig genom att läsa pjäserna.

Min erfarenhet av Harold Pinters (1930-2008) verk inskränker sig främst till uppsättningar av Tommy Berggren, som såg Nobelpristagaren som den främste av levande dramatiker. Om jag inte missminner mig satte Göteborgs Stadsteater upp en pjäs för cirka tjugo år sedan med restaurang som fond för att skildra engelskt klassamhälle. Men den missade jag. Efter att ha blivit drabbad av Fastighetsskötaren adapterad för SVT, sågs live på troligen Stockholms Stadsteater Hemkomsten där samma trio bestående av herrarna Hirdvall, Rabaeus och Peter Andersson får sällskap av Sofi Helleday. Hirdvall hade en mästerlig fallenhet för att gestalta obehagliga huvudroller i den produktive teatermannens tidiga, kusliga pjäser. Notabelt att Hemkomsten blev sådan framgång att somliga kritiker ansåg att den var årets uppsättning 2006. Jag säger inte emot. Berggren hävdade att Pinters pjäser kan liknas vid att träda in i en mörk grotta. Menade vidare att knivskarpt förnimms våra valmöjligheter och ”svårigheter att vistas i livet”.

pressfoto Ellika Henrikson

Förutom över trettio pjäser var Pinter därtill regissör och i blygsam skala skådespelare, skrev också en mängd filmmanus. De var baserade på berömda romaner av John Fowles. L. P Hartley och Margret Atwood. Den franske löjtnantens kvinna, Budbäraren och Mardrömmen för att nämna några av de mest uppmärksammade uppdragen. Bland det sista han torde ha gjort är manuset till Skuggspel (Sleuth) med stora namn i huvudrollerna och regi av ingen mindre än Kenneth Branagh, fast tydligen ändå en flopp.

I likhet med åtskilliga meriterade kollegor tilltog en marxistiskt förankrad aktivism under de sista decennierna. I de världar han skapar kan illdåd och sönderfall antydas, men varken islamistisk eller kommunistiskt grundad terror är orsak till begången ondska. Han blev känd för sina rasande angrepp på Bush och Blair, för krigen mot Kuwait, Irak och Afghanistan och för sitt motstånd mot kärnvapen, engagemang i PEN och för sitt häpnadsväckande förvar av Serbiens president Milosevic. Den dogmatiskt selektiva ideologi han drevs av sipprar ibland in i pjäserna.

Främsta skälet till verkens bäring är dock otvetydigt en obehaglig aura, vars densitet förvisso lättas upp av svart drastisk humor. Pinter avslöjar skoningslöst hur maktmänniskor agerar, det sociala spelet där elakheter och andra negativa egenskaper styr. Är snarast en underdrift att benämna hans estetik psykologiskt inträngande. Regissör Mattias Nordkvist (länge varit anställd hos Göteborgs Stadsteater och blev ett ansikte för tv-publiken genom storsatsningen Vår tid är nu) som tidigare satt upp Barnen hos GDT, fängslas av hur Pinter lyckas göra det skrämmande komiskt och vice versa. Dras till det absurda, hur pinsamheter blottläggs och leken med språkets valörer.

Det är ytterst sällsynt att rollfigurer betraktas med värme eller att en humanistisk människosyn sprids i Pinters pjäser. Individerna i de tre pjäser som ryms i ett tidsspann på cirka halvannan timme är i varierande grad osympatiska och egocentriska, även om kvinnorna kommer lindrigare undan. Persongalleriet i Firandet respektive Party Time är så pass grovt karikerat att jag som åhör och betraktar vad de tar sig för, uppfattar att dramatikern visar oss en skrattspegel, en svärta som svärta får publiken att dras in i en välbärgad elits hämningslösa aktioner, vars beteenden får tjäna som avskräckande exempel. Uppsättningen är i högsta grad tänkvärd, regisserad med en otrolig precision, slugt hantverkskunnande och förkroppsligas knivskarpt av en enastående ensemble. Men bortsett från den lika dominante som labile man som firar bröllopsdag (Carl-Marcus Wickström) blir jag inte berörd i den utsträckning jag nog hade föreställt mig. Ett avstånd till scenen belägen bara meter framför mig etableras, vilket troligen ingår i dramatikerns iskalla, cyniska attityd.

Hög tid att avslöja vilka miljöer och figurer som skärskådas. Vad händer och vad kretsar avgörande replikväxlingar kring? Vill skjuta in (för övrigt parafras på en servitörs återkommande komiska fras, vars förfrågan skänker oss Pinters sinne för torr humor, i form av en stackars fåfäng mytomans hävdelsebehov) att aktris ur ensemblen talat om att hon denna gång genomgick sin kanske mest stimulerande repetitionstid någonsin. Mer om hur skickliga skådespelare lockats att till fullo ta ut svängarna följer längre fram i texten. Föreställer mig att de överträffat vad regissören förutsåg. Man får ofta höra att skådespelare njuter extra mycket av att porträttera osympatiska varelser, att kämpa med att låta betraktarna ändå förstå dem.

Teaterns producent hälsar välkommen och ger oss förutsättningarna. Berättar att ofarlig rök förekommer. I den kortis som vänjer publiken vid engelsmannens estetik, han som klär av figurer vilka kunnat sko sig på klassamhället; utfrågas landets Kulturminister. Han spelas sittande på ett bord vid scenkanten med enorm auktoritet av Erik Åkerlind. Batteriet av kärnfulla frågor från pressen förmedlas via Hanna Ullerstam. Denne minister ger svar på tal om sådant som mångfald och anser att hans bakgrund som chef för Säkerhetspolisen kvalificerar honom för uppdraget.

Släckt ljus markerar att nästa enaktare vankas. Två gifta par ägnar sig åt hedonistiska utsvävningar i VIP-rum på en topprankad Michelin-stjärnkrog. Visar sig efterhand att kvinnorna är fnittriga och självmedvetna systrar medan deras respektive är bröder. Är den yngre och kusligt labile brodern och hans fru (Hanna Ullerstam) som firar bröllopsdag, Storebror (Erik Åkerlind) gift med systern (Malin Morgan) uppträder som kvartettens behärskade nav. Under rusets inverkan uppstår en spiral av vulgariteter och spontana situationer, vilka riskerar att spränga ramarna för civiliserat umgänge. Paren i Firandet är klädda i vitt medan slipsklädde servitören ( K G Malm) och lyxkrogens ägare är ekiperade i svart. Kan tänka mig att publik utan vana vid Pinters repliker baxnar av alla slippriga kommentarer, hur grova i mun uppkomlingarna och deras chica damer är. Männen har tydligen blivit förmögna tack vare konsultverksamhet och en av systrarna har varit sekreterare, som bakom arkivskåp behövt släppa till. De unga kvinnorna har varandra och ett ekonomiskt oberoende, men dessa erövringar möts av föga respekt från makarna. I drastiska scener lyser godhet med sin frånvaro, på bekostnad av positionering och beteenden som inför andra skulle varit pinsamma. Ett yttre perspektiv på upptrissade eskapader ges valhänt och lätt chockat av duon som representerar det topprankade etablissemanget, vars ägare mot bättre vetande påstår att han har gäster ur olika samhällsklasser.

Ska nämnas att både Firandet och Party Time fungerar som slutna Eldorado-liknande miljöer. Utanför pågår diffust någon form av oroligheter. Taxibilar fick ta sig genom vägspärrar. Persongalleriet är ett annat i Party Time fast sociala skiktet motsvarande. Symboliken är så tät att det kan vara värt att se om Pinter x 3. Här verkar vi kika in på en exklusiv tennis- eller golfklubb. Bekväma tillvaron skulle också kunna syfta på ordenssällskap och överhuvudtaget förekomsten av attraktiva klubbar med speciella medlemskrav. Carl-Markus Wickströms gestaltar en välbeställd snubbe som siktar ännu högre. Han och hans åhörare suktar efter ett paradis med drinkar i poolen och varma handdukar. Och K G Malm i sin nya roll bryter in när ensemblen sitter uppradad på en bordsskiva, lägger ut texten om en sammanslutning som ska vila på moralisk grund. Pjäsen innehåller också en mystisk, otäck dimension som det är tabu att samtala om. En sorg som inte tål dagsljus.

Scenografin är sparsmakat ändamålsenligt. Utan att möda lagts ner på att visa oss lyxiga miljöer förmedlas ändå den aspekten snyggt. Ljussättningen är magisk och föreställningen med sina skiftande faser har en aura omkring sig. Otroligt expressiv, koreografi med vidhängande kroppsspråk bidrar också till att publiken naglas fast. Regin har fogat samman delvis korrelerande verk till en magnifik helhet. Mattias Nordkvist ska sannerligen kreddas för hur han brutit ny mark, sett till att duktiga ensemblen osäkrar vårt seende och vår varseblivning på ett kittlande vis. Vi kastas mellan crescendon av hot och livsberusning då det dansas och röks på, till förklarande resonemang och lustiga och emellanåt listiga monologer. Sanningen glider undan och samhället är i upplösning enligt innehållsdeklaration på hemsidan.

Antar att just denna ensemble inte existerat tidigare. K G Malm är mest bekant som visartist, underfundig berättare och medlem i Idiotteatern. Oskar Lundblad spelar personer som aldrig höjer rösten utan bibehåller kontrollen. Han bestämde sig förhållandevis sent i livet att han ville ägna sig åt skådespeleri. Malin Morgan har jag förmodligen recenserat ett tiotal gånger på Folkteatern och hon spelade mot Lars Andersson i film av Petra Revenue visad på Hagabion. Hon är formidabel, ett epitet också Carl-Markus Wickström förtjänar. Han agerar ombytlig natur, pendlar från försåtligt kärvänlig till dominant medveten om sin aggressiva läggning. Återstår att berömma två trotjänare hos GDT. Hanna Ullerstam porträtterar snillrikt kvinnor som både är stolta och sköra, ytliga och djupa, tillfredsställda och frustrerade. I Presskonferens och Firandet har Erik Åkerlind instruerad av Nordkvist mejslat fram vidunderliga porträtt av maktmänniskor för vilka rätt framtoning är allt. Ett självförtroende som skyler över eventuell oro och som noterar omgivningens reaktioner. Hans karismatiska gestaltande är definitivt i paritet med det allra bästa han åstadkommit på denna intima scen.

Pressfoton Ellika Henrikson

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

8 november, 2026 by Thomas Johansson

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 (5)

Det finns några saker man nästan tar för givna när man går på konsert med Miss Li. En av dem är att det ska vara svårt att stå still. En annan är att Linda Carlsson själv ska vara överallt på scenen, med en energi som verkar komma från en helt annan energikälla än den vi vanliga dödliga använder oss av.

Men när Miss Li firar 20 år som artist på Avicii Arena är det något som inte riktigt stämmer. Hela publiken sitter. Ja, även på parkett. Det är en ganska märklig syn när man vet vilken artist som står på scenen. Jag har svårt att komma på någon annan svensk artist som så självklart brukar kunna få med sig en publik i rörelse.

Miss Li brukar vara suverän på publikkontakt. Hon har en förmåga att skapa känslan av att hela lokalen är en enda stor fest. Den här kvällen finns det visserligen energi på scenen, men kontakten med publiken känns inte lika självklar som jag är van vid. Det blir stundtals mer en show vi tittar på än en fest vi faktiskt är en del av. Kanske gör arenans sittande publik sitt till, men jag saknar den där ömsesidiga urladdningen.

Musikaliskt är det också en kväll som får mig att fundera över hennes utveckling. Jag har alltid haft ett särskilt förhållande till den tidiga Miss Li. Den pianodrivna popen, de jazziga infallen, den lite skruvade personligheten och låtarna som inte riktigt följde någon given popmall. Det var där jag fastnade.

Under de senaste åren har hon rört sig alltmer mot en hyperpoppigare och mer strömlinjeformad ljudbild. Hitsen har blivit större och framgångarna enorma, men jag tycker inte nödvändigtvis att musiken blivit bättre för det. Snarare saknar jag ibland den egenart som fanns i de tidigare låtarna.

Det är därför jubileet blir extra intressant. Här finns en hel karriär att plocka ur, och när de äldre låtarna får utrymme känner jag att det är just där jag hittar den Miss Li jag tycker allra mest om.

Sedan har vi förstås själva Miss Li. Hon är sig lik. Finns det egentligen någon svensk artist som har ramlat så många gånger på en scen? Den fysiska komiken och den till synes okontrollerade energin är en del av hennes personlighet. Den här gången lyckas hon dessutom riva en kandelaber. Det är svårt att inte le. Hos Miss Li kan även en olyckshändelse bli en del av underhållningen.

Det är också hennes stora styrka. Hon är aldrig någon artist som bara ställer sig bakom en mikrofon och levererar låtarna. Det händer saker hela tiden. Hon bjuder på sig själv, tar ut svängarna och verkar inte ha något emot att se lite tokig ut på vägen.

Jubileumskvällen avslutas med att Petter kliver upp på scenen för ”Lev nu, dö sen”. Kvällens enda gäst blir därmed också ett passande sista inslag i firandet.

Tjugo år efter starten i Borlänge är Linda Carlsson en av Sveriges största popartister. Det är imponerande, och det finns gott om anledningar att fira. Men jag går från Avicii Arena med lite blandade känslor. Jag hade gärna sett mer av den gamla Miss Li och framför allt en publik som fick vara med och skapa festen.

Det är fortfarande Miss Li vi pratar om, och en kväll med henne är sällan tråkig. Men den här gången når jubileet inte riktigt hela vägen fram.

Betyg: 3/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

7 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Arne goes to Space
Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna

Caligula
Av Albert Camus
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Sofie Gynning
Komposition och ljud Daniel Fogh
Video Annie Tådne
Mask Frida Ullander
Medverkande Marcus Vögeli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, Per Sandberg, Emil Hedayat, Rebecka Harper, Karin Foladi och Kalle Einarsson
Premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sällan har jag sett maktfullkomlighet och storhetsvansinne skildras så raffinerat otäckt som i Caligula på Kulturhuset Stadsteatern. Marcus Vögeli är lysande i titelrollen som den forne kejsaren i romarriket. Han backas också effektivt upp av en lyhörd och samspelt övrig ensemble. Caligulas skräckvälde får det att gå rysningar genom publiken.

Albert Camus text ställer intelligenta frågor och borrar i begrepp som livets värde, strävan efter det orimliga och bottenlös sorg som får allt att verka meningslöst. Samt det eviga spörsmålet om hur ett monster skapas. Det kan låta tungt, men faktum är att det inte känns så. Utan som en dramatisk kraftmätning mellan olika sätt att se på tillvaron.

Caligulas samtal med de två människor i sin närhet som han faktiskt lyssnar på litteraturprofessorn Cherea– väl tolkad av Yngve Dahlberg – och den unge känslige Scipio (Kalle Einarsson) berör. De båda försöker få honom att inse att det går att finna glädje, hopp och trygghet i livet. Men Caligula hävdar att han inte kan föreställa sig som lycklig. Han känner bara förakt för allt och tomhet sedan hans älskade syster, som han behandlat som sin maka, dött.

Hur tydligt Drusillas bortgång styr Caligulas skräckregim visar den vackert blåskimrande ridåns bild av hur aska faller ner och rågar en urna. Caligula ändrar i sin andra period som kejsare helt sitt sätt att styra riket, förklarar att han ska stöpa om hela statsväsendet och utfärdar galna order som att förstöra spannmål för att skapa svält.

Caligulas blick är ytterst obehaglig och ibland närmast glasartat inåtvänd. Han är totalt oförutsägbar och kräver absolut lydnad av sina medarbetare. Närmast som en absurd lek låter han döda deras släktingar eller dödar dem själva snabbt och bestialiskt om andan faller på. I en rysansvärd scen våldtar han en ung havande kvinna medan hennes man och det övriga sällskapet tvingas sitta stumma och likt paralyserade bevittna det som sker.

Som betoning av det orimliga eller kalla det vansinniga i sitt sinne begär Caligula den forne slaven i hans tjänst Helicon – i stram och stolt gestaltning av Pablo Leiva Wenger – att ta ned månen. Denne svarar ödmjukt varmhjärtat på Caligulas återkommande fråga att han jobbar på det.

Regin av Viktor Tjerneld är smart och fyndig och tempot febrigt förvirrat som om allt egentligen är en mardröm vi får ta del av. Det känns dessutom hela tiden som föreställningen är i rörelse. Ibland svänger den vilt och crazy och musiken dånar. Ibland stillnar den för en stund av möjlig insikt och omvändelse för denne kejsare som helt mist sitt omdöme och sin medmänsklighet.

Även scenografin av Christian Albrechtsen bjuder på branta kast. Kritvitt, stram med romerska kolonner och så plötsligt galet kitschig och färgsprakande gräddgul och rosa i andra akten när en upphöjd maskerad Caligula talar till folket som vore han en gudagestalt. Scipio utbrister i vredesmod: ”Du har blodat ned jorden, ska du nu smutsa ned himlen också!”

I hemlighet talar Caligulas medarbetare om att de måste störta tyrannen och rustar sig med vapen. Men när är det rätt läge och vågar de verkligen och vad blir straffet om komplotten misslyckas? Helicon har snappat upp planerna och varnar enträget Caligula som dock verkar närmast oberörd av hotet. Det förklarar också slutet som på ett vis känns helt följdenligt och samtidigt väldigt brutalt.

En invändning mot föreställningen är att det förekommer så hög musik/höga ljud att man tvingas hålla för öronen. Att det inte varnas för den utan bara för blinkande ljus och rök är anmärkningsvärt. Det vore önskvärt att teatrar hade en ljudkoordinator som reglerar volymen som tenderar att bli allt starkare och därmed störande nuförtiden.

Om man uppskattar den hurtiga komik som ibland breds över spelstilen och dialogen är givetvis en läggningsfråga. Flera gånger skrattar delar av publiken glatt. Själv tycker jag att den stör.

En klar fördel är att regissören inte fallit för idén att modernisera dramat. Han litar klokt nog på publikens förmåga att tänka fritt och dra paralleller till dagens tyranner som blodar ned jorden, förföljer och dödar människor, utfärdar galna order och tror sig vara Gud.

Totalt sett är Caligula en mycket sevärd föreställning, främst för Marcus Vögelis strålande gestaltning av titelrollen. Men också för att det är en text som griper tag och skakar om och en iscensättning som hela tiden överraskar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Caligula, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

7 november, 2026 by Rosemari Södergren

Sjung för mig Arja

Sjung för mig Arja
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Marko Tall

Ett mångsidigt och ärligt porträtt av en av de stora artisterna från vårt grannland Finland och samtidigt, som alla riktigt, riktigt mästerliga dokumentären, en film som berättar om något vi alla kan relatera till och engagera oss i. Vi för följa den underbara sångerskan och artisten Arja Saijonmaa och hennes karriär och samarbeten och vi får också se hur omgivningen och människorna förutfattade föreställningar kan göra att de vill låsa in henne liksom de vill packa in alla människor i förbestämda fack.

Vi får följa med på en resa genom Arja Saionmaas liv och karriär med henne som guide och många privata videor och arkivfilmer och starka sånger med hennes fantastiska klockrena berörande röst.

För mig och många var nog den första bekantskapen med Arja Saijonmaa när hon sjung sånger av Mikis Theodorakis. Under juntatiden (1967–1974) då Grekland styrdes av en militärdiktatur blev kompositören och musikern Mikis Theodorakis fängslad och torterad i Grekland. Många kända musiker och artister uppmärksammande detta och drev en internationell kampanj som ledde till att han släpptes fri och levde i exil i många år. Efter att han kunnat återvända till Grekland, satt han flera perioder i Greklands parlament.

Arja Saijonmaa sjöng hans sånger och turnerade världen tillsammans med honom. Arja Saijonmaa blev en välkänd symbol för kampen för frihet och för musikens kraft. Men hon har gjort så mycket mer, förstås. Hon har sjungit sånger av chilenska musiker som kämpade för demokrati i sitt land och 1987 hon blev Arja Saijonmaa FN-ambassadör vid UNHCR. Hon är dock inte vara en vänsteraktivist eller kämpa för frihet och demokrati. Hon har deltagit i Melodifestivalen, både som artist och programledare och 2000 skrev hon boken Sauna om den finska bastutraditionen.

I slutet av 1980-talet fick Arja Saijonmaa stark kritik från en del då hon spelade den svenska operasångerska Zarah Leander i en SäffleOperans musikal Stjärnfall. Zarah Leander har från en del håll beskyllt för att ha varit nazist och för att hon inte var kritisk mot Hitler. Bland annat fick Arja Saijonmaa kritik av Ingrid Segerstedt Wiberg som menade att det var fel att framställa Zarah Leander och hennes tyska period kan framställas på det sätt som musikalen gjorde. I Sjung för mig Arja tar det upp debatten och Arja Saijonmaa menar att Zarah Leander kan vara en symbol för och en varning för andra att vara mer uppmärksamma och observanta. I en debatt säger Ingrid Segerstedt Wiberg att Zarah Leander i hög grad visste vad nazismen var. Jag tänker att Ingrid Segerstedt Wiberg missar tanker med kulturens frihet. Litteratur eller film eller scenkonst behöver inte vara en noga beskrivning av verkligheten. Kultur kan skildra något mer symboliskt som kan gälla för flera än den som är huvudpersonen. Jag såg inte musikalen på SäffleOperan och kan inte avgöra hur Zarah Leander skildrades men det är väl rätt uppenbart att det inte kan finnas krav på att en musikal ska vara exakt redovisning av de verkliga förhållandena.

Denna dokumentär låter oss komma nära Arja Saijonmaa och det är mycket bra musik med förstås och samtidigt en skildring av olika tidsperioder och en film om vad tiden gör med oss. Vi får se scener där hon och Mikis uppträder tillsammans både när de var unga och när de är långt över pensionsåldern och Mikis sitter i rullstol och hans kritvita hår är som en vild gloria runt hans huvud. Vi får Arja Saijonmaa i olika åldrar, som liten flicka, rebellisk tonåring, mogen kvinna och äldre dam i en helt makalös, hänförande varm dokumentär som fyllde mig med glädje.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arja Saionmaa, Dokumentär, Filmkritik.Film, Filmrecension

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

7 november, 2026 by Thomas Johansson

Genom natten på Nalen

Betyg 4 (5)

Det är Genom Natten som står på scenen på ett utsålt Nalen. Duon Alessandra Günthardt och Joel Sjöö har samlat en publik där jag slås av hur många par som finns på plats. Det känns som en kväll många valt att dela med någon. Kanske är det också något med musiken som lockar fram just den känslan. I det fullsatta Nalen finns en värme som passar väldigt bra till låtarna.

Men det är framför allt Alessandras röst som gör starkast intryck. Vilken röst! Den har en närhet och en nerv som gör att jag gång på gång dras tillbaka till scenen. Hon behöver inte ta i för att höras eller överdriva för att beröra. Det finns en självklarhet i uttrycket som gör att även de stillsammare partierna får stor betydelse.

”För nära solen” och ”Genom natten” blir en naturlig öppning och följs av ”Blod ur en sten”. Sedan kommer ”Så lätt”, en ny låt som visar att det finns mer att vänta. Även ”Lätta moln” hör till det nyare materialet, med album nummer två i sikte. Det är alltid roligt när en artist vågar blanda in nytt material i en spelning i stället för att bara luta sig mot det publiken redan känner igen.

En av kvällens mer intressanta stunder kommer med ”Vem tänder stjärnorna”. Eva Dahlgrens låt är förstås förknippad med en stark historia och en röst som är svår att jämföra sig med. Men här blir det också tydligt att sångerskan har ett eget uttryck. Det är inte någon enkel kopia, utan en tolkning som får stå på egna ben.

I ”Allting var en dröm” får munspelet kliva fram och tillföra en extra färg. Jag tycker om när sådana detaljer får utrymme i en konsert. Det behöver inte vara stora arrangemang eller spektakulära utspel. Ibland räcker det med ett instrument som får en lite mer framträdande roll för att en låt ska växa.

”Rista ditt namn”, som presenteras som en kommande singel, blir ytterligare ett smakprov på vart musiken är på väg. Upplever att de nyare låtarna har ett tydligare gitarrspel, med riktigt roliga riff som harmoniserar fint med sången. Därefter rullar konserten vidare genom ”Titanic”, ”Äska” och ”Förloraren”, innan extranumren ”I ett annat liv” och ”Dårar” avslutar kvällen.

Men det är ändå rösten jag återkommer till. Jag har hört många bra sångare genom åren, men det finns något med just den här rösten som gör mig nyfiken på mer. Den har en förmåga att bära både skörhet och kraft utan att förlora sin personlighet.

Och det finns faktiskt mer att se fram emot. Från scenen berättar hon att den nya skivan nu är färdigskriven. Efter kvällens smakprov med bland annat ”Så lätt” och ”Lätta moln” känns det som ett album att se fram emot. Frågan är bara när vi får höra resultatet.

Ett utsålt Nalen, en publik som kommit för att dela upplevelsen och framför allt en sångerska med en röst som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Jag går därifrån med en stark lust att höra mer. Och gärna snart.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in