Opera

Nypremiär för ”La bohème” – nu med Ida Falk Winland som Mimì på GöteborgsOperan.
Ett pressmeddelande berättar:
Återigen dags att ta fram näsdukarna. När GöteborgsOperans hjärtskärande uppsättning av La bohème från 2020 går upp igen återser vi flera av de hyllade sångarna. Och för första gången Ida Falk Winland i rollen som Mimì.
Nypremiär lördag 21 januari.

Puccinis La bohème är lätt att älska. I fyra korta akter fångar han essensen av ungdomsårens vårdslöshet, där själva ungdomen strålar, falnar och dör. Lycka och förtvivlan existerar sida vid sida.
GöteborgsOperans hyllade uppsättning från 2020 utspelar sig i 1970-talets Paris, där de intellektuella bohemerna återuppstod till ljudet av studentrevolter och protestmarscher. Regissören Max Websters uppsättning gick rakt in i hjärtat hos både publik och kritiker.

Några pressröster: ”Tårfyllt vackert” (SR Kulturnytt), ”Det är storartat” (Expressen), ”På musikalisk toppnivå” (DN), ”Nostalgisk feelgood”(SvD) och ”Se den, det är din väg rätt in i operans förtrollande värld!”(SR Sjuhärad).

Mimì (som 2020 gestaltades av Kerstin Avemo) sjungs nu av sopranen Ida Falk Winland, som gör rollen sceniskt för första gången – under pandemin sjöng hon rollen konsertant när La bohème gavs som livestreamad version från GöteborgsOperan.
Thomas Atkins återvänder till GöteborgsOperan som Mimìs kärlek Rodolfo, en roll som han delar med tenoren Andrei Danilov – som är först ut under första spelperioden i januari och februari.
Tillbaka är även barytonen Luthando Qave i rollen som Marcello. Som Musetta återser vi sopranen Mia Karlsson. I andra spelperioden (april/maj) sjungs Musetta av sopranen Sofie Asplund – som även hon sjöng rollen i den livestreamade versionen.

Alla är de del i ett kompisgäng som lever ett fritt och sorglöst konstnärsliv. Stark förälskelse uppstår, men lyckan byts mot förtvivlan när sjukdomen drabbar.

Dirigerar gör Vincenzo Milletarì, som snabbt har etablerat sig bland de mest intressanta italienska dirigenterna i sin generation. Med den store Riccardo Muti som mentor har han vunnit första pris i Arturo Toscanini International Conducting Competition i Parma och andra pris i Sir Georg Solti Conducting Competition i Chicago.

Kompositör: Jaques Offenbach

Libretto: Jules Barbier (efter pjäs av Barbier och Michel Carré)

Regi: Krystian Lada

Dirigent: Sébastien Rouland

Scenografi: Marian Nketiah

Kostymdesign: Bente Rolandsdotter

Ljusdesign: Aleksandr Prowalinski

Göteborgsoperans orkester, kör och statister

I rollerna: Joachim Bäckström, Kerstin Avemo, Brian Michael Moore, Tomas Lind, Katarina Karnéus, Andrew Foster-Williams, Daniel Ralphsson, Mats Persson, Stefan Berkieta, Markus Pettersson, Daniel Hayes, Kristoffer Töyrä och Katarina Giotas

Premiär 26/11 2022

Spelas till och med 15/1

Låt mig först tala om att jag såg föreställningen efter premiären (30/11) på grund av annat recensionsuppdrag då röda mattan rullades ut. Borde förstås ha klarat av ha skrivit och publicerat text tidigare, trots att jag haft svårt att ta mig erforderlig tid. Bättre sent än aldrig eftersom det är väl värt att spendera en långsittning på GöteborgsOperan, utsätta sig för detta kalejdoskop av märkliga berättelser. Med icke-Wagnerska mått mätt är föreställningen ganska lång – 3 ½ timme inklusive två pauser.

Musiken av Offenbach är fascinerande! Den är dramatisk och ombytlig utefter vad som händer på scen.. Denna opera fantastique som bygger på tre noveller av den skräckromantiske författaren E.T.A Hoffman med honom själv i huvudrollen uruppfördes 1881. Eftersom tonsättaren hade avlidit slutfördes arbetet av andra. Verket i fem akter kategoriseras som en mix av grand opera, operett och opera comique.

Handlingen kretsar kring inkonsekventa minnen av ett kraschat förhållande. Tre kvinnor uppenbarar sig, genom att i fragmentariska minnesbilder bli till aspekter av den Stella som förlorats. Varje akts struktur innehåller karaktärer som lånat drag från sagans värld. Den till synes kaotiska spiralen leder fram till en dyster insikt om besatthetens väsen. Förvisso så pass rörigt utan kronologins linjer att publiken gör klokt i att släppa tanken på att hänga med, även om den franskklingande sången översätts på svenska och engelska.

Dramatiken gå på högvarv, laddar scenerna med infernalisk densitet. Osäker på hur mycket det underlättar om man sätter sig in i librettot. Mitt råd är som sagt att tillåta sig att falla ur och bara registrera vad som händer i varje sekvens. Kärlekens pris och passionen för såväl den man älskar som konsten verkar vara övergripande teman.

Utformningen av rollbesättningen är minst sagt anmärkningsvärd. Hoffman görs av tre tenorer vilka speglar den unge, medelålders samt en åldrande gestalt. Dubbelexponeringar är legio. Inte sällan förekommer de samtidigt på scen fast Joachim Bäckström i morgonrock fungerar som navet. De centrala kvinnorollerna däremot sjungs samtliga av sopranen Kerstin Avemo. Hon är dessutom unik så till vida att hisnande teknik gör det möjligt att för första gången live framföra en koloraturaria i skepnad av Giulietta. Låter inte direkt vackert. Men det är en prestation så fenomenal att det inte går att begripa hur någon kan öva sig till en sådan bedrift.

Scenografin är som förväntat spektakulärt omväxlande. Funktionella konstruktioner avlöser varann på vridscenen. Somliga har hävdat att Marian Nketiah tagit sina idéer för långt, gått till överdrift. Är inte beredd att hålla med eftersom hans initiativ förnöjer. Här finns läktare, omklädningsrum med duschar, en skinande gigantisk diamant och mycket annat.

Därutöver tillförs ett visuellt uttryck som jag inte tidigare bevittnat i detta resursstarka hus. På ett gigantiskt skynke projiceras nämligen inspelade videoscener, främst dialoger med Tomas Lind (Hoffman d.ä) och Kerstin Aveno. Deras rollfigurer argumenterar i vindslägenhet med grandios utsikt och har en uppgörelse i havsbandet stående på klipphäll. Avgjort mest spektakulär interiör ska föreställa en nattklubb, vars techno (förvisso kortvarig) kan framstå som ett vågat stilbrott, rent av chockartat.

Vad som pågår blir till en sorts hallucinatoriskt drömspel med stundtals parallella perspektiv. Intrigens svårutredda känslostormar har ibland en underton av gyckel och komik. Inriktningen på humor, värme och galenskap förstärks till viss del av Bente Rolandsdotters fantasifulla kostymdesign. Hoffman x 3 är klädda i rödtonade klädesplagg och dito frisyrer. Körmedlemmarnas utseende ändras kontinuerligt. Det avgjort mest spektakulära inslaget har förverkligats av skräddare Hanna Strömberg och patineraren Tatjana Bjarne. Musan framställs som enormt överviktig i hudfärgad kvinnokropp. För att ge Katarina Karnéus sin groteska förklädnad har bland annat vadd, frigolit, plastkulor och trikå som kroppsstrumpa använts.

Dirigenten förmåga att få fram exakt rätt valörer ur den magnifikt klingande orkestern imponerar. Tonfallen och stilarterna når oss från en välslipad gemensam enhet i orkesterdiket.

Under avdelningen originella grepp som förmodligen kommer från regissören, ska också nämnas att Daniel Ralphsson förutom fyra biroller spelar en scentekniker med enstaka sångtext tilldelad. Andrew Foster-Williams har minst lika mycket att bestyra, är någon man lägger märke till. Sjunger med bravur oavsett om han stövlar omkring halvnaken som narcissist eller uppträder som olycksbådande mirakeldoktor.

Arior och duetter från särskilt Kerstin Avemo, Joachim Bäckström, Katarina Karnéus och Brian Michael Moore inbringar välförtjänta applåder. Acemo som har sina dramatiskt uppflammande karaktärer att gå in och ur är givetvis den stora stjärnan. Inte för inte som hon tilldelats kunglig medalj och fått verk specialskrivna. Demonstrerar betagande sångkonst! Om kören kan konstateras som så många gånger tidigare att den håller världsklass. När de utgjort formidabel bottenplatta i den utdragna finalen och crescendot infinner sig, kapitulerar publiken. En välfylld salong reser på sig och ger stående ovationer.