Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären på Trettondagsafton på Stockholms Stadsteater

by


Flattr this

Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.

Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.

I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:

Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.

Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.

Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.

Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.

Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.

Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.

Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.

Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.

PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.

Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint

Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.

Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:

Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!

Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.

Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.

Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.

Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.

Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

My Chemical Romance: ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys”

by

”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” – titeln på amerikanska rock-pop-punk-bandet My Chemical Romance fjärde album är bland de längre titlarna på nysläppta album.

Bandet har växlat stil något mellan de olika albumet, förra albumet ”The Black Parade” som kom 2006. Det var fler lugnare låtar, lite mer vemodiga och filosofiska.
När första singeln till nya albumet släpptes, låten ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” var det lite av en besvikelse för mig. Den är mycket punkigare och råare än låtarna på ”The Black Parade”. ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” är rätt typisk för många av spåren på nya albumet.
Det finns fortfarande spår av svårmodet men det är mycket råare och mer discodunk med punk på nya albumet, mer ilska än svårmod.

Några av spåren har mer av samma karaktär som mina favoriter på ”The Black Parade” som ”Bulletproof Heart” tillsammans med ”SING”. För mig är det ett album jag ger cirka 3,5 i betyg och det såg jag att den internationella musiktidningen Rolling Stone också gjort.

Johanna Paulsson på DN gav däremot betyg 4:

Om förra skivan ”The black parade” var en storslagen konceptplatta om döden drar uppföljaren mer åt pop och partyrock. ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” har tillräckligt mycket av allt för att tilltala både gamla och nya fans. Från retrorökare som ”Party poison” till stadiondesignade Coldplay-kulörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Duffy med ”Endlessly”

by

Duffy är tillbaka. Med förra albumet, debutalbumet, vann den nu 26-åriga walesiskan en grymma för Best Pop Vocal Album.

Soulrösten från Wales är nu tillbaka med albumet ”Endlessly” som är något mer diskodans-inriktat fast med några lugnare akustiska spår också.

DN:s recensent Nanushka Yeaman ger betyg 3 och retar sig framför allt på samplingen av C & C Music Factorys monsterhit ”Gonna make you sweat” från 1990. Nanushka Yeaman menar att Duffy kvaddar låten med sitt nasala ”Well, well, well”-riff.

Även ”My boy” är ohyggligt påfrestande, skriver DN. Där skiljer min uppfattning sig från deras recensent. ”My boy” som är inledningsspåret tycker jag är ett av de bästa spåren, en upptempolåt som är skön att dansa till.

The Roots som kompband, Albert Hammond som låtskrivare och Duffy som sångerska – det blir en godkänd uppföljare till ”Rockferry”.

Duffy berättar själv om bakgrunden till nya albumet i pressmaterialet:

Unsure how to progress and what her next movements were to be, fate intervened in the unlikely form of 66-year-old Albert Hammond. Or, to be more precise, Albert Hammond’s wife. “He was in his house in LA one day and his wife went ‘Albert! Albert! Look at this girl on TV. She sounds like a black woman!’ And he looked and went ‘Oh my God’.” Duffy was performing ‘Stepping Stone’ on Saturday Night Live. Hammond hadn’t been involved in music for a decade, he hadn’t wanted to (perhaps he figured he’d leave that to his son, Albert Hammond Jr, of The Strokes) but he was intrigued. “He asked to meet. I had no idea about his background once again (similarly she didn’t know Suede when she met Bernard Butler). And he said I’ve got this song title ‘Don’t Forsake Me’. I said ‘That sounds like the soundtrack of my life’.

“Around that time in LA, there were always massive parties,” continues Duffy. “So I had a choice: I could either go dancing with Hollywood or go and hang with Albert. So I went to Albert’s house, and his wife made me tea.” Hammond had worked up some music to his ‘Don’t Forsake Me’ title, but Duffy wasn’t so sure (here’s one singer who certainly knows her own mind). “He’s 66, he’s the most esteemed songwriter and I had the balls and the audacity to start ripping it apart,” Duffy laughs. “I look back and think ‘How rude!’ But I knew this was a song that reflected some elements of my life. “Albert was, like, ‘Brave, kid. Well done’.”

From then on the songs came quickly – remarkably so, given the four-year gestation period of ‘Rockferry’. “We did a few days in LA, a week in Spain and a week here [London] and it was done swiftly” Duffy says. “We had these songs and in my heart they sounded so charming on acoustic demos. And that is what I needed to hear. No complications. You know, there is such a thing as working too hard. When everyone does too much you can kill something. But it was Albert and me having fun.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är Piranha en guilty pleasure?

by

Filmen om Pirayor hade 3D premiär 3 december och det kommer antagligen vara många som väntar på att få sitt livs dos av blod och bröst. Men frågan är hur bra den egentligen är, en fråga som det tyvärr inte finns något bra svar till.

Det är svårt att döma Piranha eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar nakna tjejer (en bred publik). Och i så fall når den nästintill full pott.

Det tar ett tag innan vi introduceras för pirayorna, som skildras som mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet “just det, det är ju fejk”. Det blir inte bättre av att skådespelarna verkar vara oberörda och sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagerar starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men än så länge klagar jag inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka blir “wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha som en B-film.

Men för att återkomma till frågan om den är tillräckligt bra för att anses tillräckligt sevärd, ger jag mig själv en örfil och svarar “ja, speciellt i 3D”.

– www.Cinezine.se

Filmrecension: Legends of the fall

by

Legends of the fall

Dvd – 1994

Filmen tar sin början under sekelskiftet i ett Amerika där man kämpar med att få bort indianerna. Översten Ludlow (Anthony Hopkins) som dragit sig tillbaka efter tjänstgöring i armén, bor tillsammans med sina tre söner på en ranch. Åren går och sönerna växer till sig och banden mellan dem lika så. En dag kommer den yngste sonen, Samuel (Henry Thomas), hem med sin fästmö Susannah (Julia Ormond). De planerar att gifta sig men innan det kan ske vill Samuel åka till Europa och delta i det krig som råder, första världskriget. De båda andra bröderna Alfred (Adian Quinn) och Tristian (Brad Pitt) följer med, alltihop mot deras fars vilja.

Det går inte säga annat än att det är en mycket natur – vacker film där man ofta får så vackra berg, vilda hästar och stora floder. Hela bilden stärks sedan av att One Stab (Gordon Tootoosis), som är huvudberättaren, använder sig av tidsutryck som; It was the moon of the red grass, vilket inte säger mig så mycket men som klingar vackert.

Filmen har en mycket lugn lunk och det är egentligen bara Brad Pitts rollfigur, Tristian, som skiljer i det avseendet. Han älskar att jaga, rida och kan under längre perioder försvinna för att sedan dyka upp hemma igen. Han lever ett fritt och ansvarslöst liv nära naturen och han kan konsten att överleva. När den yngste brodern, Samuel dör i kriget, tar Tristian på sig skulden och här börjar psyket svikta lite för honom. Här gör Brad Pitt en riktigt bra insatts och det är en fröjd att se honom släppa på spärrarna och få lite crazy eyes och dessa scener för tankarna till en film som han kom att spela in året därpå, De 12 apornas armé. Även Julia Ormond gör en bra insatts som den ständigt väntande fästmön.

Det är en maffig berättelse som inkluderar olika sorters kärlek och vänskap men stundtals känns allt lite för gulligt och segt. Filmen, som är ca 120 min, tar många vändningar och folk kommer och går på tok för ofta vilket bidrar till att det stundtals blir rörigt och jag tappade intresset. Det som verkligen lyfte filmen för mig var den frihet som Tristan symboliserade och jag avundas hans förmåga att bara kunna lämna allt och ge sig av för ett tag.

Filmen är helt klart sevärd och jag menar; vem vill inte se Brad Pitt med skägg och långt hår, stå bakom rodret och styra sitt skepp på ett öppet hav!

3 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , ,