Recension

Först som sist: Jag tror att Gellert Tamas har rätt i sin bok ”De apatiska”: De flyktingbarn som blivit svårt fysiskt sjuka i vårt land har blivit det på grund av svåra trauman och sin nuvarande osäkra situation – inte genom manipulativa föräldrar som utnyttjat dem för att få stanna i det svenska välfärdssystemet.

Granskningen av systemet är oerhört viktig. Det gäller så väl enskilda flyktinghandläggars agerande som polis, terapeuter och annan vårdpersonal. Det är många i boken som talar om hur föreställningen om de manipulativa föräldrarna vuxit sig starkare, tills den till slut kommit att prägla hela handläggningen av de barn som i flera fall är livshotande sjuka – vittnen med vitt skilda bakgrunder kommmer till tals, och de säger ungefär samma sak med olika ord.

Boken har väckt debatt, bland annat i Dagens Nyheter, där Tamas också regelbundet medverkar som skribent. Bland annat gäller det påstådda felcitatet.

Det är svårt att säga något om detaljerna eller eventuella felaktigheter i journalisten Tamas återgivande av ofta fruktansvärda öden, människor vars liv till synes ligger i känslokalla byråkraters händer. Det finns något overkligt, mardrömslikt, i skildringen av hur en man – fadern till en apatisk flicka i 10-årsåldern – grips av polisen sedan en handläggare påstått att hon blivit mordhotad av honom. Senare medger hon sitt misstag: hon hade förväxlat namnen på männen i två olika familjer. Den mänskliga faktorn är förklaringen från kvinnan som tycker att det är ”tråkigt om det skulle vara så” att den gripne mannens självmordsförsök skedde som en direkt följd av hennes förväxling.

Gellert Tamas driver självklart en linje och det är han tydlig med. Jag har faktiskt svårt att se varför det skulle vara upprörande. Dokumentationen är imponerande och omfattande. Det som är bärande i boken går knappast att ifrågasätta.

Ett exempel är psykologen Marie Hessles ändrade inställning till flyktingbarnen. Från att närmast fanatiskt tagit striden för barnen, utan att ifrågasätta någon enda historia, till att utgå från att de ljög. Hennes betydelse i olika roller har onekligen varit stor i sammanhanget: som pyskolog på flyktingförläggning, som konsult åt Migrationsverket och som expert i medierna.

Svårare har jag för Gellert Tamas sätt att försöka förankra historien i verkligheten med små detaljer, ofta framstår de bara som ansträngda och påklistrat fiktiva. Något som Tamas även använde sig av i ”Lasermannen”: Någon funderar på problemet över en kopp automatkaffe, en annan tar upp ett skrynkligt, tappat pappersark samtidigt som hans tankar är ägnas det som boken behandlar.

De här litterära försöken känns konstlade för att Gellert Tamas inte har en aning om vad människor tänker, en flyktinghandläggare kanske mest tänker på sitt eget svårt sjuka barn. Till exempel. Det har i och för sig ingen betydelse för Gellert Tamas granskning som helhet men det gör den till sämre läsning. Å andra sidan är det rätt enkelt att hoppa över.

Betydligt mer väsentligt är det att Gellert Tamas reportage som helhet åter fått frågan om de apatiska barnen, och flyktingpolitiken som helhet, att hamna i fokus. Utifrån ett perspektiv som känns betydligt sundare än det där allehanda märkliga föreställningar tillåtits växa under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Gellert Tamas
Titel: ”De apatiska”
Förlag: Natur&Kultur
ISBN 978-91-27-08836-8

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Expressen, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, recension, barn, invandrarfrågor, samhälle, Gellert Tamas, apatiska