Av Lars Demian
Regi: Hugo Aavaranta Hansén
Scenografi & ljus: Marcus Granqvist
Koreograf: Rickard Hasslinger
Kompositör & kapellmästare: Lars Demian
Mask: Marina Ritvall
Ljud: Daniel Johansson
Sånginstudering: Karin De Frumerie
Musiker: Lars Demian, David Tallroth, Love Meyerson, Jesper Söderblom och Karin De Frumerie
I rollerna: Fredrik Evers, Caroline Söderström, Anna Bjelkerud, Jesper Söderblom och Karin De Frumerie
Urpremiär: 23/9 2023
Spelas till och med 3/11 på Studion Göteborgs Stadsteater
Minns Lars Demian från ett strålande framträdande med vapendragaren David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för ett tiotal år sedan. De burdust träffsäkra texterna, suggestivt karnevaliska tonspråket och karisman Halmstadsonen spred omkring sig. Så visst lockade en nyskriven musikal från en säregen artist med tio skivor i bagaget. Borde dock ha framgått tydligare att han helt överlåtit framförandet av Stugfebers kupletter/ visor till den lilla, ehuru naggande goda ensemblen. Vänner av Lars Demian har ur den aspekten anledning att vara besvikna. Jag har tre invändningar emot en uppsättning som sammantaget ändå fick mig på fall, med en konsekvent gycklande ton som ideligen generar skrattsalvor. Att upphovsmakaren inte sjunger är första invändningen.
Efter att musikerna tågat in framför ridån klämmer de in sig med sina instrument vid scenens vänstra flank. Kapellmästaren trakterar piano. Multiinstrumentalisten David Tallroth står för blåsarrangemang och spelar bastuba, trumpet samt trummor. Dragspel, trummor och marimba spelar Love Meyerson. Dessutom kompletteras de av en dubbelarbetande duo. Syftar på självlärde Karin De Frumerie på saxofon, klarinett, banjo, miniatyr-dragspel samt slagverk medan Jesper Söderblom ägnar sig åt att lira klarinett, banjo och slagverk. Musiken kan beskrivas i termer av klezmer, fransk chanson, tyskstånkande kabarésound, valser och up tempo tango.
Nyskrivna musikalen innehåller arton låtar vilka hopfogade med det skruvade manuset, tar drygt två timmar inklusive paus. Stugfeber handlar om White trash-nervvraket Tindra som tillsammans med sin kille och vaktande svärfar begått ett värdetransportrån. När exceptionellt välgjorda pastischen på gangsterkomedi-genren inleds, har Tindra och svärfar, som anstränger sig till max för att framstå som cool, tagit sin tillflykt till en stuga på vischan. Pengarna fick de med sig, men inte Jonny. Han som varit gangster sedan dagis. Han som hävdade att stöten kunde ske utan problem. Utanför knuten pågår älgjakt. Dessutom får det omaka paret oväntat besök av en bedagad gröna vågen-hippie med förkärlek för brännvin med tillsats av svamp. Till råga på allt är hennes dotter halvklantig polis som orolig gör sig ärende till sin skrupulösa mamma.
Absurda musikalens lånar stildrag från Tarantino och Coen, fast utan att inkorporera deras obehagliga svärta och brutalitet. Vidare genomsyras den av slapstick á la Papphammar och Jönssonligan. Publiken garanteras därmed underhållning, klämmiga kompositioner och framför allt tre tragikomiska förövare vilka skildras med bravur. Brunmurriga scenografin och kostumdesignerns kreationer bör också hyllas.
Karin De Frumerie alternerar emellan att tillhöra musikerna och agera naiv polis i uniform med dubbla lojaliteter.. Hon verkar trivas med sina skilda uppdrag, även om de enligt uppgift är ansträngande. Vi fröjdas åt framställd tafatthet. Än mer tillåts Anna Bjelkerud ta ut svängarna som gränslös glesbygdsbo. Bidrar till att intrigen utvecklas i galen, festlig riktning. Kan väl avslöja så pass mycket att efter paus tilltar förövarnas knipa. Och inte blir det enklare att komma överens när Jonny dyker upp, med skottskada i benet. Jesper Söderblom överger således sin plats i det samtrimmade kapellet. Att de två sista sångerna, de två sista scenerna, artar sig till ett slags antiklimax ska ses som andra invändningen.
Den taffliga rånartrions konflikter är musikalens främsta behållning. Fredrik Evers och hans bollplank den kedjerökande Caroline Söderström firar triumfer, agerar perfekt i synk. När Jesper Söderbloms rollfigur kommer in och härjar lyckas man också då bibehålla greppet. Ensemblen har förmodligen haft nytta av tekniker tillägnade i produktioner som Ship Of Fools, Mr. Burns, Idlaflickorna och Vi hade i alla fall tur med ramavtalet. Koreografin är av högsta tänkbara kvalitet. Rörelseschemat och blickarna ger oss mitt i prick tre förvirrade viljor, vars samarbetsförmåga obönhörligt sätts på prov. Rickard Hasslingers instruktioner realiseras på ett obetalbart sätt i varje moment. Det är väldigt roligt att beskåda. Evers och Söderström utvinner fenomenalt mycket genom kroppsspråk. Och Söderbloms stöddige glidare visar med varje gest vikten av att ha kontroll.
Tajmingen sitter galant och bäddar för storartat skådespeleri. Regissören gör de ständiga krumbukterna till en hejdlös drift med ganstergenrens tugg. Dessa beklagansvärda existenser kläs bokstavligen talat av på bara skinnet. Sånginsatserna är nästan lika fullgoda som de utslungade dråpliga replikerna och den vulgära estetiken. Förbluffande att Fredrik Evers, Caroline Söderström med flera håller en sådan nivå. Därtill demonstreras oklanderlig artikulation. Till skillnad från experternas röster i Wicked förfogar skådespelarna över oklanderlig artikulation. Varje ord når ut i salongen. Vad beträffar erfarna trion Evers, Söderström och Söderblom tangerar deras bedrift det bästa de gjort i huset vid Götaplatsen, vilket ger en uppfattning om exponerade yrkesskickligheten.
Texterna innehåller fyndiga rim. I motsats till rutinerade Hugo Aavaranta Hansén avhåller jag mig däremot, från att hävda att nya sångerna tillhör det bästa Demian skrivit. De fyller sin funktion och sveper fram som en frisk fläkt. Men vill inte påstå att refrängerna sätter sig i skallen.
Lyckligtvis uppstår ingen glorifiering av tre vinddrivna existenser. Deras samlade beteende framstår istället som löjeväckande. På Dramaten kan pjäs på repertoaren, förödande nog, tolkas som att gängkriminella är samhällets olycksbarn. I Stugfeber antyds på slutet det sociala arvet. I övrigt slipper vi ursäktande förklaringsmodeller. Min tredje invändning rör tiden vi genomlider med hänsynslösa dåd och kriminella klaner som styr i så kallade utsatta områden.. Även om musikalen parodierar bör understrykas att behovet för en sådan här skröna aldrig varit mindre. Ofrånkomligt att Lars Demians manus och sångtexter ger lite dålig smak i munnen, med tanke på alla offer för eskalerande våldsvåg. Detta dilemma till trots ska ånyo betonas vilken hög klass de uttrycksfulla skådespelarna håller, musiken inte att förglömma.
Pressfoton: Ola Kjelbye
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
Manuset är mer än 40 år. A Chorus Line hade uruppförande 1975 i New York, USA. Den ursprungliga Broadwayuppsättningen koreograferades och regisserades av Michael Bennett, och blev nominerad till tolv Tony Awards, varav den tog hem nio. Dessutom fick den 1976 års Pulitzerpris för drama och Laurence Olivierpriset för bästa nya musikal. Musikalen hade spelats 6.137 föreställningar då den lades ner 1990. Sverigepremiär hade musikalen på Oscarsteatern i Stockholm 1979. Den sattes sedan upp på Göteborgsoperan med premiär den 19 oktober 2002.
Positivt är att denna uppsättning ger unga förmågor chansen att få dansa på scen. Praktikanter som medverkar i produktionen kommer från utbildningen Stockholm Musikalartistutbildning årskurs 2 och 3 – BASE23.