Recension

Doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman är en ung läkare under 1900-talets början som hjälper unga kvinnor som arbetar som prostituerade. Han ser dagligen offer för sekelskifters sexualmoral. En dag möter han en ung fru som är gift med en vidrig man. Doktor Glas resonerar sig fram till att det i vissa situationer kan vara rätt att döda en människa. Han dödar mannen och räddar på så sätt frun från ett liv i förtryck.

I Kerstin Ekmans roman ”Mordets praktik” möter vi en ung läkare, Pontus Revinge, som anser sig vara den läkare som gett Hjalmar Söderberg inspiration till Doktor Glas. Pontus Revinge arbetar också med kvinnor på en bordell och han är tvingas hjälpa till med olagliga aborter. Men när han läser Hjalmar Söderbergs roman blir han upprörd, han anser sig inte alls vara skildrad på rätt sätt. Han anser att han inte alls är så ytlig som han skildrats i ”Doktor Glas”.

Det är en fascinerande roman. Kerstin Ekman är en språkkonstnär som få. Vad romanen än hade handlat om, vilket berättelse det än hade varit som vuxit fram, är det en ren njutning att ta till sig språket. Pontus Revinge är lite gammaldags, inte öppen för moderna idéer, kommer det fram under romanens gång. Och det är just genom sättet att använda språket som vi ser bilden av denna man som helt klart har oturen att födas hundra år för tidigt.

Hans sätt att skriva och uttrycka sig berättar så mycket om honom.

Han tvingas leva med dåligt samvete och dåligt självförtroende: han känner hela tiden att han inte duger: hans far förskingrade så hans mamma och han flyttade till en annan stad och levde med lögnen att pappan ”var på sanatorium”, allt för att slippa skammen. För att kunna ge sonen en bra utbildning blir mamman älskarinna till en välbärgad man som betalar läkarutbildningen. Fast det visar sig när den välbärgade mannen dör att vartenda öre han betalat för Pontus Revinge är ett lån.

Utfattig och tvingad att betala tillbaka den stora skulden startar Pontus Revinge sin karriär som läkare. Att vara läkare för bordellens kvinnor ger nödvändiga inkomster till att betala av de tyngande lånen.

Romanen leker med frågan vad är verklighet och vad är dikt. Hjalmar Söderberg själv dyker upp i ”Mordets praktik”.

Handlingen utspelar sig i Stockholm under 1900-talets början – och redan det är en njutning, att se bilden av huvudstadens liv och gator för hundra år sedan skildrade så det känns som om jag är med där.

Jag läste att Expressens litteraturkritiker Jesper Högström tyckte att romanen var en av de bästa svenska romanerna som getts ut 2009, även om han den inte är någon av Kerstin Ekmans bästa, menar han:

Ändå, ingen går fri från riskerna när man släpper in andra författare i skrivrummet. Det finns någonting som – med den måttstock som bara är Kerstin Ekmans – inte når hela vägen fram i Mordets praktik. Det är ett entertainment i Graham Greene-anda, men utan den muntra självklarhet som Greene kunde ge sina mellanspel mellan de tragiska romanerna. Patrik Revinges tydliga konturer suddas ibland ut av dubbelprojektionen med Doktor Glas.
Resultatet blir en bok som inte är ett av Kerstin Ekmans storverk, men ändå den utan konkurrens bästa svenska roman jag läst i år. Visst är livet orättvist, eller hur nu Hjalmar Söderberg skulle uttrycka saken.

Jag håller med. ”Mordets praktik” är en av de bästa romanerna jag läst i år, både för den fantastiska sättet att hantera språket och att beskriva livet i Stockholm under 1900-talets början och för hur nära huvudpersonen vi kommer. Det är som om jag bitvis känner att jag är Pontus Revinge, och det gör mig sorgsen, som han är.

Kan litteratur egentligen komma närmare en människa än så?

Fler recensions av Mordets praktik av Kerstin Ekman
Expressen
Bokhora
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Mordets praktik
författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2009)
ISBN: 9789100123864

Läs även andra bloggares åsikter om mord, litteratur, recension, författare, Kerstin Ekman, Mordets praktik