Artemisia
För idén står Operabyråns konstnärliga ledare Christina Larsson Malmberg och Catalina Langborn
Elisabet Ljungar – koncept, libretto och regi
Hedvig Ljungar – scenografi och kostym
Medverkande
Christina Larsson Malmberg – sopran
Catalina Langborn – barockviolin
Mime Yamahiro Brinkmann – barockcello
Jonas Nordberg – lutor
Mayumi Kamata – cembalo
Artemisia är ett samarbete med Konserthuset Stockholm.
Det är inte helt lätt att recensera föreställningen Artemisia, Operabyråns senaste verk som uppfördes i Grünewaldsalen på Konserthuset kvinnodagen den 8 mars.
Operabyrån bildades 2010 och har som idé att lyfta ut historiska kvinnor ur skuggorna. Denna gång är det två kvinnor från barocken under tidigt 1600-tal, den alltmer uppmärksammade italienska målaren Artemisa Gentileschi och den franska tonsättaren Élisabeth Jacquet de La Guerre som man tar sig an.
Föreställningen skildrar Artemisia som konstnär och kvinna, där den våldtäkt som hon utsätts för av sin målarlärare vid 19 års ålder är central. Föreställningen väver också in de bibliska kvinnorna Esther, Susanna och Judith, vars öden de båda konstnärerna intresserat sig för och skildrat på varsitt håll i måleri och i kantater. Hämnden på, eller besegrandet av mannen, förövaren, är alltså det underliggande temat. Musiken framförs på cembalo, barockcello, barockfiol, långhalsad luta (teorb) samt av en sopranstämma i kantaterna. Lutspelaren och violinisten spelar också rollerna som läraren respektive Artemisia på ett stiliserat, pantomimlikt sätt. Förutom musik av de La Guerre hör vi också musik av andra tidiga barockkompositörer som Rameau och Lully.
Hur fungerar då det hela? Svårt att säga, faktiskt. Det är roligt att få höra ett så både friskt och lyhört samspel hos musikerna. Och luta, detta underbara instrument! Grünewaldsalen ger föreställningen en intim och värdig inramning. Och det som Operabyrån gör är ju en helt och hållet positiv och viktig sak; båda konstnärerna förtjänar sin rättmätiga plats jämte sina manliga motsvarigheter i historien och behöver lyftas fram. Men ändå är det något som inte fungerar fullt ut. Jag tror att man vill för mycket helt enkelt. Det spretar, det är svårt att få ihop alla teman så att de bildar en fungerande helhet. Och man kan heller inte anklaga föreställningen för att vara lättillgänglig.
En presentation av verket och tankarna bakom hade varit en trevlig inramning om en avsikt är att bjuda in publiken till att bättre förstå de bägge kvinnornas konstnärskap. Kanske kanske, tar Operabyrån sitt uppdrag på lite för stort allvar den här gången för att våga skapa en föreställning som berör på riktigt.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.