Opera

Askungen
Musik Gioacchino Rossini
Libretto Jaqopo Ferretti efter sagan av Charles Perrault
Orkesterarrangemang Jonas Dominique
Översättning Rikard Bergqvist
Dirigent Henrik Schaefer/Gudrun Dahlkvist
Regi Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostymdesign Sofie Gynning
Koreograf Lars Bethke
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Premiär på Folkoperan den 20 september 2023

Askungen är en klassisk berättelse som skrivits på skilda vis av Charles Perraults (1600-tal), Bröderna Grimms (1800-tal) och Walt Disney (1950) med flera. Vilka karaktärer som är runt omkring Askungen varierar något men slutklämmen överensstämmer i de flesta versioner det vill säga att den som är snäll, god och vacker på något vis får en belöning i slutändan som hen förtjänar.

Kvällens föreställning skiljer sig inte från den klassiska normen kring Askungen som person även om det är en komisk opera så kallad ”opera buffa”. Det som underlättar elakheterna, livssituationen och ödena utmed berättelsens gång är ju att det burleska i de elaka, gör sig gällande mycket tydligt – med andra ord – desto dummare du är, dessto mer fånig framställs du. Kanske kan det vara receptet för väldens ondska att efterfölja?

Det första glädjeämnet i kvällens föreställning är hur musiken/musikerna för en central plats mitt på scen. Operamusik brukar ju vara (ska vara) den kraft som driver ett libretto framåt, men det är inte alltid som de fysiskt får lov att vara så avgörande i framförandena. Genom att finnas på scen gav de en mycket härlig spänning och lustfylldhet när skådespelet fick lov att ske runt omkring och med de musiker som vanligtvis annars förvisas till det s.k. orgeldiket nedanför scen.

Det gjorde föreställningen något mycket gott att den yttre skönheten, åtminstone inledningsvis och mindre än vanligt, fick lov att vara sekundärt för Askungen d.v.s. att prinsen förälskade sig i hennes personlighet först innan han kom underfund med att hon var en fröjd för ögonen också. Det blev också en rimligare balans med att styvdöttrarna, om än komiskt groteska, inte behövde vara hiskeligt fula i ett klassiskt perspektiv. Styvdöttrarna gavs dessutom möjligheten att få lov att vara duktiga i den sceniska framställningen trots äckligheterna i frossa och ego. De fick vältra sig i tydligt kroppsspråk och fantastisk skönsång på samma premisser.

Kvällens kittling från ensemblen var självklart prinsens rödhårighet, pliriga busblick och några få centimeter korthet i förhållande till Askungen. Det var härligt att se att en man inte enbart kan ta sig för bröstet med tråkiga manliga attribut som längd och pompösa muskler. Prinsen hade kunnat få vilken Askungens som helst att bli förtjust i honom.

Föreställningens förvåning var prinsens följe (3 karaktärer) som synkroniserat följde efter men ändå hade synpunkter på det som hände på scen. Ibland var de kopior av varandra, men tydligt kunde man se att deras mimik följde andra regler. De gav en känsla av, manliga dockor som gör vad som de bli tillsagda om, men saknar trots det inte ett inre liv. De blev fasta karaktärer som i den italienska komedin, commedia dell ‘arten. Det finns en trygghet och befrielse i att veta vad som komma skall i det burleska genom den konstformen.

Askungen var, som sagts, inte enbart en fröjd för ögonen. I föreställningen var hon initiativtagaren till att styra över sitt eget liv och uppvaktade prinsen på det sätt som också en kvinna kan göra, bör göra om hon har lust. Det var befriande att se att hon var en stark personlighet och inte hade låtit elakheter knäcka henne. Däremot kunde man inte låta bli att också göra henne väldigt vacker mot slutet i en känsla av fyrverkerier, vilket inte alls var nödvändigt för att just få henne att vara glimrande. Publiken uppskattade dock just detta faktum, även om det inte tilltalade mig. När ska prinssessor få lov att vara mer smarta än snygga, kan man fråga sig? Personligen hade jag också svårt för det rosa skimmer som kantade föreställningen i ett ”pussy cat”, ”she boss” eller barbie-feministiskt perspektiv. Smart kvinnlighet behöver mer ljus och ljud innan jag kan köpa det konceptet i en föreställning.

För den som inte är van vid opera och som inte alltid känner sig helt hemma i den världen, skulle jag utan att tveka rekommendera Folkoperans uppsättning. Om man dessutom kan historien om just Askungen, gör det, det ännu lättare att lära sig förstå charmen med just ”opera buffa”.

Askungen Josefine Andersson
Prins Ramiro Conny Thimander
Dandini (kammartjänare) Sebastia Durán
Clorina (styvsyster) Susanna Andersson
Tisbe (styvsyster) Katija Dragojevic
Don Magnifico (styvfar) Peter Kajlinger
Alidoro Sami Yousri
Prinsens följe Joakim Larsson*, Viktor Rydén*
och Wiktor Sundqvist*
*deltar i Folkoperans talangprogram

Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester

En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.

Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.

Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.

Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.

Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.

Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.

Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …