Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.
Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.
I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:
Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.
Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.
Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.
Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.
Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.
Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.
Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.
Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.
PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.
Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint
Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.
Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:
Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!
Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.
Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.
Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.
Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.
Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.
Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.
Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.
Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.
Läs även andra bloggares åsikter om Trettondagsafton, teater, recension, Stadsteatern, Pia Johansson, Peter Haber, Susan Taslimi