• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikalrecension

Teaterkritik: En värsting till syster är mestadels parodisk glittrig glamour än halleluja moment

4 oktober, 2019 by Lotta Altner

Foto: Mats Bäcker

En värsting till syster 
China teatern 3 oktober 2019
Bok av Cheri Steinkellner och Bill Steinkellner
Regi och översättning Albien
Koreografi Siân Playsted
Scenografi Andreas Bini
Kapellmästare Janne Radesjö
Kostymdesign Camilla Thulin
Mask & Perukdesign Sara Klänge
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign Oskar Johansson

Att göra en film av en bok och en musikal efter en film är aldrig en lätt match. Grunduppsättningen från Usa har dessutom turnerat runt i större delen av världen i nästan 20 års tid. Att Woopi Goldberg fått en massa priser för sin roll som syster Maria Deloris, gör att hela storyn är välkänd. Om en svensk tolkning ska kunna konkurrera om intrycken behövs mycket gammalt in i nya förpackningar och ge en och annan överraskning. ”Glöm Jehova, är ska ingen sova” 

Kvällens störst wow-upplevelse är utan konkurrens scenografin. Det är så mästerligt och genomtänkt att till och med ett vant öga och en inbiten kyrkobesökare inte kan se sig mätt på bytena, färgerna och underfundigheterna. Sällan har mina blåa ögon blivit så imponerade.

Uppsättningens största nyckelfråga under kvällen är, kostymerna. Självklart behöver musikalkläder en uns glamour och bling bling för att med hjälp av tempo och stilarten i sig lyfta handlingen till en lättsammare nivå. Kläderna i den här uppsättning chockar dock till en helt annan nivå. Allt är alldeles för överdrivet, vilket jag inte trodde att nunneskrudar ens skulle kunna bli. Jag har mycket svårt att förstå syftet med att man måste gå så enormt mycket över gränsen. Kanske vill man chocka? Kanske vill man verka modern? Min känsla blir bara att man enbart vill ge skenet av parodiska nunnor med mycket lite själ utan genuina personligheter. Det gör mig nästan lite ledsen att man vill förpacka konceptet så, när det verkligen finns härliga och roliga rollkaraktärer som man hade kunnat ta tillvara på. Jag förstår inte alls varför man exempelvis mot slutet klär ut dem i kläder som påminner om pråliga polska folkdräkter. Ingen av de agerande nunnorna har så små personligheter eller röster att de behöver den typen av utklädning. Det förminska skådespelarinsatserna på ett populistiskt vis och jag blir nästa generad på deras bekostnad.

Föreställningen har definitivt sina skämtsamma och roliga inlägg, där man drar på smilbanden många gånger. Däremot känns handlingen och replikerna ofta mycket tunna och jag funderar mycket kring originalmanuset och översättningen. Det blir aldrig bra när man låter sig nöjas med ”swenglish” i dialogerna. Det kan bli så enormt fånigt när man översätter engelska ord, ordagrant. Man borde söka efter en undermening och ge av den istället. Exempelvis så finns det massvis av bättre ord än ”baby” att säga till sin käresta. För vem vill bli beskylld för att med dålig betoning pålysa ordet spädbarn i ömma stunder med en annan vuxen. 

Det svåraste med att ha en musikalisk föreställning med skådespelare, sångare och dansare, är om inte alla aktörer är lika bra på alla sina moment på scen. Har man en begåvad och klockren skådespelare som Suzanne Reuter på scen, kan ingen annan i hennes närhet, i hennes scener komma undan med vad som helst. En mycket bra skådespelare förstör på så vis för en annan vars större styrka kan vara sång eller dans. Därför var det också mycket tråkigt att Karl Dyall inte hade en större rollkaraktär, eftersom han tillhör en smal skara av dansare som enligt amerikanska Hollywood mått även kan agera och sjunga på liknande nivå. 

Gladys del Pilar är en underbar sångerska och är det även i den här föreställningen. Jag hade dock gärna sett att hon hade gett Deloris lite större personlighetsdrag av en tuff brud. Istället upplever jag att vi fick allt för mycket plattityder och glittrig lyxförpackning.     

Självklart kan man inte förvänta sig eller hoppas på några djupgående teologisk kunskap i en musikal. Däremot skulle musikalens totala intryck vuxit om man bara hade finslipat det allra självklaraste i böner, bibelcitat eller grundläggande kristendoms kunskaper. Det är ju när man är påläst om något som man skulle ha kunnat kosta på sig att vara satirisk mot kyrkan och kristligheten. Nu blev det ibland enbart parodier och några burleska försök till enkla poänger. 

Jag gladde mig avslutningsvis åt att systerskapet och kärleken mellan systrarna fick en inramning och betoning som är viktig. För det är ju gemenskapen och uppoffringen i deras tjänster som ger den rätta balansen till varför nunnor väljer i glamourfritt liv i det fördolda.

Ensemble Gladys del Pilar, Suzanne Reuter, Kim Sulocki, Karl Dyall, Alexander Larsson, Klas Wiljergård, Fernando Fuente, Peter Gröning, Birgitta Rydberg, Charlott Strandberg, Edda Irestad, Ayla Kabaca, Åsa Bergh, Nina Hammarkullen, Elenor Margareta Erikson, Anna Werner, Annette Belander, Annika Herlitz, Anna Lidman, Jesper Blomberg, Tony James Andersson, Nils Axelsson, Tomas Totten Strömberg. 

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Toppnytt

Barnen och koreografin avgörande ingredienser i helgjuten musikal – Oliver på GöteborgsOperan

21 september, 2019 by Mats Hallberg

foton Lennart Sjöberg

Text och musik: Lionel Bart (baserad på roman av Charles Dickens)

Översättning: Ulricha Johnson

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medregissör: Victoria Brattström

Musikaliskt ansvarig och dirigent: Björn Dobbelaere

Dirigenter: Susanne Vibaeck Svanekier, Martin Nagashima Toft

Scenografi: Frida Arvidsson

Kostymdesign: Lehna Edvall

Ljusdesign: Tobias Hallgren

Premiär 14/9 2019 på GöteborgsOperans Stora scen (recension från föreställning nr 2 20/9)

Spelas till och med 26/4 2020

Av den stora skaran barn som genomgått ettårig “Oliver-skola” utkristalliserades 69 stycken uppdelade i tre arbetslag, rekord för antalet barn på denna scen, individer som med liv och lust ville befinna sig i rampljuset. Skulle tippa att de har en snittålder på 10-11 år. Truppen jag ser är fenomenal, har precis den fullkomliga närvaro som Benke Rydman eftersträvat. Det annorlunda perspektivet framhävs verkningsfullt, är drivkraft i Dickens indignationsroman från 1838, skriven i skarp protest mot tidens fattigvårdslag som i praktiken förnekar de yngsta deras människovärde. Blir så avslöjande och engagerande med barn i fokus. Såg på Göteborgs filmfestival åtskilliga berörande filmer, vars gemensamma nämnare stavas barnskådespeleri. En som två gånger vänt på steken genom att lära mellanstadieelever, att spela allvarstyngda vuxna är Erik Holmström i Malmö.

Att Oliver vars urpremiär ägde rum 1960 blev Lionel Barts enda succé har fått bedömare att höja på ögonbrynen. Obestridligt är att han var en fena på att få ur sig trallvänliga teman/refränger. Här vimlar det av dem i en music hall – tradition, även om jag i motsats till Dobbelaere inte vill påstå att musiken håller högsta klass. Berättelsen om den föräldralöse pojke som har fräckheten att på barnhemmet be om större portion, blir utackorderad, kommer i dåligt sällskap och får olika vårdnadshavare innan han räddas; kan ses som arketypisk skildring av orättvisor och motsättningar. På botten av pyramiden alla maktlösa i trasproletariatet. Överst klicken parasiterande societet varur ett barnlöst par utgör det goda undantaget. Blir i andra akten både lite rörigt och rafflande, vilket antagligen beror på att Oliver Twist först skrevs i följetongsformat. Upplösningen är brutal, egentligen barnförbjuden.

Ansvariga för det visuella har lyckats i sitt uppsåt: att utgå från ett skitigt skimmer med vuxna som mestadels groteska figurer. Till den stämningen adderas miljöer från de besuttna jämte några minnesvärda, sagoaktiga scener. Dystra intrigen uppvägs av fräckt koreograferade, glättiga sång- och dansnummer. Innovativa geniet Benke Rydman har haft tacksamt stoff att laborera med. Hans igenkännbara, egensinniga stil (som jag älskade med Bounce och i Eldfågeln), går återigen hem hos salig publik. Medregissör Victoria Brattström gör stor nytta i egenskap av handläggare för verbala framåtrörelsen. Den för framgångsrika musikaler viktiga balansen mellan stora svepande gester och intima stunder fungerar klanderfritt, vilket säkerligen är båda regissörers förtjänst.

Scenografin är påkostad och genomtänkt utan att vara lika spektakulär som i “Fantomen” eller “Ringaren”. Murriga färger varvas med pastell. Man har byggt fiffigt med moduler och konstruerat en välvd bro som när den syns i full storlek, under sig härbärgerar Fagin (David Lundqvist) och hans brådmogna liga av ficktjuvar. I denna delvis satiriska berättelse med stort socialt patos, är som väntat ensemblen utmärkt. Produktionen klarar galant att fylla ut kostymen (läs 250(!) stycken) utan inlånade fixstjärnor.

Finns gott om talang och rutin på scen. Erfarne David Lundqvist gör Fagin, klämd emellan sköldarna, på ett underhållande och karismatiskt sätt. I betydande roller ses garvade proffs som Anna-Maria Hallgarn, Tobias Ahlsell (ondskefulle Sikes), Åsa Fång och Lars Bethke. Mångsidige och kolossalt rutinerade Bethke, åstadkommer ett distinkt porträtt av hedervärde Mr Sowerberry. Genom känsligt agerande och förträfflig sångkonst heter den stora sensationen Caroline Gustafsson. Nancy är hennes första roll på GöteborgsOperan. Efter formidabla solon måste klyschan “vilken enorm debut” tas fram.

Kanske inte det mest iögonfallande eller omskakande jag sett i musikalväg. Däremot ytterst sevärt i form av medryckande sånger och dito synkade rörelser. Lekfull mitt i det otäcka! Och den dramatiska handlingen med angeläget budskap har relevans även i vår tid.

Att resultatet av allas insatser renderade i långa stående ovationer, förklaras främst av de utexaminerade från “Oliver-skolan”. Attacken från barnen som vid utspisning längtar efter läckerheter, har enastående kvaliteter, tillhör tveklöst de bästa öppningsscener jag bevittnat alla kategorier. Då befinner sig tjejerna längst fram i “frontlinjen”. Annars är Oliver i mångt och mycket grabbarnas arena. Halvdussinet stora gruppen ficktjuvar under Dodgers (Enis Syla under föreställningen jag var på) ledning är kavat samtrimmade, vilket väcker beundran. 12-årige Mathias Graffner var den jag såg gestalta huvudpersonen. Inte nog med att repliker och rörelser behärskas till fullo. Den spröda, klara rösten hade sådana hjärtskärande dimensioner, att hans vokala prestationer ska omnämnas som suveräna.

foton Lennart Sjöberg

Arkiverad under: Musikalrecension, Scen

Teaterkritik: Kallskänken- Naket och humoristiskt om deltidsarbetarens tuffa kval

22 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: Maximilian Mellfors

Kallskänken -poetisk kabaré om makt och mackor
Premiär. 17 Oktober
Av: Jenny Wrangborg
Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén
Regi: Dan Turdén
Scenografi, kostym och visuellt koncept: Marie Abildgaard Moberg
Dramaturg: Eva Sunmo
Musik: Safoura Safavi
Producent: jonas Diller
Med: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

Vi har alla varit där. De omänskligt tidiga morgnarna, de dåliga arbetstiderna och de tunga, oergonomiska lyften. Och allt för en skitlön. Som timanställd ungdom är det livets hårda skola som gäller. Deltidsarbetarens tuffa leverne skildras med bravur i Dan Turdéns tolkning av poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Kamraterna vid Teater Brunnsgatan Fyra ger oss en härlig kabaré med musik och poesi med teman kring makt, mat och orättvisor.

Med Kallskänken går Wrangborg i arbetarförfattarnas fotspår. På samma vis som Harry Martinsson berättade om industriarbetarens leverne lovsjunger hon kökspersonalens visa. Det är slitsamt. Ärren sätter sig på kroppen. Lederna verker. Sexismen förnedrad och hotet om varsel finns ständigt närvarande.

På scen ser vi fyra personer med svarta förkläden och stripigt hår. De är ängsliga varelser. Det är först när platschefen lämnar skutan som de viktiga frågorna flyter upp till ytan. Det är där du sa om rasterna stämmer det verkligen? Varför fick jag inget OB-tillägg? Varför ska man vara med i facket?

Med Kallskänken synliggör Wrangborg strukturer och maktförhållanden i en tuff och orättvis bransch. Med sång och musik, skriven av Safoura Safavi, tacklar Dan Turdén och ensemblen det klassiska alstret. De är välskrivet och välspelat. Wrangborg finns själv med på scen. Hon spelar den oförstående kökschefen vars empati gentemot de anställda är obefintlig. I övriga roller ser vi Johanna Lazcano, Alexander Ohakas och Kajsa Ekström. I ett virrvarr av berättelser och skeenden med köket som epicentrum framträder många starka berättelser. Likt ett asplöv darrar Kajsa Ekström. Med rinnande mascara längs kinderna och en stirrig, räddhågsen blick står hon på köksgolvet – naken och utblottad. Skammen har tagit över kroppen. Hon vill bara försvinna från jordens yta. Vad tänkte hon när han skrev på kontraktet för ett sådant jobb med både bristande skyddsnät och en påtaglig stress?

Med humor och värme manifesteras Wrangborgs träffsäkra diktberättelser. De slitsamma kökslivet får i Dan Turdéns tolkning ett mänskligt ansikte. Kallskänken klär av människan och visar på vår sårbarhet. Det är ett desperat rop på hjälp, men utan gensvar. Men kvar finns drömmen, drömmen om ett värdigare liv:

Vi var unga. Skulle bara jobba lite extra. Blinda idioter. Klarade oss själva. Facket kostade bara pengar. Alltid på väg någon annanstans. Nästa år skulle vi hitta drömjobbet. Komma in på universitet. Människor med en dröm om att ses som människor.
// Jenny Wrangborg

 

Foto: Maximilian MellforsPetter Stjernstedt

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Sentimental slagkraftig megaproduktion angår alla – Ringaren i Notre Dame på Göteborgsoperan

23 september, 2018 by Mats Hallberg

Mats Bäcker

Musikal i två akter

Baserad på roman av Victor Hugo och sångtexter från Disney´s film

Musik: Alan Menken

Text: Stephen Schwartz

Svenska sångtexter i nyöversättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson

Manus: Peter Pernell

Regi: Thomas Agerholm

Scenografi och ljusdesign: Benjamin La Cour

Koreografi: Lynne Kurdziel Formato

Dirigenter: Bjorn Dobbolaere, Marie Rossenmir, Lars Kvensler

Göteborgsoperans kör och orkester + 32 musikalartister

I ledande rollerna: Martin Redhe Nord, Marsha Songcome, Joa Helgesson och Jonas Eskil Brehmer

Spelas till och med 6/4 2019 på Göteborgsoperans stora scen

Presenteras i samarbete med Fredericia Teater i Danmark och Music Theatre International Europe) / Disney

Säsongens långkörare är en skräckromantisk och spektakulär musikal, en hjältesaga daterad till Paris sent 1400-tal. Manus bygger som bekant på en berömd roman från 1831 av Victor Hugo (känd också för Samhällets olycksbarn), medan sångerna hämtats från en sentida filmversion av Disney.  Uppsättningen har med smärre modifieringar gjorts tidigare i Danmark, där scenen inte var lika stor. Just scenbygget och ultramodern teknik är en av anledningarna till att musikalen väcker starka reaktioner i salongen. En snillrik scenografi med interiör från katedral med dess klocktorn, gatuscener i Paris och den hemliga civilisationen Understaden är inte nog . Den förstärks vid några tillfällen av bildstormande 3 D-effekter och mullrande surroundljud. Ovanför orkesterdiket har man dessutom förlängt scenen, så att den liknar en catwalk, varvid skådespelarna kommer riktigt nära. Och sidorna används  för entréer, samtidigt som den bortersta ytan av den djupa scenen,  tjänstgör som utsikt.  Om man tillhör de som samlar på maffiga visuella intryck  blir man helt enkelt rikligt tillgodosedd.

Ur musikaliskt hänseende är det beklagligtvis mer tunnsått, istället jämntjocka klanger och förvånansvärt intetsägande tonspråk. Andra akten börjar lovande när orkestern ger det romska temperamentet lyster. Vidare ackompanjerar man snyggt ett antal solistavsnitt, vilka odiskutabelt toppas av Martin Redhe Nord.  Kompositörens verk är förhållandevis slätstruket utan erforderlig dynamik. En avsevärd skillnad mot hur det har låtit i exempelvis Fantomen på operan och Carmen. Eftersom den högpresterande orkestern är den samma,  vore det  ohederligt och  orättvist att lasta dem för trist inramning.  De som ska “hudflängas”  är enbart upphovsmannen och cheferna på Disney. Lyckligtvis är kören helt fantastisk! De förekommer i åtskilliga skepnader och sjunger oss rakt in i hjärtat.  Kören måste betecknas som världsklass tack vare precisionen, den vackra klangen och överhuvudtaget en svindlande vokalkonst.

Mats Bäcker

Huvudrollsinnehavarna är förstås inga duvungar. även om de inte kan inordnas under etiketten fixstjärnor. De sveper med oss i en skrämmande intrig med agerande och betvingande sång. Joa Helgesson vars diaboliske ärkediakon  ofördragsam lider i sitt ämbete, har ett fyrtiotal roller på meritlistan, i fjol Fantomen på operan.  Imposant vet han exakt hur man äger en scen, liksom Marsha Songcome som mest varit verksam i West End där hon prisats.  Hennes Esmeralda  var precis lika listig och lockande som  förmodats på förhand. Esmeraldas beteende och börd får förstås konsekvenser. Man frestar inte maktens män och utmanar ett bigott kyrkoväsende ostraffat, ett faktum som driver dramaturgin obevekligt framåt. Vi ledsagas av flera berättare.

Martin Redhe Nord tar sig an sin första huvudroll genom att glänsa, har en aura omkring sig som riskerar att placera medspelare i skuggan. Tvärtemot en del andra med repliker  ytterst trovärdig, skildrar övertygande förtryck och längtan. Rädslan vibrerar, sitter utanpå hans gestalt. “Bara den som är rädd kan vara modig”, säger  hon som är föremål för ringarens kärlek. Vidare besitter han vokala resurser, vars skärpa och hetta får åhörarna att smälta. Vi bevittnar  ett hejdundrande genombrott, när en ny stjärna tänds på en betydande scen. Redhe Nord förtjänar  i och med denna storartade, gåshudsframkallande prestation all tänkbar positiv uppståndelse.

Musikaler är normalt sett enkelspåriga och entydiga, belyser gärna kampen mellan ondska och godhet. I Ringaren av Notre Dame ger prologen en antydan om problematiken. Två bröder studerar på prästseminarium, varav den yngre är en förtappad rumlare som fördrivs och går under, medan den äldre så småningom blir -den mäktige Dom Claude Frollo, som gör sig till herre över det brorsbarn han lovar sin omvårdnad. Skyddslingen  växer upp instängd i kyrktornet, puckelryggig med missformat ansikte och  livlig fantasi. Att han vid sitt första besök i världen utanför erfar såväl grymhet som uppblossande kärlek, är de förutsättningar som ligger i den tämligen skrämmande  romanen.

Varifrån utgår skönhet, från uppenbara yttre faktorer, eller lika mycket  inombords från goda handlingar?  Vad gör hyckleri med människor i maktställning, när de tvingas förneka sin lust? (Ligger när till hands att associera till katolska kyrkans förtigande av upprepade sexuella övergrepp.) Och hur besvarar ett genomreglerat klassamhälle  upproriska grupper med rättmätigt anspråk på sitt människovärde -i en tid när några få besuttna hade rätt att förtrycka den stora massan ?  Se där angelägna frågeställningar att förhålla sig till, när de av utanförskap drabbade – Quasimodo & Esmeralda – tyr sig till varann i sin utsatthet. I Esmeraldas vädjande solostycke slungas  ytterligare en retorisk sentens ut: Vi har väl alla en plats i Guds famn? Onödigt att berätta hur det slutar. Skaffa biljett och se själva.

Bortsett från partituret består  produktionen av fullödiga beståndsdelar, något som avspeglades i långa, stående ovationer och värmande applåder efter flera scener.

 

 

 

 

Arkiverad under: Musikalrecension, Scen

Parkteatern: Stående ovationer för Stoppa världen

1 juni, 2018 by Rosemari Södergren


Foto: Markus Gårder

Stoppa världen – jag vill stiga av
Av Leslie Bricusse och Anthony Newley.
Regi och koreografi Hans Marklund
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Mask Rebecca Afzelius
Kapellmästare Andreas Landegren
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Parkteatern, Vitabergsparken Stockholm 1 juni 2018

En klassisk musikal som “Stoppa världen – jag vill stiga av” med kända örhängen är perfekt som premiärföreställning för Parkteaterns sommarsäsong. Ensemblen med Albin Flinkas i täten i huvudrollen som Lilleman fick stående ovationer. Publiken tände till ordentligt när den klassiska sången “Bygg upp ett högt berg” kom, publiken klappade takten och sjöng med.

Föreställningen har en stram, snygg koreografi, artisterna har bra röster, är duktiga dansare och musikerna är skickliga. Den här versionen kommer att fungera bra i Stockholm i sommar. Den har en hel del anspelningar och skämt från vår tid med och när den äkta Östermalmstjejen hade en liten vovve i handväskan döpt till Horace gapskrattade publiken.

När musikalen sattes upp för första gången i Sverige på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna blev det Jan Malmsjös stora genombrott. Jan Malmsjö var på plats bland premiärpubliken under Parkteaterns premiärkväll och jag tror att han var nöjd med sin efterföljare i rollen som Lilleman, Albin Flinkas.

Originalversionen av Stoppa världen – jag vill stiga av (engelska: Stop the World – I Want to Get Off) är en engelsk musikal som utspelas i cirkusmiljö. Musikalen följer Lillemans liv från födsel till död och är till stor del pantomim och enmansteater. En kvinnlig motspelare gestaltar såväl Lillemans hustru Evie som hans tre karikerade älskarinnor: ryskan Anja, tyskan Ilse och amerikanskan Ginnie. Kända melodier från musikalen är “Bygga upp ett stort berg” och “Vad för en tok är jag?”.

I den svenska uppsättningen på Scalateatern med Jan Malmsjö var Lilleman sminkad och uppklädd till clown. Parkteaterns uppsättning har flyttat till vår samtid, till Stockholm och en värld som tycks snurra allt snabbare och Lilleman och övriga roller är alla klädda i snygga svarta kostymer och slips. Lilleman är ett barn av vår tid. Han vill passa in och han vill bli rik.

Parkteaterns uppsättning är en avkortad version på en timme och en kvart och är anpassad till Parkteaterns format. Det är klart ett en hel del faller bort när en helaftons-föreställning kortas ned till en dryg timme – men det fungerar bra. Lillemans tyska älskarinna har plockats bort men ryskan och amerikanskan finns kvar och de spelas av samma artist, Jessica Heribertsson, som spelar hans fru Eva.

Jessica Heribertsson fungerar mycket bra tillsammans med Albin Flinkas. Hon har en gedigen bakgrund inom både sång och dans. Hon har studerat på Balettakademin i Göteborg och har haft flera musikalroller. 2007 blev hon nominerad till Guldmasken för rollen som Joanne i Rent på Göta Lejon.

Originalmusikalen hade premiär på Queen’s Theatre i London 20 juli 1961 med Anthony Newley både i huvudrollen som clownen “Lilleman” och som regissör. Newley följde sedan med till Broadway 1962, där den gick 555 gånger.

Medverkande
Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund och Rebecka Meiselbach.

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musikal, Parkteatern, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

Björn Sjöö Ung och … Läs mer om Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

Gratis film till alla över 70 år från 9 april till och med 31 maj

Mellan den 9 april till och med 31 maj, … Läs mer om Gratis film till alla över 70 år från 9 april till och med 31 maj

Lyssna: Andreas Moe – Hey Lulu

Andreas Moe har släppt sin andra låt för … Läs mer om Lyssna: Andreas Moe – Hey Lulu

Rumänska filmdagar i Sverige visas online och erbjuder gratis biljettbokning

Rumänska filmdagar i Sverige 15-18 april … Läs mer om Rumänska filmdagar i Sverige visas online och erbjuder gratis biljettbokning

Titta: Texas – Mr Haze

Texas har nu släppt videon till senaste … Läs mer om Titta: Texas – Mr Haze

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in