• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Shoplifters – en bra, något för sentimental film

19 november, 2018 by Birgitta Komaki

Shoplifters
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 december 2018
Regi: Hirokazu Kore-Eda

Om man inte har pengar vad gör man då för att överleva? Skall man fördöma kriminella handlingar eller förstå motiven mer?

Den japanska regissören Kore-Eda skildrar i den här filmen en familj som försörjer sig på olika sätt. Stjäl i affärer, lever på bidrag och fixar pengar på olika sätt.

En familj som består av en arbetsskygg fifflande far, en mor som plockar på sig de saker hon hittar i kundernas kläder i den kemtvätt hon arbetar, en moster som poserar och
visar brösten och lite mer i ett showrum, en pojke som stjäl och en farmor som lever på bidrag. När de tar hand om en liten flicka med många blåmärken ändras livet.

Det här är ingen rik familj, man hankar sig fram och håller ihop för pengarna och samvarons skull. I ett samhälle där normen är ärlighet och där det är noga att följa regler na är de annorlunda.
Det som förenar familjen är pengar eller snarare bristen på pengar. Men trots sin situation är det en kärleksfull familj. Man hjälper varandra och man accepterar varandra utan att döma.

Man tar hand om den lilla flickan och snart lär även hon sig att stjäla. När pappan förklarar varför han lär barnen att stjäla så säger han ”Jag hade inget annat att lära dem”.

Den japanska kulturen och många företeelser som är speciella för Japan kommer upp. Showrum där unga flickor visar sig, Paccinkohallar , 2/3- dels samhället där många jobbar som daglönare med osäkra villkor. Kore-Eda belyser det japanska samhället bortom det japanska undret. Ett samhälle där villkoren är hårda för de som inte lyckas eller passar in. Även om det finns en viss medmänsklighet. Men hans filmer är inte uttalat samhällskritiska utan betonar mer förståelse för de som drabbas. Med lågmäld berättarteknik och utan stor dramatik skildras personerna i den här filmen.

Livets små glädjeämnen och bekymmer och viljan att överleva styr vardagen och inte mycket händer. När filmen börjar kännas lite väl lång och händelselös avslöjas familjen och livet tar en ny vändning.

Kore-Eda har skapat många filmer med människor som är avvikande i samhället. I sin förra filmen ”Efter Stormen” skildrar han en man som alltid ligger efter med underhållet och alltid letar efter pengar. En man som är en hopplös spelare men ändå en varmhjärtad person. I filmen ” Barnen som inte fanns” lämnar mamman barnen kvar i lägenheten när hon flyttar.

Shoplifters vann Guldpalmen i Cannes och det är en bra, något för sentimental film. Jag tycker om den humanitära människosynen i filmen men saknar lite tempo. Om inte vändningen i filmen kommit kunde man ha sagt att det är en japansk feel good-historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Japan, Recension, Scen

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

19 november, 2018 by Lotta Altner

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scalateatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Vox Lux med Natalie Portman

19 november, 2018 by Redaktionen

Vox Lux
Betyg 4

Vox Lux är den andra filmen av den unga skådespelaren och regissören, Brady Corbet, som åter visar att han är en mycket begåvad artist. Som en mycket ung skådespelare har han haft chansen att arbeta med några fantastiska regissörer som Michael Haneke (Roliga spel), Gregg Araki (Mysterious Skin) och Lars von Trier (Melancholia). Hans episodiska sätt och Willem Dafos röst som berättare på filmen är ett tecken på hur han påverkats av von Trier.

Filmen vill visa hur berömmelse kan förstöra oskulden.

Vox Lux börjar med en hemsk massaker i Colombine-skolan när en orolig pojke går i en musikklass och skjuter läraren och elever 1999. Celeste (Raffey Cassidy) är den enda personen som vill försöker lugna mördaren och hon är den enda överlevande, dock med en svår nackskada. Hon blir en ikon när hon skriver en sång med sin systers hjälp. Systern Eleanor, spelas av Stacy Martin (Nymphomaniac) är mer begåvad än Celeste. Sången leder till att den 14 år gammal Celeste hamnar i popmusikvärlden där hon råkar i händerna på en chef som spelas av Jude Law.

17 år senare kommer den då 31-årige Celeste (Natalie Portman) till sin hemstad för att ge en stor konsert när en annan massaker sker i Kroatien av ett okänt gäng som har använt sig av holografiska masker som liknar de masker som används i Celestes ikoniska musikvideo.

Den vuxna Celeste är en färgstark Lady Gaga-liknande konstnär och hon missbrukar av droger och alkohol. Av denna sorgliga, aggressiva och deprimerade person finns inte mycket kvar som påminner om den tidigare oskyldiga Celeste längre. Men showen måste fortsätta. Hon går upp på scenen och gör sitt bästa, trots att hon är in i märgen utsliten.

Filmen tar upp ämnen kring vad det kan krävas av en popstjärna för att vara bäst, och ställer frågan om en artist måste sälja sin själ till djävulen för att vara bäst.

Natalie Portman är bra när hon spelar utanför musikscenen men hon är tyvärr inte övertygande när hon sjunger och dansar på scen. Jag tron inte på att det är en Lady Gaga-liknande ikon, kanske på grund av att låtarna inte räcker till och koreografin är för enkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Firecracker årets festivalvinnare

18 november, 2018 by Petter Stjernstedt


Filmfestivalen närmar sig slutet. Totalt 12 dagars intensivt festivalande med 159 filmer från 60 länder är snart till ända. Och jag ska nog sova i minst en veckas tid innan nya filmäventyr kan komma på tal. I fredags hölls en prisceremoni där filmskapare, skådespelare och filmarbetare uppmärksammades och belönades. Festivalens stora vinnare och mottagare av årets bronshäst för bästa film var kanadensike Jasmin Mozaffari, med filmen Firecracker. Filmen vann även pris för bästa skådespelerska. Se övriga vinnare:

Bästa dokumentär: Vitaly Manskys för »Putin’s Witnesses«
Stockholm Impact Award: »Los Silencios« av Beatriz Seigner
Bästa regi: »All good« av Eva Trobisch
Bästa debut: »Skate Kitchen« av Crystal Moselle
Årets bästa debutfilm »Skate Kitchen«, av »The Wolfpack«-regissören Crystal MoselleBästa manus: »Capernaum« av Nadine Labaki, Khaled Mouzanar, Jihad Hojeily, Michelle Keserwany
Bästa kvinnliga skådespelare: Michaela Kurimsky för »Firecrackers«
Bästa manliga skådespelare: Victor Polster för »Girl«
Bästa foto: Hiroshi Okuyama för »Jesus«
Bästa kortfilm: »The Judgement« av Raymund Ribay Gutierrez
Stockholm Lifetime Achievement Award: Mary Harron
Stockholm Achievement Award: Gunnel Lindblom
Stockholm Visionary Award: Asghar Farhadi
Fipresci-priset: »Cold War« av Pawel Pawlikowski
Årets Rising Star: Alba August
1 KM FILM 2018: Julia Thelin
Årets hedersomnämnande 1 KM FILM 2018: Ernst De Geer

 

Arkiverad under: Film, Toppnytt

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 802
  • Sida 803
  • Sida 804
  • Sida 805
  • Sida 806
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 910
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Practial Magic: Family Legacy Betyg … Läs mer om Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

Oasis: Don't Look Back in Anger Betyg 3 … Läs mer om Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

Boko Yout – är det här framtiden?

Det börjar som ett valmöte. Vote 4 … Läs mer om Boko Yout – är det här framtiden?

Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

Trummor & Orgel Graceful … Läs mer om Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

La Grazia Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

2-5/9 2026 Ny festival i Göteborg med … Läs mer om Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

By Any Means Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: By Any Means – över förväntan

Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

Foto: Leonard Stenberg Upploppet Av … Läs mer om Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

Tomtebobarnen för 1-3 år får premiär 18 september

Foto: Thomas Zamolo Tomtebobarnen från … Läs mer om Tomtebobarnen för 1-3 år får premiär 18 september

Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

4-5/9 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in