• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Nypremiär för ”La bohème” – nu med Ida Falk Winland som Mimì på GöteborgsOperan

10 januari, 2023 by Redaktionen

Nypremiär för ”La bohème” den 21 januari, en uppsättning som berörde publik och kritiker för tre år sedan: ”Tårfyllt vackert” (SR Kulturnytt), ”Det är storartat” (Expressen). Foto: Lennart Sjöberg, från 2020.

Nypremiär för ”La bohème” – nu med Ida Falk Winland som Mimì på GöteborgsOperan.
Ett pressmeddelande berättar:
Återigen dags att ta fram näsdukarna. När GöteborgsOperans hjärtskärande uppsättning av La bohème från 2020 går upp igen återser vi flera av de hyllade sångarna. Och för första gången Ida Falk Winland i rollen som Mimì.
Nypremiär lördag 21 januari.

Puccinis La bohème är lätt att älska. I fyra korta akter fångar han essensen av ungdomsårens vårdslöshet, där själva ungdomen strålar, falnar och dör. Lycka och förtvivlan existerar sida vid sida.
GöteborgsOperans hyllade uppsättning från 2020 utspelar sig i 1970-talets Paris, där de intellektuella bohemerna återuppstod till ljudet av studentrevolter och protestmarscher. Regissören Max Websters uppsättning gick rakt in i hjärtat hos både publik och kritiker.

Några pressröster: ”Tårfyllt vackert” (SR Kulturnytt), ”Det är storartat” (Expressen), ”På musikalisk toppnivå” (DN), ”Nostalgisk feelgood”(SvD) och ”Se den, det är din väg rätt in i operans förtrollande värld!”(SR Sjuhärad).

Mimì (som 2020 gestaltades av Kerstin Avemo) sjungs nu av sopranen Ida Falk Winland, som gör rollen sceniskt för första gången – under pandemin sjöng hon rollen konsertant när La bohème gavs som livestreamad version från GöteborgsOperan.
Thomas Atkins återvänder till GöteborgsOperan som Mimìs kärlek Rodolfo, en roll som han delar med tenoren Andrei Danilov – som är först ut under första spelperioden i januari och februari.
Tillbaka är även barytonen Luthando Qave i rollen som Marcello. Som Musetta återser vi sopranen Mia Karlsson. I andra spelperioden (april/maj) sjungs Musetta av sopranen Sofie Asplund – som även hon sjöng rollen i den livestreamade versionen.

Alla är de del i ett kompisgäng som lever ett fritt och sorglöst konstnärsliv. Stark förälskelse uppstår, men lyckan byts mot förtvivlan när sjukdomen drabbar.

Dirigerar gör Vincenzo Milletarì, som snabbt har etablerat sig bland de mest intressanta italienska dirigenterna i sin generation. Med den store Riccardo Muti som mentor har han vunnit första pris i Arturo Toscanini International Conducting Competition i Parma och andra pris i Sir Georg Solti Conducting Competition i Chicago.

Arkiverad under: Opera, Scen

Drömskt storartat känslobombardemang – Hoffmans äventyr på GöteborgsOperan

8 december, 2022 by Mats Hallberg

foto Lennart Sjöberg

Kompositör: Jaques Offenbach

Libretto: Jules Barbier (efter pjäs av Barbier och Michel Carré)

Regi: Krystian Lada

Dirigent: Sébastien Rouland

Scenografi: Marian Nketiah

Kostymdesign: Bente Rolandsdotter

Ljusdesign: Aleksandr Prowalinski

Göteborgsoperans orkester, kör och statister

I rollerna: Joachim Bäckström, Kerstin Avemo, Brian Michael Moore, Tomas Lind, Katarina Karnéus, Andrew Foster-Williams, Daniel Ralphsson, Mats Persson, Stefan Berkieta, Markus Pettersson, Daniel Hayes, Kristoffer Töyrä och Katarina Giotas

Premiär 26/11 2022

Spelas till och med 15/1

Låt mig först tala om att jag såg föreställningen efter premiären (30/11) på grund av annat recensionsuppdrag då röda mattan rullades ut. Borde förstås ha klarat av ha skrivit och publicerat text tidigare, trots att jag haft svårt att ta mig erforderlig tid. Bättre sent än aldrig eftersom det är väl värt att spendera en långsittning på GöteborgsOperan, utsätta sig för detta kalejdoskop av märkliga berättelser. Med icke-Wagnerska mått mätt är föreställningen ganska lång – 3 ½ timme inklusive två pauser.

Musiken av Offenbach är fascinerande! Den är dramatisk och ombytlig utefter vad som händer på scen.. Denna opera fantastique som bygger på tre noveller av den skräckromantiske författaren E.T.A Hoffman med honom själv i huvudrollen uruppfördes 1881. Eftersom tonsättaren hade avlidit slutfördes arbetet av andra. Verket i fem akter kategoriseras som en mix av grand opera, operett och opera comique.

foto Lennart Sjöberg

Handlingen kretsar kring inkonsekventa minnen av ett kraschat förhållande. Tre kvinnor uppenbarar sig, genom att i fragmentariska minnesbilder bli till aspekter av den Stella som förlorats. Varje akts struktur innehåller karaktärer som lånat drag från sagans värld. Den till synes kaotiska spiralen leder fram till en dyster insikt om besatthetens väsen. Förvisso så pass rörigt utan kronologins linjer att publiken gör klokt i att släppa tanken på att hänga med, även om den franskklingande sången översätts på svenska och engelska.

Dramatiken gå på högvarv, laddar scenerna med infernalisk densitet. Osäker på hur mycket det underlättar om man sätter sig in i librettot. Mitt råd är som sagt att tillåta sig att falla ur och bara registrera vad som händer i varje sekvens. Kärlekens pris och passionen för såväl den man älskar som konsten verkar vara övergripande teman.

foto Lennart Sjöberg

Utformningen av rollbesättningen är minst sagt anmärkningsvärd. Hoffman görs av tre tenorer vilka speglar den unge, medelålders samt en åldrande gestalt. Dubbelexponeringar är legio. Inte sällan förekommer de samtidigt på scen fast Joachim Bäckström i morgonrock fungerar som navet. De centrala kvinnorollerna däremot sjungs samtliga av sopranen Kerstin Avemo. Hon är dessutom unik så till vida att hisnande teknik gör det möjligt att för första gången live framföra en koloraturaria i skepnad av Giulietta. Låter inte direkt vackert. Men det är en prestation så fenomenal att det inte går att begripa hur någon kan öva sig till en sådan bedrift.

foto Lennart Sjöberg

Scenografin är som förväntat spektakulärt omväxlande. Funktionella konstruktioner avlöser varann på vridscenen. Somliga har hävdat att Marian Nketiah tagit sina idéer för långt, gått till överdrift. Är inte beredd att hålla med eftersom hans initiativ förnöjer. Här finns läktare, omklädningsrum med duschar, en skinande gigantisk diamant och mycket annat.

Därutöver tillförs ett visuellt uttryck som jag inte tidigare bevittnat i detta resursstarka hus. På ett gigantiskt skynke projiceras nämligen inspelade videoscener, främst dialoger med Tomas Lind (Hoffman d.ä) och Kerstin Aveno. Deras rollfigurer argumenterar i vindslägenhet med grandios utsikt och har en uppgörelse i havsbandet stående på klipphäll. Avgjort mest spektakulär interiör ska föreställa en nattklubb, vars techno (förvisso kortvarig) kan framstå som ett vågat stilbrott, rent av chockartat.

foto Lennart Sjöberg

Vad som pågår blir till en sorts hallucinatoriskt drömspel med stundtals parallella perspektiv. Intrigens svårutredda känslostormar har ibland en underton av gyckel och komik. Inriktningen på humor, värme och galenskap förstärks till viss del av Bente Rolandsdotters fantasifulla kostymdesign. Hoffman x 3 är klädda i rödtonade klädesplagg och dito frisyrer. Körmedlemmarnas utseende ändras kontinuerligt. Det avgjort mest spektakulära inslaget har förverkligats av skräddare Hanna Strömberg och patineraren Tatjana Bjarne. Musan framställs som enormt överviktig i hudfärgad kvinnokropp. För att ge Katarina Karnéus sin groteska förklädnad har bland annat vadd, frigolit, plastkulor och trikå som kroppsstrumpa använts.

foto Lennart Sjöberg

Dirigenten förmåga att få fram exakt rätt valörer ur den magnifikt klingande orkestern imponerar. Tonfallen och stilarterna når oss från en välslipad gemensam enhet i orkesterdiket.

Under avdelningen originella grepp som förmodligen kommer från regissören, ska också nämnas att Daniel Ralphsson förutom fyra biroller spelar en scentekniker med enstaka sångtext tilldelad. Andrew Foster-Williams har minst lika mycket att bestyra, är någon man lägger märke till. Sjunger med bravur oavsett om han stövlar omkring halvnaken som narcissist eller uppträder som olycksbådande mirakeldoktor.

Arior och duetter från särskilt Kerstin Avemo, Joachim Bäckström, Katarina Karnéus och Brian Michael Moore inbringar välförtjänta applåder. Acemo som har sina dramatiskt uppflammande karaktärer att gå in och ur är givetvis den stora stjärnan. Inte för inte som hon tilldelats kunglig medalj och fått verk specialskrivna. Demonstrerar betagande sångkonst! Om kören kan konstateras som så många gånger tidigare att den håller världsklass. När de utgjort formidabel bottenplatta i den utdragna finalen och crescendot infinner sig, kapitulerar publiken. En välfylld salong reser på sig och ger stående ovationer.

Arkiverad under: Opera, Scen

Operarecension: Strandad – ett allkonstverk om sorgens väg

20 november, 2022 by Ulrika Sandhill

Strandad
Musik Karin Rehnqvist
Text Kerstin Perski
Dirigent Cathrine Winnes
Regi Natalie Ringler
Dramaturg Katarina Aronsson
Scenografi Anna Heymowska
Kostym och mask Moa Möller
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Koreografi Roger Lybeck
Premiär på Kungliga Operan 19 november 2022

Kungliga Operan uppför inte bara de gamla klassikerna utan beställer med jämna mellanrum också nyskriven opera – som kanske även de kan bli klassiker en dag. I lördags fick vi höra resultatet av en sådan beställning: uruppförandet av Karin Rehnqvists opera Strandad. Den är en ”rituell opera om sörjandets väg” där vi får följa huvudpersonens, Marias, bearbetning av sitt trauma. Som kanske är känt vid det här laget är det Karin Rehnquists upplevelse på plats av tsunamin i Thailand 2004 som ligger till grund för temat, men för att göra operan mer allmänmänsklig utgår den i stället från en ”urkatastrof”, nämligen vulkanutbrottet i Pompeji, men förlagd i modern tid.

Första akten utspelar sig till största delen på en badstrand, där kören är härligt utspridd som semesterfirande solbadare. Till stranden kommer Maria och stör stämningen med sin virriga och skärrade uppenbarelse. Är hon en uteliggare? En mentalpatient? En flykting? Så småningom förstår man att hon har varit med om en traumatisk händelse. Hon vill inte minnas, men hennes alter ego, ”Den Andra”, en skuggfigur som följer henne som ett ont samvete, tvingar henne att så småningom konfrontera sina minnen. Att hon faktiskt släppte taget om sin lilla dotter. Att hon bad sin man att gå in i elden för att leta efter henne. Varför gjorde hon inget själv? Kan hon någonsin bli förlåten? Hon ville ju bara leva. Vi får följa hennes sorgeprocess som så småningom ändå leder till försoning och möjlighet att gå vidare i livet.

Med undantag från inledningen, som jag tycker sitter lite löst, är första akten en stark upplevelse. Föreställningen är verkligen ett allkonstverk. Scenografin är raffinerad i sin enkelhet, parhästen Kerstin Perskis libretto är träffsäkert och poetiskt, musiken tät, ofta suggestiv och typiskt Rehnqvistsk, med allt från glittrande slagverksskurer, skimrande disharmonier, sordinerade trumpeter till dova toner av bland annat kontrabasklarinett. Körpartierna som är hennes signum är mäktiga. I stället för som i en traditionell opera, är musiken mer sömlös och fungerar som förstärkning av handlingen, eller kanske snarare av tillståndet som huvudpersonen befinner sig i. Jag tänker att Karin Rehnqvist under andra omständigheter kunde ha gjort en utmärkt alternativ karriär i Hollywood som filmmusikkompositör. Sångarna är kompetenta, kören mangnifik. Lena Willemark är perfekt som ”Den Andra”: loj i rörelserna, ständigt rökande, med en skarp blick som skär rakt in i Marias mörka hjärta, samtidigt som hon lyckas utstråla en subtil underton av humor. Sättet hon sjunger på, rakt och rått utan vibrato, är effektivt som kontrast till de skolade rösterna och den kontrollerat framförda musiken.

Den andra akten, som är mer mörk och där själva klimax i sorgearbetet egentligen nås, berör mig dock mindre. Oklart varför. Jag tror att det kan ha att göra med att den – trots att allt är lika kompetent och intressant utfört som i första akten – i längden blir lite statisk. Säga vad man vill om postmodernisterna, men så länge musiken ska komponeras i inom ett självpåtaget regelverk där inget får låta ”insmickrande” eller bli ”effektsökande”, skapas aldrig heller de där riktigt förlösande styckena som ett verk av det här slaget kanske behöver för att träffa själen på riktigt. Men det kanske bara är min själ som är så banal, vad vet jag. Och lägg förresten inte för stor vikt vid det sista jag skrev. Strandad är en mycket uttrycksfull, intressant, djup och vacker opera, som definitivt bör upplevas.

Den kungliga logen var förresten som vanligt tom. Varför? Här uruppförs en opera av en av våra stora svenska samtidskompositörer (en kvinna till på köpet om vi nu ska ha de glasögonen på oss). En unik och viktig händelse i kulturvärlden alltså. Är det någon gång man förväntar sig att kulturens beskyddare borde vara på plats är det väl just vid ett sådant tillfälle. När annars? Kanske ska Kungliga Operan fundera på att sälja ut de attraktiva platserna?

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw

24 oktober, 2022 by Redaktionen

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw.

Ett pressmeddelande berättar:
he Turn of the Screw, som kallats för värdens bästa spökhistoria, ger en obehaglig insyn i människans psyke.

Premiär 1 februari 2023.

Operan The Turn of the Screw bygger på kortromanen med samma titel av Henry James (publicerad 1898) och är en av Benjamin Brittens mest spännande och banbrytande operor men även ett av efterkrigstidens verkliga mästerverk. Människans utsatthet och empati blottläggs men också förmågan att begå mycket onda handlingar. Vi kliver in i en värld av mystik och till synes oskyldig skönhet som visar sig dölja en obehaglig hemlighet.

Handlingen belyser två föräldralösa barns utsatthet och oskuld i en obehaglig kontext av kontroll och maktutövning. Vad är verklighet och vad är inbillning? Hur ser vi på vittnesmål och vem äger berättelserna?

The Turn of the Screw utspelar sig på herresätet Bly på den engelska landsbygden. En ung kvinna har precis anställts som guvernant till de föräldralösa syskonen Miles och Flora. Ganska snart känner guvernanten att det är något som skaver i idyllen och det utvecklas sakta mot en mardröm. Vålnader av en tidigare butler, Peter Quint, och en tidigare guvernant, Miss Jessel, gör entré och de visar sig ha en obehaglig makt över barnen. Guvernanten gör allt i sin makt för att skydda barnen men i takt med det återkommande musikaliska temat skruvas historien genom ett otal variationer mot den slutliga katastrofen.

För regin står Annilese Miskimmon, konstnärlig chef för English National Opera i London. Miskimmon har rosats för en mängd uppsättningar internationellt och kanske särskilt för sin regi av Brittens Billy Budd på Den Norske Opera för ett antal år sedan. I Sverige har hon tidigare regisserat Jenufa på Kungliga Operan.

Annilese Miskimmon:
”I have spent many years always watching what Folkoperan is creating as they are a company after my own heart – making thrilling opera for everyone to experience the power of music and drama. I am so honoured to be able to work with this amazing company on one of the most famous English operas with wonderful singers and musicans. What a dream!”

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: Henrik Schaefer.
Dirigenter: Henrik Schaefer/Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.
Dramaturg: Jürgen Otten.

Medverkande:
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Hampus Nyberg / Oscar Svensson
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Spökhistoria

Lustfyllt, dekadent och omvälvande med kör i världsklass – Brudköpet på GöteborgsOperan

22 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Lennart Sjöberg

Opera av Bedrich Smetana

Libretto: Karel Sabina

Svensk översättning (ny): Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson

Regi: Mellika Melouani Melani

Dirigent: Alvetina Ioffe (Jiri Rozen)

Scenografi: Ben Baur

Koregrafi: Roger Lybeck

Kostymdesign: Uta Meenen

Ljusdesign: Joakim Brink

Göteborgsoperans kör och orkester

Cirkusartister, dansare, statister, barnstatister

I rollerna: Mattias Ermedahl, Carolina Sandgren, Matilda Sterby, Anders Lorentzon, Katarina Giotas, Conny Thimander, Andam Frandsen, Mats Almgren, Daniel Ralphson, Mia Karlsson, Jonas Egfors

Premiär 17/9 2022

Spelas till och med 25/10

Vad som blivit det mest spelade verket utomlands har kommit att betraktas som en tjeckisk nationalopera. Brudköpet uruppfördes 1866, fast först tre år senare i en omarbetad version hittades den slutgiltiga formen med tre akter. I denna uppsättning flyttas handlingen femtio år framåt och utspelas i en kärv avindustrialiserad ort där det mesta kan köpas av de med makt, cyniskt nog. Därav titelns utlösande konflikt. Trots auran av förtvivlan från en stursk huvudperson som vägrar vara ett objekt, anses Brudköpet vara en komisk opera. Genuin folklig humor och uppriktig karaktäristik genomsyrar librettot. Rent musikaliskt genomsyras Smetanas uppskattade verk av nationalromantiska strömningar, vilka kryddas med polka och böhmisk folkmusik.

Regissör Mellika Melouani Melanis Idlaflickjorna kunde beskådas härom året på Göteborgs Stadsteater, i en påkostad utvidgning med två kvinnliga körer ur olika generationer och dito musiker. Och för närmare tio år sedan införlivades vanliga människors berättelser i avantgardistiska Att begära tre systrar på samma scen. Att hon varit hjärnan bakom Folkoperans nymodiga, lätt provokativa och depraverade gränslöshet under senaste decenniet, märks också på GöteborgsOperan med sitt överdåd av resurser. Vi påminns om att folket sliter i sitt anletes svett. Glädjeämnen som erbjuds på de få lediga stunderna är sång, dans, landets öl och i tredje akten ett ambulerande cirkussällskap. Spirande kärlek inklusive erotikens dragningskraft överskuggar förstås intrigen, sätter hjulen i rullning.

foto Lennart Sjöberg

Musiken är böljande och mäktig med uttrycksfulla klanger vilka utvecklas i olika riktningar. Orkestern (samma orkester som en osannolikt populär artist anlitade på Ullevi förra månaden) bevisar ånyo sin höga kvalitet, har frapperande många instrumentala partier. Kvinnliga ryska gästdirigenten Alvetina Ioffe betraktas med rätta som en ny komet. Vilken ”skalp” för Operan på Västkusten att kunna värva henne till detta engagemang. Att hon väldigt väl lyckas i sitt uppsåt att få fram Smetanas mustiga bilder råder det ingen tvekan om. Draget av lust speglas utsökt i det dramatiska förloppet genom högt flygande toner.

Noterar sparsmakad scenografi med en avskiljande vägg i trä. Mesta krutet har lagts på tredje aktens spektakulära cirkussällskap. Spatiösa scenens avdelande funktion används flitigt sidledes. Som alltid är Operahuset lysande på att framställa myllrande, pulserande folkliv genom händelserika och färggranna komponenter. Kören och dansarnas prestationer förtjänar sannerligen att lyftas fram i ljuset. Från kul synkade axelryckningar till bubblande vokal eufori.

foto Lennart Sjöberg

I byn på vischan planeras för vårmarknad. Men beslutet kring en ung, utlevande dotters framtid lägger sordin på stämningen. För pappan vankas tryggad ekonomi om hon gifts med en okänd, någon som visar sig vara en glasögonprydd tönt. Istället älskar Marenka en stadig och cool rökare med mystiskt förflutet. Hennes mamma vill utverka en option, fast det är osäkert om hon har mandat för en sådan.

I turerna kring fördelaktiga avtal har äktenskapsmäklaren Kecal en avgörande roll. Han och hans stumma, hotfulla bundsförvanter agerar i linje med hur vi vant oss att känna igen livsstilskriminella gäng. Rutinerade Mats Almgren porträtterar imponerande denne förslagne figur, genom att kombinera handlingsdriven, berättande sång med dramatiskt agerande Att nämnda ynglingar biologiskt råkar höra ihop och att sorgligt slut därför undviks, signalerar att vi har att göra med en komedi. En opera som trots besvärlig konflikt muntert syresätts av dråplig humor.

foto Lennart Sjöberg

De båda föräldraparen görs av en meriterad kvartett. Bilden ovan syns rivalernas föräldrar (i ena fallet ond styvmor som fått Jenik att fly hemmet), det vill säga Katarina Giotas och den rike godsägaren gestaltad av Anders Lorentzson. Brudens föräldrar spelas av Mattias Ermedahl sittandes i rullstol och den oerhört garvade sopranen Carolina Sandgren (sjungit ett femtiotal roller). Kvartetten står för stabila insatser utan att vara såpass remarkabla att man vet med sig att de kommer etsa sig fast hos en. Undantaget är just Sandgren vars spralliga motorik understryker operans komiska överbyggnad.

Tredje akten draperas i en formidabel färgklick i form av det anländande cirkussällskapet. De är i skriande behov av en vikarie som snabbt kan läras upp till björn, vilket blir som en uppenbarelse för den sexuellt osäkre driftkuckun Vasek (Conny Thimander). Tillsammans med musiken och körens bedrifter är dessa spektakulära inslag något som ger upphov till särskilt stimulerande upplevelser. En rad illusionsnummer, akrobatik och skenbart farligt knivkastarmoment levereras. Direktör Daniel Raplhson har till och med sig en egen liten orkester på scen. Och inför motorsågsjongleringen assisterar tre identiskt uppklädda smågrabbar. Som publik på elfte raden har jag ingen aning om hur de lyckas med sina trick.

foto Lennart Sjöberg

Adam Frandsen sjunger övertygande, får agera med ett självförtroende som är på gränsen till odrägligt. När han blir bespottad för att vara utan heder och istället sko sig, har han en trumf i bakfickan. Hans motspelare Matilda Sterby har redan erhållit priser, fast det bara är tre år sedan hon examinerades från Operahögskolan. Med ackuratess tar hon hand om ett par krävande arior. Rösten är varken utpräglat vacker eller drabbande. Däremot är hennes stämband en uppvisning i att vara okuvlig och stark. Sterby förfogar över en fenomenal teknik, omspänner åtskilliga oktaver. När hon drar iväg i översta registret kan hon mäta sig med aktuell storhet som Sofie Asplund. Väldigt imponerande!

En text om mest kända verket av Bedrich Smetana på GöteborgsOperans repertoar, är definitivt ofullständig om inte hans år i staden nämns. Tonsättaren bidrog nämligen till stadens musikaliska uppsving under sex år. Under en period var han till och med Christina Nilssons pianolärare, vilket måste anses som väsentlig kuriosa. Avslutningsvis är bedömningen att premiärens stående ovationer var berättigade. Att Brudköpet inte berörde alls i den utsträckning Herr Arnes Penningar gjorde tidigare i år från samma scen, beror främst på att komiska operor sällan eller aldrig ristar samma djupa spår i publiken.

OBS En anledning till extremt senfärdig recension är borttappade anteckningar och antydan till skrivkramp.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 15
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Romantiken Av Johanna Malm och Olof … Läs mer om Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Filmrecension: Expend4bles

Expend4bles Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Expend4bles

Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lars Winnerbäck har släppt ett nytt … Läs mer om Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Ane Brun har släppt samlingen ”Rarities … Läs mer om Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Filmrecension: Fritt Fall

Fritt Fall Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Fritt Fall

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in