Musikalrecension

Manus: Hanna Nygren

Regi & koreografi: Kaja Giertz (konstnärlig ledare Helsingborgs Stadsteater)

Musik & sångtexter: bob hund

Kapellmästare: Jonas Jonasson

Scenografi, kostym & maskdesign: Helle Damgård

Ljusdesign: Mikael Sylvest

Dramaturg: Marie Persson-Hedenius

I rollerna: Elin Nordin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swartling, Karin Li Körsbärsdal (= bob katt) Thomas Öberg, Jonas Jonasson, Johnny Essing, Mats Hellqvist, Conny Nimmersjö och Christian Gabel (= bob hund).

Göteborgspremiär 18/11 2021

Spelas på Stora Teatern i Göteborg till och med 21/11

Inte helt nödvändigt, men underlättar väsentligt om man har ett (positivt) förhållande till Bob hund. Är inget hardcorefan. Däremot tagit emot deras ordlekande skeva musik sedan Hultsfred 1994. Recenserat dem tre gånger i närtid. Berättade för kapellmästaren efteråt att jag rankar dem än högre än samtida, nu nedlagda, storheter som Soundtrack Of Our Lives och Kent. Lämnade Stora Teatern som siste man ur publiken med en go känsla. Efteråt inser jag att vissa invändningar mot manus behöver resas. Men musikalens kvinnliga fokus kändes lika befriande som välgörande. Största överraskningen var att Helle Damgård hade fått i princip fria händer, likt ett tindrande barn som får vad det pekar på i en leksaksbutik.

Bob hund har ofta rört sig utanför boxen, förmått ytterst kreativt att inmuta ett eget universum. Sångaren Thomas Öberg kallar dem för förvirrade intrycksförmedlare. Egen festival har arrangerats, museum inrättats, instrument både utaktionerats och stulits, tevesänd opera tillverkats , det har sjungits på engelska under namnet Bergman Rock och nu är sextetten i högsta grad involverade i musikal, på initiativ av dramatikern Hanna Nygren.

Apartstämpeln odlas gärna. Minns jag rätt från intervju, har medlemmarna varken körkort eller gjort lumpen. Deras kreativa annorlundaskap får dem att dras till nya utmaningar, inte sällan med absurd prägel. Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat kvalar definitivt in i sådan kategori. Och som basist Mats Hellqvist påpekar i podd: Inte kunde han tro för några år sedan att han skulle stå på scen, ha ett antal repliker att hålla reda på emellan ordinarie syssla. På varenda Bob hund-konsert (rättmätigt har gruppen utsetts till bästa liveakt flera gånger), är det ju frontmannen Thomas Öberg som stått för allt snack.

Första som slår en i öppningsscenen är det massiva beatbaserade soundet á la techno, i häradet av Daft Punk och annan elektronisk dansmusik. Bob hund har dock kvar sin omisskännliga identitet, trots att de i detta segment befinner sig ljusår från sitt gnissligt primitiva sound, som skördade framgångar för tjugofem år sedan. Låter larmigt och fett ösigt inramat av smart text.

Medlemmarna i Bob hund har förvandlats till spöken, vars självpåtagna uppdrag består i att få kvinnliga rockbandet Bob katt att hålla samman. Särskilt andra akten kretsar kring kvintettens olika viljor. Alla hinder för att kunna repa ihop, skaffa skivkontrakt och breaka är musikalens narrativ. Passar in att jämföra med den räcka av till synes oöverstigliga problem, som uppstår i galna glädjepillret The Commitments. En grundläggande tes hos manusförfattaren är att kvinnor med passion för att göra egen musik och sukta efter berömmelse, måste vara beredda att offra mycket, rent av mer än manliga kollegor. (Hon och hennes favoritband delar målsättningen att ta död på myten om att sann konst skapas av lidande konstnärer.) Möjligen en orsak till att det numera existerar så få omtalade band med enbart kvinnor -förekommer oftare inom jazzen. Ett akut bekymmer för Bob katt består i att Katja ( Karin Li Körsbärsdal) drabbas av skrivkramp på grund av ohanterlig livssituation.

De maskförsedda spökena tjuvlyssnar, följer med spänning skeendet likt änglarna i Himmel över Berlin. Blir osams om inriktning och somliga ställer frågan vilken energi det är värt att lägga på projektet. Som betraktare gör man bäst i att släppa alla anspråk på logik. Funderingar på varför varuhusinteriören och alla snillrika varianter på kundmeddelanden konstant utgör kuliss, oavsett om tjejerna är i replokalen eller i någons lägenhet får man bara släppa. Thomas Öberg har, inte oväntat, tilldelats musikalens första fyndiga monolog där förutsättningarna förklaras. En skojfrisk, typisk ljudeffekt blir vi varse tidigt i föreställningen.

I mitt korta samtal efteråt med Jonas Jonasson (utsökt i egenskap av huvudansvarig för musikens utformning) ges på förfrågan, beskedet att cirka hälften av musiken är förinspelad. För egen del tippar jag att det är mer. Att skådespelarna sjunger flera av deras låtar enskilt eller i finalen med upphovsmännen, har inneburit mycket stimulans och extra arbete förstås. De sjunger bra. tar i så att de nästan spricker, vilket kan misstänkas vara ett medvetet drag av regissör Kajsa Giertz. Fin kontrast då att höra kvintettens nedtonade stämsång i Blommor på brinnande fartyg.

Flera nya sånger har knåpats ihop av Bob hund, varav lätt euforiska I regnbågsfärgat åskmoln lyfts ut till musikalens signatur. Vissa texter fladdrar förbi som fragment (Jag rear ut min själ…). Somliga låtar görs i avkortad version för att passa in i berättelsen. Fyra låtars texter har tryckts i programhäftet. En av dem får jag för mig är en rip off på hit med Lovin´Spoonful, fast kan vara slump. Fröjdas åt smärre solopartier och basintron. Tänker på Conny Nimmersjö som går igång och tar fram dist och rundgång med sin svajarm. En annan kul ingrediens är förekomsten av allsköns instrument som kompletterar bakgrunde,r eller illustrerar stämningar. Har i anteckningarna plussat särskilt för exempelvis kompromisslösa tyngden i Dansa efter min pipa (aftonens stänkare i krysset) och underbara Hjärtskärande rätt. Tra la la lilla molntuss i ny skepnad genom långsamt skenande, stadigt sound tillhör också kategorin definitiva hits.

Musikalen är uppemot tre timmar inklusive paus, vilket hade kunnat kortas. Skulle kunna ha skurit i intrigens förlopp. Ett annat alternativ vore att tillfoga ytterligare ett knippe låtar, vilket hade väckt jubel. Publiken har givetvis lockats till musikalen tack vare musik de förälskat sig i. Och fånigt nog sitter man efter refrängbehängda finalen och hoppas på extranummer.

Uppskattningsvis sista halvtimman tappas tempo. Vidare faller ett par inslag inte riktigt väl ut. Gäller dels makaber konfrontationspsykologi, dels en periodvis tvångsintagen pappa, vars beteende förpestar tillvaron för en av Bob katts medlemmar. När de häver ur sig sin version av Jag är stark som en hare, osar det av desperation istället för skönsång. Frustrationen blir uppenbar, vilket förvisso är poängen med numret. Kvinnorna ansvariga för uppsättningen missar tyvärr att knyta ihop säcken, vilket lyckligtvis inte påverkar helhetsomdömet.

Det faktum att jag sällan sett så många klädbyten, så fräck scenografi och dito ljusdesign (höj- och sänkbara lysrören en av flera underhållande knep) jämte tekniskt stimulerande scenlösningar får inte utelämnas. Ögongodis i sig värt halva biljettpriset. Lätt överdrift. Dock, tillförseln av fantasifull rekvisita och enormt omfattande ”persedel-förråd”, transporterat från Helsingborg där musikalen spelats i flera veckor, var en sällsam upplevelse.. Rungande applåder till alla inblandade.

Hävdar som bör ha framgått att Bobhundmusikal nära nog inkasserar en femetta. Listar ytterligare argument. Den kvinnokraft/ girl power som utstrålas i ett par sekvenser trots provkartan av schismer. Att höra Christian, Conny, Johnny, Jonas och Mats tryggt leverera repliker från scen, vilket måste betraktas som en otrolig raritet. Kajsa Giertz uppfinningsrika koreografi, som visar att skådespelarna behärskar ännu ett effektivt uttrycksmedel. Ordkonsten vilken symboliserar ett av rockgruppens obestridliga varumärken, vars rim glassplitter – fågelkvitter utgör en sorts fulländning. Fyndiga floran av kundmeddelanden i varuhusets högtalare. Drömscenen i andra akten, Och sist men inte minst – snarare främst av alla beståndsdelar – känslan för outslitliga, egensinniga melodier upphängda på glädjerusiga krokar.

obs fotografierna är från föreställning i Helsingborg.

Yeah! Yeah! Yeah! – Från Yesterday till Tomorrow Never Knows En konsertföreställning baserad på Beatles-musik

Manus: Ensemblen och Sisela Lindblom under ledning av Per Umaerus

Scenografi: Föreställning och scenrum är framtagna i ett nära samarbete mellan Pepperland och Göteborgs Stadsteater. Regihjälp och idéer Robert W Ljung

Ljuddesign: Daniel Johansson, Tommy Carlsson, Jesper Lindell

Ljusdesign: Anders Johansson

Kostymdesign: Hélène Otterbeck

På scen: Karin De Frumerie, Micke Isacson, Benny Karlsson, Mathias ”Gian” Kündig, Stephen Sahlin, Stefan Sporsén och Per Umaerus

Premiär 9/10 2021 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/12 2021

Haft så pass fulltecknat schema att jag bevittnade denna välbehövliga dos eskapism först 20 oktober. Beatlesinterpreterna Pepperland med rötter i Lenny Pane, har utsetts till världens främsta av sir George Martin. Bara ett sådant förpliktigande faktum gör en nyfiken på deras produktioner. Och till Yeah! Yeah! Yeah! , förmodligen deras mest ambitiösa projekt värvades självaste Stefan Sporsén, kapellmästare i Augustifamiljen kända från På Spåret, tiden som husband på Liseberg och förstås som förmedlare av Håkan Hellströms musik. Har sett Pepperland i Mölndal, på Nef och när de under ledning av Adde Malmberg plus gäster avverkade hela klassiska albumet Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Clib Band plus ett par tillägg. Bedriften belönades med uppskattande recension i Kulturbloggen 2017. Pepperland fixar nota bene att utföra live vad the Beatles inte förmådde, på grund av tekniska begränsningar på 60-talet.

Brukar hävda att jag är minst fem år för ung för Beatlemania, den sanslösa hysteri som bröt ut så där ett halvår efter att ynglingarna gästat Sverige. Då i Drop In oktober 1963 utan att ens vara huvudakt. Min första singel överhuvudtaget var Hello Goodbye (finns kvar) vars utflippade baksida (ni får googla om ni inte vet) blivit en kult-cover. Släpade med mamma när jag ville se den tämligen oorganiserade, dokumentären Let It Be på bio, ånyo högst aktuell. När första skolterminen inföll försökte vi smågrabbar att på låtsasengelska ta ut den extatiska refrängen i She Loves You. Minns dessutom att man undervisades av äldre syskon/ kompisar genom att de spelade lp-plattor, särskilt Rubber Soul, A Hard Days Night och mer avancerade Revolver.

Har nöjt mig med fem av deras vinyl, varav två samlingar. De två medlemmar som förlänats ett långt och aktivt liv har jag sett i Göteborg. Paul McCartney och Wings redan 1972 när min morbror presenterade band på Scandinavium. Ringo Starr med ett imponerande all star-band på Heden 1990. Första studieterminen i Brighton påbörjades en dryg månad efter att John Lennon skjutits ihjäl. Köpte då en minispegel med vers från Imagine jämte profilbild på upphovsmannen. Vidare finns i min ägo den sista längre intervjun med honom (genomförd två dygn före mordet) utgiven av BBC.

Apropå att inte ha åldern inne har Anna Charlotta Gunnarsson skrivit essän som ingår i programhäftet. Relationen till Fab Four från Liverpool behandlas av en skribent vars ålder vid tidpunkten för Beatles splittring var ett år. Slår mig nu att musikerna i Pepperland inte förtäljer egna hågkomster. Tippar att de är i min ålder, några yngre (Sporsén född-65) och några lite äldre. Publiken i en jublande fullsatt salong togs tillbaka till sin ungdom, njöt ohämmat av resan bakåt. Kan tänka mig att många av de i högsta grad närvarande 65+människorna av manligt kön, inte tillhör kategorin trogna teaterbesökare. Som kuriosa kan nämnas att jag råkade sitta intill en före detta teaterchef.

Förvisso angenäm problematik uppstår då och då, när jag upplevt något som snuddar vid omdömen som ”episkt” och ”världsklass”. Hur kan man i skrift bäst återge, känslan av att vara nästan fånigt upprymd? Blir så lätt klyschigt. Låtarnas framföranden i all ära. Visste på förhand att den betydelsefulla beståndsdelen skulle behärskas fullkomligt, ännu mer givet efter införlivandet av Stefan Sporséns kunnande. Han bidrar förtjänstfullt med spel på trumpet, klaviatur och stämsång.

Inramning i form av manus från Per Umaerus, Sisela Lindblom med flera är den avgörande pusselbiten. Musikerna, Karin De Frumerie och till och med statisterna (föreställer i sina grå arbetsrockar personal i inspelningsstudion) synes utan antydan till nervositet, helt bottna i sina repliker. Musikerna förvandlar sig obehindrat till drivna aktörer med exakt tajming. De många komiska dialogerna kryddas med dräpande ironi, vilket förstås utgör ett otvetydigt framgångsrecept. Istället för torra fakta och mellansnack, får vi vad som stundtals liknar en musikal, fast utan gängse narrativ.

Berättelsens röda tråd är skildringen av arbetet i studio 2 i Abbey Road. Vi blir itutade att utrustningen som trängs med Pepperlands instrument är en kopia av interiören. Anekdoter – retoriska frågor och påståenden – haglar över oss under föreställningen. Knappologiskt redogör de för varandra mer eller mindre relevanta data. Hade nöje av exempelvis referenserna till Pink Floyd (läste bok om dem i somras). Samtidigt agerar männen och De Frumerie mot publiken, medvetna om att somliga har järnkoll.

Nästan ogörligt att lyfta fram somliga trogna tolkningar framför andra, eftersom inget faller ur ramen. Ska också erkänna att minst en stämsång kunde jag inte placera. Fastnade återigen för den berömda singeln med två A-sidor. Andra höjdare: avslutande sviten på Abbey Road, Long And Winding Road, allsången i Paul McCartneys tidiga mästerverk Yesterday, glödheta energin i I Saw Here Standing There plus Eight Days A Week, lyriska anslaget i Here, There And Everywhere samt euforiska kärleksbudskapet All You Need Is Love. I ett planerat förlängt appendix, får Karin de Frumerie förtroendet att avsluta hela föreställningen på innerlig sång och piano. Ett självklart låtval, även om vi med denna naiva idealism hamnar ett snäpp utanför Beatles zon.

På scen framförs på ett makalöst vis ett radband av poplåtar med evigt värde, låtar som sedan applicerats och tolkats inom många genrer. Pepperlands sound är så slipat, så fulländat, att man stundom misstänker att bakgrunder fått fylla i. Spelglädjen verkar alltid infinna sig i ett minst sagt högpresterande coverband som nu tagit in nytt blod. Givetvis lirar ”Gian” Kündig på en Höfner-bas, medan multimusikanten Umaerus demonstrerar hur ukulele kunde låta i händerna på George Harrison. På slutet river Micke Isacson av ett fräsigt gitarrsolo.

Ur det storartade kollektivet träder växelvis individerna fram. Släntrar fram till en av scenkantens mikrofoner för att ge oss nyttig trivia, förklara vad viss rekvisita symboliserar eller charmigt presentera soloinslag. Undrar om inte Stephen Sahlin med sitt naturliga tilltal i röd manchesterkostym har mest att göra Utan att göra anspråk på att matcha Crosby, Stills, Nash & Young är man förbluffande duktiga vokalt, var för sig samt på stämsång. Något som verkligen ska understrykas. Rankar Umaerus förmåga allra högst. Trevligt för öronen att ljudet var föredömligt.

En god idé att Yeah! Yeah! Yeah! tillförs ett kvinnligt perspektiv. Har haft behållning av Karin De Frumerie i åtskilliga dramatiska roller på olika scener, flera gånger i funktionen recensent. Här excellerar hon i att förstone agera vimsigt, rent av ängsligt. Hennes komiska ådra exploateras genom underhållande förändring av beteende. Rollfiguren blir kaxig, iscensätter både dialektskola och påläggstävling. Växlingen fiktion – verklighet införlivas i manus. Inget krångel med påhittade namn.. Alla på scen tilltalas med sina riktiga förnamn.

Ha överseende med en möjligen långrandig utläggning. Kontentan är att föreställningen får inte missas. Förmedlar parallellt throwback längs minnenas allé och nya insikter. Olika behållning för olika sorts publik, förstås. Och man har kul, faktiskt jättekul! Lämnar Stadsteatern pånyttfödd med energipåslag i hela kroppen.