• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen – nu på dvd

9 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen
Betyg 4
Släpps på dvd 22 februari 2012

När Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen släpps som dvd/bluray är målgruppen de barnfamiljen med barn i förskoleåldern. Vi får en fint tecknad berättelse på lite drygt en timme med den honungsälskande lilla nallebjörnen och hans vänner.

Det är mjukt och gulligt med fina teckningar och en berättelse som presenteras i lugn takt. Ibland växlar filmen över till bilder ur en bok, vilket ger ännu mer känsla av att sitta och lyssna på någon som läser. Ibland är det också bilder där Puh vandrar över några rader i boken, alltmedan han är på jakt efter ”Håning”.

Alla karaktärerna är med: den hoppetossiga Tigern, Kängu och Ru, Ugglan, åsnan Ior, Kanin och Nasse.
Christoffer Robin är däremot inte med så mycket, eftersom han blivit tillfångatagen av en hemsk figur, om vi nu ska tro på Ugglan som egentligen läser fel på ett upphittad lapp.

Långfilmen ”Nalle Puhs Film – Nya äventyr i Sjumilaskogen” är inspirerad av tre berättelser från A.A. Milnes böcker. Filmens utseende kommer direkt från Milnes böcker. Filmmakarna var måna om att den skulle ha både den klassiska vattenfärgskänslan från förr och att behålla det lite ruffa handtecknade utseendet som normalt förfinas i de flesta animerade filmer.

Karaktärerna hoppar bokstavligen från boksidorna in i filmen, berättar John Lasseter, filmens verkställande producent. Och ibland tar de till och med med sig hela ord och bokstäver. Det är klassisk Nalle Puh.

Det är skönt med barnfilm utan överdriven action och att berättelsen får ta tid. De olika figurerna möter vi ju i verkligheten också: Ugglan som låtsas kunna mer än han kan och Ior som alltid ser allt pessimistiskt, Nasse som är trogen men inte tror så mycket på sig själv, Nalle Puh som är hungrig nästan jämt men har ett stort hjärta, Kanin som är praktisk och löser det mest och Tigern som är överaktiv som en del unga som har fått bokstavsdiagnoser

Berättarrösten är skön, den bryter av i handlingen och lugnar ner farten och fördjupar känslan av att sitta och lyssna på någon som läser.

Om du läser Nalle Puh-böckerna känner du igen delar av handlingen: Ior förlorar sin svans, Christoffer Robin är försvunnen, Nalle Puh är på jakt efter honung och när hela gänget utom Nasse trillat i en grop hänger det på Nasse att rädda dem. Han måste våga gå genom den skogen som blir skrämmande när det börjar mörkna och det blåser och man är en liten Nasse.

Den håningsälskande björnen med den lilla hjärnan men det stora hjärtat är förmodligen världens mest älskade nallebjörn. När ”Nalle Puhs Film” kom på bio i höstas och Puh och hans vänner gick på jakt i Sjumilaskogen efter Iors försvunna svans, traskade de rakt in på förstaplatsen på biotoppen. Filmen har setts av över 140.000 biobesökare.

Läs även andra bloggares åsikter om Disney, Nalle Puh, barnfilm, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Disney, Filmrecension, Nalle Puh

Skivrecension: Paul McCartney – Kisses on the bottom

9 februari, 2012 by Redaktionen

Artist: Paul McCartney
Titel: Kisses on the bottom
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2012-02-06

Om nån spelat det här för mig utan att tala om att det var Paul McCartneys nya coverplatta med gamla jazzlåtar, så hade jag tyckt att det var helt okej. Småtråkigt och tämligen menlöst förvisso, in genom ena örat – ut genom det andra, men jag hade mycket väl kunnat ha musiken i bakgrunden på en fest eller medan jag lagade mat inför den.

Arrangemangen med smäktande stråkar, kontrabas och visptrummor är förträffliga. Musikernas insatser enastående – Diana Krall (piano), Stevie Wonder (munspel) och Eric Clapton (gitarr) gästar.

Men nu snackar vi Paul McCartney, en av världshistoriens största melodibegåvningar, och då måste vi våga kräva lite mer. Inte en ny Yesterday, Blackbird eller Michelle. Men åtminstone nåt som gör att man lystrar lite extra och höjer på i alla fall ena ögonbrynet. Som får det att spritta till i bröstet av den där känslan av livsglädje som Beatles så mästerligt förmedlade, och som Paul både solo och med Wings många gånger lyckats hitta. Eller det speciella brittiska vemod (som skiljer sig en hel del från det svenska) som han också ofta är en mästare på att förmedla.

En av de två låtar på plattan som Paul gjort själv och som alltså inte är en cover på ett gammalt schlager-örhänge, My Valentine, är nästan där. Tårdrypande vacker och med ett smakfullt akustiskt gitarrsolo av Eric Clapton räddar den hela plattan. Den borde ha varit mycket längre.

Om han gett oss egna låtar på den nivån i stället för dessa coverversioner, så hade vi ännu en gång fått kapitulera inför mannens häpnadsväckande genialitet.

Nu väcker albumet bara en längtan efter att återigen få höra låtarna Paul gjorde förr, när han var bäst.

Är detta orättvist högt ställda krav på en artist som snart fyller 70 och som varit i Fru Musicas tjänst sedan tidiga tonår?

Ja, kanske.

Men jag inte låta bli att instämma i den fyndiga fråga som The Guardians recensent formulerar. ”Does anyone other than his new wife really need to hear McCartney sing Benny Goodman’s ”The Glory of Love”?

Text: Patrik Stigson

Lyssna strömmande.

Relaterat: DN och SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, skivrecension, recension, Paul McCartney, popmusik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Paul McCartney, Popmusik, Recension, skivnytt, skivrecension

Skivrecension: Emeli Sandé – Our Version of Events

9 februari, 2012 by Redaktionen

Band: Emeli Sandé
Titel: Our version of events
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 15 februari

Emeli Sandés debutskiva föregicks av singlarna Heaven och Daddy – den förra gick in som två på Englandslistan och det om något skapar förväntningar.

Men Our version of events klarar mer än väl av att leva upp till dem. Det är en tät och känslofull skiva ihopsnickrad med mycket tanke och mycket skicklighet. Det finns dessutom ett djup i texterna som får ännu mer tyngd av den närvaro och känsla Emeli Sandé besitter. Hon sjunger utlämnande och öppet och innehar också en trovärdighet i tonen som kanske gör sig allra bäst i River: Follow me/I’ll be your river/I’ll do the running for you/Follow me/I’ll be your river/I’ll move the mountains for you.

Bland det mest fantastiska är det register som gömmer sig i vad som först verkar vara en ganska klar soulröst – bakom ridån döljer sig många fler nivåer än så och det finns en mörk och känslofull klang i rösten som gör Our version of events helt oemotståndlig. Låten My kind of love kröns dessutom av dov desperation i sången och en bakomliggande ton av gospel som gör den till min absoluta favorit och den framkallade klar gåshud.

Mer av den storslagenhet som finns i My kind of love och avslutande Read all about it hade gett albumet ett klart toppbetyg med plus, det enda jag saknar är fler låtar där de kraftfulla texterna får leva ut i riktigt storslagen musik. Emeli Sandé sjunger om politik, om hopp, krig och ensamhet – och hon gör det på ett sätt som verkligen känns.

I hope we start seeing each other/cause don’t we all bleed the same?/I really hope someone can hear me/that a child doesn’t bear the weight of a gun/Hope I find a voice inside me/to scream at the top of my lungs/I just hope I’m not the only one.

Our version of events är en strålande debutplatta och den lovar kommande storverk.

Text: Kerstin Ydrefors

Läs även andra bloggares åsikter om Emeli Sande, skivnytt, musik, skivrecension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Emeli Sandé, Musik, Popmusik, skivnytt, skivrecension

Skivrecension: The Megaphonic Thrift – The Megaphonic Thrift

9 februari, 2012 by Redaktionen

Band: The Megaphonic Thrift
Titel: The Megaphonic Thrift
Betyg: 3
Release: Februari 2012

De har 2 album bakom sig. De är från norge och spelar effektdränkt psykadelisk rock med rötter i grunge och shoegaze och säkert annat också. Det är punkigt och psykoakustiskt och utsvävande. Det är både bra och dåligt.

Min favoritlåt är ”Raising Flags”: jag gillar de dubbla gitarrmelodierna som påminner om musiken från Dynamite Heady’s flygplansbana. Rundgångsgnisslet, kaoset, och den svävande sången bidrar till känslan av att man flyger frenetiskt fram genom molnen och snart ska möta en stor bäbishövdad robotboss. När det är rymdrockigt är albumet bäst. Flera spår, bl. a. ”Fire Walk With Everyone” följer detta mönstret. Mycket atmosfärskapande elektroniska dekorationer och vackra duellerande gitarrmelodier. En bas som mullrar i djupet.

Jag blir alltid lite rädd när den där obligatoriska ackustiska balladen kommer in på ett indierockalbum. Rädslan är välgrundad. De brukar vara tunna, påtvingade och konstlade. Och ja, för att inte tala om texten. I The Megaphonic Thrifts fall så funkar det så länge de håller sig borta från att lägga för stor vikt på orden. Eller så får de anlita en poet. Duetten ”I wanted you to know” ramlar över sina egna clichéartade formuleringar. Sorgligt nog har man placerat rösterna tillräckligt väl i centrum för att man ska kunna urskilja vad de säger. Dränk DET HÄR i reverb! Vad gäller musiken har man försökt något i stil med de sönderfallande låtarna på Big Stars Third/Sister Love. Men så klart inte alls lika bra.

”Kill, Breath and Frown” har den klassiska kakofonin av improvisation från VU, Jesus and Mary Chain och framåt. Att släppa loss har tyvärr nära nog blivit en cliché. Att gå loss Miles Davies-style elektroniskt är det nya sättet (Flying Lotus/Gang Gang Dance/Ford & Lopatin).

Vilka minns ”Scentless Apprentice” från In Utero? The ”The Guillotine” är då en favorit i repris. Förvånar mig att man inte lagt distortion på rösten. En dissonant, ångestladdat atmosfär och en sångbar 70talsrockmelodi. Riff som klättrar och studsar uppåt och neråt kromatiskt. Väldigt tryckande och spänt och huvudvärksinducerande, inget fel med det, men när det kommer till slutsatsen: ”You know I love my heart” (det kromatiska riffet + diverse oljud) ”/ you have the second part” är det farligt nära att jag inte står ut mer och stänger av musiken för gott. Inte för att kärlek är smärtsamt och allt det där, inte för att ljudvärlden är obehaglig, utan för att det helt enkelt är dåligt. Ett riktigt antiklimax i en låt som bygger på ackumulation.

”Over The Mountain, Down In A Teaspoon” — ja utan att ens se låttiteln kunde jag gissa på att den har med The Flaming Lips att göra — är en bra kontrast till den förut nämnda giljotinen, en liten glädjekick där alla element sitter på plats, en kort triumf över den nu utvecklade huvudvärken, och resten av albumet fortsätter i samma durmelodiska indierockuniversum, en plats som även den mest mainstreamsinnade p3lyssnaren känner sig hemma i nu.

Avslutaren, ”Spaced Out” är självklart färgrann och rolig och glittrande och rymdisk och out-of-this-world utan att nånsin nå högre än den hippa indieklubbens tak. Det sammanfattar gott och väl albumet som helhet.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om The Megaphonic Thrift, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, skivrecension, The Megaphonic Thrift

Börje Ahlstedt går ut och in i Strindberg på Dramaten

8 februari, 2012 by Redaktionen

Strindberg ut och in
Dramaten, Lilla scen
Premiär den 8 februari 2012

Börje Ahlstedt är tillbaka på Dramaten med monologen Strindberg ut och in. Dramaten skriver:

Under sin 50 år långa skådespelarkarriär har Börje Ahlstedt spelat en lång rad Strindbergpjäser, och odlat ett särskilt förhållande till författaren. Här återvänder han till en del av pjäserna, karaktärerna och historierna som han lärt känna under sitt liv som skådespelare.

– Som Strindberg kommer jag närmast tränga mig upp på Dramatens scen och ockupera den, säger Börje Ahlstedt.

– Jag har en väldigt personlig relation till de här texterna, som jag spelat under hela min karriär. Och det ska bli ett nöje att återvända till dem, nu med lite mer livs- och teatererfarenhet.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Börje Ahlstedt glider ut och in i August Strindberg och hans rollfigurer. Han ger ett skört och förvirrat intryck där han kryper omkring bland sina papper. Ibland är han sig själv och berättar om sina roller i Strindbergpjäser. Dramaten får sig ett par slängar, till exempel för att ha tryckt ned Marie Göranzon och honom (kanske inte bara fysiskt) i en föreställning där maskineriet slutat fungera. Efter en stund känns det inte längre viktigt vem Börje Ahlstedt föreställer. I stället flyter vi med in och ut ur Strindbergs texter och njuter av hans formuleringar.

Strindberg ut och in – av och med Börje Ahlstedt

Ljus Jim Rasmussen
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg: Magnus Florin
Pianomusik: Göran Martling

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Strindbergsåret, Börje Ahlstedt, August Strindberg, Dramaten

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Börje Ahlstedt, Dramaten, Monolog, Strindbergsåret

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1258
  • Sida 1259
  • Sida 1260
  • Sida 1261
  • Sida 1262
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in