• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikalrecension

Teaterkritik: Socialdemokraterna – The Musical – imponerande, enastående

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Socialdemokraterna – The Musical
Av Klas Abrahamsson
Komposition & musikarrangemang Åsmund Flaten
Regi Markus Virta
Scenografi och kostym Stine Martinsen
Koreografi Roger Lybeck
Ljus Palle Palmé
Ljud Niklas Nordström
Mask Anna Jensen Arktoft
Musikaliskt ansvarig Carina E Nilsson
Medverkande Glenn Edell, James Lund, Odile Nunes, Kajsa Reingardt, Lars Göran Persson, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Hani Arrabi och Anna Thiam.
Musiker Rigmor Bådal, Barbro Lindkvist, Jonas Lindholm, Viktor Sand
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 17 mars 2023

Att på en och en halv timme kunna sammanfatta både vad Socialdemokraterna kommer ifrån, vart partiet är på väg, vad det har betytt och vilka utmaningar partiet det står inför och vilka styrkor som finns – det är imponerande, enastående av hela teamet bakom denna makalösa musikal. Det är lysande, ja helt enkelt en storartad musikal som vilar tryggt på nio duktiga artister och en bra orkester med låtar om boränta, populism och Tjocka Lotta tjänsteman blues. Föreställningen skildrar både Socialdemokraterna och Sverige och av och till handlar föreställningen också om politik och vad som är möjligt att göra som politiker.

Föreställningen är rolig och lustig men samtidigt skarp med berättelser om hur utsatta människor blivit ännu mer utsatta och hur klassamhället återvänt med besked och det har skett med arbetarrörelsens välsignelse. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har betytt oerhört mycket för vad Sverige är. Många år har partiet haft egen majoritet i riksdagen och kunnat bilda regering utan att behöva stödja sig på småpartier som Miljöpartiet, som nte ens fanns då Socialdemokraterna var som störst. Att på nittio minuter få fram så mycket är helt fenomenalt.

Föreställningen handlar inte om enskilda aktörer utan skildrar partiet som en grupp, som en rörelse. Pjäsen som är skriven av dramatikern Klas Abrahamsson skrevs för Arbeiderpartiet i Norge och hade urpremiär på Teater Ibsen i Norge 2021. Den har nu anpassats av Klas Abrahamsson till svenska förhållanden. Klas Abrahamsson berättar:
– Jag skriver det jag själv vill se. Och jag är betydligt mer intresserad av gruppdynamik och kollektiva berättelser än individuella konflikter, som dramatik ofta handlar om. Teaterchefen Maria Sid hörde av sig när vi höll på med Arbeiderpartiet – the musical i Norge och vill att vi skulle göra den även på Stadsteatern. Grundstrukturen i Socialdemokraterna är densamma men den är anpassad till svenska förhållanden. Och precis som att Ingvar – en musikalisk möbelsaga handlar om en uppblåst svensk självgodhet och vulgärkapitalism så handlar Socialdemokraterna – the musical mer om nationella stereotyper än ett enskilt politiskt parti.

Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?

Sammanträdesrummet byts efter cirka halva tiden ut till en röd trappa för artister på Socialdemokratins schlagerfestival och där framförs bland andra låten Boräntan dansar och en parafras på Nationalteaterns Bängen trålar som blivit Gängen trålar.

Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scenkonst, socialdemokraterna, Teaterkritik

Musikalrecension: A Chorus Line

28 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

A Chorus Line
Framtagen och ursprungligen Michael Bennett
Manus James Kirkwood och Nicholas Dante
Musik Marvin Hamlisch
Sångtexter Edward Kleban
Översättning Sven Hugo Persson
Dialogöversättning Thomas Ryberger
Regi och koreografi Roine Söderlundh
Regi Maria Sid
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Viktor Brattström
Kostym Margaretha Julle
Ljus och bild Joonas Tikkanen
Ljud Avgoustos Psillas
Mask Katrin Wahlberg
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Stora scenen 27 januari 2023

En hyllning till musikal-artister och en hyllning till alla dansare. En hyllning till alla dansare som inte är solo-artister och inte får chansen att bli stjärnor och ändå ger sitt engagemang och sin kärlek till livet som dansare. Ett jobb som sällan ger trygghet eller stor inkomst.

Handlingen utspelas kring en audition till en föreställning där regissören Zach (spelas av Rennie Mirro) och hans koreografiassistent Larry (spelas av
Victor Molino Sanchez) sitter i juryn för att ta ut dansare till en kommande Broadwayproduktion. Efter den första uttagningen finns 17 dansare kvar. De konkurrerar om åtta platser, fyra pojkar och fyra tjejer. Regissören vill veta mer om dem och var och en uppmanas att berätta om sitt liv. En efter en berättar om sin uppväxt, om frånvarande föräldrar, om att ha blivit mobbade i skolan, om ensamhet och utanförskap.

Under denna del av föreställningen märks det emellanåt att tiden gått, att del delvis är ett föråldrat manus. Tiden har förändrat människors inställningar till en hel del av det som tas upp och mycket av det vi får höra av de unga dansarna är sådant vi hört förr i andra versioner i både film, teater och litteratur och ofta mer fördjupat. Fast samtidigt som en del av de svårigheter som de unga dansarna berättar om inte längre är problem är ändå konkurrensen om jobb och utgallring något som många kan känna igen, också utanför kultursfären. Med en allt ökande arbetslöshet och fler rekryteringsföretag som får styra över företags rekryteringar blir det allt fler som utsätts för hård konkurrens för att lyckas få ett jobb. Den delen av föreställningen kan tala till många också idag. Tyvärr har utgallringen av människor inte minskat.

Manuset är mer än 40 år. A Chorus Line hade uruppförande 1975 i New York, USA. Den ursprungliga Broadwayuppsättningen koreograferades och regisserades av Michael Bennett, och blev nominerad till tolv Tony Awards, varav den tog hem nio. Dessutom fick den 1976 års Pulitzerpris för drama och Laurence Olivierpriset för bästa nya musikal. Musikalen hade spelats 6.137 föreställningar då den lades ner 1990. Sverigepremiär hade musikalen på Oscarsteatern i Stockholm 1979. Den sattes sedan upp på Göteborgsoperan med premiär den 19 oktober 2002.

Ett undertema i föreställningen är ett kärleksbråk mellan mellan Zach och en av dansarna, Cassie (spelas av Hanna Lindblad). Cassie har lämnat Zach då hon tycker att han inte ger tid åt deras förhållande utan är mest fokuserad på sin karriär och att hon upplever att Zach har försökt göra henne till en stjärna, som hon inte vill vara. Hon är nöjd med att vara en av dansarna i en grupp. En på linjen, A Chorus Line.

Genom de olika dansarnas livsöden får vi en skildring av vad livet som dansare innebär: ett liv med ständiga provtillfällen, ständig konkurrens om jobben, inga trygga anställningar, stor skaderisk och ett jobb som sliter på kroppen och gör att de måste hitta något annat att försörja sig på när de kommer i 40-årsåldern.

Roine Söderlundh, föreställningens koreograf och regissör, berättar:
– För mig är den här musikalen personlig. Jag har spelat i den som skådespelare så jag vet hur krävande det är. Samtidigt speglar den också den oerhört tuffa verkligheten som det innebär att stå där på linjen och bli bedömt, i stenhård konkurrens av de allra bästa.

Musikaler liksom opera har sitt scenspråk där musik och sång liksom dans är en del av språket. I skildringarna av karaktärerna är därför sången, musiken och dansen starkt betydelsebärande. A Chorus Line i denna uppsättning må ha ett något föråldrat manus men istället har den många, många duktiga sångare och dansare och finalen är precis så glittrande storslagen som en final i en dansmusikal ska ha. Mycket fin dans, bra musik och duktiga sångare ger en stor upplevelse.

Kulturhuset stadsteatern berättar i pressmaterialet om bakgrund till A Chorus Line:
Föreställningen baseras på intervjuer som regissören och koreografen Michael Bennet gjorde med dansare och musikalartister i New York 1974. Deras djupt personliga berättelser låg till grund för musikalen och persongalleriet. Det var dock inte alla intervjuade som fick en roll i uppsättningen.

Positivt är att denna uppsättning ger unga förmågor chansen att få dansa på scen. Praktikanter som medverkar i produktionen kommer från utbildningen Stockholm Musikalartistutbildning årskurs 2 och 3 – BASE23.

Till föreställningen finns också en film, The making of A Chorus Line – För kärleks skull
Det är en 20 minuter lång dokumentärfilm som tar ss bakom kulisserna under skapandet av A Chorus Line. Processen – från audition ett år tidigare, till bygget av scenografin, tillverkningen av kostymerna och de svettiga repetitionerna är inspelat. Filmen låter oss ta del av regissörernas tankar liksom kompositörens vision med hans orkester. Inte minst får vi följa de 19 uttagna artisterna när de formas i sina roller med allt vad det innebär.

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förintad frizon förträffligt åskådliggjord utan stjärnglans – Cabaret på GöteborgsOperan

4 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lennart Sjöberg

Av John Kander och Fred Ebb (sångtexter)

Manus: Joe Masteroff (baserat på pjäs John van Druten samt berättelser av Christopher Isherwood)

Svensk översättning: Rikard Bergkvist

regi: James Grieve

Musikaliska arrangemang och dirigent: David White

Dirigenter: Magnus Larsson, Aivis Greters

Scenografi och kostymdesign: Lucy Osborne

Koreografi: Rebecca Howell

Ljusdesign: Richard Howell, Oliver Fenwick

Ljuddesign: Tom Gibbons

I rollerna: David Lundqvist, Kerstin Hilldén, Tobias Ahlsell, Siw Erixon, Lars Hjertner, Karin Mårtensson Ghods, Anders Wängdahl (samtliga har ersättare)

På scen också ensemble, musiker och barnkör

GöteborgsOperans orkester

Premiär 1/10 2022

Spelas till och med 29/3 2023

Publik som uppnått pensionsåldern har förstås filmversionen med oförglömlig Liza Minelli på näthinnan. I mitt fall fungerar möjligen dess starka genomslag som ett slags deja vu. Mångfaldigt prisade musikalen vars urpremiär ägde rum 1966, bygger på pjäs från föregående decennium och självbiografiska berättelser från brittiske författaren Christopher Isherwood, främst romanen Farväl till Berlin (sv. övers. 1954).

Fick för egen del den gränsöverskridande affirmativt frivola tidsandan från Berlin levandegjord, vid läsandet av Elin Broadys roman Nätterna på Winterfeldtplatz och en biografisk fantasi om Karin Boyes vistelse i Tyskland av Jessica Kolterjahn. Fast det inte hör till ovanligheterna att musikalen sätts upp – Dramaten i fjol och 2006 i Göteborg på Rondo exempelvis – var det första gången jag såg Cabaret. Däremot är det sällsynt att musiken framförs av fullskalig orkester, vilket tack och lov sker på GöteborgsOperan.

Kan ses som en ödets ironi eller paradox att en ohämmad erotisk subkultur kunde frodas, i samma land som nazistpartiets maktanspråk och ondska vässade musklerna, växte sig gradvis starkare tills förödande herraväldet var ett faktum. Att depression och utbredd fattigdom präglade en splittrad nation finns endast indirekt i manus. Fräulein Kost hävdar exempelvis att om matroser skulle portförbjudas kan inte hyran betalas. Däremot åskådliggörs förtjänstfullt utmålandet av gemensam fiende och konformismens konsekvenser. Historiskt avskyvärda begreppet ”Entartete Kunst” är ju en god illustration härvidlag.

foto Lennart Sjöberg

Musikalen Cabaret uppmanar i ord och ton till kamp för självförverkligande, förespråkar att människan ska slippa leva ensam. Den övertygande uppsättningen blir en påminnelse om hur förgörande totalitära ideologier är. Regissören i det internationella teamet hyser uppfattningen att scenberättelsen har skrämmande relevans. Instämmer med ståndpunkten om den utvidgas till att omfatta fler hot än nationalism och högerextremism. Islamism och kommunism ska också uppmärksammas, klassificeras som totalitära ideologier precis lika viktiga at belysa och varna för. (Att Muslimska Brödraskapet har nazistiska/ fascistiska rötter har påtalats av initierade källor, en omständighet som borde spridas brett.)

Med tanke på relationerna på burleska frizonen Kit Kat Club för snart hundra år sedan, borde det inte göras musikal om förtrycket mot kvinnor och hbtq-personer i islamska stater? Budskapet lyder: alla ska få vara den man är utan att behöva be om ursäkt för sin läggning ( en devis som underförstått bara kan existera så länge inte någon tar skada). Vilka som gjort Malmö otryggt för judar kungörs fortfarande inte officiellt. Fungerar utmärkt att läsa in mer nyanserade bild i en mångbottnad musikal, vars credo lyder pluralism, frihet och njutning på lika villkor.

Spektakulär scenografi märks framför allt i hur kulisser byts och återkommer horisontellt och vertikalt. Upplägget med interiörer i boxar vilka omger spatiösa nattklubben är genialt. Scenens tekniska finesser utnyttjas maximalt, vilket vi åskådare uppskattar.

foto Lennart Sjöberg

Hög tid att uttala sig om musiken och framförandet av den. Cabaret förknippas ju i första hand med en handfull medryckande klassiska sånger. Och de gör intryck, också när de som här medvetet tonats ner något i vokalt omfång. Ensemblen imponerar i titelmelodin med kongenial koreografi. Håll min mamma utanför är en kul bagatell och Tobias Ahlsell blir utan uppseendeväckande åthävor trovärdigt gripande när Om du stannar eller går framförs. David Lundqvist som imposant konferencier är emellertid den store dominanten, äger scen med sin aura och myndiga stämma.

Orkestern gör på sedvanligt maner strålande ifrån sig. Parentetiskt kan nämna att några jazzvänner ingår i orkestern. Ytterligare några ingår i jazzkapellet på scen vars medlemmar alternerar. Den ende jag tror mig ha känt igen i ett kortare solo är Sven Fridolfsson på saxofon. Vad beträffar musiken med sin koppling till tidiga Broadway-musikaler är jag inte lika förtjust. Den halva besvikelse som uppstår förvånar möjligen, någon kanske höjer på ögonbrynen. Dock, registrerar för mycket av ”umpa-bumpa” , vaudeville-liknande musik och ett sound synonymt med just genren kabaré och cirkus. Som mest intressant blir det när mönstret bryts. Suggestiva rytmen när det sjungs om pengar, kvidande saxofonsolot (Frida Thurfjell?) från kapellet på scen, anstrykningen av Kurt Weill, stundtals expressionistiska tongångar när nazismens framfart signalerar sin närvaro samt en sekvens med tydliga influenser från Stravinskij.

foto Lennart Sjöberg

I andra aktens begynnande upplösning markerar James Grieve sitt goda handlag. Orädd låter han handlingen obönhörligt utvecklas gradvis genom att våga vila i nyckelscener. Roteras kring två parallella kärlekshistorier med förhinder. Förutom Sally Bowles förhållande med den naive och bisexuelle författaren i behov av pengar (Isherwoods alter ego även om denne är amerikan) finns de belysande giftermålsturerna mellan judiske frukthandlaren och hans pragmatiska hyresvärdinna. Manuset och bearbetningen av ursprungliga uppsättningen i New York, bör definitivt rankas som ett av de bästa som skrivits till en musikal. Slutet är med nödvändighet dystert, utan att man lämnar föreställningen så förtvivlad som handlingen indikerar.

Kanske något missvisande att kalla Kerstin Hilldén blek i sin första roll på GöteborgsOperam. Kan emellertid slås fast att hennes Sally Bowles, bara har bråkdelen av den karisma som David Lundqvist besitter. Den depraverade, cyniske vägvisaren till lasternas behagfulla näste som har reda på människors drifter. Lars Hjertners rutin lyser igenom i rollen som aningslös judisk affärsidkare. Och som nämnts gestaltar Tobias Ahlsell trovärdigt den utifrån kommande, häpne och distingerade mannen med skrivkramp. Karin Mårtensson Ghods behärskar musikalens komiska inslag, excellerar i situationskomik á la Ray Cooney-fars.

foto Lennart Sjöberg

Arkiverad under: Musikalrecension, Scen

Musikalrecension: ”Fiskaren och Gud” ett imponerande musikalbygge

6 april, 2022 by Martin Moberg

Betyg: 5

Premiär: 2 april 2022

Manuskript och regi: Ulf Fembro

Musik: Fritz Fembro och John Fembro

Scenografi: Marie Robertsson

Koreograf: Lena Torshall

Kostymör/Attributör: Ann-Charlotte Lundgren

Teknikansvarig: Per-Åke ”Burra” Olsson

Kapellmästare: Mattias Johansson

Violinist: Lena Dolgova

Trummor:Jon Lindqvist

Bas: Martin Holmér 

Exekutiv Producent: Håkan Robertsson

Affischbild: Johanna Månsson, Ronneby folkteater

Ulf Fembros musikal med handling som utspelar sig på en påhittad ö i Blekinge skärgård hade premiär i lördags kväll 2 april på Ronneby folkteaters scen och musikalen fick ovationer av en engagerad publik, som nu åter kan gå och se musikalproduktioner utan att behöva tänka på covidrestriktioner på publikstorlek mm. Föreställningen är både kraftfull och lättillgänglig, fantasirik och icke att förglömma full av igenkänning. Det är inte var dag, som en helt nyskriven musikal uppförs och har premiär på en teaterscen i Blekinge och framförallt inte en musikal med så tydlig koppling till Blekinge. Hur är då handlingen och dess tema?

Det är en välskriven musikal med bra historia om än att den utspelar sig på en fiktiv ö. Det är snarare en fördel. Historien är om folket och överheten, religion och magi och kanske mest centralt vikten av att säga ifrån när grymheten och tyrannin vill bestämma över allt och alla. Vi i publiken togs med till en påhittad ö någonstans i Blekinges skärgård, där de boende lever sina liv som de själva finner bäst. Men det ändras direkt när överheten tycker att det ska byggas en kyrka på ön vilken de boende naturligtvis får betala hela notan för. Konsekvenserna blir att fattigdomen breder ut sig och fiskaren Järn (Jens U Nilsson) tvingas till stort risktagande vilket under en stormnatt slutar med både hustruns och sonens bortgång.

Och just det är den dramatiska brytpunkten i Fembros musikal, mer än så tänker jag inte berätta det hade varit spoileralert om något. Dock kan jag säga att Jens U Nilssons rolltolkning av Järn i både glädje och sorg är mycket övertygande och sången är mycket bra. Ensemblen är en blandning av både proffs och amatörer, men det tänker man inte på där man sitter i publiken. Helheten är tipptopp, regissören har helt enkelt lyckats få ut det bästa ur varenda en av skådespelarna på scen. Och i kombination med en bra handling, musik, scenografi och koreografi kan inte betyget bli annat än det högsta i skalan 1 till 5. Jo, en liten spolier kan jag avslutningsvis ge, ondskan besegras och kärleken triumferar. Föreställningen spelas den 9, 10, 23 och 24 april. Gå och se den!

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Blekinge, Fiskaren och Gud, Kulturbloggen, Musikal, Recension, Ronneby, Ronneby folkteater, Ulf Fembro

Visuellt välljudande fyrverkeri med svärta i botten -Bobhundmusikal gästspel på Stora Teatern

20 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Emmalisa Pauly

Manus: Hanna Nygren

Regi & koreografi: Kaja Giertz (konstnärlig ledare Helsingborgs Stadsteater)

Musik & sångtexter: bob hund

Kapellmästare: Jonas Jonasson

Scenografi, kostym & maskdesign: Helle Damgård

Ljusdesign: Mikael Sylvest

Dramaturg: Marie Persson-Hedenius

I rollerna: Elin Nordin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swartling, Karin Li Körsbärsdal (= bob katt) Thomas Öberg, Jonas Jonasson, Johnny Essing, Mats Hellqvist, Conny Nimmersjö och Christian Gabel (= bob hund).

Göteborgspremiär 18/11 2021

Spelas på Stora Teatern i Göteborg till och med 21/11

Inte helt nödvändigt, men underlättar väsentligt om man har ett (positivt) förhållande till Bob hund. Är inget hardcorefan. Däremot tagit emot deras ordlekande skeva musik sedan Hultsfred 1994. Recenserat dem tre gånger i närtid. Berättade för kapellmästaren efteråt att jag rankar dem än högre än samtida, nu nedlagda, storheter som Soundtrack Of Our Lives och Kent. Lämnade Stora Teatern som siste man ur publiken med en go känsla. Efteråt inser jag att vissa invändningar mot manus behöver resas. Men musikalens kvinnliga fokus kändes lika befriande som välgörande. Största överraskningen var att Helle Damgård hade fått i princip fria händer, likt ett tindrande barn som får vad det pekar på i en leksaksbutik.

Bob hund har ofta rört sig utanför boxen, förmått ytterst kreativt att inmuta ett eget universum. Sångaren Thomas Öberg kallar dem för förvirrade intrycksförmedlare. Egen festival har arrangerats, museum inrättats, instrument både utaktionerats och stulits, tevesänd opera tillverkats , det har sjungits på engelska under namnet Bergman Rock och nu är sextetten i högsta grad involverade i musikal, på initiativ av dramatikern Hanna Nygren.

Apartstämpeln odlas gärna. Minns jag rätt från intervju, har medlemmarna varken körkort eller gjort lumpen. Deras kreativa annorlundaskap får dem att dras till nya utmaningar, inte sällan med absurd prägel. Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat kvalar definitivt in i sådan kategori. Och som basist Mats Hellqvist påpekar i podd: Inte kunde han tro för några år sedan att han skulle stå på scen, ha ett antal repliker att hålla reda på emellan ordinarie syssla. På varenda Bob hund-konsert (rättmätigt har gruppen utsetts till bästa liveakt flera gånger), är det ju frontmannen Thomas Öberg som stått för allt snack.

foto Emmalisa Pauly

Första som slår en i öppningsscenen är det massiva beatbaserade soundet á la techno, i häradet av Daft Punk och annan elektronisk dansmusik. Bob hund har dock kvar sin omisskännliga identitet, trots att de i detta segment befinner sig ljusår från sitt gnissligt primitiva sound, som skördade framgångar för tjugofem år sedan. Låter larmigt och fett ösigt inramat av smart text.

Medlemmarna i Bob hund har förvandlats till spöken, vars självpåtagna uppdrag består i att få kvinnliga rockbandet Bob katt att hålla samman. Särskilt andra akten kretsar kring kvintettens olika viljor. Alla hinder för att kunna repa ihop, skaffa skivkontrakt och breaka är musikalens narrativ. Passar in att jämföra med den räcka av till synes oöverstigliga problem, som uppstår i galna glädjepillret The Commitments. En grundläggande tes hos manusförfattaren är att kvinnor med passion för att göra egen musik och sukta efter berömmelse, måste vara beredda att offra mycket, rent av mer än manliga kollegor. (Hon och hennes favoritband delar målsättningen att ta död på myten om att sann konst skapas av lidande konstnärer.) Möjligen en orsak till att det numera existerar så få omtalade band med enbart kvinnor -förekommer oftare inom jazzen. Ett akut bekymmer för Bob katt består i att Katja ( Karin Li Körsbärsdal) drabbas av skrivkramp på grund av ohanterlig livssituation.

De maskförsedda spökena tjuvlyssnar, följer med spänning skeendet likt änglarna i Himmel över Berlin. Blir osams om inriktning och somliga ställer frågan vilken energi det är värt att lägga på projektet. Som betraktare gör man bäst i att släppa alla anspråk på logik. Funderingar på varför varuhusinteriören och alla snillrika varianter på kundmeddelanden konstant utgör kuliss, oavsett om tjejerna är i replokalen eller i någons lägenhet får man bara släppa. Thomas Öberg har, inte oväntat, tilldelats musikalens första fyndiga monolog där förutsättningarna förklaras. En skojfrisk, typisk ljudeffekt blir vi varse tidigt i föreställningen.

foto Emmalisa Pauly

I mitt korta samtal efteråt med Jonas Jonasson (utsökt i egenskap av huvudansvarig för musikens utformning) ges på förfrågan, beskedet att cirka hälften av musiken är förinspelad. För egen del tippar jag att det är mer. Att skådespelarna sjunger flera av deras låtar enskilt eller i finalen med upphovsmännen, har inneburit mycket stimulans och extra arbete förstås. De sjunger bra. tar i så att de nästan spricker, vilket kan misstänkas vara ett medvetet drag av regissör Kajsa Giertz. Fin kontrast då att höra kvintettens nedtonade stämsång i Blommor på brinnande fartyg.

Flera nya sånger har knåpats ihop av Bob hund, varav lätt euforiska I regnbågsfärgat åskmoln lyfts ut till musikalens signatur. Vissa texter fladdrar förbi som fragment (Jag rear ut min själ…). Somliga låtar görs i avkortad version för att passa in i berättelsen. Fyra låtars texter har tryckts i programhäftet. En av dem får jag för mig är en rip off på hit med Lovin´Spoonful, fast kan vara slump. Fröjdas åt smärre solopartier och basintron. Tänker på Conny Nimmersjö som går igång och tar fram dist och rundgång med sin svajarm. En annan kul ingrediens är förekomsten av allsköns instrument som kompletterar bakgrunde,r eller illustrerar stämningar. Har i anteckningarna plussat särskilt för exempelvis kompromisslösa tyngden i Dansa efter min pipa (aftonens stänkare i krysset) och underbara Hjärtskärande rätt. Tra la la lilla molntuss i ny skepnad genom långsamt skenande, stadigt sound tillhör också kategorin definitiva hits.

foto Emmalisa Pauly

Musikalen är uppemot tre timmar inklusive paus, vilket hade kunnat kortas. Skulle kunna ha skurit i intrigens förlopp. Ett annat alternativ vore att tillfoga ytterligare ett knippe låtar, vilket hade väckt jubel. Publiken har givetvis lockats till musikalen tack vare musik de förälskat sig i. Och fånigt nog sitter man efter refrängbehängda finalen och hoppas på extranummer.

Uppskattningsvis sista halvtimman tappas tempo. Vidare faller ett par inslag inte riktigt väl ut. Gäller dels makaber konfrontationspsykologi, dels en periodvis tvångsintagen pappa, vars beteende förpestar tillvaron för en av Bob katts medlemmar. När de häver ur sig sin version av Jag är stark som en hare, osar det av desperation istället för skönsång. Frustrationen blir uppenbar, vilket förvisso är poängen med numret. Kvinnorna ansvariga för uppsättningen missar tyvärr att knyta ihop säcken, vilket lyckligtvis inte påverkar helhetsomdömet.

Musikalens regissör och koreograf – foto Emmalisa Pauly

Det faktum att jag sällan sett så många klädbyten, så fräck scenografi och dito ljusdesign (höj- och sänkbara lysrören en av flera underhållande knep) jämte tekniskt stimulerande scenlösningar får inte utelämnas. Ögongodis i sig värt halva biljettpriset. Lätt överdrift. Dock, tillförseln av fantasifull rekvisita och enormt omfattande ”persedel-förråd”, transporterat från Helsingborg där musikalen spelats i flera veckor, var en sällsam upplevelse.. Rungande applåder till alla inblandade.

Hävdar som bör ha framgått att Bobhundmusikal nära nog inkasserar en femetta. Listar ytterligare argument. Den kvinnokraft/ girl power som utstrålas i ett par sekvenser trots provkartan av schismer. Att höra Christian, Conny, Johnny, Jonas och Mats tryggt leverera repliker från scen, vilket måste betraktas som en otrolig raritet. Kajsa Giertz uppfinningsrika koreografi, som visar att skådespelarna behärskar ännu ett effektivt uttrycksmedel. Ordkonsten vilken symboliserar ett av rockgruppens obestridliga varumärken, vars rim glassplitter – fågelkvitter utgör en sorts fulländning. Fyndiga floran av kundmeddelanden i varuhusets högtalare. Drömscenen i andra akten, Och sist men inte minst – snarare främst av alla beståndsdelar – känslan för outslitliga, egensinniga melodier upphängda på glädjerusiga krokar.

obs fotografierna är från föreställning i Helsingborg.

Arkiverad under: Musikalrecension, Scen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Hösten 2023 öppnar konstmuseet Prins … Läs mer om Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Asteroid City Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Barracuda Queens Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Nightwish Medlemmar: Tuomas Holopainen … Läs mer om Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Sweden Rock Festival 30 år

På onsdag brakar det loss! Årets upplaga … Läs mer om Sweden Rock Festival 30 år

Dansmuseet 70 år

3 juni 2023 var det på dagen 70 år sedan … Läs mer om Dansmuseet 70 år

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Normal Betyg 3 Svensk biopremiär 3 juni … Läs mer om Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Jon … Läs mer om Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

The Boogeyman Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Spider-Man: Across The … Läs mer om Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in