Così fan tutte
Filmad generalrepetition på Göteborgs Opera med nätpremiär den 17 maj 2020
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Text med utgångspunkt från Lorenzo da Ponte
Musikalisk ledning Joakim Kallhed
Regi Mattias Ermedal
Scenografi och kostymdesignern Gunnar Ekman
Ljusdesign Joakim Brink
Orkestern: Kerstin Andersson (Cello), Rosa Campoy-Espin (Klarinett), Joakim Kallhed (piano), Dieter Schönnings (Violin), Gunnar Vallin (Flöjt)
Föreställningens italienska titel syftar på att ”alla gör det” och med det sista ordets ”e” finns det stor tolkning för att det är kvinnor man betonar, eftersom böjningen är i feminum. Föreställningens undertext var i originalet ”la scuola degi amanti” (de älskandes skola), vilket återspeglar den franska klassicismens fader Jean-Baptiste P Molières metoder att alltid lägga in en pekpinne och riktning, att det kommer att finnas ett budskap att lära och följa, för att få uppnå ett bättre liv. Uppsättningen är tänkt som en s.k Opera Buffa (enbart sång och musik), men jag gläder mig mycket åt att det förekommer en och annan berättande replik i föreställningen . För även om musiken är fantastisk i Così fan tutte är det ibland svårt att höra vad de sjunger. Handlingen är därmed inte lätt att följa om man inte är påläst.
Att se en föreställning som är regisserad för scenkonst och inte för film är något som är bra att ta med sig i tanken, innan man börjar titta på föreställningen på nätet. Scenbilden blir mycket komprimerad och ger naturligtvis inte föreställningen en rättvis bedömning. Däremot finns det närbilder och vinklar vi nu får se skådespelet i som vi annars aldrig ens hade kunnat ana att där fanns. Jag tyckte mycket om just dessa närbilder som påvisade god närvaro i scenerna.
Utgångspunkten för föreställningen är att en av tre vänner (Don Alfonso) vill bevisa att kvinnor är lika bra/dåliga, på otrohet, som män är. För varför ska man tro något annat om kvinnor, de är ju också människor? De två andra männnen (Guglielmo och Fernando) skrattar åt detta och menar att deras två fästmöer aldrig någonsin skulle kunna bedra dem. De tre mannen slår vad med varandra. De mest intressanta med männen och vadslagningen i föreställningen, är inte att männen med kvinnor i sina liv, tror så gott om dem, utan att de själva upplever sig som oersättliga och gudomliga, därför kommer inga kvinnor att bedra dem. Självklart är det mycket cyniskt och manipulativt att Don Alfonso att anstränga sig mycket för att få dem alla på fall, för att bevisa att ”otrohet är mänskligt”. Men det är ju det som anses som det komiska i hela upplägget.
Jag var mycket imponerad av den sensibilitet som kärleksscenerna hade i föreställningen. Det är nog bara operasångare som kan sjunga om kärlek och längtan i samma andetag som man kysser varann. Det är en konstform som väldigt få behärskar. Att sjunga om sina känslor tragikomiskt som om det vore det mest naturliga, att man brutit ut i sång och sedan avbryta med kraftig mimik kräver tydliga kunskaper om spelstilar.
Scenografin för föreställningen är en blandning mellan praktiskt mjuka linnekläder i 1700-tals stil, till att komiskt ersätta den tidens stil med något annat lite halvgalet. Det mest ögonfallande var kvinnornas frisyrer som påminde om Marges (i Simsons) frisyr, om dock inte i blått. Kvinnornas kläder var också öppet puffiga klänningar, där de hade långbyxor under. När scenerna innebar mycket golvsittande förstod jag bättre dess syfte. Dessutom gav det mig tankar kring hur klädkoderna utjämnades genom att kvinnorna bar både byxa och kjol. I efterhand förstod jag att operan var tänkt att ge sig ut på turné, vilket också förklarar scenografins komprimering och småskalighet. Den ger en kabaré känsla jag inte hade förväntat mig, men fungerar om man vet att föreställningen är turnéburen.
Operasångare
Matilda Storbyn (Fiordiligi), Ann-Kristin Jones (Dorabella), Hannes Öberg(Guglielmo), Per Lindström (Fernando), Frida Engström (Despina), Sami Yousri (Don Alfonso)
