Dans

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

3 juli, 2023 by Martin Moberg

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Dansmuseet 70 år

3 juni, 2023 by Lotta Altner

3 juni 2023 var det på dagen 70 år sedan Dansmuseet öppnade. Museet har under årens lopp flyttat från skilda platser i huvudstaden, men behållit sin dansanta stämning. På 70-årsdsgeb var inträdet gratis och kaffe/te/saft och tårta bjöds på. Årskort sålde dessutom för halva priset.

Alla vi som gillar dans vet ju hur många fantastiska professionella och amatörmässiga rörelser det finns – och vilken glädje dans för med sig, både att titta på och utföra själv. Lustfyllt helt enkelt. På museet finns allt från danshistoria, dekorer, scenografi och berättelser om skilda dansare. Det är sannerligen värt ett besök, även när det inte är jubileum.

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

31 maj, 2023 by Mats Hallberg

Regi: Anmar Taha

Dramaturg: Josephine Grey

Scenografi/ kostym/ mask/ ljud/ ljus: Anmar Taha & Josephine Grey

Teknik (ljud o ljus): Ger Olde Monnikhof & Miranda Seiborg Wikström

Medverkande: Lena Dahlén, Maria Freire, Josephine Grey, Milda Sutkevi´ciute

Gästspel på Teater Trixter i Göteborg i maj 2023 (med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet & VGR)

Trots att jag varit publikombud och sedermera recensent av scenkonst i i snart 20 år, kände jag inte till Iraqi Bodies som har deltagit i åtskilliga dans- och teaterfestivaler i och utanför Europa. I Sverige har de bjudits in till Dansens Hus i Stockholm, Inkonst i Malmö, Vara Konserthus, Pustervik och Atalante i Göteborg för att nämna några scener. Ovetskapen om deras existens gör det frestande att se dem som obskyrt utstickande undervegetation. Friguppen baserad i Göteborg var extremt enträgna med recensionsinbjudan, vilket fick till följd att när jag väl föll till föga (det vill säga hade både lust och tid) beskådas en av spelperiodens sista föreställningar. För att vara korrekt skedde detta 25 maj tillsammans med cirka tjugo personer. Föreställningen kvällen före hade blivit inställd.

Händer då och då att jag låter bli att skriva om föreställningar jag bevittnat med förväntad kritisk blick. Anledningen? Att jag inte finner det mödan värt att lägga tid och kraft på att förklara varför en viss uppsättning är undermålig. Knappt någon kommer vilja läsa, ingen länk kommer delas och inget ur texten citeras. Uppsättningar som inte blivit omskrivna av undertecknad och därmed sluppit sågas har spelats som gästspel ett par gånger hos Folkteatern, behandlade på GEST trans-problematik inom elitidrott och senast rörde det sig om fånig performance på Hotell Eggers baserad på handledda lajv-inslag. Eftersom nycklar till TERAS i princip saknas låg det nära till hands att också här strunta i att nedteckna någon form av intryck efter en tillställning som varade i cirka trekvart. Fann dock klivet ut i en obegripligt scenario pockande att redovisa, försöka analysera.

Enligt gruppens egen utsago utforskas i deras verk länken mellan rörelse och gest, mellan dans och fysisk teater. TERAS utgår från skillnaden i det sköna och det groteska. Dualiteten exponeras i ett antal tablåer vilka påstås fokusera på frågor kring sken och verklighet, jaget i jämförelse med andra person singular. Låter onekligen kryptiskt! I tillämpningen av idéerna uteblir som redan nämnts ett urskiljbart narrativ. Fältet lämnas fritt för publikens filosoferande .Flera faktorer samverkar till en suggestiv, möjligen oförlöst dimension. Att Iraqi Bodies medverkat medverkat på Mim-festival framstår som logiskt.

Att ridån dras åt sidan markerar igångsättandet och lika konsekvent avslutas verket genom att en ur ensemblen drar för ridån. Ska flikas in att vi inte sitter på sedvanliga platser, utan på tre rader alldeles intill entrén. I ett dimmigt töcken anar vi i fjärran en rund plattform och en varelses ryckiga rörelser. Efter ett tag utkristalliseras fler fågelliknande figurer, vilka maniskt upprepar samma rörelser till trance-liknande ambient sound. Framgår inte vem som gör vad. Somliga är aktiva så gott som konstant medan andra ( Iraqi Bodies konstnärliga ledare?) har perifera funktioner som inte belastar deras kroppar. Ska den upphöjda platsen symbolisera ett fågelbo eller ingång till en grotta beläget vid en bergsskreva? TERAS innehåller endast några få repliker i slutfasen, repliker om ords ofullkomlighet och historik som upprepas.

Finns absolut något eggande i vad dessa gränslösa varelser uttrycker. Identifierar ett spektra av känslor från djärv nyfikenhet till stunder av rädsla. Fick inledningsvis en förnimmelse av frustration. Läten och svajande yviga gester orsakade av fångenskap. I brist på konkretion ges fritt spelrum åt betraktarens fantasi. Kommer ändå sammantaget fram till att förundran är vad som genomsyrar ensemblens synkade, märkliga motorik . Energiska och allt annat än ergonomiska rörelseschemat borde vara rejält påfrestande för ryggar och backar. Noterar en rituell inramning, vilket förstärks av de som utför sysslor iförda svarta rockar och kåpor. Man tänker på hemligt ordenssällskap eller katolska ritualer. Något annat som har en förhöjande effekt på TERAS är laborerandet med rök, skuggor och följaktligen graden av ljusgenomsläpp. Trixters lokal tycks perfekt för kreativ ljusdesign.

Önskar man sig dramatiska bågar i form av åskådliga konflikter med upplösning, finns näppeligen något att hämta hos en avantgardistisk grupp, präglad av estetik från bland andra Artaud, Ionesco och Beckett. Vill man däremot svepas med av tillstånd bortom det handfast verbala rekommenderas Iraqi Bodies.

Dansrecension: Change – för oss ut på en resa djupt in i vårt inre och långt ut i universum

22 april, 2023 by Rosemari Södergren

Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023

Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.

Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?

Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.

Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.

I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.

Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.

En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.

Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.

Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.

Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.

Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.

I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul

Dansstationen firar dansens dag den 29 april med folkfest på stortorget och föreställningen Call of the void

12 april, 2023 by Redaktionen

Den 29 april firar Dansstationen dansens dag på Stortorget genom att visa Minna Krooks Krax Krax och amatördansare från hela Skåne. Dagen avslutas med föreställningen Call of the void av Nicole Neidert på Palladium, berättar ett pressmeddelande:

Dansens dag eller som den ofta kallas internationella dansdagen har sedan 1982 firats på samma datum, den 29 april. Dagen firas runt om i hela världen på Jean-Georges Noverres födelsedag. Jean-Georges föddes den 29 april år 1727. I Sverige firas dansens dag genom att dansen uppmärksammas i alla möjliga sammanhang.

RAX KRAX – MINNA KROOK
29 april kl 10.30 + kl 11.15
På Stortorget

En dansföreställning i ur och skur för alla åldrar
Ett gäng glada, rytmiska, dansanta samt något förvirrade typer.
Var kom de ifrån? Vart är de på väg?
De förundras av platsen samt väder och vind. De är mycket intresserade av fåglar.
Är de fåglar? I så fall en ny väldigt intressant sort.

CREDITS
Koreografi och idé: Minna Krook
Kompositörer: Tomas Hirdman och Peter Lagergren
Kostymdesign: Moa Möller
Kostymtillverkning: Alice Fine
Dansare: Minna Krook, Peter Lagergren, Emelie Wahlman och Jonathan Sikell
Livemusik: hela kompaniet

Föreställningen Call of the void av Nicole Neidert spelas på Dansstationen den 29 april kl 19.30 (ca 50 min)
Önskar ni att recensera föreställningen vänligen kontakta Anna Paulnitz, Dansstationen

Svindlande scenkonst om den ensamma människans briljans, meningslöshet och ambivalens

Har du någonsin stått vid randen av ett stup, lutat dig över kanten och oväntat tänkt att du skulle kunna hoppa? Detta fenomen – en kort känsla av destruktivt begär, kallas för ”a call of the void” och utgör grunden för Nicole Neiderts verk.

A call of the void är ett infall lika vanligt som oförklarligt. I denna ingivelse finns både känslan av kontrollförlust liksom en påminnelse om viljan att leva. Ett existentiellt fenomen som rymmer både ett mörker och en hoppfullhet, vilka båda sätter tonen i föreställningen.

Med inspiration från anime sci-fi och genom att använda poppingens animerade uttryck skapar Call of the void en artificiell värld. Här är det dansaren Anton Borgström som står i fokus och tillsammans med en drabbande ljudbild och expressivt ljus, glider verket mellan fiktion och verklighet.

Call of the void är en hisnande upplevelse där en tryckande intimitet och perceptiva illusioner är ständigt närvarande.

KOREOGRAF / NICOLE NEIDERT
Nicole har arbetat som danskonstnär sedan 2012. Hennes arbete fokuserar på artificiella uttryck, texturer/materialitet, våra sinnen, alternativa kroppar, känslostormar och dans. Genom verk som glider mellan illusioner och verkligheter vill hon exponera olika sidor av vår mänsklighet och expandera våra sinnen. Hennes verk har visats på bl.a Skånes Dansteater, SPIRA Kulturhus, Hjalmar Bergmanteatern Örebro och Malmö Konserthus. Med residens på Dansens Hus i Stockholm har hon arbetat fram verket Call of the void. Nicole Neidert tilldelades Birgit Cullberg-stipendiet 2021.

Nicole Neidert om att inspireras av anime:
I processen med Call of the void har vi inspirerats av anime-film. Anime tar sig ofta an livets och dödens teman med dynamisk och poetisk ton, de använder också långsamma utdragna sekvenser för att skapa känslomässig laddning eller belysa ett betydelsefullt ögonblick. Till exempel en tår som sakta rinner ner för en kind, zoomas in och får ta sin tid och fullt fokus. De små händelserna kan få lika mycket utrymme som en enorm, den där tåren kan vara lika viktig som att solen skulle explodera. Anime har också en distinkt användning av färg, ljus och skuggor som skapar kontrasterande och dramatiska visuella uttryck. Och det är väl där någonstans, i de visuella uttrycken – tillsammans med komponerandet av tid och dimension – tillsammans med en poetisk ton och ett upphöjt uttryck – som Call of the void har undertoner som influerats och inspirerats av animefilm.

Även koreografin har inspirerats av animekaraktärers kroppspråk, rörelser och uttryck. Dansaren Anton Borgström har bakgrund i popping, en dansteknik som bygger på illusioner samt animerade effekter och karaktärer, och i processen har vi arbetat med att korsa dessa uttryck och hitta nya potentialer i mötet mellan “anime-kroppspråket” och poppingtekniken – som resulterat i fysiska uttryck och koreografi som är mycket närvarande i verket.

Dans

Footer

Om oss