Musikalrecension

Av John Kander och Fred Ebb (sångtexter)

Manus: Joe Masteroff (baserat på pjäs John van Druten samt berättelser av Christopher Isherwood)

Svensk översättning: Rikard Bergkvist

regi: James Grieve

Musikaliska arrangemang och dirigent: David White

Dirigenter: Magnus Larsson, Aivis Greters

Scenografi och kostymdesign: Lucy Osborne

Koreografi: Rebecca Howell

Ljusdesign: Richard Howell, Oliver Fenwick

Ljuddesign: Tom Gibbons

I rollerna: David Lundqvist, Kerstin Hilldén, Tobias Ahlsell, Siw Erixon, Lars Hjertner, Karin Mårtensson Ghods, Anders Wängdahl (samtliga har ersättare)

På scen också ensemble, musiker och barnkör

GöteborgsOperans orkester

Premiär 1/10 2022

Spelas till och med 29/3 2023

Publik som uppnått pensionsåldern har förstås filmversionen med oförglömlig Liza Minelli på näthinnan. I mitt fall fungerar möjligen dess starka genomslag som ett slags deja vu. Mångfaldigt prisade musikalen vars urpremiär ägde rum 1966, bygger på pjäs från föregående decennium och självbiografiska berättelser från brittiske författaren Christopher Isherwood, främst romanen Farväl till Berlin (sv. övers. 1954).

Fick för egen del den gränsöverskridande affirmativt frivola tidsandan från Berlin levandegjord, vid läsandet av Elin Broadys roman Nätterna på Winterfeldtplatz och en biografisk fantasi om Karin Boyes vistelse i Tyskland av Jessica Kolterjahn. Fast det inte hör till ovanligheterna att musikalen sätts upp – Dramaten i fjol och 2006 i Göteborg på Rondo exempelvis – var det första gången jag såg Cabaret. Däremot är det sällsynt att musiken framförs av fullskalig orkester, vilket tack och lov sker på GöteborgsOperan.

Kan ses som en ödets ironi eller paradox att en ohämmad erotisk subkultur kunde frodas, i samma land som nazistpartiets maktanspråk och ondska vässade musklerna, växte sig gradvis starkare tills förödande herraväldet var ett faktum. Att depression och utbredd fattigdom präglade en splittrad nation finns endast indirekt i manus. Fräulein Kost hävdar exempelvis att om matroser skulle portförbjudas kan inte hyran betalas. Däremot åskådliggörs förtjänstfullt utmålandet av gemensam fiende och konformismens konsekvenser. Historiskt avskyvärda begreppet ”Entartete Kunst” är ju en god illustration härvidlag.

Musikalen Cabaret uppmanar i ord och ton till kamp för självförverkligande, förespråkar att människan ska slippa leva ensam. Den övertygande uppsättningen blir en påminnelse om hur förgörande totalitära ideologier är. Regissören i det internationella teamet hyser uppfattningen att scenberättelsen har skrämmande relevans. Instämmer med ståndpunkten om den utvidgas till att omfatta fler hot än nationalism och högerextremism. Islamism och kommunism ska också uppmärksammas, klassificeras som totalitära ideologier precis lika viktiga at belysa och varna för. (Att Muslimska Brödraskapet har nazistiska/ fascistiska rötter har påtalats av initierade källor, en omständighet som borde spridas brett.)

Med tanke på relationerna på burleska frizonen Kit Kat Club för snart hundra år sedan, borde det inte göras musikal om förtrycket mot kvinnor och hbtq-personer i islamska stater? Budskapet lyder: alla ska få vara den man är utan att behöva be om ursäkt för sin läggning ( en devis som underförstått bara kan existera så länge inte någon tar skada). Vilka som gjort Malmö otryggt för judar kungörs fortfarande inte officiellt. Fungerar utmärkt att läsa in mer nyanserade bild i en mångbottnad musikal, vars credo lyder pluralism, frihet och njutning på lika villkor.

Spektakulär scenografi märks framför allt i hur kulisser byts och återkommer horisontellt och vertikalt. Upplägget med interiörer i boxar vilka omger spatiösa nattklubben är genialt. Scenens tekniska finesser utnyttjas maximalt, vilket vi åskådare uppskattar.

Hög tid att uttala sig om musiken och framförandet av den. Cabaret förknippas ju i första hand med en handfull medryckande klassiska sånger. Och de gör intryck, också när de som här medvetet tonats ner något i vokalt omfång. Ensemblen imponerar i titelmelodin med kongenial koreografi. Håll min mamma utanför är en kul bagatell och Tobias Ahlsell blir utan uppseendeväckande åthävor trovärdigt gripande när Om du stannar eller går framförs. David Lundqvist som imposant konferencier är emellertid den store dominanten, äger scen med sin aura och myndiga stämma.

Orkestern gör på sedvanligt maner strålande ifrån sig. Parentetiskt kan nämna att några jazzvänner ingår i orkestern. Ytterligare några ingår i jazzkapellet på scen vars medlemmar alternerar. Den ende jag tror mig ha känt igen i ett kortare solo är Sven Fridolfsson på saxofon. Vad beträffar musiken med sin koppling till tidiga Broadway-musikaler är jag inte lika förtjust. Den halva besvikelse som uppstår förvånar möjligen, någon kanske höjer på ögonbrynen. Dock, registrerar för mycket av ”umpa-bumpa” , vaudeville-liknande musik och ett sound synonymt med just genren kabaré och cirkus. Som mest intressant blir det när mönstret bryts. Suggestiva rytmen när det sjungs om pengar, kvidande saxofonsolot (Frida Thurfjell?) från kapellet på scen, anstrykningen av Kurt Weill, stundtals expressionistiska tongångar när nazismens framfart signalerar sin närvaro samt en sekvens med tydliga influenser från Stravinskij.

I andra aktens begynnande upplösning markerar James Grieve sitt goda handlag. Orädd låter han handlingen obönhörligt utvecklas gradvis genom att våga vila i nyckelscener. Roteras kring två parallella kärlekshistorier med förhinder. Förutom Sally Bowles förhållande med den naive och bisexuelle författaren i behov av pengar (Isherwoods alter ego även om denne är amerikan) finns de belysande giftermålsturerna mellan judiske frukthandlaren och hans pragmatiska hyresvärdinna. Manuset och bearbetningen av ursprungliga uppsättningen i New York, bör definitivt rankas som ett av de bästa som skrivits till en musikal. Slutet är med nödvändighet dystert, utan att man lämnar föreställningen så förtvivlad som handlingen indikerar.

Kanske något missvisande att kalla Kerstin Hilldén blek i sin första roll på GöteborgsOperam. Kan emellertid slås fast att hennes Sally Bowles, bara har bråkdelen av den karisma som David Lundqvist besitter. Den depraverade, cyniske vägvisaren till lasternas behagfulla näste som har reda på människors drifter. Lars Hjertners rutin lyser igenom i rollen som aningslös judisk affärsidkare. Och som nämnts gestaltar Tobias Ahlsell trovärdigt den utifrån kommande, häpne och distingerade mannen med skrivkramp. Karin Mårtensson Ghods behärskar musikalens komiska inslag, excellerar i situationskomik á la Ray Cooney-fars.

Manus: Hanna Nygren

Regi & koreografi: Kaja Giertz (konstnärlig ledare Helsingborgs Stadsteater)

Musik & sångtexter: bob hund

Kapellmästare: Jonas Jonasson

Scenografi, kostym & maskdesign: Helle Damgård

Ljusdesign: Mikael Sylvest

Dramaturg: Marie Persson-Hedenius

I rollerna: Elin Nordin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swartling, Karin Li Körsbärsdal (= bob katt) Thomas Öberg, Jonas Jonasson, Johnny Essing, Mats Hellqvist, Conny Nimmersjö och Christian Gabel (= bob hund).

Göteborgspremiär 18/11 2021

Spelas på Stora Teatern i Göteborg till och med 21/11

Inte helt nödvändigt, men underlättar väsentligt om man har ett (positivt) förhållande till Bob hund. Är inget hardcorefan. Däremot tagit emot deras ordlekande skeva musik sedan Hultsfred 1994. Recenserat dem tre gånger i närtid. Berättade för kapellmästaren efteråt att jag rankar dem än högre än samtida, nu nedlagda, storheter som Soundtrack Of Our Lives och Kent. Lämnade Stora Teatern som siste man ur publiken med en go känsla. Efteråt inser jag att vissa invändningar mot manus behöver resas. Men musikalens kvinnliga fokus kändes lika befriande som välgörande. Största överraskningen var att Helle Damgård hade fått i princip fria händer, likt ett tindrande barn som får vad det pekar på i en leksaksbutik.

Bob hund har ofta rört sig utanför boxen, förmått ytterst kreativt att inmuta ett eget universum. Sångaren Thomas Öberg kallar dem för förvirrade intrycksförmedlare. Egen festival har arrangerats, museum inrättats, instrument både utaktionerats och stulits, tevesänd opera tillverkats , det har sjungits på engelska under namnet Bergman Rock och nu är sextetten i högsta grad involverade i musikal, på initiativ av dramatikern Hanna Nygren.

Apartstämpeln odlas gärna. Minns jag rätt från intervju, har medlemmarna varken körkort eller gjort lumpen. Deras kreativa annorlundaskap får dem att dras till nya utmaningar, inte sällan med absurd prägel. Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat kvalar definitivt in i sådan kategori. Och som basist Mats Hellqvist påpekar i podd: Inte kunde han tro för några år sedan att han skulle stå på scen, ha ett antal repliker att hålla reda på emellan ordinarie syssla. På varenda Bob hund-konsert (rättmätigt har gruppen utsetts till bästa liveakt flera gånger), är det ju frontmannen Thomas Öberg som stått för allt snack.

Första som slår en i öppningsscenen är det massiva beatbaserade soundet á la techno, i häradet av Daft Punk och annan elektronisk dansmusik. Bob hund har dock kvar sin omisskännliga identitet, trots att de i detta segment befinner sig ljusår från sitt gnissligt primitiva sound, som skördade framgångar för tjugofem år sedan. Låter larmigt och fett ösigt inramat av smart text.

Medlemmarna i Bob hund har förvandlats till spöken, vars självpåtagna uppdrag består i att få kvinnliga rockbandet Bob katt att hålla samman. Särskilt andra akten kretsar kring kvintettens olika viljor. Alla hinder för att kunna repa ihop, skaffa skivkontrakt och breaka är musikalens narrativ. Passar in att jämföra med den räcka av till synes oöverstigliga problem, som uppstår i galna glädjepillret The Commitments. En grundläggande tes hos manusförfattaren är att kvinnor med passion för att göra egen musik och sukta efter berömmelse, måste vara beredda att offra mycket, rent av mer än manliga kollegor. (Hon och hennes favoritband delar målsättningen att ta död på myten om att sann konst skapas av lidande konstnärer.) Möjligen en orsak till att det numera existerar så få omtalade band med enbart kvinnor -förekommer oftare inom jazzen. Ett akut bekymmer för Bob katt består i att Katja ( Karin Li Körsbärsdal) drabbas av skrivkramp på grund av ohanterlig livssituation.

De maskförsedda spökena tjuvlyssnar, följer med spänning skeendet likt änglarna i Himmel över Berlin. Blir osams om inriktning och somliga ställer frågan vilken energi det är värt att lägga på projektet. Som betraktare gör man bäst i att släppa alla anspråk på logik. Funderingar på varför varuhusinteriören och alla snillrika varianter på kundmeddelanden konstant utgör kuliss, oavsett om tjejerna är i replokalen eller i någons lägenhet får man bara släppa. Thomas Öberg har, inte oväntat, tilldelats musikalens första fyndiga monolog där förutsättningarna förklaras. En skojfrisk, typisk ljudeffekt blir vi varse tidigt i föreställningen.

I mitt korta samtal efteråt med Jonas Jonasson (utsökt i egenskap av huvudansvarig för musikens utformning) ges på förfrågan, beskedet att cirka hälften av musiken är förinspelad. För egen del tippar jag att det är mer. Att skådespelarna sjunger flera av deras låtar enskilt eller i finalen med upphovsmännen, har inneburit mycket stimulans och extra arbete förstås. De sjunger bra. tar i så att de nästan spricker, vilket kan misstänkas vara ett medvetet drag av regissör Kajsa Giertz. Fin kontrast då att höra kvintettens nedtonade stämsång i Blommor på brinnande fartyg.

Flera nya sånger har knåpats ihop av Bob hund, varav lätt euforiska I regnbågsfärgat åskmoln lyfts ut till musikalens signatur. Vissa texter fladdrar förbi som fragment (Jag rear ut min själ…). Somliga låtar görs i avkortad version för att passa in i berättelsen. Fyra låtars texter har tryckts i programhäftet. En av dem får jag för mig är en rip off på hit med Lovin´Spoonful, fast kan vara slump. Fröjdas åt smärre solopartier och basintron. Tänker på Conny Nimmersjö som går igång och tar fram dist och rundgång med sin svajarm. En annan kul ingrediens är förekomsten av allsköns instrument som kompletterar bakgrunde,r eller illustrerar stämningar. Har i anteckningarna plussat särskilt för exempelvis kompromisslösa tyngden i Dansa efter min pipa (aftonens stänkare i krysset) och underbara Hjärtskärande rätt. Tra la la lilla molntuss i ny skepnad genom långsamt skenande, stadigt sound tillhör också kategorin definitiva hits.

Musikalen är uppemot tre timmar inklusive paus, vilket hade kunnat kortas. Skulle kunna ha skurit i intrigens förlopp. Ett annat alternativ vore att tillfoga ytterligare ett knippe låtar, vilket hade väckt jubel. Publiken har givetvis lockats till musikalen tack vare musik de förälskat sig i. Och fånigt nog sitter man efter refrängbehängda finalen och hoppas på extranummer.

Uppskattningsvis sista halvtimman tappas tempo. Vidare faller ett par inslag inte riktigt väl ut. Gäller dels makaber konfrontationspsykologi, dels en periodvis tvångsintagen pappa, vars beteende förpestar tillvaron för en av Bob katts medlemmar. När de häver ur sig sin version av Jag är stark som en hare, osar det av desperation istället för skönsång. Frustrationen blir uppenbar, vilket förvisso är poängen med numret. Kvinnorna ansvariga för uppsättningen missar tyvärr att knyta ihop säcken, vilket lyckligtvis inte påverkar helhetsomdömet.

Det faktum att jag sällan sett så många klädbyten, så fräck scenografi och dito ljusdesign (höj- och sänkbara lysrören en av flera underhållande knep) jämte tekniskt stimulerande scenlösningar får inte utelämnas. Ögongodis i sig värt halva biljettpriset. Lätt överdrift. Dock, tillförseln av fantasifull rekvisita och enormt omfattande ”persedel-förråd”, transporterat från Helsingborg där musikalen spelats i flera veckor, var en sällsam upplevelse.. Rungande applåder till alla inblandade.

Hävdar som bör ha framgått att Bobhundmusikal nära nog inkasserar en femetta. Listar ytterligare argument. Den kvinnokraft/ girl power som utstrålas i ett par sekvenser trots provkartan av schismer. Att höra Christian, Conny, Johnny, Jonas och Mats tryggt leverera repliker från scen, vilket måste betraktas som en otrolig raritet. Kajsa Giertz uppfinningsrika koreografi, som visar att skådespelarna behärskar ännu ett effektivt uttrycksmedel. Ordkonsten vilken symboliserar ett av rockgruppens obestridliga varumärken, vars rim glassplitter – fågelkvitter utgör en sorts fulländning. Fyndiga floran av kundmeddelanden i varuhusets högtalare. Drömscenen i andra akten, Och sist men inte minst – snarare främst av alla beståndsdelar – känslan för outslitliga, egensinniga melodier upphängda på glädjerusiga krokar.

obs fotografierna är från föreställning i Helsingborg.