• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Grimes – Visions

3 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Grimes
Titel: Visions
Betyg: 5

Grimes, eller Claire Boucher som hon egentligen heter, är som ett enigma som sakta men säkert håller på att erövra musikvärlden. Den fulländade DIY-artisten. Visions, hennes fjärde album på två år, blir med all sannolikhet det stora genombrottet.

Musikaliskt befinner hon sig i gränslandet mellan det här och ett egendomligt parallellt universum. De tretton låtarna smälter samman som en enda exotisk dröm – en hägring – och det är med goda marginaler hon överträffar hajpen som media, framför allt i form av olika musikbloggar inklusive undertecknad, byggt upp kring henne.

Själv kallar hon sin musik för ”post-internet”, vilket är mer charmigt än pretentiöst. Född ur ett samhälle där internet har blivit en universallösning på alla världens problem är det om inte annat en modig etikett – även om den kanske inte nödvändigtvis anspelar på ljudbilden. Tematiken som målas upp är snarare ifrågasättandet (eller möjligtvis omfamnandet) av inbillade verkligheter, vilket i sin tur föreslår ett oundvikligt paradigmskifte. Frågan är vad som kommer efteråt.

Hon utforskar territorium bortom tid och rum, det är med en konstnärs precision hon vrider runt rattarna på reverbpedalen men viktigast av allt: det är aldrig statiskt. I regel byggs låtarna upp från intressant programmerade trummor samt loopade basgångar på synth som fylls upp av snitsiga stråkmelodier och – det kanske mest kännetecknande instrumentet – Claire Bouchers effektdränkta röst. Det är extatiskt, lekfullt och överallt. Gillar du Cocteau Twins och Zola Jesus kommer du att älska det här.

Visions är utan tvekan Grimes starkaste släpp hittills. Även om både Halfaxa och Geidi Primes hade sina stunder så är det här hennes mest sammanhållna och riktade verk. Förresten, kan man annat än älska en skiva där öppningsspåret heter Infinite <3 Without Fulfillment (Intro)?

Bästa spår: Nightmusic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Grimes, Visions

Skivrecension: A Place to Bury Strangers – Onwards to the Wall

2 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: A Place to Bury Strangers
Titel: Onwards to the Wall
Betyg: 4

Få band kan använda distade gitarrer lika väl som New York-baserade noise rock-bandet A Place to Bury Strangers. På sin sjunde EP – som bär titeln Onwards to the Wall – är det unika soundet, som kanske bäst beskrivs som extremt skränig post punk, ständigt lika kompromisslöst närvarande i samtliga fem spår.

Låtarna i sig är rätt så lika till struktur och skepnad men det har heller aldrig varit mångsidigheten som varit A Place to Bury Strangers styrka. Nej, snarare är det den där stundtals kaotiska råa energin som går rätt in i benmärgen som har fått oss att falla på knä.

Bandets senaste fullängdare Exploding Head gavs ut 2009 och faktum är att A Place to Bury Strangers är mer av ett EP-band än ett LP-band. De frenetiska, exploderande låtarna är som snabbt brinnande ljus – ironiskt nog är titelspåret Onwards to the Wall EP:ns minst högljudda spår.

I slutändan gör A Place to Bury Strangers musik på sina egna villkor. De är trogna det sound vi har lärt oss att älska genom åren, har du lyssnat på dem tidigare vet du vad du får. Så kanske är Onwards to the Wall framför allt musik för de redan invigda. Har du inte lyssnat på dem tidigare är det min rekommendation att du börjar nu.

Bästa spår: I Lost You

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: A Place to Bury Strangers, Onwards to the Wall

Händelser vid Slussen – En god bildberättelse om Stockholm

2 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Händelser vid Slussen.
Betyg 4
Premiär på Zita bio 3/2 2012, på SVT2 9/2 2012.

Nu kan vi glädjas åt ännu en god stockholmsberättelse, denna gång i rörlig bild med ljud. Filmmakaren heter Johan Palmgren. Han bjuder på en folklivsskildring från dagens Slussen. Den bör vara av intresse för Stockholms stadsmuseeum och Nordiska museet även om filmen inte är något problemdokument.
Palmgren beskriver Slussen avsiktligt (?) som en arketektonisk klasspyramid med utesovarna kring Pekka i den lägsta våningen och chefsarkitekt Svante Berg med stab i den högsta. De senare huserar i akropolen, Kolingsborg. Parallellt ligger en ännu högre topp, Gondolen i Katarinahissen. Här släpps vi inte inpå de ”höga” gästerna förutom Bergs arkitektbyrå som lägligt nog frekventerar stället.
Gondolens bartender som betecknar sig själv som en ”arbetarklassens aristokrat” får nästan ensam representera fågelperspektivet över Slussen. Han hävdar att: ”Arkitekter har en utopisk världsbild – solig och vacker”. Detta beläggs med en sekvens från Bergs arkitektkontor, där man diskuterar det lämpliga med morgonsol och följande skuggor över lekande barn på Nya Slussen. Vi pratar om en värld skapad i PhotoShop förstås.
Men majoriteten av medborgarna och besökarna lyser med sin frånvaro i filmen. Det gör även en redovisning av de tekniska och geohydrologiska grunderna för Slussens konstruktion. Bland annat därför släpper filmen ifrån verkligheten trots att den bygger på dokumentära bilder och ljudupptagningar. I stället föds Fredman på nytt efter att ha knoppat in 1767. På denna tid har han bara förflyttat sig någon kilometer från Gamla Stans trånga gränder mellan tegel- och naturstensväggar till Slussens massiv av armerad betong och håligheter. Här går förstås också Ulla Winblad igen. Och är det inte Susanna som sköter själva slussningen?
Men filmen skildrar 2011. Så Fredman väcks nu, sovandes på bara betongen, av ett samtal på sin mobiltelefon. Vi förs så gradvis in i storstads- och betongromantiken. Denna berättelse når i mitt tycke sin perfektion i scenen där vår huvudperson begraver sin självdöda favorit(?)råtta till perfekt passande musikläggning av Niko Röhlcke. Om jag skulle få göra ett representativt klipp ur filmen, så skulle det vara denna scen!
Palmgrens berättelse innehåller skildringar av stadens 5—7 vanligaste djur: människa, brun råtta, fiskmås/gråtrut, stadsduva och gråsparv/pilfink. En abborres väg från sjön till en enkel måltid hör också hit.
Men var kommer då majoriteten av medborgarna in? Jo några kommer in som pausunderhållning för de anställda på Bergs arkitektkontor när de lyfter sina trötta ögon från ritskärmarna. De kan då se ett litet antal engagerade medborgare, tillsynes alltid, vanka fram och tillbaka med demonstrationsplakat, på Slussen. Man anar naturligtvis också ett visst motsatsförhållande. Men demonstranternas motiv och åsikter redovisas inte särskilt ingående.
Dessa kan då inte heller ställas mot Foster och Bergs resonemang. Fortsatt fri eller friare utsikt från slusskrönet tror jag ändå är den mest omfattade folkviljan. Frågan är väl om det är de folkvalda, med Sture Nordin i spetsen eller de köpta arkitekterna som är motparten? Detta utreds inte heller.

De två största grundfrågorna kring Slussen berörs inte i filmen:
Hur kommer de vattenytor som möts vid Slussen att ändra sig i framtiden? Och vad kommer de olika alternativen att kosta?
Hur stor trafik, och vilken trafik önskar vi ha över Slussen i framtiden? Och vad kommer de olika bränsle- och konstruktionsalternativen att kosta?

Detta kan möjligen förklaras med att filmen inte handlar om framtiden utan om ett snabbt förklingande nu. Därför redovisas heller inga ledvärden för den Nya Slussens livslängd eller den förväntade havsnivåhöjningen vid Slussen.
Att det senare är beslutat kunde dock Emma Sahlman från Stockholms stad meddela vid den avslutande diskussionen efter pressvisningen. Nya Slussens livslängd skall vara 100 år och havet förväntas stiga 0,5 m på denna tid. Emma Sahlman kunde också meddela att det är de närmaste årens översvämningsrisker orsakade av nederbörd som oroar de styrande mest.
Som jag ser det bör Stockholms stad kunna vinna en vattendom med det liggande förslaget, därför att det kan vara hållbart under de närmaste 30 åren. Mer kan väl Vattendomstolen inte begära? Men som medborgare kan vi naturligtvis begära mer, t ex 100 år.
Slutligen berättade filmaren Johan Palmgren att en svårbotad tuberkulosepidemi spridit sig bland ”de fria” männen och kvinnorna under Slussen. Troligen hände samma sak i den verklige Fredmans gäng under det glada 1760-talet. Fredman själv avled i ”bröstfeber”.

Betyg 4 som Stockholmsberättelse utifrån dokumentärt material

Betyg 2 som problemdokumentation

Text: Claes Möre

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension

Skivrecension: Lisen Elwin – I mitt akvarium

1 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Band: Lisen Elwin
Titel: I mitt akvarium
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 25 januari

Lisen Elwins I mitt akvarium är en vemodig historia om livets gång, om hur sorg kan kanta livet men också om hur man ändå kan komma ut på andra sidan och vara starkare.

Det märks att Lisen Elwin har många inspirationskällor, men alla tycks på något sätt rinna upp i ett vemod som är väldigt vackert. Uppbrott och skilsmässor, arbete på LVU-hem och betraktelser av ensamma människor andas bakom många av texterna och det är de sorgliga som är de vackraste och där skivans verkliga kärna finns. De låtar som är lite glättigare tillför egentligen inte så mycket och jag tror att det hade varit en fullträff om Elwin vågat spela på vemodet inte bara i texterna utan i musiken också. Detta märks framförallt i skivans finaste spår, Tillsammans och i duetten Ensamhet är priset där Lisen sjunger tillsammans med Stefan Sundström.

I mitt akvarium är Lisen Elwins första svenskspråkiga platta och om det är just det som gör den så känslofull kan jag inte svara på. Kanske det är vemodet i kraschade relationer som kommer så väl ut till sin rätt i flera av sångerna. Kanske det är både och. Faktum är att I mitt akvarium både är sorgsen och hoppfull med ett stråk av melankoli som då och då gör sig påmint och som gör det extra vackert.

Text: Kerstin Ydrefors

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Margin Call kommer att bli en klassiker som visar den nakna kapitalismen

1 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Margin Call
Betyg 5
Biopremiär: 2 mars 2012
Visas på Göteborgs Filmfestival

Margin Call kommer att bli en kultfilm som många citat kommer att användas från. Jag tycker den till och med har högre klass än Wall Street, när det gäller att skildra och genomskåda finansvärlden och det kapitalistiska systemet.

Handlingen utspelar sig på ett finanscentrum i USA, dagarna innan den stora finanskraschen 2008. Finansinstitutet har sålt optioner med överbelånade bostadslån. En av företagets finansanalytiker får tag på information som visar att företaget står inför konkurs. Mycket snart. Kanske inom en vecka. Han ringer in sin chef, trots att klockan är elva på kvällen. Chefen ringer in sin chef, som i sin tur kallar på sin chef, som i sin tur kallar in hela högsta styrelsen för ett nattligt möte. Något måste göras för att de ska rädda sina egna förmögenheter även om det skulle föra med sig katastrof för en mängd andra människor.

Natten är fylld av dialoger som tar upp hur den globala finansvärlden styr och finansmännen och den enda kvinnan i sammanhanget står inför moraliska beslut.

Det är en fascinerande skildring och naknare än så har nog aldrig den kapitalistiska ideologin och dess följder skildrats. Den kommer att vara högaktuell när den når de svenska biograferna i mars. Finanskraschens vågor skvalpar väl som mest över Europa då.

Regissören J.C. Chandor låter kameran berätta med täta bilder och karaktärerna är exakt utmejslade. Rollistan är fylld av säkra kort bland skådespelarna som Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Stanley Tucci och Demi Moore. Den som följer tv-serien The Mentalist får här se Simon Baker i en roll han passar perfekt för.

Vissa scener är så starka att de kommer att bli klassiker, som när den unge Seth (spelas av Penn Badgley) låst in sig på toaletten under morgontimmarna för att gråta över att hans drömjobb är på väg att försvinna. Han går ut toalettbåset och där står den totalt egofixerade chefen Jared Cohen (Simon Baker) och rakar sig. Seth berättar att det här var hans drömjobb, det är det enda jobb han någonsin drömt om att ha. Jared Cohen rör knappt en min och fortsätter att raka sig. Han har inget ord till tröst.

Den är stark, den är rolig, den är spännande och också överraskande – och den känns tyvärr alltför sann. Och för alla som gillar Kevin Spacey är det en högtidsstund.

Läs även andra bloggares åsikter om Kevin Spacey, Margin Call, film, kapitalism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: kapitalism, Kevin Spacey, Margin Call, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1262
  • Sida 1263
  • Sida 1264
  • Sida 1265
  • Sida 1266
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in