Musikalrecension

Text och musik: Lionel Bart (baserad på roman av Charles Dickens)

Översättning: Ulricha Johnson

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medregissör: Victoria Brattström

Musikaliskt ansvarig och dirigent: Björn Dobbelaere

Dirigenter: Susanne Vibaeck Svanekier, Martin Nagashima Toft

Scenografi: Frida Arvidsson

Kostymdesign: Lehna Edvall

Ljusdesign: Tobias Hallgren

Premiär 14/9 2019 på GöteborgsOperans Stora scen (recension från föreställning nr 2 20/9)

Spelas till och med 26/4 2020

Av den stora skaran barn som genomgått ettårig “Oliver-skola” utkristalliserades 69 stycken uppdelade i tre arbetslag, rekord för antalet barn på denna scen, individer som med liv och lust ville befinna sig i rampljuset. Skulle tippa att de har en snittålder på 10-11 år. Truppen jag ser är fenomenal, har precis den fullkomliga närvaro som Benke Rydman eftersträvat. Det annorlunda perspektivet framhävs verkningsfullt, är drivkraft i Dickens indignationsroman från 1838, skriven i skarp protest mot tidens fattigvårdslag som i praktiken förnekar de yngsta deras människovärde. Blir så avslöjande och engagerande med barn i fokus. Såg på Göteborgs filmfestival åtskilliga berörande filmer, vars gemensamma nämnare stavas barnskådespeleri. En som två gånger vänt på steken genom att lära mellanstadieelever, att spela allvarstyngda vuxna är Erik Holmström i Malmö.

Att Oliver vars urpremiär ägde rum 1960 blev Lionel Barts enda succé har fått bedömare att höja på ögonbrynen. Obestridligt är att han var en fena på att få ur sig trallvänliga teman/refränger. Här vimlar det av dem i en music hall – tradition, även om jag i motsats till Dobbelaere inte vill påstå att musiken håller högsta klass. Berättelsen om den föräldralöse pojke som har fräckheten att på barnhemmet be om större portion, blir utackorderad, kommer i dåligt sällskap och får olika vårdnadshavare innan han räddas; kan ses som arketypisk skildring av orättvisor och motsättningar. På botten av pyramiden alla maktlösa i trasproletariatet. Överst klicken parasiterande societet varur ett barnlöst par utgör det goda undantaget. Blir i andra akten både lite rörigt och rafflande, vilket antagligen beror på att Oliver Twist först skrevs i följetongsformat. Upplösningen är brutal, egentligen barnförbjuden.

Ansvariga för det visuella har lyckats i sitt uppsåt: att utgå från ett skitigt skimmer med vuxna som mestadels groteska figurer. Till den stämningen adderas miljöer från de besuttna jämte några minnesvärda, sagoaktiga scener. Dystra intrigen uppvägs av fräckt koreograferade, glättiga sång- och dansnummer. Innovativa geniet Benke Rydman har haft tacksamt stoff att laborera med. Hans igenkännbara, egensinniga stil (som jag älskade med Bounce och i Eldfågeln), går återigen hem hos salig publik. Medregissör Victoria Brattström gör stor nytta i egenskap av handläggare för verbala framåtrörelsen. Den för framgångsrika musikaler viktiga balansen mellan stora svepande gester och intima stunder fungerar klanderfritt, vilket säkerligen är båda regissörers förtjänst.

Scenografin är påkostad och genomtänkt utan att vara lika spektakulär som i “Fantomen” eller “Ringaren”. Murriga färger varvas med pastell. Man har byggt fiffigt med moduler och konstruerat en välvd bro som när den syns i full storlek, under sig härbärgerar Fagin (David Lundqvist) och hans brådmogna liga av ficktjuvar. I denna delvis satiriska berättelse med stort socialt patos, är som väntat ensemblen utmärkt. Produktionen klarar galant att fylla ut kostymen (läs 250(!) stycken) utan inlånade fixstjärnor.

Finns gott om talang och rutin på scen. Erfarne David Lundqvist gör Fagin, klämd emellan sköldarna, på ett underhållande och karismatiskt sätt. I betydande roller ses garvade proffs som Anna-Maria Hallgarn, Tobias Ahlsell (ondskefulle Sikes), Åsa Fång och Lars Bethke. Mångsidige och kolossalt rutinerade Bethke, åstadkommer ett distinkt porträtt av hedervärde Mr Sowerberry. Genom känsligt agerande och förträfflig sångkonst heter den stora sensationen Caroline Gustafsson. Nancy är hennes första roll på GöteborgsOperan. Efter formidabla solon måste klyschan “vilken enorm debut” tas fram.

Kanske inte det mest iögonfallande eller omskakande jag sett i musikalväg. Däremot ytterst sevärt i form av medryckande sånger och dito synkade rörelser. Lekfull mitt i det otäcka! Och den dramatiska handlingen med angeläget budskap har relevans även i vår tid.

Att resultatet av allas insatser renderade i långa stående ovationer, förklaras främst av de utexaminerade från “Oliver-skolan”. Attacken från barnen som vid utspisning längtar efter läckerheter, har enastående kvaliteter, tillhör tveklöst de bästa öppningsscener jag bevittnat alla kategorier. Då befinner sig tjejerna längst fram i “frontlinjen”. Annars är Oliver i mångt och mycket grabbarnas arena. Halvdussinet stora gruppen ficktjuvar under Dodgers (Enis Syla under föreställningen jag var på) ledning är kavat samtrimmade, vilket väcker beundran. 12-årige Mathias Graffner var den jag såg gestalta huvudpersonen. Inte nog med att repliker och rörelser behärskas till fullo. Den spröda, klara rösten hade sådana hjärtskärande dimensioner, att hans vokala prestationer ska omnämnas som suveräna.

Mats Bäcker

Musikal i två akter

Baserad på roman av Victor Hugo och sångtexter från Disney´s film

Musik: Alan Menken

Text: Stephen Schwartz

Svenska sångtexter i nyöversättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson

Manus: Peter Pernell

Regi: Thomas Agerholm

Scenografi och ljusdesign: Benjamin La Cour

Koreografi: Lynne Kurdziel Formato

Dirigenter: Bjorn Dobbolaere, Marie Rossenmir, Lars Kvensler

Göteborgsoperans kör och orkester + 32 musikalartister

I ledande rollerna: Martin Redhe Nord, Marsha Songcome, Joa Helgesson och Jonas Eskil Brehmer

Spelas till och med 6/4 2019 på Göteborgsoperans stora scen

Presenteras i samarbete med Fredericia Teater i Danmark och Music Theatre International Europe) / Disney

Säsongens långkörare är en skräckromantisk och spektakulär musikal, en hjältesaga daterad till Paris sent 1400-tal. Manus bygger som bekant på en berömd roman från 1831 av Victor Hugo (känd också för Samhällets olycksbarn), medan sångerna hämtats från en sentida filmversion av Disney.  Uppsättningen har med smärre modifieringar gjorts tidigare i Danmark, där scenen inte var lika stor. Just scenbygget och ultramodern teknik är en av anledningarna till att musikalen väcker starka reaktioner i salongen. En snillrik scenografi med interiör från katedral med dess klocktorn, gatuscener i Paris och den hemliga civilisationen Understaden är inte nog . Den förstärks vid några tillfällen av bildstormande 3 D-effekter och mullrande surroundljud. Ovanför orkesterdiket har man dessutom förlängt scenen, så att den liknar en catwalk, varvid skådespelarna kommer riktigt nära. Och sidorna används  för entréer, samtidigt som den bortersta ytan av den djupa scenen,  tjänstgör som utsikt.  Om man tillhör de som samlar på maffiga visuella intryck  blir man helt enkelt rikligt tillgodosedd.

Ur musikaliskt hänseende är det beklagligtvis mer tunnsått, istället jämntjocka klanger och förvånansvärt intetsägande tonspråk. Andra akten börjar lovande när orkestern ger det romska temperamentet lyster. Vidare ackompanjerar man snyggt ett antal solistavsnitt, vilka odiskutabelt toppas av Martin Redhe Nord.  Kompositörens verk är förhållandevis slätstruket utan erforderlig dynamik. En avsevärd skillnad mot hur det har låtit i exempelvis Fantomen på operan och Carmen. Eftersom den högpresterande orkestern är den samma,  vore det  ohederligt och  orättvist att lasta dem för trist inramning.  De som ska “hudflängas”  är enbart upphovsmannen och cheferna på Disney. Lyckligtvis är kören helt fantastisk! De förekommer i åtskilliga skepnader och sjunger oss rakt in i hjärtat.  Kören måste betecknas som världsklass tack vare precisionen, den vackra klangen och överhuvudtaget en svindlande vokalkonst.

Mats Bäcker

Huvudrollsinnehavarna är förstås inga duvungar. även om de inte kan inordnas under etiketten fixstjärnor. De sveper med oss i en skrämmande intrig med agerande och betvingande sång. Joa Helgesson vars diaboliske ärkediakon  ofördragsam lider i sitt ämbete, har ett fyrtiotal roller på meritlistan, i fjol Fantomen på operan.  Imposant vet han exakt hur man äger en scen, liksom Marsha Songcome som mest varit verksam i West End där hon prisats.  Hennes Esmeralda  var precis lika listig och lockande som  förmodats på förhand. Esmeraldas beteende och börd får förstås konsekvenser. Man frestar inte maktens män och utmanar ett bigott kyrkoväsende ostraffat, ett faktum som driver dramaturgin obevekligt framåt. Vi ledsagas av flera berättare.

Martin Redhe Nord tar sig an sin första huvudroll genom att glänsa, har en aura omkring sig som riskerar att placera medspelare i skuggan. Tvärtemot en del andra med repliker  ytterst trovärdig, skildrar övertygande förtryck och längtan. Rädslan vibrerar, sitter utanpå hans gestalt. “Bara den som är rädd kan vara modig”, säger  hon som är föremål för ringarens kärlek. Vidare besitter han vokala resurser, vars skärpa och hetta får åhörarna att smälta. Vi bevittnar  ett hejdundrande genombrott, när en ny stjärna tänds på en betydande scen. Redhe Nord förtjänar  i och med denna storartade, gåshudsframkallande prestation all tänkbar positiv uppståndelse.

Musikaler är normalt sett enkelspåriga och entydiga, belyser gärna kampen mellan ondska och godhet. I Ringaren av Notre Dame ger prologen en antydan om problematiken. Två bröder studerar på prästseminarium, varav den yngre är en förtappad rumlare som fördrivs och går under, medan den äldre så småningom blir -den mäktige Dom Claude Frollo, som gör sig till herre över det brorsbarn han lovar sin omvårdnad. Skyddslingen  växer upp instängd i kyrktornet, puckelryggig med missformat ansikte och  livlig fantasi. Att han vid sitt första besök i världen utanför erfar såväl grymhet som uppblossande kärlek, är de förutsättningar som ligger i den tämligen skrämmande  romanen.

Varifrån utgår skönhet, från uppenbara yttre faktorer, eller lika mycket  inombords från goda handlingar?  Vad gör hyckleri med människor i maktställning, när de tvingas förneka sin lust? (Ligger när till hands att associera till katolska kyrkans förtigande av upprepade sexuella övergrepp.) Och hur besvarar ett genomreglerat klassamhälle  upproriska grupper med rättmätigt anspråk på sitt människovärde -i en tid när några få besuttna hade rätt att förtrycka den stora massan ?  Se där angelägna frågeställningar att förhålla sig till, när de av utanförskap drabbade – Quasimodo & Esmeralda – tyr sig till varann i sin utsatthet. I Esmeraldas vädjande solostycke slungas  ytterligare en retorisk sentens ut: Vi har väl alla en plats i Guds famn? Onödigt att berätta hur det slutar. Skaffa biljett och se själva.

Bortsett från partituret består  produktionen av fullödiga beståndsdelar, något som avspeglades i långa, stående ovationer och värmande applåder efter flera scener.